Skavet nr.58

[Istället för galetter och vykort med art deco-mönster]

Hon vill att jag ska berätta fler sagor.
Jag kan inte stå emot en sådan vilja. Men i dagarna finns ingen plats för sagor mellan mina fingrar och tangenterna.  Därför skriver jag istället om vad jag vill berätta för slags sagor för henne.

När tid finns:
För henne vill jag berätta himlen som en sänghimmel.
Berätta jorden som det perfekta underlaget för våra ryggar, höfter, nerver och leder. Inget sticker, stramar, isar, brinner inombords. Just då.

För henne vill jag berätta om hårda berg inom oss.
Om de som uppkommit innan tidens början, och de som uppkommit som ett resultat av ett stadigt yttre tryck. Dess skiftningar, sprickor, strävheter på sina ställen. Men förvånansvärt blanka, svala – glättade som marmor av ständig friktion.

Jag är förbannad, skriver jag till henne. Läste något om att ens sårbarhet är en största styrka. Det gäller bara att kunna visa den. En ska mjukna, men för vem är det möjligt? Vem har kunnat vara sårbar? Vem kan visa det, utan att det omsluter en helt, som en kletig hinna?

Förråder en till slut.

För henne vill jag skriva fram cigarettrökens stickiga strävhet i gommen.
Som en symbol för allt en utsatt sig för men som en slutat att göra, för att risken för alltid är förhöjd hädanefter. Men som en ändå längtar efter.

Tänker att det är någon slags självbevarelsens gud som håller sin hand över oss, att det ändå aldrig blir något. Fast vi skriver så många fantasier till varandra om att röka.

De har sagt att det är det värsta en kan göra, säger hon.

Det är alltid är något i vägen.
Vädret är för kallt.
Jag är förkyld.

Jag vill skriva fram oss som pastischer. Hon förtjänar att bli målad med breda penseldrag. I en annan saga skriver jag fram henne som spion. Med avsiktliga cigaretter i etui på fönsterblecket. Jag skriver att jag ser henne som en rakbladsvass stråle vatten som klyver sten i en fabrik.

Hårdare, radikalare än någon jag hittills vetat om.
Inget skrämmer henne, tänker jag.
(Jo, något, men det tänker jag inte berätta för er).

I den andra sagan skriver jag fram henne i lejonets kula. Bland alla de som beskrivit oss om besvärliga, okontrollerbara men mätningsbara. Möjliga att kuva, utblotta, registrera. Jag skriver fram henne som en sådan som skulle klara det. Som inte har ett sådant genomskinligt ansikte som jag själv. Mitt bland dem ska hon överrumpla dem.
Det kommer att hända. Tro mig.

I en tredje saga – möjligen den jag ska berätta när tid ges – vill jag skriva alla sorters fusk och extraliv till henne.

Vita, röda, ljusblå, filmdragerade sådana.
Som ger det perfekta underlaget.
Som driver färger långt ut på väggarna.
I rum där våra kroppar slipper att vara någon annans tankars lekplats.
Där tanken är vår lekplats.
Där himlen är en sänghimmel.

 

 

 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 57

OMSORGTEORIERNAS  SAGOR
eller
SHE’S EXPERIMENTAL TONIGHT

Jag vaknar med eld i magen nu för tiden. Som jag vaknade 2014-2015-2016. Jag är rädd fast jag inte behöver vara det. Allt är isande bekant och kroppen reagerar som av sig själv. Som vore den programmerad av skräck. För att den är det.
I halvdvalan drömmer jag att jag håller en kniv i handen. Bladet brett och blankt. Som jag drömt det, 2014-2015-2016. Fingrarna sluter sig om skaftet. Glöm inte, du har en kniv i handen. Viskar jag till mig själv.

När jag (be)skriver det här viskar en annan röst. Hårdare:
Ljuger du nu då, Christine? Det är ju fiktion det här. Har du lovat. Halva i alla fall.
Varför då! Vad skulle jag ljuga för? Jag kan bara tala sanning.
(Jag tror att alla andra bara talar sanning)

Om detta vore en pjäs skulle den befolkas av flera röster:

VISKANDET:
Gör det ont?

JAG:
Ja.

VISKANDET:
Vad då?

JAG:
Allt. Att läsa det de skriver.

VISKANDET:
Får jag se det? Det som gör ont. In med handen bara. In med den under, bakom, revbensbågen. Den kommer att komma ut blodig. Blod långt ut på underarmen. Men det kommer hjälpa.

Tänker på Anna [Jörgensdotter] och Mikael [Niemi]. På att kunna skriva så om blod och tid. Herregud, vilka hjärnor. Vad försiggår där? Sedan tänker jag att andra tänker så om mig.

