Skavet nr. 63

Det är eldprovet.

Ett ord och jag obegriplig för dig. För den här världen.
Hur ofta? frågar hon.
Varje år.
Varje år! Men det är ju helt sjukt, för något som inte förändras.
Nej, säger jag. Det gör ju inte det.

Nu kan det hända tänker jag. Nu kan jag glida ut ur synfältet.
Håller andan.
Men det händer inte.

Det svajar inombords.
Jag fattar inte varför jag har sådan ångest, redan på morgonen.
Tunna kvistar böjer sig för vinden inom mig.
Rispar huden i nacken.
Jag fryser. Huttrar i mässhallen.

Vi sitter på scenen:
Hon sitter bredvid mig. Vi ser in i varandras ögon från sidan.
Jag ser kända ansikten i publiken.
För tio minuter sedan satt jag i mässmontern och sa:
Nej, jag blev knäpp i huvudet. Det tog år innan jag fattade det.
Jag hade inte gjort någonting sådant sedan jag var barn.
Jag var vuxen då och hon talade med en mun bredvid munnen när hon sa:
Jag värnar om din integritet Christine. Ta av dig nu!

Hennes brytning är hemma, engelskalektioner på gymnasiet, när hon säger att hon kommer vägra. Om de någonsin kommer till henne.
Jag vägrade inte. Jag vägrade inte.

Jag kommer aldrig få några forskningspengar, säger jag. Alla broar har jag väl bränt när jag väl disputerat.
Säg inte det, säger hon.

Jag hatar karriär – men jag måste.

På scenen säger jag:
Någon annan som mig, någon som inte var svensk, var tvungen att visa avsky för detta för att jag själv skulle göra det.
Jag såg det inte som något onormalt. Jag såg det som ett tecken på min marginalisering såklart. Men inte som något onormalt. Jag såg det som något som jag måste göra. Förresten, oavsett hur mycket jag förstår att de kränker mig, måste jag ändå göra det. Om det hände igen skulle jag göra det igen. För jag kan inte leva självständigt annars.

Ser honom vid bordet med flera andra efteråt. Det är silver överallt. Och hans milda ögon är allt jag behöver. De och vår humor. Jag vet att han vet. Det knyter mig intill kroppen. Det sticker av svett och adrenalin under polyesterblusen.

Min hörförståelse är riktigt bra nuförtiden tänker jag och känner mig som en spion.
Čohkkát i dess olika former:
Går det bra, vill du sitta här? Vi kan väl flytta ihop oss?
Nej, jag sitter här. De andra kommer också. Så vi kan sitta där tillsammans.

Här förstår de, tänker jag. För dem har tiden också gått sönder. Flera gånger om.
Inom mig viskar det:

Stáhta vehkaváldi birra.
Áigi.
Vousttaldit.

Det är eldprovet.
Jag tänker alltid så, när jag ska berätta om hur jag ”egentligen har det”.
Nu går det sönder, tänker jag. Tiden. Rummet.
Nu blir jag någon som blir obegriplig.
Inte för att jag har det så nu. Men för att jag fått ha det så, så länge jag kan minnas.

En sekund och jag blir obegriplig för dig. Blir ett sådant en ryggar tillbaka för, eller tycker synd om.
Eller talar med en mun bredvid munnen om.

Fiona skriver, den som är (ses som) funktionsfullkomlig har inget att vinna på att alliera sig med den som ses avvikande. Därför gör de det inte.
Ingen vet någonting om det här, tänker jag. Hur skulle de kunna det?

Jag hör de andra kvinnornas röster vi bordet bredvid oss hela tiden.
Tänker när hon är på toaletten att vi skulle kunna vara som de, om vi talade om annat.
De andra kvinnorna talar om att köpa radhus med sina män.
Är det så en kan göra, tänker jag. Planera tiden?
Vi. Jag. Har klarat eldprovet. Jag kränger på mig jackan.

Förekommer obehaget (om det kommer):
Nu kommer taxichauffören tro att du är min vårdare, säger jag.
Vad gör jag då?
Le och säg inget bara.
Okej! ler hon. Jag åker aldrig taxi någonstans.

Han bär min rullator på starka armar. Högt. Upp genom hela trappen.
Håll hårdare om min hand, säger jag. Jag måste hålla balansen.

Han sitter med mig hela kvällen. Hämtar min dryck i baren. Vi fnissar. High-five:ar. Tar selfies.

Andra snavar över min rullator utan att be om ursäkt och han blir arg.
Jag väser, det där var också en professor!
Vet du, jag har skrivit en text om det här, säger jag. Om att revolutionen börjar i avkallet. Att du skulle kunna lämna mig här, mingla. Men du gör inte det.
Nej, varför skulle jag det?
Är det inte helt sjukt? Att jag reagerar med förvåning på detta. Det visar bara hur sällan det här händer.
Ja det är sjukt, säger han.

Vi genomgår inget eldprov, tänker jag. Vi delar elden mellan oss.

Jag ser dem också, de som ställer sig mellan min rullator och andras kroppar.
Nickar mot mig som om de vore mina soldater. Mimar: hej!

Det är fint på festen. Men jag orkar inte kroppar som stöter mot min och snavande fötter hur länge som helst.

Kom, kan vi gå?
Ja, om du vill. Jag ska dricka upp min öl bara.

De säger det flera gånger under kvällen. Du har så mycket på din agenda. Oj vad mycket du gör. Passa dig, en kan bli utbränd.
Nog brinner det, tänker jag. Ler slugt.

Tänker på revor i tiden.

Hur jag sa till henne, i eldprovet: Tiden har aldrig räckt så här länge förut och ändå är det den yttersta tiden.

Hon, med erkännandet, är den enda som hittills förstått mig:
Det är väl klart du gör så, en måste leva intensivt. Om tiden är kort.

Om den ligger i någon annans händer.
De som säger så där till mig har aldrig känt så. Aldrig har deras tid legat i någon annans hand. Jag kan svära på det.

