Skavet nr. 66

Revolutionärer har varit i djungeln. De har skägg som växt i olika långa testar över ansiktet. Jord på kläderna. Blod. Sömnlöshetens elektricitet genom musklerna. Mjölksyra i vaderna.

Revolutionärerna är inlåsta. Ligger i järnlunga. Andningen sker utanför kroppen. Hör koltrasten utanför det öppna fönstret.
Tänker, livet måste vara större än det här.

Revolutionärerna breder ut kartan mellan sig, för med fingrarna över bergsmassiv och djupa kärr. Kan rulla ihop den på sekunden. Fly.

Revolutionärerna breder ut kartan. Stadsdelsförvaltningars telefonnummer. Ansökningsblanketter. Spiller kaffe över dem med plötsliga rörelser. Spiller mat på kläderna. Måste gå.
Snart kommer någon för att klä av en.
Snart kommer någon för att lägga en.
Snart kommer någon, vem vet vem?
För att se en i ens nakenheten.

Någon som kommer att fråga: Varför kommer du så sent? Du vet ju att det ordinarie passet slutar klockan 21? Har du spillt på kläderna igen? Vad har ni gjort ikväll?

Du kan svara, planerat revolutionen, för ingen kommer att tro dig.
Du kan be om att få ett glas vatten vid sängen, med sugrör i.

Den som klär av dig kommer att ”glömma” det.
Du kan ingenting göra.

Revolutionärerna saluför revolutionen på torget, med flygblad, i telefonkedjor. På informationsmöten med stadsdelsförvaltningen. Utopin. Drömmen.

Om vi fick bestämma, vi vet ju bäst själva.
Revolutionen får heta kostnadseffektivt, kontinuitet.
När den borde heta koltrastens sång utanför fönstret.
Egenmakt.

Revolutionärerna sover alltid med ett öga öppet. Ryggsäcken packad som huvudkudde. Det första gryningsljuset över ögonlocken är signalen. Nu.

Revolutionärerna sover alltid med ett öga öppet. Det hörs i stegen utanför dörren. Vem som kommer. Det hörs i skillnaderna i hur de tar i dörrhandtaget. Det hörs i om de ringer på eller knackar. Eller bara sliter upp dörren. Om en måste spänna sig inombords. Låta stålet dra över en, djupandas.

Om rösten är gäll. Om den är anklagande i sin mildhet. Blicken över ens nakenhet som gör den till ett intet. Den kommer andra generationen att ärva. Intigheten.

Jaha, god morgon. Vad sent du var ute igår? Hörde att du kom hem kvart i nio. Du vet ju att du inte får det? Vad ska du göra idag då? Är det möte med stadsdelsförvaltningen? Vill du ha vatten… Jag måste springa i väg en stund bara. Vänta!

Revolutionärerna har stålblanka ögon. De har fått dem för att skydda sig.
För att skydda koltrastens sång.
Andra generationen kommer att känna igen det i ögonen.
I Stockholm. Oslo. Glasgow. London.

Revolutionärerna har sin egen porträttmålare. Kolstiftet i den spända handen.
Det röda håret. Blicken som skär genom en.

Andra kommer att kalla hennes konstnärliga gärning för en stor fysisk bedrift, snarare än en konstnärlig. Tänk att hon kan styra spänningarna i muskeln? Den andra generationen kommer att vilja spotta ut smaken av kräks i munnen när de hör det.

Porträttmålaren kommer att ha en egen berättelse bland revolutionärerna.
Det måste ju ha tagit timmar att klä på sig.
Att komma ”hem” till institutionen alldeles för sent och lukta vin och Konstfacksfest.
Att själv vara koltrastens sång.
Livet är större än det här.

Revolutionärerna gör själva. Omfördelar resurser. Flyttar pengar. Uppvaktar politiker.

De förstår till slut att när ingen tror en kan något kan en göra allt, i smyg.

Tills de en dag kan säga, till den som kommer för att göra ens nakenhet till ett intet. Till den som kommer för att krympa en för att en spillt på kläderna. För att en inte kan göra annat.

Nu är revolutionen här.
Den kom i en utredning, ett lagförslag, ett beslut i ett fönsterkuvert.
Jag flyttar vid årsskiftet. Aldrig mer ska någon glömma ett glas vatten vid sängen, med sugrör i. Utan att jag kan göra något åt det.

Min nakenhet är aldrig mer en kollektiv angelägenhet.
Koltrastens sång ska fylla rummen där jag ska bo.

Andra generationen ärver mjölksyran i vaderna.
Men sömnlöshetens elektricitet kommer av koltrastens sång i bröstet.

Tills de förstår att de måste sova med ryggsäcken packad igen. Det första gryningsljuset över ögonlocken är signalen. Nu.

En kan se anfallen långt, långt innan. De är presskonferenser. En vet att de kan komma, men inte hur de känns.

Den andra generationen frågar, berätta för mig hur det kändes, att vara en kollektiv angelägenhet. Men berätta sedan högre, var kartorna är, var telefonnumren är, hur det kändes att flytta. Berätta igen hur en omfördelar resurser. Hur en är en sådan som kan göra allt, i smyg,

Berätta om koltrastens sång.

 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 65

Jag tar det aldrig i munnen. H-ordet. Det känns som om någon slår mig när jag hör det. När jag läser det. Jag vill spotta ut det, fast det inte är något där, bara skummande slem.
Äckel. Borrar naglarna djupt i handflatan.
Håll, käft.
Håll, käft.
Svikare.
Förrädare.