ANDRA:
Christine, blod på armarna? Långt upp mot armbågen? Hur mår du egentligen?

JAG:
Bra, alltså, egentligen mår jag bra. Ska bara få ur mig den här känslan. Det hjälper bara att spotta, att skriva som om en kräktes. Som om en sprang.

Huvudens tyngd mot min axel.  De kommer i grupp. De har bett mig, igen och igen. Önskat sig:

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Kan du berätta en saga för oss? Snälla….

JAG:
Om jag kan. Men det är inga lögner i mina sagor.

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Nej, vi vet!

Jag berättar sagor, men samtidigt berättar någon annan andra slags sagor för mig. Som att prata i telefon samtidigt som någon högläser en i örat.

De som högläser berättar sagor med lögn i för mig, teoretiska sådana. De säger: ”kvinnor med funktionsnedsättning kan ofta uttrycka en stark vilja att ge omsorg”. (Som om det vore något vulgärt). “Detta fungerar ofta som en kompensationsstrategi för den utsatthet som funktionsnedsättningen medför”. (Utsatthet som skapas av vad då, kan en undra, men de skriver inget om det så strunt i det nu).

Det är ett uttryck för en vilja att vara en riktig kvinna, säger de. Det är en vilja att nå upp till den kulturella konstruktionen av en sådan riktig kvinna. Det är att vilja bli subjekt, att gå från omsorgsobjekt via omsorgssubjekt till en sådan som ger omsorg. Men cirkeln kan aldrig slutas. För (den tänkta) bristen kan en aldrig kompensera helt.

Det är som att få en örfil.
(Här ljuger jag. Vet inget om hur det känns.
Bara hur hettan i handflatan känns).

Som om jag stod helt naken i ett rum där andra hade kläder på sig. Som om allas blickar vändes mot mig. Men det är inte kroppen som är naken. I sådana fall skulle det inte gjort något. (Diskutera betydelsen av detta i smågrupper, återkoppla sedan i helgrupp).

Var det så enkelt, tänker jag. Detta att bli beskriven. Var det så banalt. Handlade allt om detta. Brist och kompensation.

HÖGLÄSARNA:
Men vi menar ju inte dig! Vi menar ju andra kvinnor, sådan som inte kan alltså, på riktigt inte kan. Du är ju inte sån. Inte sån. Det går ju bra för dig, eller?

JAG:
Men ni skriver ju inte så! Ni skriver ju som om det handlar om mig. Och det gör väl det. Jag ska inte ljuga. Det är väl sant…. Antar jag. Kan jag få tillbaka mina mentala kläder nu?

HÖGLÄSARNA:
Ja, absolut. Här.
Kan du klä på dig själv..?
Är det mycket svårt?
Eller förlåt, det har väl inte vi med att göra.
Vi menar inte dig. Om du tog illa vid dig av det alltså?
Alltså, det var inte meningen att säga .

JAG
Jaså inte…

Sedan börjar det verka.
Värka.
I botten av revbensbågen.
Blodet rinner ur sina sår. Jag vill ta det i kupade händer.
Dricka det.

 

JAG:
Det är något med det som inte stämmer… Det kanske stämmer rent mekaniskt. Men det måste finnas mer.

VISKANDET:
Vad är det som inte stämmer?

JAG:
Jag tänker att det är en för lätt väg att ta, att påstå att detta bara skulle handla om att kompensation, att återupprepa kulturella föreställningar, som att det vore att överdriva. (En del skulle säga att det inte finns någon kärna, bara föreställningar… jag vet det). En känner det på smaken, om det är en egen erfarenhet som styrt det en skrivit. Och om det inte är det.

Så här då:
Fel. Fel. Fel.
Som att det inte ingår i den allmänna kvinnorollen att ge omsorg.  Som att dessa kvinnor i synnerhet (sådan som mig) gör något perverterat (kanske jag gör) med den – det är för att den uppfattningen utgår från ett funktionsfullkomligt felslut. Dessa kvinnor kan inte bli riktiga kvinnor, inte ens när de lägger sig till med den “riktiga kvinnans” omsorgspraktiker. De maskerar sig bara, sträcker sig efter något de inte kan nå. Du ska vilja detta, men du ska också klädsamt erkänna att det inte är (till) för dig.

Teorin i praktiken: Viljan att visa omsorg blir pervers, efter som den utgår från en kropp som uppfattas som pervers i kulturen.

VISKANDET:
Må så vara. Men, ljuger du nu då Christine? Så himla ont behöver väl inte det här göra.

JAG:
Jag ljuger inte, jag svävar på målet. Vänta – jag måste kupa händerna först.
Dricka djupa klunkar.

(Kanske är det för att jag är uppväxt på en plats där brunnsvattnet alltid smakade en aning järn som jag föreställer mig att blod smakar sanning.)