Det är något med tiden och med eldprovet:
Antingen måste en ha en annan tideräkning som ingen erkänner. Eller inte förstå tiden över huvudtaget, leva i ett ständigt försök att mästra den. Eller ta den mellan knotiga händer och tvinna den. Då förstår en.

Han säger, ja men säg åt dem då: Så bra! Jag sätter mig här och vilar om du tar över kampen för mina mänskliga rättigheter.
Vi skrattar men jag tänker att jag skulle behöva sitta ner. Fast jag redan sitter.

Kommer hem till hotellrummet och spelar den här om och om igen:

And I don’t know a soul who’s not been battered
I don’t have a friend who feels at ease
I don’t know a dream that’s not been shattered
or driven to its knees
But it’s all right, it’s all right
We’ve lived so well so long

Eldprovet.
Det är de som ska klara det, tänker jag.
Inte jag.

Advertisements
Standard

Skavet nr.62

Inget skav. Ett öppet blödande sår.

Men ingen annan plats för mina ord, än här:

Min syster säger att det ska hända i veckan.
Det finns inget annat att göra, säger hon.
Ingenmanslandet kastar ut dem. Dörren stängs.

Havet.
Bara havet kvar.
Livsfarligt, säger hon.

Absolut livsfarligt.

Vanmakten som ett hav i sig självt mellan oss.
Jag tänker på myndighetspost från förra året.
Familjeåterförening; avslås.

Mörkret som hotar att svälja oss hela.
Hennes förlovningsring som glittrar i det.

Gode Gud.
Låt havet bära min systers mamma och syskon.
Om båten kantrar.
Som den gjorde när hon kom med den.
Låt dem flyta.
Gode Gud lär dem att simma i det ögonblicket.

Gode Gud.
Jag skäms fast skammen inte är min.
Skammen är deras. De som fattat besluten, de som gjort havet till ett dödens hav.
Att de kan sova på nätterna, säger jag till min syster.  Jag förstår inte det.

Jag hoppas att historien dömer oss hårt, säger jag. Vi förtjänar det.

Vi håller tummarna, säger min syster.
Är det det bästa den sekulära svenskan kan komma med, tänker jag.
Insh’allah, säger jag.
Om Gud vill… Det är klart att Gud vill, tänker jag.
Men Gud har inte fattat några beslut. Inte gjort havet till dödens hav.
Om Herren dröjer och vi får leva, viskar det inom mig.

Jag hoppas att de inte kan sova på nätterna, tänker jag.
Jag hopppas att det viskar inom dem. I deras drömmar. Från dödens hav.
Jag hoppas att de drömmer att det rinner saltvatten och blod från deras  sängar.
Vaknar svettblöta.

Gode Gud.
Havet. Bara havet kvar.
Låt havet bära min systers mamma och hennes syskon.
Amen.

Standard

Skavet nr. 61

Sommarsvit

Jag faller i hettan. Sugs mot ryggraden som av en smutsig underström.
Den fadda smaken av dy i munnen. Vatten i strupen.
Som vattnet i sjön i uppväxtbyn där bottenslammet gjorde varje hudhår brunt.

Underkastelsen i bönens bugning, som en våg vatten över kroppen.

Johannes kallar det så. Jag flyr till hans ord som jag flytt till andras.
Jag vill höra berättelsen om och om igen.
Repetitionens tröst. Lyssnar på intervju efter intervju.
Märker skillnaderna till slut –  i vilken sorts berättelse som vilken sorts lyssnare får.
Men den innehåller alltid:
Mannen på tunnelbanan med de vita kläderna.
Drömmen om att bli blind.
Uppvaknandet.
Gud i vinden.
Jag tänker mig Gud som någon som håller mig i fötterna.
Försöker hålla mig kvar på jorden.
Gud svettas, kämpar.

Solen mot huden på balkongen.
I sommar blir jag brun.
I alla fall på framsidan.
Det känns som om någon drog en svart vinge efter ryggen.
Gud?
Det hisnar i musklernas fibrer.
Som om någon sänker ner mig i ett segt bad.

*

Jag faller i Londons tunnelbana.
Skräcken lämnar inte kroppen på flera dagar fast allt gått bra.
Tusendelssekunden när en faller – hisnandet i kroppen – spelas upp som en film igen och igen. Nu är London under min hud tänker jag, när mitt bara lår skrapas mot stationens golv.

I London fanns ingenting som var vitt, säger han långt senare, på det språk som är mitt och hans förstaspråk. Det blåser kring torpet som ska bli mitt.  I tallrikarna framför oss blandar sig saftsås och grädde till rosa floder om ostkakan. Jag vill sträcka ut handen och röra vid honom när han talar om sin ensamhet, men jag gör det inte.
Vad menar du? frågar jag försiktigt, i dessa tider vet en aldrig vad folk menar med ord som vitt.
Smutsigt, säger han. Allt var skitigt.

Jag får dåligt samvete för att jag skäller ut alla som vill hjälpa mig – händer som sträcker sig mot mig genom en skog av kroppar.

Jag skriker på engelska:
RÖR MIG INTE, RÖR MIG INTE.
JAG VILL INTE ATT NI RÖR MIG!
KAN JAG BARA FÅ RESA MIG SÅ SKA DET HÄR GÅ BRA!

Men ingen hör mig i myllret.

Jag får dåligt samvete för att jag skäller ut läkaren som frågar min mamma:
I am a doctor, is she okay?
Jag är så trött på att bli omtalad i tredje person av milda brittiska röster, och rädd, att jag svarar henne skarpt:
You can address me in first person and I am fine!
Ser i hennes ögon att hon tycker att jag är bortskämd – odräglig.
Önskar att jag inte hade fallenhet för att se sådant, önskar jag inte brydde mig om det.
Funderar på om jag gjort henne ledsen i flera dagar.