De säger det mest. De med korta svarta shorts och blanka kängor och håren rakade på ena sidan. De säger det från scener och när jag ber dem berätta om vilka de är i barer.

De säger det ordet. Förolämpar mig.
Men de får ju säga det?
De kände ju så.
De kom också därifrån.

En sån liten, och så det där ordet.
Äsch, fanns ingenting i den lilla, och så det där ordet.

Tar det aldrig i munnen, aldrig i livet. Inget kan få mig att göra det. Men jag känner det. Det krymper mina platser. Bergen. Sjön. Skogen. Myren. Myggen. Byn. Samhällets asfalt. Gör dem till monster. Pappa. Brorsan. Grannarna.

Det förtjänar inte att skrivas här.
Ni kan gissa.

Läser det om och om igen i deras berättelser.
Värjer mig med händerna framför ansiktet.
Lägg av, ni får inte slå mig!

Andra h-ord.
Hemma.
Häre vôssas.

Att bli igenkänd. Det är det ingen vill. Det är  allt jag vill. Att deras blickar fastnar i min, att de vet vem jag är. Att de känner igen mig som Hedmans jänta. Hedströms jänta. Kristin. Att de känner igen mig som mormors barnbarn. Att de kommer fram på biblioteket och säger att de letar stavfel i mina krönikor, skämtandes.

Kontrollen. Var du än hamnar kom du härifrån och alla vet det.
De som spottar h-ordet som en loska vill fly den.
Jag vill krypa tätt intill.

Tro inte att de handlar om att de inte finns något att skvallra om. Det handlar om att allt är uppfläkt, ägt. I dåtid och i nutid.
Vansinne. Spelskulder.
Självmord. Snedsteg.
Samkönade begär (mitt).
Ingen kan slå en med det en själv vet om.

Att erkänna mig som mormors barnbarn är att förstå att inget om mig kan förvåna mig.

Slå mig med sanningen då, om du vill försöka, den gör inte ont.

Häre vôssas.
Tar inte heller det i munnen. Tar det i blodomloppet. Intravenöst. Genom bukväggen rätt in i magsäcken, som den som får trögflytande mat genom plastslang.
Språket. Språke. Javvle. Hä gjär mett.

Är med mina föräldrar genom alla mellandagar. Märker att jag varit det när vi ses. Kan inte prata (rent).
Min mun läcker. Javvel.
Jag håller inte emot. Låter det flyta genom mig.

Nej men, jag tänker inte så, ja, e.
Att tala Dellboska är att för alltid upprepa det en redan sagt, å.

Förlåt mig för att jag inte kan stava.
Dellboskan har ingen ortografi – det är inte meningen att en ska stava på dialekter.
Förlåt oss för att vi uppfinner språket själva.

Standard

Skavet nr.64

2018

Staden krymper och sträcker på sig samtidigt. Blir sina hotellrum och fik och restauranger. Jag ritar gränser med röd tuschpenna över dess stadsdelar. Skuggar dem i ljusröd lavering.

Går genom universitetskorridorer och pratar om att jag lägger lika mycket pengar som till en mindre utlandsresa på att förflytta mig här, men att det är värt det.

Vad kommer jag att tänka, säger jag till mamma. När den tidsbestämda tryggheten är över och ingenting skyddar mig. Kommer jag då att sakna pengarna eller att jag inte tog tillvara på att jag kunde detta nu.

Jag vet svaret.

En annan slags hets, ett annat slags spionsinne, vägleder mig.
Gör det nu – snart är det för sent.
Tuggar skuld och privilegier om vartannat i barer och på middagar.

Berätta för mig vad jag ska göra med Stockholm nu för tiden?

*

Ubmeje, iähtsáb duv.
Jiännuo – älven som lär mig hur en stannar och hur en går.
Samtidigt.
Ska rinna genom älven under cyckelbron…
Ritar gränser som spiraler.

Spiraler i rött garn, som hänger på möbler i creddiga fik.
I universitetskorridorer.
Jag sitter och skriver bredvid dem. De stängslar in mig.
When you work in medelklassen in Umeå…, tänker jag.

Fantiserar yllets strävhet mot tänderna.
Andas in.
Ebb och flod, tänker jag.
Ebb och flod.

Det gör inget att det är ebb nu.

*

Om detta ska bli en slags årskrönika behövs korsreferenser, se Sommarsvit

Se vårens präriebränder över kinderna.
Öppna fönster som slår i bakhuvudet.
Klänningar att snurra i.
Bladguld och min egna röst som tvättar mig i spegelsalar.
Smuts under hudens första lager.

Tyngd över kroppen.

Baren där alla blir gröna i ansiktet.
De sitter bredvid varandra och ler med samma leende.
Jag tänker att jag älskar dem.

Se, vinden genom köttet.

*

Jag tänker på min tätast återkommande (enligt mamma falska) idé om mig själv, den att jag så sällan är en egen person. Att jag fastnar i andra som ett kletigt nät. Som ett tuggummi som en utan att tänka sig för trasslar in i håret, när en tänker på något invecklat.

Omöjligt att få loss utan att håret klipps av.

Är i intorkat varande, sitter med benen uppdragna mot hakan i rummen bakom bröstbenet. Lutar mig mot hårda möbler. Allt ska inte vara skönt.
Ebb i dessa rum inom mig – ebb mellan mig och andra.