JAG:
Okej. Beredda?

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Beredda! (När blir det riktiga sagor?)

JAG:
Det känns som att få en örfil för att det gör det bästa i mig till ett symptom på en brist. Knådar det mellan lätta händer till något obegripligt. Haha, titta på den där, så hon försöker… Så högt hon sträcker sig. Det är för att rummet ifrån vilket det där skrivs är ett vitt rum med män i vita rockar. Fast det bara är kvinnor vars arbete är att tala om omsorg där. Vad jag vet. I det rummet går det bara att skriva fram avvikelse. Därför skrivs också omsorgen fram som det, om den utgår från en kropp som min, ett sinne som mitt. Då är det bara ett verktyg, en mask. Det kan inte vara mer än så.

VISKANDET:
Men vilket verktyg sen!

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Kom nu… Har du inte släppt det där än? Du sa ju att du skulle…
Kan du berätta en saga för oss?

JAG:
Om jag kan!

 

Standard

Skavet nr. 56

Fördämning, förstämning.
Tung i lederna. Något kletigt glider där.
Öm över axlarna, långt ner i armarna
Feberns matthet i klibbiga strimmor över huden.
Vad är vad?
Hur mår jag egentligen?
Träffar en vän förrförra veckan i kyrkan.
Hur mår du frågar vi varandra, som en gör.
Jag mår nog, säger han.
Ja jag mår också nog, säger jag.

Pratar med mamma idag om detta, att må nog.

Ja, vi var där i det där källarrummet där jag bodde med de andra mammorna som också hade barn på neonatalavdelning. Och direkt det ringde på telefonen så tänkte alla, nu har det hänt mitt barn något, säger hon.
Kommer du ihåg hur du kände då, i början? frågar jag med etnologens röst.
Nej, jag tror att det var som om någon klippt av känslolivet, säger hon.
Ja, när kom det tillbaka då?
Jag vet inte, säger hon. Men det har det ju gjort.

Jag berättar för henne om sist i Stockholm.
Hur jag stod i kön till att beställa dyr mat under höga tak med henne och hon sa; vi pratar väl om det på en gång va?
Och menade krisen, den realpolitiska, som inte utspelat sig än men som skär in i mitt liv, med sina rädslor och skräckscenarion.
Jag sa till henne att jag var rädd att den skulle skära sönder allt.

Och jag sa det till henne på en gång, att jag kände så tydligt.
Att jag hårdnade.

Hur det är hemtamt, som att dra på sig en gammal tröja som pappa haft i skogen.
Kåda och svett efter ryggen.
Men inte med det hemtamas värme.
Med kyla istället.

Den som skärper mig.
Jag är så van att kämpa, säger jag till mamma.
Förra våren var det som att jag förstod att jag inte behövde det längre just då.
Då rann allt ur mig.
Allt som jag inte hade kunnat vara ledsen för på flera år.
När skulle jag haft tid med det?

Och därför känner jag det så tydligt nu.
Hur jag blir skarp i blicken, men inte på det bra sättet.
Fast det kommer från samma plats är det här bara ett skydd.
Det ena hämtar sitt stål ur djupa källor inifrån.
Det andra är ett svar – en reaktion på ett yttre tryck.
Men praktiken är likartad.

Räven stryker inombords.
Visar sina vassa tänder.

Räven är två olika sorters djur inuti i mig.
En med blod på läpparna och en utan.
En röd och en grå, med silverfärgade strimmor i pälsen.
Det är den senare.
Som hastar hungrig över snåriga marker.
Den är svaret på det yttre trycket.

Dess tänder kan se likadana ut.
Dess ord studsa med spetsiga tunga mot framtändernas baksida.
Och det är sant att jag tänker på socialtjänsthandläggare
och myndighetsföreträdare som
små fröknar
när jag inte håller med dem.
Eller vill skrämmas.
För att de har skrämt mig först.
Det är sant att jag höjer blicken precis på samma sätt.
Stillnar.
Medelst självkontroll kan du utöva kontroll över andra.

Barndomens,
ungdomens,
vuxenhetens
lärdom – den som skriker är den maktlösa
eller den som inte förstår sin makt
och därför känner sig maktlös fast den har makt.
Det är den som måste det.

Jag har också skrikit.

Skulle vilja skrika nu.
Men jag luras istället.
Jag lurar så ofta andra
med den stillnade lugnet som en isskorpa över en sjö.

När mitt skärpta jag är det enda som syns,
när det vässas som eggen på en slö kniv.

(Pappa gör det i köket när vi styckar kött när jag är barn.
Det svischande ljudet av stålet mot brynet
det är ett rytmiskt hantverk.
Så vässar realpolitiken mig.
Med sina viskningar och rop
långt ifrån
sina svischande ljud).