När jag rör mig med mamma och henne bredvid mig förstår jag hur andra ser mig. För jag ser hur andra ser dem. Märker skillnaden.
Folk är trevliga, det är inte det.
Det är precis det.
De flyttar sig på gatan när jag kommer, håller upp dörrar, ber om ursäkt, kallar mig frun fast jag aldrig ska gifta mig. Men respekten smakar ömkan.
“Oh, bless… (you)”
”Oh, fuck you!”
Förstår varför så många brittiska aktivister och forskare är så förbannade, i tal, i skrift, i person. Välviljans kletighet kan en bara bemöta med ilska. Välviljan kommer att vrida det mot dig, kalla dig oförskämd, odräglig, men det finns inget annat sätt att spräcka hål på den kletiga filmen runt om dig.

Vill tvätta mig efteråt.
Skrubba av mig skräcken och ömkan.
Med bladguldet i den överdådiga pianobaren. Men den milda blicken hos mannen i trenchcoat som arbetar som portier i hotellet där den ligger. Han ömkar mig inte, det känns på smaken. Tänker mig någon som inte finns, ännu, bredvid mig.

Sträcker på ryggen.
Tar spegel-selfies med mitt leende som ett grin över ansiktet.
Föreställningsförmågan, min egen röst, är tvål och vatten inombords.
”Sitt ordentligt, söta.”

Vi går ut en kväll och äter franska pannkakor – som vi brukar.
Sugs in mot henne i samtalet som av stark ström. Som om väggarna slöts om oss. Som om de ändrade färg, blev som hennes kjol. Rött. Blått. Vitt. Blev stora solfjädrar som skuggade oss.

När vi är i samtal är vi i en flod. Bärs fram av den.
Älskar det här, säger jag. Älskar intensiteten i att vara med dig. I att vara med sådana som dig.
Vi skrattar åt det.
Jag tänker att jag känner dig väldigt bra, säger jag. Men det är som om jag vet att det finns stängda dörrar i dig. En känner när en går mot dem.
Vi talar länge om stängda dörrar utan att öppna dem.
Jag har sådan ångest av min avhandling, säger jag. I nästa sekund tänker jag att det är väl fan bara ett jobb, folk har väl haft jobbiga jobb förut.
Du är för hård mot dig själv, säger hon. Allvarligt, du måste bli snällare mot dig själv. Vad skulle du ha om inte ångest inför detta?
Allt skär genom mig, säger jag och känner mig otillräcklig.
Ja, såklart det gör!
Ibland undrar jag om allt i mitt liv hänt på riktigt, säger jag. Alltså inte om det hänt i praktiken, utan om det varit så som jag trodde. Ibland tänker jag att jag bara får för mig, föreställer mig.
Hon skrattar. Ler slugt.
Lägg av, klart det hände på riktigt.
Är du säker på det? frågar jag
Ja, verkligen. Jag vet inte vad som hände. Men det var på riktigt i alla fall.

*

Jag faller i Stockholm.
Fram till de sista dagarna är det en besvikelse, att välja mellan representation och tillgänglighet.
Kroppens trötthet. Tankens panik i det mörka hotellrummet.
Chansen, att få träffa henne.
Försakar allt för henne, som alltid. Kastar mig ut ur hotellrummet, in i en taxi, springer upp för gatan. Jo, jag springer faktiskt.
Kastar mig i hennes armar.
Hon är hemma. Förblir det, vem hon än varit, vem hon än blir.
Christine, säger hon. Du måste minnas det jag försökt lära dig. Det om skillnaden mellan intelligens och visdom.
Jag fnissar.
Intelligens är att se att det regnar, visdom är att ta med sig ett paraply när en går ut, upprepar jag som en läxa.
Jag älskar dig.
Och jag dig.

Professorns solbrända rygg, hennes axlar ur klänningens ringning.
Hennes hand om min. Breda leendets vita tänder.

Rör mig som om jag vore bara ben och eld. Tar plats för mig själv och alla som mig.
Jag skriver med tuschpenna på den vita bordsduken i papp:
Betala mig för mitt känsloarbete.
Ler när hon talar om känslor, hur svåra de är, när hon drar med handen över det blonda hårets snagg. Jag tänker att vi återkommer till varandra på årsbasis.

Sommarnöjet, kommer jag att kalla henne om någon vecka. Nu skiljs vi åt utanför lokalen:
Hennes glittrande ögon.
Hon måste böja sig djupt ner för att krama mig. Jag nyper henne i kinden.
Hon fnittrar, stryker mig om håret. Som för att säga: Inte här!
Ses snart!

Hör hennes röst inombords, som den var när vi åt middag i London, hon, jag och mamma:
Det är sant – du är inte liten inuti.

*

Jag faller i Hälsingland.
Handlederna brinner när jag skriver. Det snurrar i huvudet. Allt känns utom räckhåll.
Jag har glömt det hon sa om att vara snäll – om att vara ärlig om priset som jag betalar för att skriva just den här avhandlingen. Mår illa av alla röster om avhandlingen som ett steg på vägen, den behöver bara bli klar, inte bra.

Det behöver inte ens vara något en tycker om att göra.
Bara något som är rimligt intressant.
Tänker på vem som har råd att tänka så.
Det här kanske är det sista jag gör, tänker jag. Inte det första.

Tänker bara på allt strukturellt som bakbinder mig. Får tårar i ögonen. I tanken parafraserar jag:
”Jag minns musklerna i mina underarmar och hur de brann när jag skrev min avhandling. Jag minns alla forskare med normföljande fysisk funktionalitet och hur de sprang ifrån mig. Jag minns ljudet av deras steg när de gjorde det.”
Allt känns förgäves, vill gråta. Vill ge upp. Ingen kommer att minnas mig ändå. Tänker jag.