Slöjor av röd tusch över deras ansikten.

Att jag så länge tänkt på mig själv som den som är utan.
Att jag förstår att jag inte är det, inte varit det

Kanske är hösten inte alls ebb, tänker jag.
Kanske är den också flod, smältvattensflöden sipprar under huden.

Tidstunneln är en port en öppnar med axeln, ramlar baklänges in genom.
Eldprov och solidaritetshandlingar – att jag inte blir obegriplig, att han inte lämnar mig för att mingla.

Bara halvtid, får jag påminna mig. Bara halvtid.

Halvtid i den yttersta tiden.
Djupa andetag.
Du hinner än.

*

Platta södra Sverige utanför tågfönstret.
Himlen grålila, regnet i sidled över fönsterglasen.
Det ser ut som undergången här, tänker jag.

*

På Storbonnsvis visar jag henne markerna inombords.
Vi är bekväma med det språket. Skiften och berg och rågångar och åkrar.
Klättrar bland barrskog och sank myrmark högst upp inom mig.
Ser solen gå upp över mitt mörker.
Håller ut handen –  allt du ser är mitt.

För henne berättar jag det som kan göras begripligt.
Kroppens konvulsioner. Fingertopparna mot mjuk hud. Blicken. Kyssarna.
Men, inget förråder jag.
Kroppens doft av svett och hårt arbete.
Stillheten som gjorde luften tjock. Som väggar som höll att luta sig mot.
Det bästa jag gjort får jag ingenting för – igen och igen.
Håller glaspärlor i knuten hand.
De bultar mot huden.

Till en annan viskar jag. Vi lånar ord för våra liv.
Ibland passar de perfekt. Lägger sig som en andra hud.
Pansar.

Ibland är de som kläder en ärvt.
Tröjor som är för långa i ärmarna så en får vika upp dem.
Skor som glappar i hälen.

En kan inte gå runt hela livet med glappande skor.

Vi fyller glappet i skorna med erfarenheten, silkespapper, pärlor.
De minsta detaljerna viskar jag med hetta i rösten.
Är rädd för att de ska gå sönder när de lämnar min mun.
Förstår du? frågar jag.
Ja. Jag förstår.

Blänket i ögonen.

Det minsta håller jag fram i kupade händer.
Titta! utbrister jag.
Den andra ler, fnissar, petar på det försiktigt med fingret.
Oj, säger den.
Ja, oj…, säger jag.

Stoppar kvickt undan det i kappans ficka.

Standard

Skavet nr. 63

Det är eldprovet.

Ett ord och jag obegriplig för dig. För den här världen.
Hur ofta? frågar hon.
Varje år.
Varje år! Men det är ju helt sjukt, för något som inte förändras.
Nej, säger jag. Det gör ju inte det.

Nu kan det hända tänker jag. Nu kan jag glida ut ur synfältet.
Håller andan.
Men det händer inte.

Det svajar inombords.
Jag fattar inte varför jag har sådan ångest, redan på morgonen.
Tunna kvistar böjer sig för vinden inom mig.
Rispar huden i nacken.
Jag fryser. Huttrar i mässhallen.

Vi sitter på scenen:
Hon sitter bredvid mig. Vi ser in i varandras ögon från sidan.
Jag ser kända ansikten i publiken.
För tio minuter sedan satt jag i mässmontern och sa:
Nej, jag blev knäpp i huvudet. Det tog år innan jag fattade det.
Jag hade inte gjort någonting sådant sedan jag var barn.
Jag var vuxen då och hon talade med en mun bredvid munnen när hon sa:
Jag värnar om din integritet Christine. Ta av dig nu!

Hennes brytning är hemma, engelskalektioner på gymnasiet, när hon säger att hon kommer vägra. Om de någonsin kommer till henne.
Jag vägrade inte. Jag vägrade inte.

Jag kommer aldrig få några forskningspengar, säger jag. Alla broar har jag väl bränt när jag väl disputerat.
Säg inte det, säger hon.

Jag hatar karriär – men jag måste.

På scenen säger jag:
Någon annan som mig, någon som inte var svensk, var tvungen att visa avsky för detta för att jag själv skulle göra det.
Jag såg det inte som något onormalt. Jag såg det som ett tecken på min marginalisering såklart. Men inte som något onormalt. Jag såg det som något som jag måste göra. Förresten, oavsett hur mycket jag förstår att de kränker mig, måste jag ändå göra det. Om det hände igen skulle jag göra det igen. För jag kan inte leva självständigt annars.

Ser honom vid bordet med flera andra efteråt. Det är silver överallt. Och hans milda ögon är allt jag behöver. De och vår humor. Jag vet att han vet. Det knyter mig intill kroppen. Det sticker av svett och adrenalin under polyesterblusen.

Min hörförståelse är riktigt bra nuförtiden tänker jag och känner mig som en spion.
Čohkkát i dess olika former:
Går det bra, vill du sitta här? Vi kan väl flytta ihop oss?
Nej, jag sitter här. De andra kommer också. Så vi kan sitta där tillsammans.

Här förstår de, tänker jag. För dem har tiden också gått sönder. Flera gånger om.
Inom mig viskar det:

Stáhta vehkaváldi birra.
Áigi.
Vousttaldit.

Det är eldprovet.
Jag tänker alltid så, när jag ska berätta om hur jag ”egentligen har det”.
Nu går det sönder, tänker jag. Tiden. Rummet.
Nu blir jag någon som blir obegriplig.
Inte för att jag har det så nu. Men för att jag fått ha det så, så länge jag kan minnas.