 

 

 

 

Standard

Skavet nr. 55

Ringer min mamma såsom alla andra dagar.

Symbiosen med mamma som jag är rädd gör mig o-vuxen, osjälvständig. Symbiosen som är beviset bland andra på hur min funktionalitet flätat och flätar mig tätare henne än mina andra vänner med sina mammor.
Mamma, hon som sett och ser min kropp i duschen.
Min kropp är barnets och kvinnans, samtidigt.

Mamma ser märken på min hud efter andras händer, deras munnar. Mamma ser begär och blod. Men mamma säger inget.
Mamma fräser bara att det kan bli infektioner, i ansad behåring.
Vem har tid med så här krångliga behåar? frågar hon. Men knyter dess band.

Mamma att du vågade, släppa iväg mig. Tänker jag som vuxen. Alla saker jag gjort som jag i efterhand nu tänker var helt obegripliga för dig. För vilka mammor som helst.
Jag ber att det ska spruta eld ur dina rullatorhandtag om någon vill dig något ont säger du, och menar det.

Jag rör mig på nätterna i stora städer. Ensam efter att assistanstimmarna är slut.
Jag rör mig i trygga rum som andra tror är otrygga.
Jag blir en annan slags människa där.
Det som är smutsigt tvättar mig.
När så mycket i samtalet kring funktionalitet och funktionsmaktordning handlar om att vi inte tror att vi kan eller duger.
Så klart jag också tror så, bottensatsen skvalpar. Kallar mig ful och märklig.
Vem vill ha mig?
Men å andra sidan har jag hela tiden motbevisat det, hos mig själv och andra när jag kunnat. Det handlar inte om att jag själv tycker något i ett vakuum. Det handlar om möjligheter.

Mamma? frågar jag. Såg din mamma dig så här.
Jag vet svaret, det är nej.

Mamma du var och är kapabel till något som så många inte kan – det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Detta att se mig i duschen och ändå tänka att jag inte är ett barn fast jag är ditt barn. Inte någon som ska skyddas från världen utan ges verktyg att leva i den.
Man måste berätta för barnen hur världen ser ut. Så att de kan hantera den.
Du sa.
Ni sa.
Världen är er.
Men den kommer låtsas, övertygande, att den inte är det. Inget är gratis.

Mamma – jag orkar inte, säger jag nu. Jag orkar inte en dag till. Hur orkade du och pappa? Man måste, säger hon. Man måste orka. Det kanske var bättre på 1990-talet på många sätt. Men det var ändå alltid en kamp. Varenda dag.
Om vårdbidraget.
Om era assistenter i skolan.
Hur hade det varit om ni inte hade haft dem. Om ni hade varit kränkta varenda skoldag, i beroendeställning till alla runtom er. Lätta byten.
Man kan väl tappa matbrickan i matsalen tills man lär sig, så sa han. Psykologen.
Om jag hade kunnat lära mig att hålla balansen genom förnedring hade jag inte varit här nu tänker.

Det var aldrig självklart. Aldrig någon som sa, det här har ni rätt till, så här gör ni bäst för att få det, mamma upprepar det gång på gång.
Vi kanske inte alltid hade språket, men vi hade övertygelsen. Att samhället var till för er lika mycket som för andra barn. Att ni aldrig var problemet. Att ni var värda trygghet och respekt. Vi sökte oss fram på de vägar vi hade, säger hon.
Det vi lärde oss sipprade vi ner till er.

Min rätt till kläder på kroppen, mat i magen, självbestämmande, studier och arbete.
Jag är 16 år. Jag ska börja på gymnasiet i en annan stad.
Den kommunala handläggaren upplyser mina föräldrar om föräldraansvaret som räcker tills barnet är 18 år.
Är det inte det vi tar, undrar de?
Jag får avslag. Mina föräldrar överklagar.
De har inte verktygen, inte språket, men de har övertygelsen.
Min pappas handstil i blyerts på kvällarna vid köksbordet, handskrivna utkast. Kontakter med socionomstudenter som hjälper dem navigera byråkratins spelplan.

Jag vinner. Min pappas blyertssidor vinner över den kommunala byråkratin.
Och jag vinner, igen och igen och igen.
Och jag bär med mig det.
Blyertsen vid köksbordet. Den kan vinna över byråkratin.
Tills politiken ändrar spelplanen helt, så att det inte finns något att vinna över.

Då måste vi vinna över politiken, säger mamma. Alla vi som var era föräldrar då, vi får samla oss igen. Bara för att ni är vuxna nu vet vi ändå, att det gäller er alla, oss, barn som er nu.