Sommarnöjet.
Hon kör som en biltjuv i år också. Det blänker i hennes ögon när hon ser mig.
Jag är förundrad, som alltid. Säger det högt till henne.
Ja, tänk liksom, att någon går omkring och tänker på mig ett helt år.
Hon ler.
Förlåt för att jag pratar så mycket om min avhandling, säger jag.
Det gör inget, säger hon.
Fy fan, min mitt-seminarietext är så värdelös.
Ja, men den får väl vara det då, hon skrattar.
Ja, den kanske får det.
Alltså, allvarligt. Det där du gör med din avhandling. Det är ju helt sjukt. Jag skulle aldrig våga det. Det är inte meningen att en ska göra sådant.
Jag kan inget annat, säger jag. Allvarligt. Tänker på stängda dörrar inombords, att jag stänger dem genom att öppna dem.

Kom och titta då.

Hon ser det som ingen som ömkar mig i sin spelade respekt ser.
Skulle kalla mig frun fast jag aldrig ska gifta mig om jag bad henne. Sa åt henne att göra det. Språket byter smak.

Hon ser det utan att jag behöver hålla fram det till beskådan. Tar emot det som en självklarhet. Mina händer över hennes hår, i hennes nacke.Hennes blossande kinder.
Så, kom då… Klä av dig.
Tyngden av henne mot min kropp.

Mina stela spastiska händer, som hon sköljt hav av beröm över dem.
Jag behöver höra det – säg det igen, igen och igen
Kommer på mig själv med att le så att det stramar i kinderna.
Det här kan jag, tänker jag.  Om jag kan något kan jag det här.

När jag har det här betyder inget annat någonting alls. När jag inte har det betyder allt annat för mycket. Sväller till oproportionerliga betydelser. Ljudet av stegen hos de som jag vet kommer springa ifrån mig bleknar.
Jag struntar i det. Ge mig det här bara.

Söta, viskar jag mot hennes överarm efteråt. Kysser huden där.
Något går sönder. Krasar omkring oss.

Nyper henne i kinden igen, när hon släpper av mig på parkering vid mina föräldrars hyreshus. Hon skrattar, nafsar efter min handled.
Jag tänker att jag lever livet baklänges. Gör tonårssaker som att kyssas på parkeringar i 30 års åldern.

*

Jag reser mig i Göteborg.
Tänker att jag gör narr av något jag verkligen behöver för att jag lättare ska kunna få det.

Blåsköljt ljus över min kropp på scenen.

Jag har kämpat inne på den tillgängliga toaletten i flera minuter med att få den tunna spetstopen att sitta fast på huden med genomskinlig hudtejp.
Men det märks inte nu. Kämpandet.

Hela sommaren, dess bråddjupa besvikelser, dess brännande handleder, dess tyngder i och utanför kroppen, nu rinner den av mig. Ser knappt publiken för det blåa skenet från lamporna. Efteråt kommer folk att referera till saker jag sagt där och då utan att jag vetat att de varit i rummet.

Tyst som i ett vakuum mellan texterna.
Jag märker att jag skjuter upp hakan när jag tittar ut i det blåtonade mörkret. Var är ni? Kom och ta mig då! Försök med det i alla fall?
Jag ser ju inte hur ni ser ut i ansiktet så jag kan inte bedöma om ni tycker det är bra eller inte, skämtar jag.
Det blånande mörkret skrattar högt.
Okej, så här är det va – kan en få lite sån där neurotyp känslobekräftelse eller!?
Mörkret jublar. Kvider av skratt och dubbeltydig igenkänning. Ropar med en röst:
Ja, såklart!
Applåderar – visslar.
Jag känner igen hens röst bland de andras. Hen ropar från långt bak i lokalen: Du är så bra, hurra! fnissar.

Ta med dem dit det bränns, dit det gör ont i dig och mellan dig och andra, tänker jag som instruktioner för mig själv.
Släpp dem fria en liten stund där, så de tror att de faller rakt ner, ut i intet.
Ta dem sedan i handen. Hårdare än innan.
Nu, säger jag, Ska vi avsluta med en ritual…

Kärleksbreven till de som fick socker ringlat över maten.
Ord som socker, som sega kolor som fastnar i tänderna.
Kysser ni era mammor med de där munnarna, väser jag.

Borstar tänderna.
Underkastar mig i ritualen. Som jag bugar mig i bön.
Underkastar mig endast tre fenomen:
Mamma. Gud. Folktandvården.
Men underkastar mig inte medicinen, odontologin, utan er. Ni som betalde det yttersta priset.

Borstar tänderna som om någon tvingade mig.
Borstar tänderna som om jag borstade hennes: Gapa stort!
Borstar tänderna som om jag kysstes.
Borstar utanför munnen, smetar tandkräm i breda strimmor.
Som deras fingertoppar kysst min hud. Borstar som de kysst glas, grus, sammet och trä.
Borstar för självtrösten i mina egna fingertoppar.
Mina egna fingrar mot huden i cirklar.

Musiken:

Honey, honey up in the trees
Fields of flowers deep in his dreams
Lead them out to sea by the east
Honey, honey, food for the bees.

Tar vatten i munnen. Gurglar, spottar ut.
Öppnar ögonen.

Hen kommer fram efteråt.
Har nyputsade kängor och en t-shirt med hamnarbetarförbundets logga på.
Fy fan vad bra! Och hett, ler hen.
Tack, säger jag. Det är sällan någon fattar att det är det.
Det glittrar i hens blå ögon.
Hur kommer en i kontakt med dig nuförtiden? flinar jag.
En får skriva brev. På papper typ. Skriv upp din adress!
Ska jag skriva den på en bit manus? jag håller fram luntan med texter. Du kan få välja en sida…
Åh, jag vet precis vilken!
Hens händer över arken som om de vore en påse med karameller.
Jag tänker på det veka håret i hens nacke.

