Skavet nr. 85

Man kan inte ligga med fönstren öppna inuti mitt i natten om det krävs strikt disciplin för att man ska bli klar i tid med något. Men nu gör jag det. Jag läser om Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi för säkert tjugonde gången. Jag håller bokens huvudperson  Risten Klemetsen född Larsson i handen. Försöker mumlande forma det patronym som skulle varit hennes samiska namn: Mikkal Ingir Kari Risten… det fattas ett eller flera led, hennes morfars far och hans far och hans far, om man fått veta vilka det varit.

Risten går med mig genom tiden, släpar mig med sig utanför fönster i tjockt bubbligt glas. Vi stannar inte länge nog för att hinna se vad som finns bakom dem särskilt noggrant. Men bakom ett av dem ligger Hillevi Klarin gift Halvorsen i handlarbostaden i  Svartvattnet och föder sin förstfödde. Ekman beskriver arbetet som ett timmerlass. Om jag tillåter mig kan jag falla rakt ner i den sorg det är att inte ha fått några barn fast man längtat när jag ser det. Men jag gråter bara lite. Låter Risten ta mig i handen hårt, dra mig bort från tankarna om att det bara finns en enda riktig moderskärlek. Köttets. Men det är inte det det handlar om, det att jag gråter.

Jag ligger i sängen med en isande benvit vakenhet under huden. Som att försöka sova i ett rum där någon lämnat alla lamporna tända. Det benvita, hårda och glatta inuti är som en magnet låter allt möjligt fastna mot sig. Ensamheten. Barnlösheten. Vad som helst bara det gör ont. Har jag någonsin gråtit av att läsa att Hillevi Halvorsen föder ett barn innan? Jag tror inte det.

Det grumlar sig och flyter upp till ytan i salta droppar. Rinner på kinderna.

Avhandlingsarbetet är ett timmerlass. Jag tänker på det slit som jag fått språk för hemifrån. Som den gången en ung man, en pojke bara, var ensam med sitt timmerlass i skogen. Han var 15 år och vintern var blåsvarta himlar, meterhöga drivor och flera tiotals minusgrader. Han hade lastat och skulle köra, men när hästen började gå insåg han att han staplat lasset mitt på en stubbe under snön. Det hade kilat fast sig och kom ingen vart, han fick lyfta av alla stockarna och lassa igen, en bit bort. Han är gammal, säkert sjuttio år när han berättar om det men han säger det sista med en ton som rymmer all ensamhet han kände i det ögonblicket:

Då grät jag.

Men det hjälper inte att gråta, säger hans berättelse. Ingen kommer komma och hjälpa en när man är ensam i skogen, man får lassa om och köra bara. Är det för att alla berättelser om arbete jag haft runt mig har handlat om slit som jag tänkt att avhandlingsarbetet måste vara lika tungt? För att räknas som ett riktigt arbete.

Nej, det är det ojämna fördelandet av möjligheter i funktionsmaktsordningen. Normaten kan kosta på sig att doktorera om något den slipper gråta för. Det går tio av dem på en som mig, minst.

Och om jag bara har en chans på mig, då måste jag ju göra det som är viktigt. På riktigt.

Det är så mycket sorg och osynlighet i materialet. Det behöver inte ens leta sig  in i mitt eget liv. Det är mitt liv. Allt som inte kunnat bli för att livet bara varit kamp. När jag skrivit färdigt ett stycke analys blir texten ett överfall, en örfil. Sliter fram det jag minst av allt vill tänka på.

Innan forskarutbildningen tänkte jag alltid på teorin som befriande. Om jag skrev tillräckligt bra och teoretiskt underbyggt lyckades jag ta ett steg tillbaka från det jag och andra upplevt. Det jag såg på avstånd skrämde mig inte.  Det var till för att skrämma den som aldrig hade upplevt det. Jag ville att mina texter skulle pressa upp normaten mot väggen: Titta här! Ingen ska kunna säga att den inte visste.

Jag vill tro att jag fortfarande skriver texter som lyckats med det, även om det är svårare nu. Jag tror att skillnaden handlar om att jag nu inte främst vänder mig till normaten. Jag skriver inte om eller för, jag skriver med och bredvid. Det  löftet gör något med textens pris.

Vi som måste lägga ner våra böcker och utkast för att gråta, hur stringent orkar vi skriva?

Risten säger om sin fostersyster Myrten att hon vill ha det klara och vackra för att hon själv är sådan, klar och skir. Myrten kan inte bära det fula eller solkiga. Inte närma sig det våldsamma eller smutsiga. Det märks att Risten tycker att livet inte är riktigt helt om det fula inte är med i det, om man inte vågar hålla det i handen. 

Jag tänker på släktleden. Mina, fulla av sega, uthålliga människor. Fulla av sorg och vansinne och hänryckning och död och glädje. På mammas sida principfasta, mörka, skarpögda. Inga man sätter sig på. På pappas sida arbetsvilliga, glada berättare. Tänk att jag vet vilka de varit ända sedan 1600-talet, pappa har tagit reda på det. Finnarna som brände skogen. När jag tycker att det är jobbigt tänker jag på dem. Och fortsätter.

Mamma skulle sagt att det är vansinnigt, att man inte kan känna ansvarskänsla inför någon som levde för 500 år sedan och som aldrig ens skulle kunna föreställa sig att man själv skulle komma att finnas. Men jag kan det, jag har  fönster öppna inuti för tiden att rinna genom.

Den svenska, sydsamiska och skogsfinska kulturen tvinnar ihop sig med varandra i det som kallas nedre norrlands inland. I Ekmans trilogi, i släktleden,  i landskapet och i tennbroderierna på Delsbodräktens kjolväska, lomman. Sydsamisk slöjd, vätnoe, tunn tråd av metall utgör gränserna kring de ådror av kläde som bildar livets träd.

Pappas mormor Selma stämmer hans blod i slutet av 1940-talet, någonstans under dessa 500 år har någon lärt henne det. Han är tre år och råkar dra ner något vasst över sig i skafferiet så blodet forsar. Farmor springer med honom i famnen hem till sin egen mamma. Det var bara en lång backe mellan husen. Ärret finns kvar. Ligger gömt under mustaschen. 