Ja, ni måste orka det också, för de som är föräldrar nu de orkar ju knappt, tänker jag.
Forskning visar att mammor till barn med normbrytande funktionalitet är i riskzonen för utbrändhet mest hela tiden. Den ständiga kampen tär.
Det kunde min mamma ha berättat för dig, tänker jag.

Tänker idag på feminismens ständiga glömska inför funktionsmaktordningens förtryck.
Söker mina berättelser i mediabruset. I allianserna.
Jag ger upp er, tänker jag. Ni är inte mina systrar förrän ni bevisat det.
Jag är aldrig mer ert alibi. Era tankars lekplats.
Men jag vet att ni kan bli mig, kan bli min mamma, kan bli den mamma som förtvivlat försöker förstå spelplanen som hela tiden ändras, som inte får sova, som måste lämna bort sitt barn som om det vore 1960-talet.

Feminismens historia i Sverige. Era hjältar. Mina också, tills jag förstod vad de ville – sådan som mig.
Ellen. Som ville att barn som mig skulle dö. Hon som profeterade om barnets århundrade.
De som ville ha barnbidrag och daghem.
På bekostnad av sådana som mig.
Det är vi som gömts undan. Steriliserats. Som inte fick rösträtt förrän 1989. Rösträttsreviveln smakar illa, smakar blod och järn.
Det är mig ni glömmer.
Men jag glömmer inte er.

Jag tänker på mamma. Som hon bar mig. Bokstavligen.  Valde mina kläder med omsorg så att jag tar det för självklart att välja behåar med knytband i ryggen som vuxen. Mamma som orkade en dag till och en dag till och en dag till. Så att jag ska orka.
Gjorde mig till kvinna, gjorde mig till en sådan som gör först och tänker sedan. Som betalar samma pris för det som vilken vuxen människa som helst.

Och några mycket högre priser.

Jag tänker på alla mammor just nu. Som tvingas bära politikens beslut och ovilja. Sina barn, sina vuxna barn, sig själva. Som inte kan vara mammor, som inte kan vara annat än mammor. Funktionsmaktordningen gör något med den normbrytande funktionalitetens feministiska potential, i kvinnligheten, i moderskapet.
Den raderar den.

Standard

Skavet nr. 54

Jag söker varje morgon efter gråa hår i min spegelbild, hittills har jag inte sett några. Men präriebranden över kinden kan ingen förneka. Som den blossat upp i dagarna är det nästan skrattretande.
Vad är det för fel nu då?
Det gamla vanliga. Eller det helt nya.
Allting är helt nytt och precis som det alltid varit. Eller i alla som det alltid varit de senaste 4 åren.

Vad har jag hunnit med under dessa 4 år?
Hopp och förtvivlan. Rättsliga förhandlingar om min rätt att arbeta, duscha och röra mig utanför hemmet. Flytta. Nästan tänka mig att flytta igen.
Göra slut med städer och känna igen mina armar som om de vore nya i speglar på hotelltoaletter i Berlin.
Vara alla sorters akademisk besvikelse.

Hon säger, det du känner nu det är både pre och post-trauma.
Eller är det bara ett pågående trauma? Var börjar och slutar det.
Även om jag lyckades rädda mig in i välfärdsstatens stödsystem sist finns det kanske inget att rädda mig in i nästa gång.

Egentligen vill jag kanske bara lägga mig ner och låta välfärdsstaten, realpolitiken, köra över mig. Den här gången. Jag orkar inte det här en enda gång till. Låt det komma bara. Låt det gå fort om det ändå ska bli så. Låt det bli hemtjänst och ledsagning och förmodligen aldrig mer ett föreläsar-gig, vecko-handling på lista istället för att själv gå i mataffären. Flera tiotals personer varje vecka som hastigt och stressat tar i min kropp. Istället för de fyra som varit klippor nu.  När allt upprepat sig med en formbundenhet som fått mig att skratta rått mer än nånting annat. Som hon som följer mig tätt bakom, när jag handlar på stormarknad i höstens rus. Hon som säger till mig nu, vi överlevde februari i alla fall.

Kan med lätthet se mig själv i torpet hos mina föräldrar. Att jag är där och skriver. En gång lyckades jag disputera men mer blev det inte, tänker jag. Tåget går för andra. En får svälja ner det, de fördelar andra får av sin funktionalitet i funktionsmaktordningen. Det den ger dem i termer av rörelsefrihet, tid och möjligheter.
Jag kan vara där.
Mina högstadiekompisar som aldrig flyttade någonstans kan vara de som klär av och på mig och tvättar mina kläder och handlar åt mig på byn.

