Skavet nr. 79

Det är hösten 2016 och jag gråter rakt ner i kaffekoppen.
Det är din assistent som intervjuas i P1, för du är död.
Sältan från mina tårar skär sig med mjölken i kaffekoppen.
Jag tänker på att de har dödat dig.

Men ingen kommer att tro att de har gjort det.

Det är våren 2015. Jag säger till henne att ingen kommer att dö på grund av bristande stöd och service.
Man kommer alltid att få så att man precis klarar sig.
Men jag kommer att ha fel.
Ni dog. Ni dog på riktigt. 

Det är vintern 2016.
Det är nästan 30 grader kallt på demonstrationen.
Jag tänker att nu är det väl ändå nog.
Du dog ju.
Mina tårar fryser till is på Renmarkstorget
och min syster H lägger armarna om mig när jag gråter.
Jag knyter näven i tumvanten.
Mord, tuggar jag i munnen. Mord. 

Han använder nästan det ordet. Jag jublar när han talar.
Klappar med tumvantarna i dova smällar.
Jag skiter i om de kallar mig för rättshaverist, säger han.
Det här är ideologi. Mig lurar ni inte!

Jag tänker att den som en gång flytt fascismen känner igen dess tunnaste trådar.
Dess nerver som bultar under marken.
Antingen finns människovärdet eller så finns det inte. 

Det är hösten 2015.
Jag måste välja mellan att äta frukost eller att duscha.
Tänker att mat är viktigare än hygien.
Petar bort smutsen under naglarna. Börjar sätta upp håret i frisyrer.
Känner mig äcklig.
Påminner mig om att det inte är jag som
är det.
Det är den kommunala byråkratin som
gör mig till det.
Börjar måla naglarna röda. 

En kväll tänker jag att jag måste duscha.
Att jag måste göra det själv. Ensam.
Det måste gå.
Minns inte varför det var viktigt.  Skulle
vi träffas?
Var det före eller efter att hon lämnat mig, minns inte?
Jo, det var efter.
För när jag smsade henne att jag var på akuten kom hon inte och satt med mig.
Om det fortfarande hade varit vi hade hon kommit. 

Lever ett liv där jag få be mina dejter, flickorna, att dra ner mina dragkedjor i skor och klänningar på toaletter och i garderober när vi skiljs åt, på klubbarna,
i biograferna, på restaurangerna.
De får följa med mig hem för att klä av mig skorna.
Det är lika delar sötma och syra i munnen. 

En av de första somrarna i Stockholm.
Jag åker fortfarande tunnelbana, kroppen orkar gå långt.
Vi viker av vid min station.
Jag kysser henne på pannan när hon hukar för att lossna kardborren.
Söta, viskar jag. Skynda dig hem nu! 

Men nu är det hösten 2015.
Jag har inga kläder på mig och min hand famlar i luften när jag ska flytta den från den hala blandaren i duschen till handtaget på väggen.
Jag har tyngdpunkten för långt fram.
En tusendels sekund. Det behövs inte mer.
Jag faller. Känner huvudet slå mot kaklet.
Det svartnar.

Jag vaknar av att jag får vatten i munnen.
Res dig! Res dig! tänker jag. 

Kroppen överskrider sig själv när den är rädd. När det måste gå.
Jag kan gå i trappor. Svinga mig över glupande hål mellan tunnelbanevagn och perrong. Jag minns inte hur jag kommer upp. Står upp plötsligt bara. Håller mig i rullatorn. 

Jag får hjärnskakning av smällen mot kaklet.
Mamma skriker när jag ringer henne:
Gör aldrig om det! Lova! 

Jag kan inte lova.
Men väljer bort att äta lagad mat några kvällar i veckan för att kunna duscha oftare. 

Det är vintern 2016. Jag går hem från demonstrationen och ligger i sängen.
På min dator följer jag en livestreamad fest i London. Crip cabaret – we survived another year. Den streamas för att även de som inte kan komma ut ur hemmet ska kunna vara med.

I England vet de redan att man kan dö.
Många har gjort det. Hundratals.

Jag skriver en text om att jag i alla fall kommer att ha husarrest i världens finaste lägenhet om jag inte får assistans. Det är lika delar sötma och syra.  

Det är vinter 2016. Någon slår mig hårt i bakhuvudet med ett ord jag aldrig hört tillsammans med mitt namn förut.
Kontinuitet. 

Jag vet inte vad jag ska göra med rädslan längre.
Den börjar vända sig inåt. 

Det är vinter 2016 och jag lämnar in en text om allt detta. Om att du dog, om att vi alla skulle kunna dö, att jaget förtvinar när hoppet gör det. Om att jag gråtit på Renmarkstorget. Om att han sagt: Det här är ideologi!

Den är hela avhandlingen i ett enda brett penseldrag.
Offer. Blot.

De säger att jag måste skilja på forskning och politik om jag ska vara doktorand.
Jag tittar på dem  med tomma ögon.
All text jag lämnar in efter det är obegriplig, för att den försöker beskriva något som den inte får tala om. Den mumlar med stängd mun. 

Ideologi. Mord. 

Det är sommaren 2017 och jag läser om tid och ideologi och mord och läpparnas bekännelse i hans nyutkomna bok. Skriver dräpande uppgörelser i prosalyrik.
Klipper och klistrar. Övertygar mina handledare. Äntligen!

Det är sommaren 2019.
Jag lyssnar på hans sommarprat och tänker på när han fotade mig.