En sekund och jag blir obegriplig för dig. Blir ett sådant en ryggar tillbaka för, eller tycker synd om.
Eller talar med en mun bredvid munnen om.

Fiona skriver, den som är (ses som) funktionsfullkomlig har inget att vinna på att alliera sig med den som ses avvikande. Därför gör de det inte.
Ingen vet någonting om det här, tänker jag. Hur skulle de kunna det?

Jag hör de andra kvinnornas röster vi bordet bredvid oss hela tiden.
Tänker när hon är på toaletten att vi skulle kunna vara som de, om vi talade om annat.
De andra kvinnorna talar om att köpa radhus med sina män.
Är det så en kan göra, tänker jag. Planera tiden?
Vi. Jag. Har klarat eldprovet. Jag kränger på mig jackan.

Förekommer obehaget (om det kommer):
Nu kommer taxichauffören tro att du är min vårdare, säger jag.
Vad gör jag då?
Le och säg inget bara.
Okej! ler hon. Jag åker aldrig taxi någonstans.

Han bär min rullator på starka armar. Högt. Upp genom hela trappen.
Håll hårdare om min hand, säger jag. Jag måste hålla balansen.

Han sitter med mig hela kvällen. Hämtar min dryck i baren. Vi fnissar. High-five:ar. Tar selfies.

Andra snavar över min rullator utan att be om ursäkt och han blir arg.
Jag väser, det där var också en professor!
Vet du, jag har skrivit en text om det här, säger jag. Om att revolutionen börjar i avkallet. Att du skulle kunna lämna mig här, mingla. Men du gör inte det.
Nej, varför skulle jag det?
Är det inte helt sjukt? Att jag reagerar med förvåning på detta. Det visar bara hur sällan det här händer.
Ja det är sjukt, säger han.

Vi genomgår inget eldprov, tänker jag. Vi delar elden mellan oss.

Jag ser dem också, de som ställer sig mellan min rullator och andras kroppar.
Nickar mot mig som om de vore mina soldater. Mimar: hej!

Det är fint på festen. Men jag orkar inte kroppar som stöter mot min och snavande fötter hur länge som helst.

Kom, kan vi gå?
Ja, om du vill. Jag ska dricka upp min öl bara.

De säger det flera gånger under kvällen. Du har så mycket på din agenda. Oj vad mycket du gör. Passa dig, en kan bli utbränd.
Nog brinner det, tänker jag. Ler slugt.

Tänker på revor i tiden.

Hur jag sa till henne, i eldprovet: Tiden har aldrig räckt så här länge förut och ändå är det den yttersta tiden.

Hon, med erkännandet, är den enda som hittills förstått mig:
Det är väl klart du gör så, en måste leva intensivt. Om tiden är kort.

Om den ligger i någon annans händer.
De som säger så där till mig har aldrig känt så. Aldrig har deras tid legat i någon annans hand. Jag kan svära på det.

Det är något med tiden och med eldprovet:
Antingen måste en ha en annan tideräkning som ingen erkänner. Eller inte förstå tiden över huvudtaget, leva i ett ständigt försök att mästra den. Eller ta den mellan knotiga händer och tvinna den. Då förstår en.

Han säger, ja men säg åt dem då: Så bra! Jag sätter mig här och vilar om du tar över kampen för mina mänskliga rättigheter.
Vi skrattar men jag tänker att jag skulle behöva sitta ner. Fast jag redan sitter.

Kommer hem till hotellrummet och spelar den här om och om igen:

And I don’t know a soul who’s not been battered
I don’t have a friend who feels at ease
I don’t know a dream that’s not been shattered
or driven to its knees
But it’s all right, it’s all right
We’ve lived so well so long

Eldprovet.
Det är de som ska klara det, tänker jag.
Inte jag.

Standard

Skavet nr.62

Inget skav. Ett öppet blödande sår.

Men ingen annan plats för mina ord, än här:

Min syster säger att det ska hända i veckan.
Det finns inget annat att göra, säger hon.
Ingenmanslandet kastar ut dem. Dörren stängs.

Havet.
Bara havet kvar.
Livsfarligt, säger hon.

Absolut livsfarligt.

Vanmakten som ett hav i sig självt mellan oss.
Jag tänker på myndighetspost från förra året.
Familjeåterförening; avslås.

Mörkret som hotar att svälja oss hela.
Hennes förlovningsring som glittrar i det.

Gode Gud.
Låt havet bära min systers mamma och syskon.
Om båten kantrar.
Som den gjorde när hon kom med den.
Låt dem flyta.
Gode Gud lär dem att simma i det ögonblicket.

Gode Gud.
Jag skäms fast skammen inte är min.
Skammen är deras. De som fattat besluten, de som gjort havet till ett dödens hav.
Att de kan sova på nätterna, säger jag till min syster.  Jag förstår inte det.

Jag hoppas att historien dömer oss hårt, säger jag. Vi förtjänar det.

Vi håller tummarna, säger min syster.
Är det det bästa den sekulära svenskan kan komma med, tänker jag.
Insh’allah, säger jag.
Om Gud vill… Det är klart att Gud vill, tänker jag.
Men Gud har inte fattat några beslut. Inte gjort havet till dödens hav.
Om Herren dröjer och vi får leva, viskar det inom mig.