Jag går igenom texterna här igår. Innan jag flyttade för att doktorera skriver jag:
Vill stanna här i västerkökskammarn, vill dra det här landet över mig och gömma mig. Men vet att jag egentligen inte vill det. Vet att jag bara tänker så för att jag är rädd.
Ja, nu är jag rädd igen. Vaknar på det precisa, skräckens klockslags, 04.20. Och känner den bekanta brännande känslan utmed magen. Det brinner i naveln. Värker. Jag minns att jag känt så, hela 2015 och hela sommaren och hösten 2016 och nu behöver jag inte känna så egentligen kanske. Men så långt är det inte till valet. Inte till oktober 2018.

Det är samma sak tänker jag. Samma känslor. Samma slags skräck. Samma slags präriebrand som slår ut på kinderna. Combat breathing, skriver hon. Skickar akademisk text att förstå sig själv igenom. Det tröstar.
Stridsandning.
Så är det att vakna 04.20 och vara rädd för att hela ens existens i samhället, hela ens liv som en byggt upp, ska tas ifrån en från en dag till en annan. Som det aldrig funnits jämsides med andras liv.
Politiken. Realpolitiken, det är den som griper in i livet på ett sätt som andra knappast kan föreställa sig.

Jag känner att jag skärps nu, vässas. Känner igen den känslan. Stålet som lägger sig som en hinna mellan mig och världen. Det är bekvämt. Det här kan jag navigera. Det är fyra års hemtrakt. Stålet är annat än det heta som trängt genom mig förra året, vulkat ihop mig.
Ärren spricker inte upp nu.
Dem bekläds med den där tunna hinnan för att skydda mig.

Det finns säkert allsköns psykologiska diagnoser för detta tänker jag. Flinar. Det är säkert på inget sätt hälsosamt att detta blivit normaltillstånd för mig, att jag känner mig mer bekväm med detta än det avslappnade som jag varit i, som jag knappt visste vad det smakade. Men det är inte mitt fel, inte mitt ansvar att slappna av. Hur ska jag kunna göra det? När de i samma andetag säger att de inte vill att vi ska ha sämre levnadsvillkor än andra, men inte är beredda att ändra något så att vi inte får det. Inte tror oss när vi berättar att vi redan har det. Eller klart de tror oss, de bryr sig inte bara.
Tror de inte att vi hör?
Förtryckets breda strömmar som en flod.
Det gäller att inte få vatten i lungorna.
Spotta ut, skriver jag här för flera år sedan, vad du än gör, spotta ut!

Stridsandning. Jag försöker förstå hur den känns i kroppen. När jag vaknar 04.20 och det värker i hela bålen. För något år sedan skrev jag här:
Som heta ormar som snor sig i mellangärdet, långt upp mellan revbenen.
Så känns det kanske.
Andning högt i bröstet men djupt i bäckenet samtidigt. Jag minns den. Hur jag hämtat kraft från den. På socialkontor och i domstolssalar. Hur jag tänkt mig att de ställt upp sig bakom mig. De som också stridsandats. Dessa dagar har de ställt upp sig bakom mig igen. Jag är rädd, men jag är förvissad. Skräms inte av någon människa. Bara av det de har makt att göra gentemot mig.

Mamma skickar en bild på ett fynd från hennes och pappas flyttstädning. Det är en diabild från tidigt 1990-tal. Jag och brorsan åker båt med andra barn i vår förening för barn med normbrytande funktionalitet. Våra blonda frisyer blåser i vinden. Vi har organgea puffiga flytvästar och håller i repet efter båtens sida. Brorsan står upp, framför mig, kikar ut över fjärden i en stor svart kikare. Jag känner igen min lilla knutna hand och obehaget i mitt ansikte. Minns att det blåste rakt i ansiktet och att jag kände det som om jag inte kunde andas. Som barn var jag rädd för allt. För blåst och höga höjder och djupa åar. Som barn fogade jag mig, härdade ut. Men som vuxen är jag som resultat av det inte rädd för något.
Inte rädd för någon enda människa.
Det är för sent.

Utsätter mig istället  regelmässigt för sådant som är andra människors största rädslor.
Drivs mot att vara rädd för något som jag kan kontrollera. Som inte har makt att helt förgöra mig. Har sedan i förrgår börjat skriva stand up-material om det här. Om känslan av att Kafka inte ens kunde ha hittat på det här. Tänker att jag ska kalla setet “Ska en skratta eller gråta? Båda”. Att en del av det ska vara:
”Nej men Gud det här är too soon att skämta om Christine – nej vet ni, det är too late!”
Jag tänker att det är ett sätt att tygla stridsandningen, att vara nervös för något konkret, något som jag vet att jag kan.
Låta scenen tvätta mig. Även om den är liten.
Dess ljus spegla sig i det kromade stålet.
I rullatorns kraftiga och det tunna över min hud.