Hen väljer den om min plats i relationer som en planet. Omloppsbana.
Jag skriver med spretig handstil…

Sista kvällen.
Säger till min mamma att hon ska vänta på hotellrummet.
Jag ska bara träffa en vän i lobbyn säger jag. Det blir kort, någon minut bara.
Springer mot hen – som om jag sprang mot ett gammalt jag. Hens färg i synfältets gränser.

Bryr mig inte om att våra samtalsämnen inte är sådana som passar sig för hotellobbys.
Vi har inte setts på flera år. Längre än jag trodde.
Men något sträcker på sig inombords när jag möter hens blick.
Hen vet vem jag är när (nästan) ingen annan ser.
Vi skrattar – jämför anekdoter och sorger – jag nämner dem vid namn.

Sedan måste hen rusa till tåget.
Får jag kyssa din hand? frågar hen.
Läpparna bränns mot handryggen.
Det är en ikon som kysser din hand, tänker jag.
Blåser slängkyssar mot hen när hen skyndar ut i regnet.

*

Sommaren slutar abrupt.
Det blåser ju genom köttet här, säger hon.

Standard

Skavet nr. 60

[Text med anledning av att NMR tillåtits att demonstrera under Almedalensveckan i Visby, och tillåtits att punktmarkera RFSLs programpunkter och lokalen Lila Shala en plats för feministisk och antirastisk organisering.]

Så många gånger som jag den här våren tänkt, nu händer det. Nu överskrids en gräns in i en ny tid. Eller en nygammal sådan. Så här kändes det kanske – då för 80 år sedan. När det politiska landskapet blev ett av iskallt kalkylerat våld och hat. Sakta sakta tills en var mitt i det.

Hur farligt kan det vara, tänkte de säkert då också. De som inte redan förstod – att de skulle dö.

Det sticker av rädsla i kroppen.
Är det en överdriven rädsla?

Nej, vi vet ju precis vilka de är. Vi vet precis vad de vill göra och vi vet precis hur de gjort det förut. Det är redan olagligt, att hetsa mot oss. Men ingen gör något.
Och nu vet ungdomar, barn, att polisen tycker det är viktigare att ge nazister talutrymme än att skydda dem från hat och våld. De kommer ta med sig den insikten genom livet. Inte skyddsvärd.

Våld är inte bara handling. Terror betyder rädsla. Och det är klart jag blir rädd. Jag vet inte en enda i mitt liv som kommer slippa undan.

De kommer att döda oss alla.
Min pappa, som just nu tältar vid en bäck i Vindelfjällen, han som älskar skogen för att den tröstar och är en helt egen vidsträckt värld för tanken och kroppen.
De kommer att kalla honom,  socialistisk folkförrädare.
Min mamma, detsamma.

Fackavgifterna inbetalade med sekundprecision varje månad. Övertygelsen. Det finns inga jordiska herrar – arbetarklassen har inget fosterland. Organisering är en muskel som måste övas, tränas som växer ihop med andras. På arbetsplatsen, i funktionshinderföreningen bland andra föräldrar.

Där du lär dig argumentera för ditt barns människovärde. Får lära dig att de mördade sådan som oss en gång förut. Att den historiska linjen aldrig brutits. Bara kommer att stärkas om de får chansen.

Min bror och jag, inte ens förrädare, bara betungande för samhällskroppen och samhällsekonomin. Biologiska felslut.
Brorsan kommer inte att ge sig utan strid.
Det ligger inte i hans natur. Jag är rädd att han kommer att provocera fram det grymmaste av våld.
Han kommer att dö skrikandes tänker jag – jag kommer att gräva in naglarna i handflatorna.
Säg inget, kommer jag viska inombords. Jag vet att du inte vill ge dig, men gör det inte värre.
Låt dom skjuta bara.

Alla de jag tycker och tyckt allra mest om – detsamma.
Hur tjocka vore inte våra filer, är det kanske redan, i deras arkiv.
Begär. Identiteter. Funktionaliteter. Politiska åsikter.
Jag ber stilla böner om att de inte kommer vilja utföra några experiment på oss.
Klarar inte av att föreställa mig vad de tänker att de skulle kunna ha en sådan som henne till.

Och så, hon,  min syster.
Hennes böner – våra viskningar på svenska och arabiska till varandra.
Om herren dröjer… Insha’Allah.
Halleluja. Alhamdulillah. Tack Gud för dig och mig – oss.
Hur tron fått språk och övertygelsen stärkts mellan oss. Det finns ingen Gud utom Gud. Vad hen heter spelar mindre roll.

Jag vill gråta – kom du hit från krigshelvetets Syrien för att uppleva detta?
Varför verkar ingen förstå vad det är som händer?
Christine, skulle hon säga till mig, jag har varit med om sådant här förut.
Du vet jag studerade på universitet i Raqqa när IS kom dit – jag förstod på en gång, det här kommer aldrig att gå bra.

Inatt drömde jag så underligt.
Vaknade mjuk i kroppen och med handen spastiskt knuten i revbensbågen kupol.

Jag drömde om andra kroppar, utan ansikten kom och gick de, flöt in i min. Drömde att vi låg mitt emot varandra i min blå soffa i omgångar. Höll varandras händer, om varandras nackar, viskade till varandra att vi var så fina. Viskade interskämt och ord på hemliga språk. Låg tysta, blundandes. Kände andras händer hårt om mina.

Jag förstår inte drömmen när jag vaknar. Förstår inte om jag ska bli ledsen eller glad, förundrad eller förvirrad. Men sedan tänker jag – det är bra att jag skyddas på nätterna.

Lär mig i drömmen, som en hemläxa, det som mamma och pappa lärt mig – övertygelsen är känsla. Motståndets organisering utgår från hjärtat.

Tänker att jag ofta förstår mig själv som en sådan som känner för mycket– att det inte gagnar mig, känslolivet. Gör mig blödig och vek, upphakad på detaljer.
Men då tänker på en av dem som då, sist, för nästan 80 år sedan, utgick från den känslan – motstånd börjar i hjärtat. Där får en inte förhärdas, då mister en möjligheten till motstånd:

Man måste ha en hård tanke, men ett vekt hjärta.