Jag ser på klockan. Den är tio i elva. Om jag inte somnar snart kommer jag inte orka jobba imorgon. I boken är  rymlingen, den ensamma pojken Elis Eriksson hos läkaren nu. Jag ser rakt igenom murade väggar och tapeter. Kroppen är tanig och insjunken. 

Han håller tyst om sin ålder och om sitt riktiga namn:
Du veit ikkje håkken jö ä. 

Han kommer att ta sig ett nytt namn på sanatoriet, Elias Elv. Vi möts i det som tvingats vara tyst och förljuget. Vi möts i det som tvingats härda eller böja sig. Du kan dra åt helvete med ditt fittjö! fräser han i trilogins sista del, när en journalist kommer för att göra ett reportage, en feature, om den store konstnären och hans hemliga liv.

Du kan dra åt helvete med ditt reportage om lyckade funkisar som inte låter sig stoppas av något, fast de alltjämt snubblar över strukturella hinder i vardagen. Om de inte är rika nog.

EE och jag möts i detta: ingen får veta vem jag är, för det kan vara farligt om någon vet det. Jag tycker om honom för att han sluter sig om vissa hemligheter hela livet. Jag tycker om honom för att jag kan se hur det stukar honom. Det har stukat mig med. Det stukar mina intervjupersoner också.

Jag gråter igen nu. Men bara lite. Det är snart över.
Risten släpper taget om min hand.

Jag måste sova.

Standard

Skavet nr. 85

Hon skriver att den förråder henne, den visar om hon är rädd, nervös, glad, kåt. Rörelsen berättar om det även om hon inte själv vill. Armen, handen griper tag om saker som om den hade en egen vilja. En egen motor. 

Spänningen. Motståndet. Den förråder mig. Jag kan inte gör något som en överraskning. Mina lår spänner sig mot hennes, innan jag öppnat munnen. 

Den förråder mig. Det syns alltid om jag hamnar i affekt. Kroppens båge. Röstens metalliska ton. Tårna krullar sig inuti skorna. I seminarierum och på konferenser.

De skämtar om den. Om att man ju kan slå till någon och säga att det inte var med flit. Det rinner i mig ända från 1930-talet, från de resande cirkussällskapet i filmen Freaks, hur de söker sin hämnd till slut, de med normbrytande funktionalitet. Men det är något ont i det, i hur vi alltid framställs som några som kommer att dra nytta av vår funktionalitet om vi kan.

Gökungarna.

Jag tänker på det där exemplet om att män inte vill leva i en feministisk värld för att de är rädda att kvinnorna ska behandla dem som de behandlat kvinnorna. Det är som det, att säga att om jag var spastiska skulle jag använda det som ursäkt. Slåss. Tränga mig i köer för att ingen säger åt ändå. Få åt mig. Nypas och säga att det bara blev. Oj. Hoppsan. Hehe. Den första tror alltid att den andra är som den.  

Jag lyfter en kaffekopp med högerhanden under ett videomöte, utanför bild gör vänsterarmen sin spegelrörelse. Lyfter sig utan att jag vill det.  Jag lägger märke till impulsen att skämmas över det. Som ett eko, ett spöke. 

Det är barnsligt. Okontrollerat. Att svinga armen i en vid båge. Att sluddra när man pratar. Att skvätta till vid höga ljud. En kompis säger med retsamhet i rösten: Det syns alltid på hela din kropp om du tappar något. Som om jag vore rädd för smulor. Som om jag vore ett jagat djur. En gång på gymnasiet spiller jag rödvin på mina ljusa jeans på en fest, för att jag inte är beredd när någon sätter på stereon.

Jag har inget att byta till. 

Det förråder mig. Kroppen spänner sig under hennes. Kroppen talar om att jag vill säga något men inte vågar. Talar innan tungan gör det. Men jag har längtat efter det. Efter det sega motståndet i händer, ben och armar. Längtat efter det hemman som det är, när huden brunnit har jag längtat stål och stelhet, när det legat gömt långt in i musklerna.

Jag skriver i avhandlingen att barn med normbrytande funktionalitet ofta är ensamma även inom sina familjer, att det inte finns varken kroppsliga eller kulturella referenspunkter att fatta tag i. Förtrycket i funktionsmaktsordningen skapar livsvillkor vitt skilda från föräldrars och syskons. 

Men jag var inte ensam. Jag undrar om brorsan också tänker på kroppen som jag tänker på den. Som ett stelt hemma, som stängsel om tanken och stål under huden. Jag tror inte det. 

Där våra kroppar borde vara är det tomt. Det glipar i kulturen. Var är vi?
Jag vill se deras kroppar. Deras spegelrörelser och vajande gång. Käkens ständiga arbete. Knutna händer. Uppdragna fingrar.

Jag tvingar mig att hålla kvar blicken när jag är yngre. Titta, det är du. Känn igen dig. Blek skammen.

Jag tänker att det behövs omskolning. Stanna med blicken i det som är du, även om de säger att du ska vända bort den. Hon skriver att hon känner igen sin sons händer i mina. Jag blir glad.

Jag känner alltid igen hållningen, som en fällkniv man vi sitter. Tyngdpunkten i höfterna. I bäckenet. När tandläkaren tar fram den där kroken och skrapar försiktigt på tänderna. När jag inte får rycka till eller spänna mig. Då tänker jag så:
Ta emot det i bäckenet. 

Vi möts i mörkret i publiken på en dansföreställning. Jag lägger upp fötterna på den nedre bågen på rullatorn som jag brukade. Det är i en tid när jag fortfarande tror att jag vet vad smärta är. Den är stel och dov och drar i lederna. Det är innan motorn fattat eld och den sensoriska känsligheten fått huden att brinna. Långt innan. Han sitter bredvid. När publikljuset släcks märker jag att han också spänner sig. För nu kommer det. Scenen blir blåtonad och vi vet: Vi vet att det alltid startar med ett högt ljud. Alltid.

Vi skvätter till samtidigt. Precis i samma sekund. Vi ser inte på varandra. Vi ser rakt fram, på scenen. Men mellan oss sträcker ett millisekund ut sig, seg och omslutande. Den att du också gjorde .