 

Standard

Skavet nr.53

2017

Om året vore en dikt skulle den handla om att bryskt brytas upp och sedan lappas ihop igen.
Eller inte lappas.
Lapas. Som katter gör. Tolv månader i kattungor.
Sandpapper.
Sträva tungspetsar mot kroppen, som klistrar hud på öppna sår.
Som blött tidningspapper i lager ovanpå varandra.
Till slut blir det hårt, motståndskraftigt.

Sandpapper i munnen, säger hon.
Sandpapper mot mina handflator när jag stryker henne över håret.
Sandpapperstextur i den glittriga tejpen jag köper i pysselaffärer.
Men tejpar över bröstvårtorna för att gå på fest.
Glitter i min eyeliner.
Smågrus under fingertopparna.
Grus i mitt inre orossystem.

Tiden i min hand och runt min handled.
Klockorna stannar när jag vill det.
Detta hantverk kan jag.
Driver tiden genom stålets hetta.

Det här året var att resa lätt.
Tandborste och tandkräm,
Deodorant, mascara,
eyeliner, trosskydd.
Forskningspresentationer i fickan.
Smutsiga underkläder i innerfickan på min ryggsäck.

Under radarn, med kroppen som lösensumma mellan mig och andra.
Med smärtorna som pant.
Spionsinnet, begäret att gömma mig.
Att ständigt planerna för att fly.
Det blir jag inte av med så lätt.

En plötslig ovan smak i munnen.
Som att någon viskar ett namn jag borde känna igen.
Ett namn jag vet är mitt fast jag aldrig hört det förr.
Bitterljuvt. Sötsura strömmar över tungan.

Kontinuitetens smak i munnen.
Att plötsligt förstå att andra känner den hela tiden.
Att inte förstå om det smakar gott eller inte.
Vad smakar något som en inte vet vad det är?

Sandpapper, säger hon.
Sandpapper i munnen.
Sötsurt.
Bitterljuv strävhet i gommen.

Jag minns ingenting av början på det här året.
Inte det här heller, tänker jag.
Eller jo. Jag minns att det var januari.

Att jag sprack i alla sömmar – rann ner efter mig själv i blod och saltvatten.
Sydde slarviga, snabba sömmar runt om mig.
Att jag återupprättade mig själv genom att köpa bh:ar och klänningar.
Som jag knappt hade på mig.
Genom att måla långfingernageln, bara den, blodröd.

Sedan var det vår och vår och vår och vår.
Och jag var stabil och ostabil.
Läkte och gick upp igen.
Grät och grät och grät.
År rann ur mig.

Sydde sömmarna med tjockt grått garn.
Rörde mig för häftigt, såg dem gå upp igen och igen och igen.
Sprättade ibland upp dem, mot bättre vetande.
Om det ska göra ont ska jag göra det själv.

Och det var sommar.
Isiga vindar mot min nakna överkropp på balkongen.
Det här året blir jag aldrig riktigt brun. Det stör mig.

Hennes tyngd över mig.
Min farmor ser ner på oss från sitt bröllopsfoto.
Sista sommaren här.
Gruset sprutar efter bilen när hon kör som en biltjuv mellan byarna.
I Berlin läppjar någon på mina sår. Stryker över garnet i ärren med flinka fingrar.
Fingrar som mina.
Lirkar försiktigt ut det ur huden.
Gammalt blod och fnas i de grå fibrerna.
Benämner det jag inte själv vågar.
Ser mina armars muskler i spegeln.
Som om det vore nya.

Stockholm.
Går rakt in i elden.
Går genom den.
Sen minns jag inget mer.

Det är höst sedan.

Hösten är lång.
Hösten är att resa lätt.
Hösten är att snubbla på kullersten i låglänta städer.

Hösten är självklara luncher med henne igen. Hon med erkännandet.
I hennes blick blir jag till som hos ingen annan.
Hon säger att jag är i gott sällskap.
Hösten är att drömma en natt att hon har sin skinnjacka på sig och skäller ut svala medklasstjejer efter noter för min skull.
Hösten är att hon lovar att göra det – anytime.

Hösten är att någon sopar golven i stora rum inombords.
Lämnar dem tomma, för öppna fönster.
Hösten är att vilja rymma, från utdragna middagar, handledningstillfällen.
Hösten är sandpapper mot mina händer.
I hennes mun.
Hösten är att hoppas att det inte syns, och att det ska synas.
Att hoppas att ingen synar mina sömmar.
När de gapar som torrlagda floder.

Hösten är att jag fyller dem med stål istället.
Vulkar ihop mig.
Med smält begär som blänker när det stelnat.
Som krom.

Vad smakar något som en inte vet vad det är?
Som inte har någon färg eller lukt.
Livet matar mig med något fast jag blundar.
Matar mig med något och håller för näsan på mig.
Måste svälja.
Vill.