Det är sommaren 2016.
Rosacean över mina kinder är inte solskador. Den är panik.
Allt har gått sönder. Allt kan gå sönder igen.
Det kan bli husarrest i världens finaste lägenhet.

Jag brukar alltid fråga folk vad de vill att bilden ska säga om dem, säger han.
Att jag inte är svag, svarar jag. 

Det är sommaren 2019 och scenen han berättar om slår mig i magen.
Det är förmätet av mig att tänka så här, tänker jag.
Jag har inte flytt från något krig.
Min familj är här.

Men det är rädslan. Det är den jag känner igen mig i.
Dess tunnaste nerver som bultar under marken.

Han som flytt fascismen skulle titta på mig och säga: det börjar någonstans. I varje samhälle. Det här är de tunnaste nerverna men de kommer från samma rot. 

Man andas som i strid. Den förhöjda beredskapen. 

Han säger:

Rutin är bra.
Tryck din rygg hårt mot väggen.
Väggen kramar dig då.
Sätt på ett barnprogram för där är det alltid lyckliga slut.
Gråt tills du är tom. 

/…/

Jag misslyckades.
Jag kan inte beskriva rädslan.
Hur en kropp tar skada av att hela tiden vara rädd. 

Och jag minns:

Rutin är bra.
Gröt varje morgon.
Peta dina naglar. Måla dem.
Skriv som om du sprang. Som om du skrek. 

Gå och lägg dig klockan åtta varje kväll.
Lura dig själv att det är ditt eget val.
Somna till dokumentärer om spioner.
Lura dig att du själv är en.
Andas ut först när han lyckats fly till Sovjet. 

Tänk att du kommer att lyckas.
Att det är hämnden.
Om det så tar hela livet.
Lyckas beskriva rädslan.
Hur en kropp tar skada av att hela tiden vara rädd. 

Det är sommaren 2019 och jag gråter när jag skriver det här.
Självtrösten i fingrarna över armen.

Så tidigt jag lärde mig att för det ordlösa,
det i samtiden skymda,
får man trösta sig själv.

Jag gråter för att hennes röst alltid bryter upp mig.

Lova ingenting, men snälla stanna…

Jag tänker att jag är den ensammaste kroppen,
att jag önskar att mörkret skulle svälja mig.
Doften av damm och läder.
Vill tvätta mig i den.
Sen minns jag att det är sommar nu.
Att hon längtat ett helt år, igen. 

Det är inte därför jag gråter. Egentligen.
Jag gråter för att jag
minns när jag lyssnar på honom.
Minns att det är ideologi. Mord.

Gråter för att jag aldrig borde ha varit rädd, ingen annan heller.
För att det är med flit. De gör det med flit.
Antingen finns människovärdet eller så gör det inte det.

De bestämmer att det inte gör det. Sen vänder de sig om.

Jag gråter för de tunna nerverna.
De som bultar under marken. 

Det är hösten 2015.
Jag stoppar in hörlurarna i öronen. Söderledstunnels ljus.
Hennes röst.
Jojken är att bli.
När man jojkar järven blir man den.
Snabb och slug.
Jag tänker att jag måste bli det. 

Jag tänker att jag aldrig mer får vara rädd.
Jag tänker att mitt psyke måste vara lika starkt som hennes överarmar.

Stål.
Pansar.  

Jag tänker att jag måste lyckas.
Om det så tar hela livet.
Beskriva vad som händer med den som alltid är rädd. 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 78

Läser om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Tänker att den är som
Anne Franks dagbok.

Har man läst den en gång drivs man ofrånkomligt mot vad som kommer att hända.
Ser små varsel och tecken.

Det värker i mig av helig avund.

Jag läste om den förra sommaren också.
Och lyssnade till Johannes berättelse om frälsning igen och igen i intervju efter intervju.

Gud är i vinden, säger han. 

Gud är i marken, skriver jag.
Håller mig hårt mot jorden.
Stanna, säger Gud. Stanna. 

Jag har börjat radikalisera mitt språk.
Till mamma säger jag att det är välsignat. Och till henne.
Till mamma säger jag också Om herren dröjer och jag får leva.
Det första är jag säker på men inte det andra. 

Tänker på min morbror, så ofta som han påmint
“Vi är inte kristna för att vi automatiskt ska få det bra!”

På tvärs mot den framgångsteologi som kapat hans barndoms kyrka står han kvar.
Ber med sin handlingar.
Helgar Gud med hjälpsändningar till Sovjet under dess sönderfall på 90-talet.
Smugglar Biblar till underjordiska församlingar.
Delar bröd och vin i små lägenheter och historien knyter ihop sig. 

Jag tänker på min moster som utbrast när de grälade om Bibeltolkning:
“Han har ju skapat mig som jag är, skyll sig själv då!”

Jag tänker på mamma. Som inte klarar av när ord och handling inte hänger ihop. Vars principsfasthet skär som en vass stråle genom allt. Ibland också genom mig. Som därför lämnar församlingen som tonåring.

Mamma ber för mig varje natt nu. Och morbror ber. Och moster ber.
Och de ber, säger mamma. Alla som gått före ber. 

Jag struntar i om bönen är verkningslös, tänker jag.
Den är riktad tanke. Omsorg. Hopp.
Något gör den. 

Jag ska skriva en annan text egentligen, den om den queera femininitetens gränser och potential i funktionsmaktsordningen. Men jag vill börja i den här texten.  De handlar om samma sak. 