Jag räddas på nätterna av att drömma sanndrömmar från mitt veka hjärta.
Som berättar för mig att vi visst är skyddsvärda.
Att vi alla måste hjälpas åt att skapa ett samhälle som skyddar människovärdet.
Att de är de som inte förstår eller tror det  som är förrädarna.

Det är tur, tänker jag.
För när jag är vaken ser jag bara mardrömmar.

Standard

Skavet nr. 59

En ny klänning. Det svarta tygets struktur under fingertopparna som gropar och prång.
Bäckebölja.
Den är kort. För kort?
Jag ler sluga leenden framför spegeln.
Men en trötthet har sprängt sig in mellan skulderbladen. Drar sig upp på sidan av nacken. Det sticker och är varmt. Det betyder att jag är rädd. Egentligen är jag så skör nu, men låtsas inte om det. Trodde jag kunde hoppa över detta. Men glöm det. Känner mig själv så väl att jag ofta glömmer mig.

Ler när jag ser mig själv i den där klänningen.
Tidskapsel. Alla åldrar och ingen ålder.
Precis som när jag var liten, när jag var åtta och kände mig som femton – men förstod att andra såg mig som fem, eller tre. En sådan oerhört verbal femåring.

Min fäbless för osamtidigheten är essentiell tänker jag ibland.
Hur kan den bli annat, när folk hela tiden är osäkra på vad de ser.
Barnet som frågar sin förälder; mamma är det där en vuxen människa?

Jag är gullig tills jag öppnar munnen, skämtar jag. Men det är helt sant.
Som barn var jag gullig även när jag öppnade munnen.
Jag frågar mamma om jag var konstig som barn, tycker ju så ofta att jag borde ha varit det. Eftersom jag blivit den jag blivit.
Nej, säger hon. Du var glad och foglig, och det där skrattet, som lossade kroppens alla leder. Som om du tappad fasonen helt. Rann ut.

Så hett jag åtrådde att bli vuxen, säger jag. Ville inget annat än att få bestämma över mig själv. Vi dricker öl i svulstig hotellmiljö och talar om våra forskningsintressen som det som skaver och gör ont. Som flickigheten som en aldrig kunnat erövra, fast en så gärna ville. Som flickigheten som en fick överge.

Jag sitter inte fast i mig själv under de här dagarna. Har lossnat och driver. I bakhuvudet slår ett öppet fönster. Jag orkar inte, viskar jag mot mitt eget undermedvetna. Tror fan jag vet vad du vill att jag ska göra, men jag vill inte det.
Haha, skrattar det rått. Väcker mig på märkligt udda klockslag.
Håll i dig – nu ska det bli åka av.

Inombords ordnar någon sina papper. Går någon över knarrande golv.
Snurrar jag, i korta ögonblick, i den där klänningen som är för kort. Ler jag sluga leenden ur flickighetens mildhet. Älskar jag den.
Ta mig i famnen ber jag, så som jag bara bad henne. Lyft upp mig.

Gud nåde den som velat lyfta mig som bevis på sin egen styrka. I alla slags trappor. I källare och vindsrum.  De spänner musklerna på ett vulgärt sätt. Vill lyfta mig som vore jag en möbel, som vore jag en tyngd på något träningspass.

Rör mig inte, jag är ingen liten tjej du kan lyfta!

Har inte saknat henne på knappa året. Men nu saknar jag att bli lyft, buren av henne. Saknar att hon ska ingå pakter med mig, lära mig att stängsla om mig själv.
Låta mig ta henne i famnen nio av tio gånger. Men den tionde, ta mig till sig, trösta mig.  Vi bytte flickighetens förhoppningar. Den jag alltid haft och den hon aldrig fått.

För att jag inför henne gick sönder så att inga tidsresor kunde upprätta mig.
I ett mycket tidigt inlägg här har jag skrivit om det. Om att gråta en hel sommar, om att förstå att makten över mitt liv och min tid låg i någon annans händer, att förstå vad det kostade att klara sig ur det. Att förstå hur tätt det varit förbundet med den slags växandets, seriositetens, osamtidighet.

Om du inte kan ta mig på allvar, uppfatta mig som ett rimligt hot, då kan du ta ifrån mig allt. En annan sorts flickighet, tidigt lärd, i det. Den som är kravfylld, den vars röst slingrar sig om allt – hon som pratar jämt. Hon som bestämmer i alla rollekar.
Men priset – det betalar jag med att stuva undan den där glada, söta.

När jag går sönder och ingenting kan återupprätta mig då beskriver hon mig.
Ljusblå klänning med volanger, och boxningshandskar.
Det är ingen motsättning.

Livets sommar väntar oss efter det. Jag gråter och hon gråter och hon är inte rädd för att ta i mig hårt, och jag är inte rädd för någonting efter att hon valt mig – till något som hon aldrig haft – och vi grälar så att färgen skulle flagna från mina väggar om den kunde. Och jag älskar att gräla (för jag kommer från en familj där en höjd röst inte är ett hot) men hon blir rädd. Och jag lovar att bättra mig. Och ingen vet om att hon valt mig, eller till vad, eller att jag efter det aldrig mer är rädd för något.
Inte ens nu.
Bara trött.

I höstas pratade jag om detta med att den queera osamtidigheten alltid går nedåt. Men att den för mig alltid gått uppåt, varit att erövra varje år jag faktiskt levat. Varje lärdom som gjort mig vuxen, vuxnare. Blicken. Som barn rusade den ut. Den gör nog det nu också. Rusar mot den som förtjänat det.
Snorvalpar.

Det är väl kul med glitter och kattungar säger jag, men jag vill klä mig så att någon tar mig på allvar. Jag måste det.

Och som de tar mig på allvar.
På tröttsamt allvar.