Jag hoppas att de inte kan sova på nätterna, tänker jag.
Jag hopppas att det viskar inom dem. I deras drömmar. Från dödens hav.
Jag hoppas att de drömmer att det rinner saltvatten och blod från deras  sängar.
Vaknar svettblöta.

Gode Gud.
Havet. Bara havet kvar.
Låt havet bära min systers mamma och hennes syskon.
Amen.

Standard

Skavet nr. 61

Sommarsvit

Jag faller i hettan. Sugs mot ryggraden som av en smutsig underström.
Den fadda smaken av dy i munnen. Vatten i strupen.
Som vattnet i sjön i uppväxtbyn där bottenslammet gjorde varje hudhår brunt.

Underkastelsen i bönens bugning, som en våg vatten över kroppen.

Johannes kallar det så. Jag flyr till hans ord som jag flytt till andras.
Jag vill höra berättelsen om och om igen.
Repetitionens tröst. Lyssnar på intervju efter intervju.
Märker skillnaderna till slut –  i vilken sorts berättelse som vilken sorts lyssnare får.
Men den innehåller alltid:
Mannen på tunnelbanan med de vita kläderna.
Drömmen om att bli blind.
Uppvaknandet.
Gud i vinden.
Jag tänker mig Gud som någon som håller mig i fötterna.
Försöker hålla mig kvar på jorden.
Gud svettas, kämpar.

Solen mot huden på balkongen.
I sommar blir jag brun.
I alla fall på framsidan.
Det känns som om någon drog en svart vinge efter ryggen.
Gud?
Det hisnar i musklernas fibrer.
Som om någon sänker ner mig i ett segt bad.

*

Jag faller i Londons tunnelbana.
Skräcken lämnar inte kroppen på flera dagar fast allt gått bra.
Tusendelssekunden när en faller – hisnandet i kroppen – spelas upp som en film igen och igen. Nu är London under min hud tänker jag, när mitt bara lår skrapas mot stationens golv.

I London fanns ingenting som var vitt, säger han långt senare, på det språk som är mitt och hans förstaspråk. Det blåser kring torpet som ska bli mitt.  I tallrikarna framför oss blandar sig saftsås och grädde till rosa floder om ostkakan. Jag vill sträcka ut handen och röra vid honom när han talar om sin ensamhet, men jag gör det inte.
Vad menar du? frågar jag försiktigt, i dessa tider vet en aldrig vad folk menar med ord som vitt.
Smutsigt, säger han. Allt var skitigt.

Jag får dåligt samvete för att jag skäller ut alla som vill hjälpa mig – händer som sträcker sig mot mig genom en skog av kroppar.

Jag skriker på engelska:
RÖR MIG INTE, RÖR MIG INTE.
JAG VILL INTE ATT NI RÖR MIG!
KAN JAG BARA FÅ RESA MIG SÅ SKA DET HÄR GÅ BRA!

Men ingen hör mig i myllret.

Jag får dåligt samvete för att jag skäller ut läkaren som frågar min mamma:
I am a doctor, is she okay?
Jag är så trött på att bli omtalad i tredje person av milda brittiska röster, och rädd, att jag svarar henne skarpt:
You can address me in first person and I am fine!
Ser i hennes ögon att hon tycker att jag är bortskämd – odräglig.
Önskar att jag inte hade fallenhet för att se sådant, önskar jag inte brydde mig om det.
Funderar på om jag gjort henne ledsen i flera dagar.

När jag rör mig med mamma och henne bredvid mig förstår jag hur andra ser mig. För jag ser hur andra ser dem. Märker skillnaden.
Folk är trevliga, det är inte det.
Det är precis det.
De flyttar sig på gatan när jag kommer, håller upp dörrar, ber om ursäkt, kallar mig frun fast jag aldrig ska gifta mig. Men respekten smakar ömkan.
“Oh, bless… (you)”
”Oh, fuck you!”
Förstår varför så många brittiska aktivister och forskare är så förbannade, i tal, i skrift, i person. Välviljans kletighet kan en bara bemöta med ilska. Välviljan kommer att vrida det mot dig, kalla dig oförskämd, odräglig, men det finns inget annat sätt att spräcka hål på den kletiga filmen runt om dig.

Vill tvätta mig efteråt.
Skrubba av mig skräcken och ömkan.
Med bladguldet i den överdådiga pianobaren. Men den milda blicken hos mannen i trenchcoat som arbetar som portier i hotellet där den ligger. Han ömkar mig inte, det känns på smaken. Tänker mig någon som inte finns, ännu, bredvid mig.

Sträcker på ryggen.
Tar spegel-selfies med mitt leende som ett grin över ansiktet.
Föreställningsförmågan, min egen röst, är tvål och vatten inombords.
”Sitt ordentligt, söta.”

Vi går ut en kväll och äter franska pannkakor – som vi brukar.
Sugs in mot henne i samtalet som av stark ström. Som om väggarna slöts om oss. Som om de ändrade färg, blev som hennes kjol. Rött. Blått. Vitt. Blev stora solfjädrar som skuggade oss.