Vad skiljer den subversiva femininiteten från den i pratriarkatet påbjudna?
Riktningen, skriver professorn. Intentionen. 

Vad skiljer bönen från en annan tanke?
Riktningen. Intentionen. 

Den som är religiös vet intuitivt, skriver jag till henne.
Den religiösa människan är anakron i det sekulära samhället. Hon är inte möjlig att sammanfoga med idén om förnuft och rationalitet, för den som tror att det inte är Gud som givit henne detsamma. Hon är utanför tiden för att hon erkänner en auktoritet större än det egna jaget. Men för att hon också därigenom inte erkänner några  auktoriteter utom den. 

Jag tänker på mormor. Jag tänker på hennes systrar.
De religiösa och de “aldrig i livet att jag är religiös”-a. På hur berättelserna om deras liv blandas i mitt. 

Jag tänker på Anden.
Gud är i vinden.
Blåser ut sitt andetag över jorden.
Blåser det i människan. 

Gud är tungor av eld.
Mormor gråter i Anden. Stilla tårar. Hennes syster skrattar. Jublar segervisst. 

Min moster säger att Anden var en blåslampa.
Kroppen blev ett tunt tunt skal, ett papper. Upplyst underifrån. 

Anden var en gunga tänker jag.
Själen svingade sig. Högre och högre.
Släppte till slut från sina fästen. 

Berättar det inte för någon.
Vill berätta det för hela världen. 

Det är inte riktigt farligt det här ändå, tänker jag. Då skulle morfar vara här.
Han står bredvid mig när jag ligger på britsen hos min akupunktör och gråter med handen full av nålar.

Han är i rummet i Stockholm. Den där vårvintern när allt håller på att gå åt helvete på riktigt. När Lss-handläggaren gått hem faller jag ihop i hallen. Hon får bära mig till sängen. Jag gråter med huvudet i hennes knä.
Det är en man här, säger hon. Varför är det en man här? 

Med henne viker jag undan tiden som slöja.
Jag har sett dig förut, säger jag. Innan jag visste att du fanns.
Hon nickar. 

Veckor efteråt möter jag handläggaren igen. Jag har vit blus och blå dräktjacka i ylle och tittar på honom som om han vore ett olydigt barn. Han rodnar i flammor på halsen.
När vi kommit hem tittar jag på henne på samma sätt. 

Går promenader med mina assistenter på kvällarna nu.
Milt kvällsljus och tunga dofter.
Sedan jag börjat låta dem skjutsa mig i rullstolen ser jag platser jag aldrig skulle kunnat komma till annars. Myrar, sjöar. 

Jag badar fast jag inte borde och går så långt ut att rullatorhandtagen hamnar under vattenytan, som när jag var barn.
Släpper taget, flyter. 

Nyåret. I ritualen underkastar jag mig inte dem utan den enda auktoritet jag erkänner. Kroppen kommer att gå sönder, säger de.
Försök inte med några relationer, säger de. Men en du inte tror det om kommer att formas. 

Nu sållas agnarna från vetet, säger hon.
Jag tänker på hur fort jag bleknar från medvetandet. När jag inte är synlig.
Jag tänker att detta inte är mitt naturliga tillstånd. Jag är rörelse, inte stationär. 

Är det inte möjligt utåt vänder jag det inåt. Befolkar rummen bakom bröstbenet. De jäser och sväller. Kräver sin plats. Spiller ut över kanterna. 

Hon kommer. Och det är guld i allt hon ger mig. Hon är här och det går fem timmar när jag blinkar en gång.

När hon gått snurrar det i huvudet hela kvällen. Jag inser hur ensam jag varit. Hur mycket jag saknat att sträcka ut tanken i långa steg. Med henne. Med andra. Hon lär mig om smärtans världsförstörande effekt.

Och om hur man limmar ihop världen igen. Bit för bit. 

Johannes skriver om underkastelsens störtande vatten. Vågen. 

Precis så, enas vi. Och hon är en konstant, fast hon är längre ifrån mig än någon annan. Kommer tillbaka varje gång.
Rusar. Smyger. Står stilla.
När jag tror att jag är ensam vänder jag på huvudet och hon är där. 

Kan jag något kan jag det här, tänker jag som så många gånger förut.
Jag skulle kunna ligga ner och inte röra en muskel och jag skulle ändå kunna detta. 

De tror att det handlar om råstyrka, om övermanning.
Men det handlar allra minst om det. 

Det är pingst och Anden faller över mitt svidande, brännande kött. Jag läser i en av böckerna hon skickat. Ett stycke handlar om det stimmande bönebruset och jag tänker mig ljudet av tusentals fingrar mot tusentals små stenar. Guds namn i det ljudet. 

Gud är i vinden.
Blåser ut sitt andetag över jorden.
Blåser det i människan. 

Gud blåser upp mig. Gör mig tre gånger så stor.
Låter mig vika undan tiden som en slöja. 

Vi ritar ingen karta. Vet gränserna ändå. 

Jag tänker plötsligt på Adryan.
På texten hon skrev efter att han dött.
På att jag förstod. Vad hon varit,  vad hon snuddade vid i texten.
Jag tänker på hennes täckta hår. Den som är religiös vet intuitivt, tänkte jag också då.

Tänker att det kräver sånt mod.
Mod att vara religiös i en värld så kletig av sekulär rasism att det fastnar under skorna.
På kläderna.
I tanken. 