Mamma igen, alla mina texters deus ex machina:
Du är för smart, säger hon.
Nej, nästan skriker jag, tårarna tränger upp. Jag vill aldrig mer höra det – det är en feg ursäkt. För att inte ta mig i famnen.

Jag spänner ögonen i dem och de tystnar. Och inombords ordnar någon sina papper. Går någon över knarrande golv. Sitter någon med knäppta händer och armbågarna på knäna, flinar.  Och fönstret slår och slår.

Men stäng fönstret! fräser någon
Pappren kan inte ordnas, virvlar omkring i rummet.

Flickkroppen. Den är liten och vass. Knäar den den sover bredvid i ryggen. Sittbenen som knivar mot någons lår. Någon lyfter upp och sätter ner mig. Jag väntar mellan förflyttningarna.

När jag blir stor ska jag lära dem att vänta, tänker jag.

Jag har fått betala, med den. Lättheten. Det glada fogliga, oseriösa, fnissiga.
Det blandas i mig som ett oheligt, bräckt, vatten.
Ikväll sörjer jag det.

Snurrar och snurrar inombords i den där korta klänningen.
Skriver med feta kritor på väggarna, mina bästa ord:
TYST I KLASSEN!

Stäng fönstret!

Flickkroppen klättrar på fönsterbrädan, kryper.
Vrider om handtagen med stela händer.

 

Standard

Skavet nr.58

[Istället för galetter och vykort med art deco-mönster]

Hon vill att jag ska berätta fler sagor.
Jag kan inte stå emot en sådan vilja. Men i dagarna finns ingen plats för sagor mellan mina fingrar och tangenterna.  Därför skriver jag istället om vad jag vill berätta för slags sagor för henne.

När tid finns:
För henne vill jag berätta himlen som en sänghimmel.
Berätta jorden som det perfekta underlaget för våra ryggar, höfter, nerver och leder. Inget sticker, stramar, isar, brinner inombords. Just då.

För henne vill jag berätta om hårda berg inom oss.
Om de som uppkommit innan tidens början, och de som uppkommit som ett resultat av ett stadigt yttre tryck. Dess skiftningar, sprickor, strävheter på sina ställen. Men förvånansvärt blanka, svala – glättade som marmor av ständig friktion.

Jag är förbannad, skriver jag till henne. Läste något om att ens sårbarhet är en största styrka. Det gäller bara att kunna visa den. En ska mjukna, men för vem är det möjligt? Vem har kunnat vara sårbar? Vem kan visa det, utan att det omsluter en helt, som en kletig hinna?

Förråder en till slut.

För henne vill jag skriva fram cigarettrökens stickiga strävhet i gommen.
Som en symbol för allt en utsatt sig för men som en slutat att göra, för att risken för alltid är förhöjd hädanefter. Men som en ändå längtar efter.

Tänker att det är någon slags självbevarelsens gud som håller sin hand över oss, att det ändå aldrig blir något. Fast vi skriver så många fantasier till varandra om att röka.

De har sagt att det är det värsta en kan göra, säger hon.

Det är alltid är något i vägen.
Vädret är för kallt.
Jag är förkyld.

Jag vill skriva fram oss som pastischer. Hon förtjänar att bli målad med breda penseldrag. I en annan saga skriver jag fram henne som spion. Med avsiktliga cigaretter i etui på fönsterblecket. Jag skriver att jag ser henne som en rakbladsvass stråle vatten som klyver sten i en fabrik.

Hårdare, radikalare än någon jag hittills vetat om.
Inget skrämmer henne, tänker jag.
(Jo, något, men det tänker jag inte berätta för er).

I den andra sagan skriver jag fram henne i lejonets kula. Bland alla de som beskrivit oss om besvärliga, okontrollerbara men mätningsbara. Möjliga att kuva, utblotta, registrera. Jag skriver fram henne som en sådan som skulle klara det. Som inte har ett sådant genomskinligt ansikte som jag själv. Mitt bland dem ska hon överrumpla dem.
Det kommer att hända. Tro mig.

I en tredje saga – möjligen den jag ska berätta när tid ges – vill jag skriva alla sorters fusk och extraliv till henne.

Vita, röda, ljusblå, filmdragerade sådana.
Som ger det perfekta underlaget.
Som driver färger långt ut på väggarna.
I rum där våra kroppar slipper att vara någon annans tankars lekplats.
Där tanken är vår lekplats.
Där himlen är en sänghimmel.

 

 

 

Standard

Skavet nr. 57

OMSORGTEORIERNAS  SAGOR
eller
SHE’S EXPERIMENTAL TONIGHT

Jag vaknar med eld i magen nu för tiden. Som jag vaknade 2014-2015-2016. Jag är rädd fast jag inte behöver vara det. Allt är isande bekant och kroppen reagerar som av sig själv. Som vore den programmerad av skräck. För att den är det.
I halvdvalan drömmer jag att jag håller en kniv i handen. Bladet brett och blankt. Som jag drömt det, 2014-2015-2016. Fingrarna sluter sig om skaftet. Glöm inte, du har en kniv i handen. Viskar jag till mig själv.

När jag (be)skriver det här viskar en annan röst. Hårdare:
Ljuger du nu då, Christine? Det är ju fiktion det här. Har du lovat. Halva i alla fall.
Varför då! Vad skulle jag ljuga för? Jag kan bara tala sanning.
(Jag tror att alla andra bara talar sanning)

Om detta vore en pjäs skulle den befolkas av flera röster:

VISKANDET:
Gör det ont?

JAG:
Ja.

VISKANDET:
Vad då?

JAG:
Allt. Att läsa det de skriver.

VISKANDET:
Får jag se det? Det som gör ont. In med handen bara. In med den under, bakom, revbensbågen. Den kommer att komma ut blodig. Blod långt ut på underarmen. Men det kommer hjälpa.