Där våra kroppar borde vara är det tomt. Men vi är här. Jag blir ett vi när hon skriver om det. Jag önskar mig en spegelsal där vi blir fler och fler, i oändliga reflekterande ytor. Tusen och åter tusen spastiska kroppar.

Vi kommer alltid att finnas. Det tröstar mig att man inte kan fosterdiagnostisera syrebrist vid födseln.

Standard

Skavet nr. 84

Jag lägger ifrån mig en tung börda. Alla berättelser, alla försök att sammanfoga dem till analyser omöjliga att misstro. Vi är inga enskilda fall.

Mari Storsteins ord kommer för mig: Det är inte ett misstag, det är så systemet funkar.

Det är med flit!

Jag skickar bördan till min handledare och tänker på hur trött jag var när jag hade skickat in till halvtidsseminariet. Jag svajade där jag stod. Kunde inte se på tv i dagar efteråt. Sov tolv timmar varje natt. Sakta läkte en öppning ihop i bröstet, den där teori och blod och vatten runnit.

Jag svajar inte nu. Jag rätar på ryggen. Inser att jag svajade för att jag tog upp bördan då. Kände dess fulla tyngd över ryggen. Kände knäna vika sig. Riktade blicken rakt fram. Som när jag dristar mig till att bära en kaffekopp. Ena handen om stålet. Den andra om koppen. Blicken framåt. Som på lina ett steg i ett taget. 

Jag måste orka bära.

I min fäbless för arbetarlitteraturen, mitt sätt att gömma mig i den, är det dem jag identifierar mig med. De som bar bördan, som blev sneda i ryggen och fick sluttande axlar. Men innan de fick det bar de bördan högre än någon annan. Innan de fick det bar de tyngre bördor än någon annan. 

Men en dag kan man inte resa sig ur sängen. Bördan som man alltid orkat är inuti kroppen. Och avgrunden öppnar sig. Utan förmågan att bära bördan försvinner boendet, maten, tryggheten.

Jag silar mina intervjupersoners berättelser:

De sa till oss att det var att vi arbetade och var dugliga medborgare som räknades. Och vi fick arbete och vi var dugliga. Men vi dög ändå inte. Nuförtiden är det inte ens arbetet som kan rädda oss. 

Det är med flit. Vi är de odugliga. Spillet. De felbara. Vi är ju bara sådana.

Men jag är min mammas dotter. Jag är min brors syster. Jag är mina flickors stål och omsorg.

Jag läser om vissnandet imorse. De kallar det så. Det sätt på vilket kroppen sakta bryts ner av förtrycket. Det höga blodtrycket, de stela lederna, tröttheten. Rädslan. Otryggheten äter kroppen.

De förlorade åren. De posttraumatiska reaktionerna som gnistor i ett ständigt pågående trauma.

Gräsbränderna över huden. 

Dödligheten.

Jag tänker på mina föräldrars sätt att bita sig fast i livet, att det är deras motstånd mot vissnandet. Att alltid finnas. Vi måste bli 150 år. För ni behöver oss alltid. Det är så systemet blivit.

Jag läser om vissnandet och förstår alltid på en gång att det också händer mig, fast det inte är mig eller sådana som mig det handlar om. Det handlar oftast om den som marginaliseras utifrån sin kropps utseende, utifrån det den inte kan göra något åt. Jag kan inte heller göra något åt kroppen. Bara åt vad den betyder i det samhälle jag lever. Och jag förstår att det finns ett särskilt vissnande för sådana som mig.

Jag trycker insikten så långt ut från synfältet som det är möjligt. För att det att den är sann är en sorg utan botten.

Jag svajar under bördan.

Förra året hade jag burit bördan högre och högre, kanske stod jag högst upp på stapeln när jag halkade till. Jag föll och skrev i min dagbok:

Nu tänker jag mer att det är på den där konferensen som de kommer att cementera sina kontakter och ingen av de som förnumstigt sagt att jag måste lugna ner mig kommer att minnas mitt namn. Och jag kommer att feberfrossa mig genom hela april och avgrunden kommer att öppna sig.

Om vi ändå hade kunnat vila tänker jag och tänker på alla de jag haft runt mig. Vi som sprungit rakt mot välfärdsstatens sönderfall, vi som måste springa jämsides det och genom det. Vi som inte har något val. X som pissar blod för att njurarna pajat, Y som varit utan assistans så länge så att hon blivit så svag att hon får lunginflammation på lunginflammation. Kampens pris.

Om jag tänker på vissnandet måste jag också tänka på dess motsats, det är därför jag trycker det så långt ut i synfältet som det går. För jag vet att dess motsats är lugnet, stillheten, tryggheten, djupa andetag i lungorna. Jag vet att det är sådant som inte är för mig. Tydligen.

De som bar bördan högst upp kunde se långt bort. De kunde se fruktträden och buskarna och villorna och havet och skeppen. De kunde se bördans motsats   —  friheten   — människovärdet.

En dag lade de ner bördan.

Jag lägger ner en tung börda. Jag ser mot stapeln, den sträcker sig mot himlen. Jag vet att därifrån ser man långt. Ser trygghet och frodighet. Ser växtgödning i kulturell begriplighet och strukturellt stöd.

Vet att tala om det när man kommer ner. 

Standard

Skavet nr. 83

2019

Detta år. Hur det varit sämst och bäst samtidigt.
Detta år. Hur det i sin födelse var repen mot huden. Elden mot ansiktet.

Hur de sa; Det kommer vara som en utbrändhet, men fysisk. Du kommer att få lära dig att lita på andra, att ta emot hjälp, de planer du gjort kommer att gå sönder.
Försök inte med några relationer, de kommer att vara tunna som pappersflagor.

Utom en, en kommer att vara hård och glänsande. Bära dig.

Jag fnös åt det. Men på nyårsdagen vaknade jag med glaskross under huden.
I år läser jag inga horoskop. Det är för att jag tror, vet, att de stämmer.

  1. Revolution.
  2. Stillhet.
  3. Rusning.
  4. Död.

Jag vill inte veta vad som kommer.