Min syster R tar av sig hijaben förrförra hösten.
Jag frågar inte, för det är inte min sak att veta om.
Men hon berättar ändå:
Om sekulära svenska vänner som tycker att det är ett tecken på mognad att hon tagit av sig den.
Jag känner att jag vill kräkas.
Jag måste kan göra så här, säger hon. Om jag ska klara mig. Jag märker redan nu att jag blir bemött på ett annat sätt.
Gud vet varför jag har tagit av den, säger hon. Gud vet. 

Förlåt dem Herre för de vet inte vad de gör. Ringer det i mig.

Någon månad efteråt har hon tagit på sig den igen. Jag ler när jag ser henne. 

Guds fred, hälsar jag.
Guds fred, hälsar hon.
Om herren dröjer viskar jag.
Jag ber för dig i moskén viskar hon. 

När jag tänker på det vill jag gråta. Oavsett om jag är ledsen eller inte.
När jag tänker på att när underkastelsens våg sköljer över hennes rygg tänker hon på mig. 

En kväll spelar mamma och min moster och morbror sina dödlåtar, begravningsmusiken. Min mammas lista är så lång att jag skämtar om att bara musiken kommer ta en hel dag i anspråk. 

Tack min Gud för vad som varit, tack för rosorna längs vägen, tack för törnen ibland dem. 

Min morbrors låt finns inte på Spotify.
Inte på svenska i alla fall.  Men i veckan hittar jag den på engelska: 

Oh to bloom in the master’s garden
with the saints who’ve gone before
All forgiven by His gracious pardon
Oh to bloom for Him forever more 

Jag visar mamma alla verser i gamla koraler som är för religiösa för att sjunga in på skiva. De här, säger jag, om jag dör innan dig, låt någon sjunga de här. 

Hulde herde jag är fåret
Som bäst mår i sidosåret
Tag mig an 

Och:

Till sömn jag mig bereder,
Bortlägger mina kläder,
En hamn av dödlighet;
Låt, Jesu, själen vila
I dina sår och skyla
Sin brist med din rättfärdighet. 

Jag tänker att den religiösa människan provocerar fundamentet i en nyliberal ordning. Till denna ordning räknar jag också framgångsteologin, detta nyliberalismens och kristendomens monster till avkomma. 

Kom ihåg, vi är inte kristna för att vi automatiskt ska få det bra. 

Den religiösa människan utmanar den nyliberala idén om människans ständiga självtillräcklighet. Idén om hennes obestridda förmåga, plikt, att råda över saker hon omöjligen kan råda över.

Den religiösa människan erkänner sin och andras sårbarhet, men likafullt att det finns rätt och orätt. Ett sätt att handla som respekterar andra människor som bärande på en bit av Gud och ett sätt som inte gör det.

Du var varken kall eller varm, dig vill jag utspy ur min mun. 

Mamma uppfostrar oss med att visa i handling. Respektera alla. Lyd ingen!

Jag läser biografin om henne jämsides med Johannes roman.
Konservativ. Godsägare. Mansgris i underkjol och kravatt.
Stryker under med bläckpenna.
Ritar hjärtan och snäser åt henne i marginalerna när hon leker med andras känslor: Skärp dig!

Gud har nedlagt detta i mig, skriver hon i sin dagbok.
Det här är mitt
naturliga sätt att vara.
Jag
kan inget göra åt det. Jag vill inget göra. 

Historien. Tiden. Knyter ihop sig.
Jag håller henne i handen.
Man tror man ska dö, viskar hon.
Man tror att man ska dö. Men det går över. 

Gud är i vinden.
Blåser ut sitt andetag över jorden.
Blåser det i människan. 

 

Standard

Skavet nr. 77

Normatens behov av självbekännelselitteratur eller
Här kommer strukturfunkis och hon är förbannad


Så många i akademin som säger till mig att jag måste använda mig av denna nya kroppsliga verklighet som en del i min avhandling. Skriv, skriv om hur tiden förändras när kroppen gör det, skriv om allt du känner och tänker, skriv om hur det känns. Hur känns det? Hur känns det? Hur känns det?


Hur det känns:
Kroppen brinner. Jag kan inte röra mig. Inte gå upp ur sängen och inte ligga i sängen.
Jag börjar skriva med hjälp av en text till tal app på min mobil. Den byter ut vartannat ord så att det blir helt nya meningar. Jag kan ingenting längre tänker jag, jag kan inte ens skriva.

Alla de som vill att jag ska skriva så här har en sak gemensamt. De är normater. I alla fall vad jag vet.

Brasklapp:
Normaten är inte någon som aldrig upplever sjukdom eller förändringar i funktionaliteten. Det är den som inte får några nackdelar i livet på grund av sin funktionalitet. Det är en socio-kulturell, ekonomisk och politisk position som medför trygghet och begriplighet i vardagslivet,  i samhället och i sociala relationer med andra i jämförelse med den med normbrytande  funktionalitet.

För sista gången: Det är inte en normbrytande funktionalitet, i politisk hänseende, att vara förkyld!

Det där ovan om hur allt brann, är det sista jag kommer att skriva om min nya fysiska position. I alla fall om hur den känns. Möjligt att jag kommer att skriva annat sedan. Möjligt att jag kommer att skriva om hur denna nya fysiska position förflyttar mig ännu längre bort från normaten men närmare den stereotypa bilden av en person med normbrytande funktionalitet och att jag i den också avkrävs en sak:


Självbekännelse.


Bikt.