Tänker på Anna [Jörgensdotter] och Mikael [Niemi]. På att kunna skriva så om blod och tid. Herregud, vilka hjärnor. Vad försiggår där? Sedan tänker jag att andra tänker så om mig.

ANDRA:
Christine, blod på armarna? Långt upp mot armbågen? Hur mår du egentligen?

JAG:
Bra, alltså, egentligen mår jag bra. Ska bara få ur mig den här känslan. Det hjälper bara att spotta, att skriva som om en kräktes. Som om en sprang.

Huvudens tyngd mot min axel.  De kommer i grupp. De har bett mig, igen och igen. Önskat sig:

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Kan du berätta en saga för oss? Snälla….

JAG:
Om jag kan. Men det är inga lögner i mina sagor.

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Nej, vi vet!

Jag berättar sagor, men samtidigt berättar någon annan andra slags sagor för mig. Som att prata i telefon samtidigt som någon högläser en i örat.

De som högläser berättar sagor med lögn i för mig, teoretiska sådana. De säger: ”kvinnor med funktionsnedsättning kan ofta uttrycka en stark vilja att ge omsorg”. (Som om det vore något vulgärt). “Detta fungerar ofta som en kompensationsstrategi för den utsatthet som funktionsnedsättningen medför”. (Utsatthet som skapas av vad då, kan en undra, men de skriver inget om det så strunt i det nu).

Det är ett uttryck för en vilja att vara en riktig kvinna, säger de. Det är en vilja att nå upp till den kulturella konstruktionen av en sådan riktig kvinna. Det är att vilja bli subjekt, att gå från omsorgsobjekt via omsorgssubjekt till en sådan som ger omsorg. Men cirkeln kan aldrig slutas. För (den tänkta) bristen kan en aldrig kompensera helt.

Det är som att få en örfil.
(Här ljuger jag. Vet inget om hur det känns.
Bara hur hettan i handflatan känns).

Som om jag stod helt naken i ett rum där andra hade kläder på sig. Som om allas blickar vändes mot mig. Men det är inte kroppen som är naken. I sådana fall skulle det inte gjort något. (Diskutera betydelsen av detta i smågrupper, återkoppla sedan i helgrupp).

Var det så enkelt, tänker jag. Detta att bli beskriven. Var det så banalt. Handlade allt om detta. Brist och kompensation.

HÖGLÄSARNA:
Men vi menar ju inte dig! Vi menar ju andra kvinnor, sådan som inte kan alltså, på riktigt inte kan. Du är ju inte sån. Inte sån. Det går ju bra för dig, eller?

JAG:
Men ni skriver ju inte så! Ni skriver ju som om det handlar om mig. Och det gör väl det. Jag ska inte ljuga. Det är väl sant…. Antar jag. Kan jag få tillbaka mina mentala kläder nu?

HÖGLÄSARNA:
Ja, absolut. Här.
Kan du klä på dig själv..?
Är det mycket svårt?
Eller förlåt, det har väl inte vi med att göra.
Vi menar inte dig. Om du tog illa vid dig av det alltså?
Alltså, det var inte meningen att säga .

JAG
Jaså inte…

Sedan börjar det verka.
Värka.
I botten av revbensbågen.
Blodet rinner ur sina sår. Jag vill ta det i kupade händer.
Dricka det.

 

JAG:
Det är något med det som inte stämmer… Det kanske stämmer rent mekaniskt. Men det måste finnas mer.

VISKANDET:
Vad är det som inte stämmer?

JAG:
Jag tänker att det är en för lätt väg att ta, att påstå att detta bara skulle handla om att kompensation, att återupprepa kulturella föreställningar, som att det vore att överdriva. (En del skulle säga att det inte finns någon kärna, bara föreställningar… jag vet det). En känner det på smaken, om det är en egen erfarenhet som styrt det en skrivit. Och om det inte är det.

Så här då:
Fel. Fel. Fel.
Som att det inte ingår i den allmänna kvinnorollen att ge omsorg.  Som att dessa kvinnor i synnerhet (sådan som mig) gör något perverterat (kanske jag gör) med den – det är för att den uppfattningen utgår från ett funktionsfullkomligt felslut. Dessa kvinnor kan inte bli riktiga kvinnor, inte ens när de lägger sig till med den “riktiga kvinnans” omsorgspraktiker. De maskerar sig bara, sträcker sig efter något de inte kan nå. Du ska vilja detta, men du ska också klädsamt erkänna att det inte är (till) för dig.

Teorin i praktiken: Viljan att visa omsorg blir pervers, efter som den utgår från en kropp som uppfattas som pervers i kulturen.

VISKANDET:
Må så vara. Men, ljuger du nu då Christine? Så himla ont behöver väl inte det här göra.

JAG:
Jag ljuger inte, jag svävar på målet. Vänta – jag måste kupa händerna först.
Dricka djupa klunkar.

(Kanske är det för att jag är uppväxt på en plats där brunnsvattnet alltid smakade en aning järn som jag föreställer mig att blod smakar sanning.)

JAG:
Okej. Beredda?

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Beredda! (När blir det riktiga sagor?)

JAG:
Det känns som att få en örfil för att det gör det bästa i mig till ett symptom på en brist. Knådar det mellan lätta händer till något obegripligt. Haha, titta på den där, så hon försöker… Så högt hon sträcker sig. Det är för att rummet ifrån vilket det där skrivs är ett vitt rum med män i vita rockar. Fast det bara är kvinnor vars arbete är att tala om omsorg där. Vad jag vet. I det rummet går det bara att skriva fram avvikelse. Därför skrivs också omsorgen fram som det, om den utgår från en kropp som min, ett sinne som mitt. Då är det bara ett verktyg, en mask. Det kan inte vara mer än så.

VISKANDET:
Men vilket verktyg sen!

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Kom nu… Har du inte släppt det där än? Du sa ju att du skulle…
Kan du berätta en saga för oss?

JAG:
Om jag kan!

 

Standard