När vi är i samtal är vi i en flod. Bärs fram av den.
Älskar det här, säger jag. Älskar intensiteten i att vara med dig. I att vara med sådana som dig.
Vi skrattar åt det.
Jag tänker att jag känner dig väldigt bra, säger jag. Men det är som om jag vet att det finns stängda dörrar i dig. En känner när en går mot dem.
Vi talar länge om stängda dörrar utan att öppna dem.
Jag har sådan ångest av min avhandling, säger jag. I nästa sekund tänker jag att det är väl fan bara ett jobb, folk har väl haft jobbiga jobb förut.
Du är för hård mot dig själv, säger hon. Allvarligt, du måste bli snällare mot dig själv. Vad skulle du ha om inte ångest inför detta?
Allt skär genom mig, säger jag och känner mig otillräcklig.
Ja, såklart det gör!
Ibland undrar jag om allt i mitt liv hänt på riktigt, säger jag. Alltså inte om det hänt i praktiken, utan om det varit så som jag trodde. Ibland tänker jag att jag bara får för mig, föreställer mig.
Hon skrattar. Ler slugt.
Lägg av, klart det hände på riktigt.
Är du säker på det? frågar jag
Ja, verkligen. Jag vet inte vad som hände. Men det var på riktigt i alla fall.

*

Jag faller i Stockholm.
Fram till de sista dagarna är det en besvikelse, att välja mellan representation och tillgänglighet.
Kroppens trötthet. Tankens panik i det mörka hotellrummet.
Chansen, att få träffa henne.
Försakar allt för henne, som alltid. Kastar mig ut ur hotellrummet, in i en taxi, springer upp för gatan. Jo, jag springer faktiskt.
Kastar mig i hennes armar.
Hon är hemma. Förblir det, vem hon än varit, vem hon än blir.
Christine, säger hon. Du måste minnas det jag försökt lära dig. Det om skillnaden mellan intelligens och visdom.
Jag fnissar.
Intelligens är att se att det regnar, visdom är att ta med sig ett paraply när en går ut, upprepar jag som en läxa.
Jag älskar dig.
Och jag dig.

Professorns solbrända rygg, hennes axlar ur klänningens ringning.
Hennes hand om min. Breda leendets vita tänder.

Rör mig som om jag vore bara ben och eld. Tar plats för mig själv och alla som mig.
Jag skriver med tuschpenna på den vita bordsduken i papp:
Betala mig för mitt känsloarbete.
Ler när hon talar om känslor, hur svåra de är, när hon drar med handen över det blonda hårets snagg. Jag tänker att vi återkommer till varandra på årsbasis.

Sommarnöjet, kommer jag att kalla henne om någon vecka. Nu skiljs vi åt utanför lokalen:
Hennes glittrande ögon.
Hon måste böja sig djupt ner för att krama mig. Jag nyper henne i kinden.
Hon fnittrar, stryker mig om håret. Som för att säga: Inte här!
Ses snart!

Hör hennes röst inombords, som den var när vi åt middag i London, hon, jag och mamma:
Det är sant – du är inte liten inuti.

*

Jag faller i Hälsingland.
Handlederna brinner när jag skriver. Det snurrar i huvudet. Allt känns utom räckhåll.
Jag har glömt det hon sa om att vara snäll – om att vara ärlig om priset som jag betalar för att skriva just den här avhandlingen. Mår illa av alla röster om avhandlingen som ett steg på vägen, den behöver bara bli klar, inte bra.

Det behöver inte ens vara något en tycker om att göra.
Bara något som är rimligt intressant.
Tänker på vem som har råd att tänka så.
Det här kanske är det sista jag gör, tänker jag. Inte det första.

Tänker bara på allt strukturellt som bakbinder mig. Får tårar i ögonen. I tanken parafraserar jag:
”Jag minns musklerna i mina underarmar och hur de brann när jag skrev min avhandling. Jag minns alla forskare med normföljande fysisk funktionalitet och hur de sprang ifrån mig. Jag minns ljudet av deras steg när de gjorde det.”
Allt känns förgäves, vill gråta. Vill ge upp. Ingen kommer att minnas mig ändå. Tänker jag.

Sommarnöjet.
Hon kör som en biltjuv i år också. Det blänker i hennes ögon när hon ser mig.
Jag är förundrad, som alltid. Säger det högt till henne.
Ja, tänk liksom, att någon går omkring och tänker på mig ett helt år.
Hon ler.
Förlåt för att jag pratar så mycket om min avhandling, säger jag.
Det gör inget, säger hon.
Fy fan, min mitt-seminarietext är så värdelös.
Ja, men den får väl vara det då, hon skrattar.
Ja, den kanske får det.
Alltså, allvarligt. Det där du gör med din avhandling. Det är ju helt sjukt. Jag skulle aldrig våga det. Det är inte meningen att en ska göra sådant.
Jag kan inget annat, säger jag. Allvarligt. Tänker på stängda dörrar inombords, att jag stänger dem genom att öppna dem.

Kom och titta då.

Hon ser det som ingen som ömkar mig i sin spelade respekt ser.
Skulle kalla mig frun fast jag aldrig ska gifta mig om jag bad henne. Sa åt henne att göra det. Språket byter smak.

Hon ser det utan att jag behöver hålla fram det till beskådan. Tar emot det som en självklarhet. Mina händer över hennes hår, i hennes nacke.Hennes blossande kinder.
Så, kom då… Klä av dig.
Tyngden av henne mot min kropp.

Mina stela spastiska händer, som hon sköljt hav av beröm över dem.
Jag behöver höra det – säg det igen, igen och igen
Kommer på mig själv med att le så att det stramar i kinderna.
Det här kan jag, tänker jag.  Om jag kan något kan jag det här.