Medicinen, byråkratin och kulturen krokar arm. Gränserna om kroppen suddas ut. Integriteten måste ges upp för att få rätt till det stöd och den service man behöver. Kulturen viskar, berätta en gång till. Berätta hur det känns. Gör det för min skull då, snälla, jag vet ju inte. Jag vet ju inte hur det känns.

I Stairs and Whispers står det:
The disabled writer
Turns the page into a mirror

Reflecting the reader’s own mortality
The I couldn’t live like that 

Det löper i samma linje.
Hur känns det? Hur känns det? Hur känns det?
Ni kan ju gissa, tänker jag. Men nej ni kan inte gissa. Ni kan aldrig gissa.
Det är det som är problemet.


Jag skriver en text om en utopi. Jag skriver om det utopiska i att kunna röra mig fritt i en stad, ta på de kläder jag vill, åka de bussar jag vill.
Redaktören skriver tillbaka att hen önskat sig en mer utopisk text. Det här är är ju vardagssaker.

För dig, ja. Borde jag ha skrivit tillbaka.
Jag skriver det ändå, fast trevligare.

Point of departure proven!

Skriver när fingrarna brinner. En text om makten över orden och livet. Hur det ibland hänger ihop och ibland inte i funktionsmaktsordningen.

Jag kan skriva hur mycket jag vill, men vem kommer att förstå det?

Fiona, Fiona, Fiona.
Fiona skriver om hur funktionsmaktsordningen tar sig in i tankarna. Villkorar vårt vetande och våra kroppar. Formar dem. Du kan inget veta utanför den. Oavsett vem du är i den.

Jag kommer uppfylld av detta till ett handledningstillfälle:
Tänk, inget kan man veta utanför den säger jag!
Vissa saker kan vi veta i motstånd mot den.
Eller dinglande på dess gränser.
Men allt vi vet, även det på gränsen, villkoras av vår plats i den.

Mina handledare kallar mig för strukturalist.
Det är på allvar, som varje bra skämt.
Jag börjar bära det som en medalj.
Utan att strukturen beskrivs kan vi inte beskriva våra rörelser i den.
Vår upplevelse av den.
Min bihandledare säger att jag måste sluta skriva i bisatser.
Skriver som jag vill, tänker jag.


Funktionsmaktsordningen vrider vetandet ur våra händer. Vi avkrävs ständigt att berätta mer. Hur känns det, hur gör du, vad händer då?

Berätta hur det känns? Hur känns det? Hur?

För några år sedan skriver jag på Facebook om den potenta relationen mellan funktionsmaktsordningen och den svenska idén om den goda staten och dess nästintill opåverkbara självbild.

Vi berättar. Vi tvingas. Vi ropar desperat. Vi gör det för att någon ber för tusende gången.

Okej, vill du höra då?
Vill du på riktigt höra?

Så berättar vi.

Men, så illa kan det inte vara?

Kan och kan!

Våra berättelser misstros, förträngs, glöms.
Vad tjänar det till då, att jag berättar.

(Påminnelse till mig själv: Marie Hållanders avhandling om det omöjliga vittnandet. Läs!)

Fiona. Fiona. Fiona.
Håll mig handen nu. Säg åt mig att sitta på händerna.
Det är det yttre trycket som är intressant, skriver du. Den personliga berättelsen kan vara en väg in till det. Men det får inte stanna där.

Jag är inte hälften så intresserad av hur det känns att bli slagen.
Jag vill veta hur det är att slå. Hur känns det?

Vetandet vrids i funktionsmaktsordningen.
Det är inte den frågan jag ska ställa.
Det är att stryka mothårs.

Att skära köttet längs med fibrerna.
Det blir så segt att man vill spotta ut.
Vill inte svara.

Men, jag vet inte. Har aldrig fått den frågan förut?
Nej, precis.

Mina informanterns funktionaliteter.
Dess detaljer skulle inte kunna vara mindre intressant för mig.
Jag vill skriva fram vilken position de får i funktionsmaktsordningen.
Jag vill skriva fram hur det sitter ihop med andra maktordningar. De är bara i detta hänseende som funktionaliteten blir intressant.

Min uppgift är att skriva fram den kulturella föreställning som föder och göder den ekonomiska, materiella och sociala marginaliseringen.

Min kollega säger en gång på ett seminarium att det jag gör är att skriva fram gjutformen.
Man kan hälla vilket ämne man vill i den och det får samma form.

Såklart är detta bara halvsant. Såklart påverkar andra maktordningar hur formen till slut blir — vilka resurser man får och inte får. Det vet de flesta.

När det gäller funktionalitet frågar vi det färdiggjutna kallnade ämnet hur det känns, istället för att ta upp gjutformen. Slutsatsen blir därför:

Personer med normbrytande funktionalitet är marginaliserade på grund av sin funktionalitet. Därigenom är de marginaliserade i samhället. Funktionaliteten kan de inte göra något åt, den är essentiell, således är också marginaliseringen det.

Johannes Anyuru skriver, ungefär:
Jag är det särskilda sätt på vilket jag erfar att jag är mer än min kropp.

Mitt liv tänds upp av en flammande blå låga, underifrån. Det är inte en permanent hjärnskada som gör att jag känner att det brinner en låga inombords. Inte heller dess följdverkningar. Det är den socialt och ekonomiskt osäkra positionen som jag får i funktionsmaktsordningen som gör att jag tänker att tiden brinner. Faller som sotflagor runt omkring mig. Jag hade kunnat vara på annan plats.