Gissa då? säger det. Vad smakar det?
Alla andra vet vad det smakar men inte jag.
Alla andra har ätit det här hela tiden.
Till sist får de det rakt in i magen.
Rakt in i blodet.

Jag vet inte vad det smakar…, viskar jag.
Vill fråga er. Som vet.
Vad ska det smaka, det här?
Men alla tror att jag redan vet.
För alla andra vet det.
Och de som alltid har vetat, de vet att det inte har någon smak.

Vaddå smak? svarar de när jag till slut vågar fråga.
Vill inte skämma ut mig, så jag frågar inte mer.

Jag borde veta.
Men jag vet inte.
Vad den smakar.

Vad jag ska göra med den.
Kontinuiteten.

Standard

Skavet nr. 52

Tung
Tyngd
Tyngden

Inte den där tyngden som är kletig och grå mellan bröstbenet och huden. Som rinner sakta genom märgen.
Utan den jag vetat om så länge jag levat.

Tyngden – 100 kilon – 100 meter lång.
Fast än 40 kilo tung – fast än inte ens en och en halv meter lång.

Inte den tyngden som kväver mig.
När jag tänker på att den kvävs.
Som inte får hjälp att andas.

Inte den tyngden som kletar sig på mig.
När jag kommer med dålig stämning på ännu en middagsbjudning.
Inte vad jag vill, men vad samtiden kräver av mig.
Rakt från kuvösens plastlåda till att låta det isa längs ryggraden.

Så lätt, alltid så liten och nätt.
Födslovikten som ett paket smör.
Eller nej, det är inte sant.
Först 630 gram, sen gick jag ner 130.
Hela handen så stor som pappas tumnagel.
Alltid så lätt, med kalla ben ända upp till knäna.
Mostrarna utropar förskräckta: Som en is!

Så nätt. Så länge som jag vältrade mig i det.
Att vara flyktig som en vind, var det inte så en skulle vara?
När en var liten och nätt.
Att vara barn och kunna dra in magen och lägga händerna i valven under bröstkorgen.

Var inte rädd, jag fick mat.
Drack grädde ur glas.
Tog det som en shot.

Mamma skickas som barn på salta bad hos mostrarna i Göteborg för att hon är mager.
Jag dricker grädde, som en shot, vid den andra generationens mostrars köksbord.

Men jag vet.
Att jag inte är flyktig fast jag är nätt.
Att jag inte är lätt fast andra bär mig överallt.
Sätter ner mig.
Lyfter upp mig.

Tung.
Tyngd.
Tyngden håller fast mig.
100 kilo.
100 meter lång.

Farmor.
De kuttrar förtjust att jag är lik henne.
Fastrarna, pappas.
Det utspelar sig ett kallt krig vid dignande kaffebord.
Det är inte så farligt som det låter.
Bara att det är snärjigt att vara barn till inte bara två föräldrar, utan släkter.
Minst fyra.

Att vara Hedmans, Hedströms och Bylunds oftast, och ibland i farmor, Larssons jänta.
Titta, titta, där är det!, utbrister de.
Det är flyktigt, ett drag över munnen, ett annat över ögonen, det är lätt och nätt.

Utom när jag för min mammas äldre kusin är min mormor.
Skarp och mörkögd, på vakt om de sina.

Men farmor är tung och rak. Och gömd.
När hon är ung är hon rak och blyg.
Hennes höfter lyser som järn under tunna bomullsklänningar på vallen.
Tyngd.

Det är tyngden som låter mig vara liten och nätt.
Flyktig och farande.
På fler ställen samtidigt.
Utan att försvinna.

Men jag känner att jag lämnar lättheten nu.
Inte bara för att jag inte längre kan gömma händerna i bröstkorgens valv.
Det bekommer mig inte –  jag vill ta min plats.

Vi pratar över kletiga pastatallrikar.
Hon berättar om känslan att allting plötsligt hänger ihop.
Hur är det för dig, vad är det som är ditt?, frågor hon.

Jag kan sila tiden, säger jag. Har alltid känt det så.
Som om den drevs genom ett såll, i mig.
En lutar sig bara bakåt inombords, mot tyngden, och så är det som om en dörr öppnar sig längst bak i ryggen.
Mellan skuldrorna.
Och allt kommer.

Det handlar inte om tidigare liv eller så.
Det handlar om historia.
När jag ser en människa ser jag det hen varit innan vi möttes. Men jag säger inget om det, oftast.
Kanske är det bra fantasi, eller människokännedom eller känslokännedom.
Eller allt detta.

Men det är det sannaste i mig.
Jag är inga paradoxer. Jag är bara tung.
Lätt utanpå, för andra, men tung inuti.
Att luta sig mot.

Standard