Å andra sidan trodde jag att jag visste vad det här året skulle vara.
Men jag visste inte att det skulle ljusna.
Ljusningen stavades neuroleptika som släkte elden över huden.
Nervgift så potent att det skulle kunna förgifta hela Sveriges befolkning.

Rakt in i muskeln.

Spasticiteten är en radiofrekvens. Sprak och knaster.

Förtrollningen bryts. Kroppen är ett stelt hemma igen.
Händerna spänner sig utan att det känns som om de greppar om krossat glas.
Kanske. Kanske. Kanske kan det nu gå vägen.

Han säger att kroppen reagerar på motstånd , det inre och det yttre men främst det yttre. Han säger att det är tunt så att det inte syns.
Det är utan namn men vi vet egentligen att benämna det. Man blir sjuk av det, säger han. Av att förklara hela tiden. Av att folk tror att det talar i objektiva termer när de talar våld.

Jag kommer att tänka på det där citatet.
Det om att de aldrig behöver lägga ner sina böcker, intervjuer, artikelutkast
för att gråta.

Jag har ingen ork kvar att ägna åt det, motståndet. Ni förstår jag är funktionshindrad i ordets rätta bemärkelse nu, om ni undrade. 

Jag skälver inuti, i Finland.
Jag söker inte hans blick.
Jag är övertygad om att de tycker att jag är plakatforskare.
Arbetar med för breda penslar.

Jag tänker att jag arbetar med rörelsen mellan det breda och det tunna.
Jag arbetar med funktionsmaktsordningens spår. Dess torrfällningar.

Det är helt tyst i salen efteråt. Jag tänker att de kommer säga att de är rädda för mig.
Tills hon tar mikrofonen och säger högt, på österbottniska.

Jag brukar inte svära, men fy fan vad bra!
Jag tänker på Gramsci när jag lyssnar på dig.
Ja det gick ju inte så bra för honom fysiskt.

Han dog, tänker jag när jag kommit hem. När nerverna brinner.

Sommaren. Den var stilla och vidsträckt. Räckte över hela landet.
Räckte över den kropp som var min. Detta stickande svidande kött.

Jag skulle kunna skriva om den att den var långtråkig och ensam.
Jag skulle kunna skriva att den var allt annat än det.

Jag skriver. Jag skriver fast det gör ont.
Jag skriver en roman på min mobil, jag skriver en till.

Jag kan inte ens skriva blir Jag kan fortfarande skriva.

Mina sagor smugglas i underjorden. Från hand till hand. Mun mot mun.
I brev och mappar som mjuknar när de blir blöta.

Jag skriver fast det gör ont.
Jag skriver om Frida.
Jag skriver om makt och maktlöshet och sorg. 

Höst.

Jag har ingen ork kvar att ägna åt det, motståndet. Ni förstår jag är funktionshindrad i ordets rätta bemärkelse nu, om ni undrade.

Marxister som menat att funktionsmaktsordningen inte är strukturell nog för att kallas ett förtryck skulle slicka mina kängor från Din Skos barnavdelning. Om de fick.

Jag lämnar en bit av hjärtat på ett opersonligt hotellrum i Göteborg.
Jag låter hjärtat springa rakt ut över isen på Nydalasjön.
Jag väntar på stranden.

 Döden.

Jag räknar er. En. Två. Tre. Fyra.
Och så jag. Jag som trodde att jag skulle dö.
Om jag aldrig mer kan något, vad är viktigt då.

Bär mig i trapporna om det behövs, då.

Döden.

Den snuddar vid mig mer än en gång i år.
Den tar henne med sig. Tar med sig blicken och håret och musklernas spelande som vattendrag över kinderna.

 Jag ärver brev, foton, texter.

När någon ska ärva mig kommer de att ärva sagor, tänker jag.

I år låter jag inte någon spå min framtid.
Idag läser jag inga horoskop.

Standard

Skavet nr. 82

Jag sommar så tidigt att jag vaknar mitt i natten. Sätter på flygplansläge på min mobil för jag vet att mamma kommer att ringa mig mitt i natten fast jag smsat att jag sover.

Vaknar halv tre. Ligger vaken och läser. Vänder mig till slut om och somnar om. Messar min assistent att hon kan komma en timme senare. Drömmer oroligt. Drömmer att jag är terrorist. Drömmer om ett språkprov jag inte klarar.

Ligger kvar i sängen än. Min assistent kommer med kaffe. Jag har inte druckit kaffe i sängen sedan i somras. Inte sedan jag bestämde mig att jag var tvungen att kliva upp varje dag om jag skulle klara mig. Inte sedan det viskade inom mig: Sängen tär. Kom! Upp!

Det var då. När jag rest mig. Som jag skrev texten om Frida. Om eld och om hämnd som var isblå och osynliga händer. De måste ha funnits. De som gav mat och piller och kläder. När hon låg och låg och låg.

Jag vet att de fanns för de finns för mig. Utanför bilden.

Den texten blir stomme till en annan. En om femme-ininitetens gränser och villkor. En om åstramningspolitik och död och läppstift.

Ni kanske tänker att det inte hänger ihop. Men jag vet i varje fiber att det gör det.

Min assistent knäpper upp spännet på bh:n. Jag sminkar inte av mig. Säger bara tack för idag och hör henne stänga ytterdörren.

Det är en rest från när jag inte hade nog med assistanstimmar. Från när jag vaknade med bh:n på mig fortfarande och eyelinern i breda strimmor på underarmen.

Jag ligger kvar i sängen imorse och läser att den kommit nu. Domen som ska tala om huruvida sminkning är ett grundläggande behov. Om det ingår i den där personliga hygienen eller inte. Domen säger att det inte gör det. Och i dess skölvatten ska annat kanske komma. Kamma håret. Raka sig. Borsta tänderna?

Jag tänker på mitt behov. Hur det ökar i verkligheten men minskar mellan raderna i bedömningskriterierna.

Tur att jag aldrig lärde mig knäppa knappar ordentligt.

Jag tänker på oss. Hur vi görs till en klump utan personliga kännetecken. Utan könsuttryck. Utan preferenser.