Det är inte funktionaliteten eller ens upplevelsen av den för den enskilda som är problemet. Det är positionen som den ger som konsekvens i funktionsmaktsordningen. Kom ihåg, det finns inget i  en normbrytande funktionalitet som behöver medföra marginalisering, utom förståelsen av funktionalitet just i det samhället.

I just det här samhället är min position den integritetslösas. Strukturen, finns den ens? Bikten är distraktion när den inte vänder blicken tillbaka mot förtrycket. När ämnet inte förmår att säga: se på gjutformen istället.

Distraktionen gör det möjligt att inte behöva förstå strukturen. Inte förstå sin egen plats. Berätta igen hur det känns? Berätta om dig. Om dig. Om dig.
Berätta inget om mig. Då kan jag bli ledsen. 

Gjutformen. Om det ska jag skriva. Min avhandling handlar om strukturen, makten, varifrån den utgår och hur den upprepas, vad som upprätthåller den. Något annat kan någon annan skriva om. Det behövs säkert, men jag ska inte göra det.

Jag tänker att vi lever i en tid där fantasilösheten är norm. Om vi hade fantasi, om vi kunde föreställa oss, då skulle vi aldrig tåla det här samhället.

Det värsta med normaten är att den har så dålig fantasi. Måste den veta precis allt? Kan den inte göra några kvalificerade gissningar?

Det är inte dens fel, påminner jag mig själv.
Det är funktionsmaktsordningen påverkan på vetandet. Ditt och mitt.

Funktionsmaktsordningen vrider normatens vetande, gör dess behov av bekännelselitteratur omättligt.

Standard

Skavet nr. 76

Frida. Om de visste.

De tycker att du är en sådan symbol. Kolla ihopväxta ögonbryn! Din bild på en av de mest otillgängliga platser jag vet. Deras kroppar, starka, hårda, kan bära den queera revolutionen! Men hade de burit dig?

Frida om du visste.

Vi går runt bland dina saker på museum. Din säng. Dina tomma medicinburkar. Ditt läppstift.

Jag läser att han tyckte du klädde dig som om någon knutit en rosett om en bomb.

Ni ligger i gräset och skrattar. Du och hon. Du håller handen för munnen.

Frida om du visste. Att allt handlar om dig nu. Diego, vem är han? Glöm honom!

Frida. Du sa att två riktigt hemska saker hände dig. Först Diego. Och sedan en buss. Båda körde över dig.

Frida. Jag stannar vid dina tavlor. Den med ryggens alla kotor. Spikarna. Den med det ofödda barnet. Allt svävar över dig. Blod och hinnor.

Frida. Om de visste. Att du målade hammaren och skäran på dina korsetter. Men de ser bara dina ögonbryn, blommorna i håret. Ciggen. En mugg med din bild på kan kosta 200 kronor. Jag vet för jag har en.

Frida. Jag vill krypa under täcket. Ryggen. Benet. Stål och skenor. Frida. Om du visste.

Frida om jag vetat. Om en smärta utan namn. Utan ansikte. Eld. Sveda. Flammor. Frida allt jag vetat om kroppen är borta.

Frida. Vem hjälpte dig? Med mat. Kläder. Vem höll ut handflatan så att du kunde läppja i dig? Rus och lindring.

En av min assistenter säger att det är fint att jag är mer vaken nu. Sitter upp. Kan föra diskussioner.

Ett tag gick det nästan inte att prata med dig, säger hon.

Då. Allt är bara eld. Jag ser ditt ansikte och ser att det inte syns. I ditt heller. Hur kan jag veta att du visste? tänker jag.

Det gör ont att röra händerna. Täcket känns som knivar. Jag skriver ändå. Jag skriver om dygn som löper i varandra i glödande cirklar. Jag skriver om sjövatten. Jag skriver inte om dem, men jag känner dem inuti, bergen som blånar.

Jag tänker på att hon sa. Jag är sån här för att min insida är bergen där jag vuxit upp. Blue Ridge Mountains.

Allt lättar när jag rör mig mot begäret. Inget annat finns.

Frida. Du visste. Jag läser din dagbok och dina brev på ett bibliotek i Amsterdam. Små laxrosa piller i handväskan. Karta på karta håller mig flytande. Höften dras upp mot magen av sig själv. Smärtan är stel och stum. Pulserar i musklerna. Jag tror att det är så här den kommer att vara. Alltid.

Frida. Jag visste inget.

Diego. Du skriver till honom att du är hans lilla flicka. Alltid. Jag förstår. Allt och ingenting.

Jag tänker mig att du ligger i sängen. Och han går. Han bara går. Lämnar. Fast han vet.

Diego sviker. Du ligger med hans älskarinna. Hämnden är vit och isblå.

Frida. Jag har varit här förut.  Inomhus i månader. Papper och böcker. Jag tänker på fotot där du målar med överkroppen stöttad i rullstolen. Uppbunden som en blomstjälk med breda vita band.

Den finns inte att köpa på någon t-shirt.

 

Standard

Skavet nr. 75

Konstnärinnan.

Håret. Eldrött. 

Det rinner i och mellan mig. Den ofärdiga romanen. Om sjöjungfrur och döden. Hennes plats i den. 

Jag är kär den hösten. Umeås andra. 

Kan bara tänka på hennes händer och hennes leende. Länge vet jag inte vad hon har för ögonfärg. När vi ses blundar hon. 

Jag vilar i att kunna prata med blicken utåt, utan att någon tror att jag inte är närvarande. 