När jag har det här betyder inget annat någonting alls. När jag inte har det betyder allt annat för mycket. Sväller till oproportionerliga betydelser. Ljudet av stegen hos de som jag vet kommer springa ifrån mig bleknar.
Jag struntar i det. Ge mig det här bara.

Söta, viskar jag mot hennes överarm efteråt. Kysser huden där.
Något går sönder. Krasar omkring oss.

Nyper henne i kinden igen, när hon släpper av mig på parkering vid mina föräldrars hyreshus. Hon skrattar, nafsar efter min handled.
Jag tänker att jag lever livet baklänges. Gör tonårssaker som att kyssas på parkeringar i 30 års åldern.

*

Jag reser mig i Göteborg.
Tänker att jag gör narr av något jag verkligen behöver för att jag lättare ska kunna få det.

Blåsköljt ljus över min kropp på scenen.

Jag har kämpat inne på den tillgängliga toaletten i flera minuter med att få den tunna spetstopen att sitta fast på huden med genomskinlig hudtejp.
Men det märks inte nu. Kämpandet.

Hela sommaren, dess bråddjupa besvikelser, dess brännande handleder, dess tyngder i och utanför kroppen, nu rinner den av mig. Ser knappt publiken för det blåa skenet från lamporna. Efteråt kommer folk att referera till saker jag sagt där och då utan att jag vetat att de varit i rummet.

Tyst som i ett vakuum mellan texterna.
Jag märker att jag skjuter upp hakan när jag tittar ut i det blåtonade mörkret. Var är ni? Kom och ta mig då! Försök med det i alla fall?
Jag ser ju inte hur ni ser ut i ansiktet så jag kan inte bedöma om ni tycker det är bra eller inte, skämtar jag.
Det blånande mörkret skrattar högt.
Okej, så här är det va – kan en få lite sån där neurotyp känslobekräftelse eller!?
Mörkret jublar. Kvider av skratt och dubbeltydig igenkänning. Ropar med en röst:
Ja, såklart!
Applåderar – visslar.
Jag känner igen hens röst bland de andras. Hen ropar från långt bak i lokalen: Du är så bra, hurra! fnissar.

Ta med dem dit det bränns, dit det gör ont i dig och mellan dig och andra, tänker jag som instruktioner för mig själv.
Släpp dem fria en liten stund där, så de tror att de faller rakt ner, ut i intet.
Ta dem sedan i handen. Hårdare än innan.
Nu, säger jag, Ska vi avsluta med en ritual…

Kärleksbreven till de som fick socker ringlat över maten.
Ord som socker, som sega kolor som fastnar i tänderna.
Kysser ni era mammor med de där munnarna, väser jag.

Borstar tänderna.
Underkastar mig i ritualen. Som jag bugar mig i bön.
Underkastar mig endast tre fenomen:
Mamma. Gud. Folktandvården.
Men underkastar mig inte medicinen, odontologin, utan er. Ni som betalde det yttersta priset.

Borstar tänderna som om någon tvingade mig.
Borstar tänderna som om jag borstade hennes: Gapa stort!
Borstar tänderna som om jag kysstes.
Borstar utanför munnen, smetar tandkräm i breda strimmor.
Som deras fingertoppar kysst min hud. Borstar som de kysst glas, grus, sammet och trä.
Borstar för självtrösten i mina egna fingertoppar.
Mina egna fingrar mot huden i cirklar.

Musiken:

Honey, honey up in the trees
Fields of flowers deep in his dreams
Lead them out to sea by the east
Honey, honey, food for the bees.

Tar vatten i munnen. Gurglar, spottar ut.
Öppnar ögonen.

Hen kommer fram efteråt.
Har nyputsade kängor och en t-shirt med hamnarbetarförbundets logga på.
Fy fan vad bra! Och hett, ler hen.
Tack, säger jag. Det är sällan någon fattar att det är det.
Det glittrar i hens blå ögon.
Hur kommer en i kontakt med dig nuförtiden? flinar jag.
En får skriva brev. På papper typ. Skriv upp din adress!
Ska jag skriva den på en bit manus? jag håller fram luntan med texter. Du kan få välja en sida…
Åh, jag vet precis vilken!
Hens händer över arken som om de vore en påse med karameller.
Jag tänker på det veka håret i hens nacke.

Hen väljer den om min plats i relationer som en planet. Omloppsbana.
Jag skriver med spretig handstil…

Sista kvällen.
Säger till min mamma att hon ska vänta på hotellrummet.
Jag ska bara träffa en vän i lobbyn säger jag. Det blir kort, någon minut bara.
Springer mot hen – som om jag sprang mot ett gammalt jag. Hens färg i synfältets gränser.

Bryr mig inte om att våra samtalsämnen inte är sådana som passar sig för hotellobbys.
Vi har inte setts på flera år. Längre än jag trodde.
Men något sträcker på sig inombords när jag möter hens blick.
Hen vet vem jag är när (nästan) ingen annan ser.
Vi skrattar – jämför anekdoter och sorger – jag nämner dem vid namn.

Sedan måste hen rusa till tåget.
Får jag kyssa din hand? frågar hen.
Läpparna bränns mot handryggen.
Det är en ikon som kysser din hand, tänker jag.
Blåser slängkyssar mot hen när hen skyndar ut i regnet.

*

Sommaren slutar abrupt.
Det blåser ju genom köttet här, säger hon.