Klipp pottfrisyr på oss allihopa då!

Jag tänker på i övermorgon. Jag tänker på att jag måste byta nummer med henne. Tänk om vi inte känner igen varandra. Tänk om hon blir rädd. För den man kan tro att jag är. För stålet som inte är i blicken utan runtomkring mig.

Man kommer inte ut ur funktionsmaktsordningen genom att backa djupare in i den. Jag tänker att jag inte får vara rädd. Tiden är utmätt. Vill du något måste du göra det nu. Låta henne skjutsa dig i rullstolen fast hon kanske aldrig gjort det förr. Om dryga året kan det vara för sent. Gör det nu. Ta det nu när någon ändå kan hjälpa dig byta om innan.

Jag tänker på våren. Att den alltid kommer. Jag tänker på dammande grus på trottoarerna. Jag tänker på att jag vill ta en selfie med dem i tunnelbaneuppgången. Våra ansikten precis i kanten på bilden. Stationsnamnet ovanför.

Jag tänker att jag kommer att svaja i deras grepp i den branta trappan. Hålla dem om axlarna och vara rädd fast det inte är farligt. Jag tänker att hjärtat kommer slå i otakt under klänningen. För att vi gör det. För att de bär mig. För att jag blir så synlig i det. Man måste genom det bara. Göra det.

Kommer jag ha eyeliner på mig? Ja. För det kan vara sista gången.

Jag tänker på dem. Jag tänker att de sätter ner mig varsamt. Jag tänker mig att viska med en röst med blänk i. Som olja på asfalt:

Lediga!

Standard

Skavet nr. 81

Jan Grue skriver att han vill, och har velat, komma till en plats bortom kroppens begränsningar.

Jag vill inte det, tänker jag. Jag vill komma till en plats inuti kroppen. Återkomma.

Den senaste veckorna har vintern kommit hit. Det blåser iskallt och snöar. Jag vaknar på mornarna med en hemtam stelhet, i axlarna, handlederna, ljumskarna. 

Muskeln spänner.

Äntligen, tänker jag. Som att ställa ner väskan i hallen efter lång resa.

De senaste dagarna har insidan av mina lår inte känts som om de varit gjorda av krossat glas. Jag minns vad de kan göra för mig, minns hennes rusande skratt: 

Wow, vad häftigt! Kan du göra det igen? 

Jag minns hur mycket jag saknat den. Spänningen. 

Nio månaders mjukhet och muskelavslappnande genom blodet. I början somnade jag så fort den började verka. Nu märker jag nästan inte att den tar.

Nio månader, en graviditet.

Jag försöker förklara för sjukgymnasten på neurorehab att jag inte vill göra mig av med spasticiteten. Jag vill återkomma till den.

Hon ber mig att ta med min rullator hemifrån nästa gång. Hon kanske kan förskriva en ny, säger hon.

Jag tänker på att den är mer än 25 år gammal, att den inte längre har någon klisterlapp som berättar vilken hjälpmedelscentral den tillhör. Att den är gammal och sliten. Jag tänker på hur rädd jag varit för att den skulle gå sönder innan kroppen gjorde det. Men jag vill inte att hon förskriver någon ny och modern.

Jag vill ha krom och rostfläckar och djuplila billack från en bilfirma.

Den är min kropps gräns. Den är början och slut.

Jag säger till sjukgymnasten att jag rör mig genom att falla och fånga. Vet precis när jag ska fånga kroppen på armarna när den faller mot en stol eller soffa. Vet precis hur och i vilken sekund jag ska flytta handen från skumgummihandtag till kromat rör för att kunna vända mig om. 

Eller visste. Jag övar mig på att gå runt med fötterna innan jag sätter mig. Inte kasta mig. Inte längre falla och fånga. 

Jag vill alltid ha ett kromat rör bakom ryggen. Jag vill alltid att möjligheten ska finnas för någon att kyssa det. Som om de kysste mina muskler.

Jag älskar mekaniken i hur jag förflyttar mig, dess beräkningar och riskkalkyler.
Kroppen stelhet. Hårdhet. Motståndet.

Jag vill inåt i kroppen. Jag vill gömma mig i den slags mjuka hårdhet som gör att skelettet böjs. Spasticiteten.

Jag vet inte hur man väger på några bakhjul.
Jag vet inte hur man rullar själv. Men nu vet jag hur det känns att springa till bussen när det regnar.

Jag tänker  att jag har normatupplevelse på normatupplevselse nu.
Men jag gör det från den plats som normaterna ser som allra mest funktionsnedsatt.

Går längs med Göta älv med en takeaway-kaffe i handen. 

På den nya platsen fryser jag på ett sätt jag inte gjort sedan jag var barn. Hackar tänder utomhus och inomhus, i föreläsningssalar och köpcenter och mataffärer, spänner musklerna i kalla ryckningar.
Den dubbla, ibland trippla energiförbrukningen. Den jag är utan nu. Jag förstår att det är den som värmt mig.

Kroppen är fortfarande ett stycke svidande brännande kött. Ibland. Ofta. 

Kroppen är det när jag försöker manövrera kullerstenarna i Göteborg. Kroppen är det när jag minglar bland några hundra mer eller mindre utarbetade forskare. Jag lägger märke till hur ofta det sägs: Jag orkar inte vara med mer än en halv dag, jag måste gå hem och vila nu.

Jag tänker på de som inte kan lämna sina hem.

Jag hamnar längst bak i publiken på de samtal där jag inte själv medverkar. Jag som alltid brukar sitta längst fram. Jag orkar inte undra om någon nämner funktionalitet även när jag inte är i rummet. Jag är inte i rummet länge nog.

Jag märker inte den nya, den andra, platsen när jag själv pratar. Skrattar rått inombords om att ha en fot i graven och ändå kunna göra detta. Andas genom vågor av smärta längs benen. Det är bara ont, inte farligt, har jag lärt mig nu. Sväljer ner mina muskelavslappnande med kaffet i pausen.