I konstnärinnans vardagsrum tar jag över. Tränger mig före journalisten som ska skriva reportage om oss  med mina frågor. 

Vem är det? 

Vem är det? 

Titta! Är det du?

Hon är så snygg på 60-talet så att hjärtat stannar i bröstet. Vin och konstfacksfester. Utställningar och egen bil. 

Vem har sminkat dig? frågar körläraren. 

Jag själv. 

Mammas berättelser om henne. Som en karta. Titta! Dit kan du gå! 

Mamma ringer. Konstnärinnan har ramlat. Ligger på sjukhus. När hon fyller år är hennes ansikte i tidningen. Det röda finns bara i topparna. 

Det väller fram. När vi sitter i hennes soffa. Brev. Gästböcker. Foton. Arkiv, tänker jag. Vem tar hand om allt detta när du dör?

Min mamma hämtar mig hos henne, den där andra hösten. Beklagar sig för att hon blir äldre och äldre. 

Man ska vara glad för det, säger hon. Musklerna spelar i kinderna. De var så många som inte fick bli det. 

Den som hade svårt att äta fick aldrig äta klart. Blev aldrig helt mätt. 

Mamma ringer. Har sett tv-inslag från Ryssland. Kroppar som min. Men magra. Snedställda.  Ligger i dygn. Veckor. År. 

Jag tvingar mig ur sängen. Det ringer i mig ur det 1800-tal som pappa ständigt har ena foten i. 

Sängen tär! 

Sotdöd och spott. 

Farfars farmor som var barnmorska i byarna. Hennes enda värn. Renlighet och rutin. Och så tur. 

Ingen dog när hon förlöste. 

Ställer mina smärtstillande på tvättställskanten. Tvingar mig varje morgon. Så! Res dig! Kom! 

Han. Det är ännu en höst. Den tredje. Jag föser undan hennes hår som en korpvinge över kudden och kinden glöder under den. Han säger att det aldrig hänt honom. 

Och jag, som alltid tror att jag är den ensamaste kroppen, känner mig lika delar förundrad och skrytsam. Trär deras leenden och skälvande ögonlock på strå. 

Självtrösten i fingertopparna över smalbenet. Jag ser det i videoupptagningar från paneldebatter och föreläsningar. När min röst säger: Min forskning visar att den faktiska beroendeställningen till en osäker välfärdsstat skapar ett slags Stockholmssyndrom för den enskilde. Ett ständigt skifte mellan underordning och motstånd. Mellan känslan av bemästring och maktlöshet. En tid i byråkratiskt betingade cirklar. 

Vem kan bita den som matar en? 

Konstnärinnans hårfärg. Löftet, hädanefter ska jag alltid äta mig mätt. Det ska få ta timmar. 

Jag kysser mina egna underarmar när huden på dem brinner. 

Viskar: Älskar dig. Håll ihop. Bär mig. 

Läser att auktoritetstrotset är en diagnos. Tänker på vad de lärt mig. Med ena foten i 1800-talet som i kvicksand. I korsvägen mellan fackförbund och frikyrka. 

Ingen är mer värd än någon annan. Ingen! 

Det svallar julihetta på balkongen. När jag ligger på mage försvinner smärtan helt. Det kommer att komma en fjärde höst. 

Det luktar bensin mitt i det brännheta. Jag drar djupa andetag. Edith jag förstår nu, tänker jag. 

Så länge som jag tyckte att du var vulgär. Överspelad. För mycket. Men det säger en inte högt. 

Nu vet jag. Begriper. Triumfen. Den att finnas. 

Standard

Skavet nr. 74

Det första jag lärde mig.
Det spelar ingen roll vad jag vill.
Om det gör ont, bit ihop.
Om det gör ont, kryp inåt i kroppen.

Mamma undrar hur det kunde hända.
Varför reste jag mig inte och gick från den där naprapaten?
När jag kommer in i ett sådant rum blir jag först sådan jag var, säger jag.
Foglig, tyst, snäll.
Om de tar i mig
flyr jag.

Det finns psykologiska begrepp för detta.
De riktar sig oftast till den som utsatts för sexuellt våld.
De riktar sig sällan till den som utsatts för våld på barnhabiliteringens plastmattor.
Är det ens våld? undrar de.

Våld för det egna bästa.
Vi får lära oss att det som gör ont är bra.

Brorsan, skriker att det aldrig är det. Rullar av deras mattor.
Kastar deras bollar genom rutorna så splittret yr.

När vi är vuxna vill han aldrig mer prata om det.
Jag vill aldrig mer prata om något annat.

Sjukgymnasten har inget uttalat våld i händerna.
Men hon slutar inte när jag säger nej.
Hon sträcker ut benet och muskeln ger efter och jag blundar.
Lossnar från kroppen.

Det är så djupt programmerat i mig att det sker utan vilja.
Tanken att om jag mjuknar går det fortare över, den har inga ord.

När hon tar i mig lite för hårt försvinner jag.
Kryper inåt.
Jag tvingar medvetandet som en hund:
Stanna, plats!
Skall!

Du, jag måste lyfta armen
Du, det där känns inte skönt

Det händer sällan när någon jag tycker om tar i mig
Det händer alltid när professionen tar i mig.

Clementine Morrigan skriver om traumats tid.
Vi delar inga särskilda trauman med varandra
men jag tänker på allt det jag viskar med andra när jag läser hennes ord
om plastmattor och om att ingen slutade när vi sa nej.

Clementine skriver att medvetandet spjälkas.