Standard

Skavet nr. 60

[Text med anledning av att NMR tillåtits att demonstrera under Almedalensveckan i Visby, och tillåtits att punktmarkera RFSLs programpunkter och lokalen Lila Shala en plats för feministisk och antirastisk organisering.]

Så många gånger som jag den här våren tänkt, nu händer det. Nu överskrids en gräns in i en ny tid. Eller en nygammal sådan. Så här kändes det kanske – då för 80 år sedan. När det politiska landskapet blev ett av iskallt kalkylerat våld och hat. Sakta sakta tills en var mitt i det.

Hur farligt kan det vara, tänkte de säkert då också. De som inte redan förstod – att de skulle dö.

Det sticker av rädsla i kroppen.
Är det en överdriven rädsla?

Nej, vi vet ju precis vilka de är. Vi vet precis vad de vill göra och vi vet precis hur de gjort det förut. Det är redan olagligt, att hetsa mot oss. Men ingen gör något.
Och nu vet ungdomar, barn, att polisen tycker det är viktigare att ge nazister talutrymme än att skydda dem från hat och våld. De kommer ta med sig den insikten genom livet. Inte skyddsvärd.

Våld är inte bara handling. Terror betyder rädsla. Och det är klart jag blir rädd. Jag vet inte en enda i mitt liv som kommer slippa undan.

De kommer att döda oss alla.
Min pappa, som just nu tältar vid en bäck i Vindelfjällen, han som älskar skogen för att den tröstar och är en helt egen vidsträckt värld för tanken och kroppen.
De kommer att kalla honom,  socialistisk folkförrädare.
Min mamma, detsamma.

Fackavgifterna inbetalade med sekundprecision varje månad. Övertygelsen. Det finns inga jordiska herrar – arbetarklassen har inget fosterland. Organisering är en muskel som måste övas, tränas som växer ihop med andras. På arbetsplatsen, i funktionshinderföreningen bland andra föräldrar.

Där du lär dig argumentera för ditt barns människovärde. Får lära dig att de mördade sådan som oss en gång förut. Att den historiska linjen aldrig brutits. Bara kommer att stärkas om de får chansen.

Min bror och jag, inte ens förrädare, bara betungande för samhällskroppen och samhällsekonomin. Biologiska felslut.
Brorsan kommer inte att ge sig utan strid.
Det ligger inte i hans natur. Jag är rädd att han kommer att provocera fram det grymmaste av våld.
Han kommer att dö skrikandes tänker jag – jag kommer att gräva in naglarna i handflatorna.
Säg inget, kommer jag viska inombords. Jag vet att du inte vill ge dig, men gör det inte värre.
Låt dom skjuta bara.

Alla de jag tycker och tyckt allra mest om – detsamma.
Hur tjocka vore inte våra filer, är det kanske redan, i deras arkiv.
Begär. Identiteter. Funktionaliteter. Politiska åsikter.
Jag ber stilla böner om att de inte kommer vilja utföra några experiment på oss.
Klarar inte av att föreställa mig vad de tänker att de skulle kunna ha en sådan som henne till.

Och så, hon,  min syster.
Hennes böner – våra viskningar på svenska och arabiska till varandra.
Om herren dröjer… Insha’Allah.
Halleluja. Alhamdulillah. Tack Gud för dig och mig – oss.
Hur tron fått språk och övertygelsen stärkts mellan oss. Det finns ingen Gud utom Gud. Vad hen heter spelar mindre roll.

Jag vill gråta – kom du hit från krigshelvetets Syrien för att uppleva detta?
Varför verkar ingen förstå vad det är som händer?
Christine, skulle hon säga till mig, jag har varit med om sådant här förut.
Du vet jag studerade på universitet i Raqqa när IS kom dit – jag förstod på en gång, det här kommer aldrig att gå bra.

Inatt drömde jag så underligt.
Vaknade mjuk i kroppen och med handen spastiskt knuten i revbensbågen kupol.

Jag drömde om andra kroppar, utan ansikten kom och gick de, flöt in i min. Drömde att vi låg mitt emot varandra i min blå soffa i omgångar. Höll varandras händer, om varandras nackar, viskade till varandra att vi var så fina. Viskade interskämt och ord på hemliga språk. Låg tysta, blundandes. Kände andras händer hårt om mina.

Jag förstår inte drömmen när jag vaknar. Förstår inte om jag ska bli ledsen eller glad, förundrad eller förvirrad. Men sedan tänker jag – det är bra att jag skyddas på nätterna.

Lär mig i drömmen, som en hemläxa, det som mamma och pappa lärt mig – övertygelsen är känsla. Motståndets organisering utgår från hjärtat.

Tänker att jag ofta förstår mig själv som en sådan som känner för mycket– att det inte gagnar mig, känslolivet. Gör mig blödig och vek, upphakad på detaljer.
Men då tänker på en av dem som då, sist, för nästan 80 år sedan, utgick från den känslan – motstånd börjar i hjärtat. Där får en inte förhärdas, då mister en möjligheten till motstånd:

Man måste ha en hård tanke, men ett vekt hjärta.

Jag räddas på nätterna av att drömma sanndrömmar från mitt veka hjärta.
Som berättar för mig att vi visst är skyddsvärda.
Att vi alla måste hjälpas åt att skapa ett samhälle som skyddar människovärdet.
Att de är de som inte förstår eller tror det  som är förrädarna.

Det är tur, tänker jag.
För när jag är vaken ser jag bara mardrömmar.

Standard