Men så händer det. Efter ett samtal där jag själv medverkar stannar en person kvar och samtalar med de andra som var med. Jag sitter. De står. Jag tänker att jag är bra på att söka blicken hos den som inte är i min ögonhöjd. Jag gör det nu också. Hon ser att jag gör det.

Hon ser på mig med den sorts medkänsla som får det att vändas i magen. Jag undrar om hon inte minns vad som hände för mindre än 15 minuter sedan. Minns hon inte att jag suttit i panelen som hon tittat på? 

Hon gör det med flit. Jag är inte dummare än att jag förstår det. Hon vänder sig bort från den hon tror att jag är. 

Det  spränger fram en kall åder i bröstet. Jan Grue skulle förstå. Han skulle ha namn på detta läge mellan skam och vrede och sorg. 

Jag tittar på henne en sista gång. Får ögonen att säga det som brorsan skrek när vi var små:

Har du ingen TV hemma? 

Säger till min assistent att jag nog ska gå hem efter lunch. 

Jag vill tvätta mig. Jag vill tvätta mig. 

Länkhjulen tar stutt i tröskeln in till mitt hotellrum. 

Du måste stegra den! Men det går ju ganska bra ändå, säger jag. 

Du menar att jag har dålig rullstolsteknik, skrattar hon. 

Nästa dag rör jag mig på konferensen utan den där kalla ådern i bröstet. Den är övertäckt med en tunn blänkande hinna. Jan Grue skulle ha ett ord för den också. 

Jag ser med den slags blicken på de som lyssnar på mig den dagen. Jag ser att de mjuknar. 

När jag kommit hem skriver hon: Du har skrivit om dina händer att de är stela. Men de är inte det, de är mjuka. 

Standard

Skavet nr. 80

Kanske tror jag aldrig mer på något alltid. Efter dig. Kanske är det hela grejen. 

Kanske vänder jag mig bara mot de som inte vänder sig bort från mig nu för tiden. Kanske är det hela grejen. 

Vi bråkade så ofta om det. Och blev sams. Och bråkade igen. Jag grät och var arg så att jag hackade tänder. Från det bittraste i mig dröp det:

Det är mitt ansvar hela tiden. Att driva den här relationen. Att driva alla mina relationer. Om jag inte gör något först gör inget något för mig. 

Du sa alltid att det tydde på att jag hade bristande tillit till personer i min närhet. Jag sa att det var min empiriska erfarenhet. 

Kanske var det hela grejen. 

Du sa att jag borde vänta. Stå stilla i tystnaden tills någon kommer. 

Jag har stått stilla i ett helt år nu. 

Du har inte kommit. Men andra har gjort det. Det var inte en generell sanning. Den att ingen kom om jag väntade. Det var en särskild sanning. Den handlade om dig. 

Kanske var du hela grejen. 

Kanske tror jag aldrig mer på något alltid. I mitt bittraste hörn önskar jag mig att jag ska dö utan att du får veta om det. När du till slut vänder dig mot mig ska där vara tomt. 

Kanske tror jag aldrig mer på något alltid. Efter dig. Kanske är det hela grejen. 

Kanske är hela grejen den att du lärde mig att jag inte hade tillit nog. Men det var inte sant. 

Jag hade tillit nog att slösa med, för andra att ta för given.

Kanske tror jag inte mer på någon enda sak du berättade om mig. Eftersom det var en lögn, vad mer var det?

Kanske är det hela grejen. 

Kanske tror jag aldrig mer på något alltid. Kanske tror jag efter dig bara på just nu.

På,så länge.

På, en stund.

Kanske är det hela grejen. 

Men det är inte det. Det är inte det som är grejen. För jag väntar i den där tystnaden nu. Stillnar mig för att jag är tvungen. Och de kommer. De kommer! 

Det är när jag förstår hur glad jag blir av det – för glad- som jag förstår vad det betydde att inte få det. 

Kanske tror jag aldrig mer på något du sagt om mig. Längre.

Kanske är det hela grejen.

Alltid

Standard

Skavet nr. 79

Det är hösten 2016 och jag gråter rakt ner i kaffekoppen.
Det är din assistent som intervjuas i P1, för du är död.
Sältan från mina tårar skär sig med mjölken i kaffekoppen.
Jag tänker på att de har dödat dig.

Men ingen kommer att tro att de har gjort det.

Det är våren 2015. Jag säger till henne att ingen kommer att dö på grund av bristande stöd och service.
Man kommer alltid att få så att man precis klarar sig.
Men jag kommer att ha fel.
Ni dog. Ni dog på riktigt. 

Det är vintern 2016.
Det är nästan 30 grader kallt på demonstrationen.
Jag tänker att nu är det väl ändå nog.
Du dog ju.
Mina tårar fryser till is på Renmarkstorget
och min syster H lägger armarna om mig när jag gråter.
Jag knyter näven i tumvanten.
Mord, tuggar jag i munnen. Mord. 

Han använder nästan det ordet. Jag jublar när han talar.
Klappar med tumvantarna i dova smällar.
Jag skiter i om de kallar mig för rättshaverist, säger han.
Det här är ideologi. Mig lurar ni inte!

Jag tänker att den som en gång flytt fascismen känner igen dess tunnaste trådar.
Dess nerver som bultar under marken.
Antingen finns människovärdet eller så finns det inte. 

Det är hösten 2015.
Jag måste välja mellan att äta frukost eller att duscha.
Tänker att mat är viktigare än hygien.
Petar bort smutsen under naglarna. Börjar sätta upp håret i frisyrer.
Känner mig äcklig.
Påminner mig om att det inte är jag som
är det.
Det är den kommunala byråkratin som
gör mig till det.
Börjar måla naglarna röda. 

En kväll tänker jag att jag måste duscha.
Att jag måste göra det själv. Ensam.
Det måste gå.
Minns inte varför det var viktigt.  Skulle
vi träffas?
Var det före eller efter att hon lämnat mig, minns inte?
Jo, det var efter.
För när jag smsade henne att jag var på akuten kom hon inte och satt med mig.
Om det fortfarande hade varit vi hade hon kommit. 