Jag ser i hennes ögon att hon försvinner
Nej, kom tillbaka! Jag är här!

Min osteopats händer
Hon får också den fogliga först
Får jag göra så?
Ja
Så?
Ja
Så också?
Ja, visst
Men hon nöjer sig inte med det.
Och jag vill inte att det här ska vara samma rum igen och igen.
Tvingar medvetandet.

Det vitnar av äckel bakom ögonlocken
för att jag förstår varför jag måste göra det.
Vidden av det.

Jag tvingar mig att vara i den kropp som är min.

Jag tänker att andra tänker att jag fortfarande är precis lika foglig som när jag var barn. Att jag inte vet att värna det som är mitt.
Att jag inte kan se när det ska tas ifrån mig.

Jag vill svara att det var decennier sedan jag lärde mig.
Att värnandet inte går att skilja från nagellacken, klänningarna.
Mina händer mot hennes överarmar.
Att den som tror att jag är svag nu, aldrig har sett mig när jag varit det.

Jag märker att det händer, det är det jag lärt mig.
Därför ställer jag mig i vägen.
Nej, inte nu.
Stanna.
Plats!
Stanna i kroppen.

Varför jag inte reste mig och gick?
Den där naprapaten, den tog i mig innan jag hunnit ställa mig i vägen.

Stanna!
Hur ska du kunna svara på frågor om ett land som du bara ser ovanifrån?
Öppna munnen, tänker jag.
Skall!

Känner du ryggraden? frågar hon.
Läser kartan.
Ja, säger jag.
Jag tänker mig att dina ben vill gå rakt fram men höften vill gå i cirklar, fortsätter hon.
Ja precis, säger jag.

Jag kryper utåt. Öppnar ögonen.

Standard

Skavet nr. 73

Kroppen är sämre men psyket bättre. Varför? För att jag gett upp,  tänker att det är så här nu. Tills det blir något annat. 

Jag har glömt min avhandling. Som om den aldrig hänt. Lika bra. 

Jag kan alltid distrahera mig, säger jag till min assistent.

Borde ha vilat händerna. 

Mitt eget fel att de brinner nu. 

Mitt eget fel. 

Fel. Men mitt eget. 

Mår sämre i allmänhet sedan igår. Kroppen tyngre. Huvudet luddigare. Sedan tänker jag på vad jag har ätit. 

Kräm och smågodis. Kaffe. Mackor. 

Ber min assistent köpa vattenmelon. Ber henne köpa vegfärs och mjölk och kaffefilter. 

Jag vill inte att tacksamhet ska vara en känsla jag har inför det. För det betyder att andra inte har det de behöver. Men jag känner det. 

Tacksamhet. Inför att de är tysta och lugna. Trygga, med egna gränser om kroppen. Med gränserna om min kropp. Det brännande svidande kött som är den. 

Mamma. (Ja, här kommer hon som alltid). Pressar upp min prestationsbaserade självbild mot väggen. Jag har inte fått den av någon, tänker jag. Den är medfödd. 

Om jag inte gör. Vem är jag?

Inte, vad är jag värd? Människan är alltid värd något. 

Men vad är hon? 

Jag är rädd för psykologer, säger jag. 

De kan inte läsa tankar, säger hon. När man är klar går man därifrån bara. 

Mamma. Är inget svårt för dig? 

Jag är rädd för rehaben, säger jag. Tänk om det är som i Aprilhäxan, tänk om det är bingo på fredagarna och första pris är en apelsin. 

Min morfars kusiner, deras brev från sanatoriet, tonårstrotset fast de var så sjuka (skulle dö):

Jag vill hem. Det är äcklig mat här! 

Jag mår bättre i psyket nuförtiden. Varför? För att något förmår koppla ifrån kroppen. Något förmår påminna mig om att jag är mer än det här brinnande svidande köttet. 

Eller att jag är något för att jag är det köttet. 

Det är det samma som alltid. Skitsamma vad det blir av någonting. Av alltihopa. 

Bara jag alltid kan få ivern. 

Bara jag vet att jag alltid kan det här. 

Jag funderar så mycket på paradoxen. Den att för att kunna komma till en plats där jag  kan vila har jag behövt pressa mig . 

Men har jag ens pressat mig tänker jag? Får jag inte vara uthållig och cp-skadad samtidigt. 

Jag har gjort illa mig. Det var inte med flit. Inget är det. 

Mamma, säger jag. Jag vill inte att de ska hela mig. Jag vill bara slippa ha ont. Om det går. 

Det är ingen risk, säger hon. Det är en hjärnskada. Celebral. Pares. 

Vi stänger in oss. Är hårda och mjuka, genomskinliga och fnissiga inför varandra och jag tycker så mycket om henne. Om hennes omsorg från långt bort ifrån. 

När vi pratar tänker jag på barnen. De där tre som jag naivt trodde att jag skulle ha nu. Som om jag kunde bestämma det. 

Deras namn ekar under huden. Jag spar ett. Till sen. Men jag spar det bara för att spara det. Vet att jag aldrig kommer att använda det. 

Jag fyllde 32 och jag hade inga barn. Jag släppte taget. Såg mig själv i min finaste klänning och tänkte att nu var det över. Sorg och befrielse om vartannat. Nu blir det inga. 

Jag har gjort annat av omsorgen. Den som fåfängt söker sitt hem. Vänt den ut och in. 

Bär den som en tröja på aviga. Ger den med sömmarna utåt. 

Standard