Lever ett liv där jag få be mina dejter, flickorna, att dra ner mina dragkedjor i skor och klänningar på toaletter och i garderober när vi skiljs åt, på klubbarna,
i biograferna, på restaurangerna.
De får följa med mig hem för att klä av mig skorna.
Det är lika delar sötma och syra i munnen. 

En av de första somrarna i Stockholm.
Jag åker fortfarande tunnelbana, kroppen orkar gå långt.
Vi viker av vid min station.
Jag kysser henne på pannan när hon hukar för att lossna kardborren.
Söta, viskar jag. Skynda dig hem nu! 

Men nu är det hösten 2015.
Jag har inga kläder på mig och min hand famlar i luften när jag ska flytta den från den hala blandaren i duschen till handtaget på väggen.
Jag har tyngdpunkten för långt fram.
En tusendels sekund. Det behövs inte mer.
Jag faller. Känner huvudet slå mot kaklet.
Det svartnar.

Jag vaknar av att jag får vatten i munnen.
Res dig! Res dig! tänker jag. 

Kroppen överskrider sig själv när den är rädd. När det måste gå.
Jag kan gå i trappor. Svinga mig över glupande hål mellan tunnelbanevagn och perrong. Jag minns inte hur jag kommer upp. Står upp plötsligt bara. Håller mig i rullatorn. 

Jag får hjärnskakning av smällen mot kaklet.
Mamma skriker när jag ringer henne:
Gör aldrig om det! Lova! 

Jag kan inte lova.
Men väljer bort att äta lagad mat några kvällar i veckan för att kunna duscha oftare. 

Det är vintern 2016. Jag går hem från demonstrationen och ligger i sängen.
På min dator följer jag en livestreamad fest i London. Crip cabaret – we survived another year. Den streamas för att även de som inte kan komma ut ur hemmet ska kunna vara med.

I England vet de redan att man kan dö.
Många har gjort det. Hundratals.

Jag skriver en text om att jag i alla fall kommer att ha husarrest i världens finaste lägenhet om jag inte får assistans. Det är lika delar sötma och syra.  

Det är vinter 2016. Någon slår mig hårt i bakhuvudet med ett ord jag aldrig hört tillsammans med mitt namn förut.
Kontinuitet. 

Jag vet inte vad jag ska göra med rädslan längre.
Den börjar vända sig inåt. 

Det är vinter 2016 och jag lämnar in en text om allt detta. Om att du dog, om att vi alla skulle kunna dö, att jaget förtvinar när hoppet gör det. Om att jag gråtit på Renmarkstorget. Om att han sagt: Det här är ideologi!

Den är hela avhandlingen i ett enda brett penseldrag.
Offer. Blot.

De säger att jag måste skilja på forskning och politik om jag ska vara doktorand.
Jag tittar på dem  med tomma ögon.
All text jag lämnar in efter det är obegriplig, för att den försöker beskriva något som den inte får tala om. Den mumlar med stängd mun. 

Ideologi. Mord. 

Det är sommaren 2017 och jag läser om tid och ideologi och mord och läpparnas bekännelse i hans nyutkomna bok. Skriver dräpande uppgörelser i prosalyrik.
Klipper och klistrar. Övertygar mina handledare. Äntligen!

Det är sommaren 2019.
Jag lyssnar på hans sommarprat och tänker på när han fotade mig.

Det är sommaren 2016.
Rosacean över mina kinder är inte solskador. Den är panik.
Allt har gått sönder. Allt kan gå sönder igen.
Det kan bli husarrest i världens finaste lägenhet.

Jag brukar alltid fråga folk vad de vill att bilden ska säga om dem, säger han.
Att jag inte är svag, svarar jag. 

Det är sommaren 2019 och scenen han berättar om slår mig i magen.
Det är förmätet av mig att tänka så här, tänker jag.
Jag har inte flytt från något krig.
Min familj är här.

Men det är rädslan. Det är den jag känner igen mig i.
Dess tunnaste nerver som bultar under marken.

Han som flytt fascismen skulle titta på mig och säga: det börjar någonstans. I varje samhälle. Det här är de tunnaste nerverna men de kommer från samma rot. 

Man andas som i strid. Den förhöjda beredskapen. 

Han säger:

Rutin är bra.
Tryck din rygg hårt mot väggen.
Väggen kramar dig då.
Sätt på ett barnprogram för där är det alltid lyckliga slut.
Gråt tills du är tom. 

/…/

Jag misslyckades.
Jag kan inte beskriva rädslan.
Hur en kropp tar skada av att hela tiden vara rädd. 

Och jag minns:

Rutin är bra.
Gröt varje morgon.
Peta dina naglar. Måla dem.
Skriv som om du sprang. Som om du skrek. 

Gå och lägg dig klockan åtta varje kväll.
Lura dig själv att det är ditt eget val.
Somna till dokumentärer om spioner.
Lura dig att du själv är en.
Andas ut först när han lyckats fly till Sovjet. 

Tänk att du kommer att lyckas.
Att det är hämnden.
Om det så tar hela livet.
Lyckas beskriva rädslan.
Hur en kropp tar skada av att hela tiden vara rädd. 

Det är sommaren 2019 och jag gråter när jag skriver det här.
Självtrösten i fingrarna över armen.

Så tidigt jag lärde mig att för det ordlösa,
det i samtiden skymda,
får man trösta sig själv.

Jag gråter för att hennes röst alltid bryter upp mig.

Lova ingenting, men snälla stanna…

Jag tänker att jag är den ensammaste kroppen,
att jag önskar att mörkret skulle svälja mig.
Doften av damm och läder.
Vill tvätta mig i den.
Sen minns jag att det är sommar nu.
Att hon längtat ett helt år, igen. 

Det är inte därför jag gråter. Egentligen.
Jag gråter för att jag
minns när jag lyssnar på honom.
Minns att det är ideologi. Mord.

Gråter för att jag aldrig borde ha varit rädd, ingen annan heller.
För att det är med flit. De gör det med flit.
Antingen finns människovärdet eller så gör det inte det.

De bestämmer att det inte gör det. Sen vänder de sig om.

Jag gråter för de tunna nerverna.
De som bultar under marken. 

Det är hösten 2015.
Jag stoppar in hörlurarna i öronen. Söderledstunnels ljus.
Hennes röst.
Jojken är att bli.
När man jojkar järven blir man den.
Snabb och slug.
Jag tänker att jag måste bli det. 

Jag tänker att jag aldrig mer får vara rädd.
Jag tänker att mitt psyke måste vara lika starkt som hennes överarmar.

Stål.
Pansar.  

Jag tänker att jag måste lyckas.
Om det så tar hela livet.
Beskriva vad som händer med den som alltid är rädd. 

Standard

Skavet nr. 78

Läser om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Tänker att den är som
Anne Franks dagbok.

Har man läst den en gång drivs man ofrånkomligt mot vad som kommer att hända.
Ser små varsel och tecken.

Det värker i mig av helig avund.

Jag läste om den förra sommaren också.
Och lyssnade till Johannes berättelse om frälsning igen och igen i intervju efter intervju.

Gud är i vinden, säger han. 

Gud är i marken, skriver jag.
Håller mig hårt mot jorden.
Stanna, säger Gud. Stanna. 

Jag har börjat radikalisera mitt språk.
Till mamma säger jag att det är välsignat. Och till henne.
Till mamma säger jag också Om herren dröjer och jag får leva.
Det första är jag säker på men inte det andra. 

Tänker på min morbror, så ofta som han påmint
“Vi är inte kristna för att vi automatiskt ska få det bra!”

På tvärs mot den framgångsteologi som kapat hans barndoms kyrka står han kvar.
Ber med sin handlingar.
Helgar Gud med hjälpsändningar till Sovjet under dess sönderfall på 90-talet.
Smugglar Biblar till underjordiska församlingar.
Delar bröd och vin i små lägenheter och historien knyter ihop sig. 

Jag tänker på min moster som utbrast när de grälade om Bibeltolkning:
“Han har ju skapat mig som jag är, skyll sig själv då!”

Jag tänker på mamma. Som inte klarar av när ord och handling inte hänger ihop. Vars principsfasthet skär som en vass stråle genom allt. Ibland också genom mig. Som därför lämnar församlingen som tonåring.

Mamma ber för mig varje natt nu. Och morbror ber. Och moster ber.
Och de ber, säger mamma. Alla som gått före ber. 

Jag struntar i om bönen är verkningslös, tänker jag.
Den är riktad tanke. Omsorg. Hopp.
Något gör den. 

Jag ska skriva en annan text egentligen, den om den queera femininitetens gränser och potential i funktionsmaktsordningen. Men jag vill börja i den här texten.  De handlar om samma sak. 

Vad skiljer den subversiva femininiteten från den i pratriarkatet påbjudna?
Riktningen, skriver professorn. Intentionen. 

Vad skiljer bönen från en annan tanke?
Riktningen. Intentionen. 

Den som är religiös vet intuitivt, skriver jag till henne.
Den religiösa människan är anakron i det sekulära samhället. Hon är inte möjlig att sammanfoga med idén om förnuft och rationalitet, för den som tror att det inte är Gud som givit henne detsamma. Hon är utanför tiden för att hon erkänner en auktoritet större än det egna jaget. Men för att hon också därigenom inte erkänner några  auktoriteter utom den. 

Jag tänker på mormor. Jag tänker på hennes systrar.
De religiösa och de “aldrig i livet att jag är religiös”-a. På hur berättelserna om deras liv blandas i mitt. 

Jag tänker på Anden.
Gud är i vinden.
Blåser ut sitt andetag över jorden.
Blåser det i människan. 

Gud är tungor av eld.
Mormor gråter i Anden. Stilla tårar. Hennes syster skrattar. Jublar segervisst. 

Min moster säger att Anden var en blåslampa.
Kroppen blev ett tunt tunt skal, ett papper. Upplyst underifrån. 

Anden var en gunga tänker jag.
Själen svingade sig. Högre och högre.
Släppte till slut från sina fästen. 

Berättar det inte för någon.
Vill berätta det för hela världen. 

Det är inte riktigt farligt det här ändå, tänker jag. Då skulle morfar vara här.
Han står bredvid mig när jag ligger på britsen hos min akupunktör och gråter med handen full av nålar.

Han är i rummet i Stockholm. Den där vårvintern när allt håller på att gå åt helvete på riktigt. När Lss-handläggaren gått hem faller jag ihop i hallen. Hon får bära mig till sängen. Jag gråter med huvudet i hennes knä.
Det är en man här, säger hon. Varför är det en man här? 

Med henne viker jag undan tiden som slöja.
Jag har sett dig förut, säger jag. Innan jag visste att du fanns.
Hon nickar. 

Veckor efteråt möter jag handläggaren igen. Jag har vit blus och blå dräktjacka i ylle och tittar på honom som om han vore ett olydigt barn. Han rodnar i flammor på halsen.
När vi kommit hem tittar jag på henne på samma sätt. 

Går promenader med mina assistenter på kvällarna nu.
Milt kvällsljus och tunga dofter.
Sedan jag börjat låta dem skjutsa mig i rullstolen ser jag platser jag aldrig skulle kunnat komma till annars. Myrar, sjöar. 

Jag badar fast jag inte borde och går så långt ut att rullatorhandtagen hamnar under vattenytan, som när jag var barn.
Släpper taget, flyter. 

Nyåret. I ritualen underkastar jag mig inte dem utan den enda auktoritet jag erkänner. Kroppen kommer att gå sönder, säger de.
Försök inte med några relationer, säger de. Men en du inte tror det om kommer att formas. 

Nu sållas agnarna från vetet, säger hon.
Jag tänker på hur fort jag bleknar från medvetandet. När jag inte är synlig.
Jag tänker att detta inte är mitt naturliga tillstånd. Jag är rörelse, inte stationär. 

Är det inte möjligt utåt vänder jag det inåt. Befolkar rummen bakom bröstbenet. De jäser och sväller. Kräver sin plats. Spiller ut över kanterna. 

Hon kommer. Och det är guld i allt hon ger mig. Hon är här och det går fem timmar när jag blinkar en gång.

När hon gått snurrar det i huvudet hela kvällen. Jag inser hur ensam jag varit. Hur mycket jag saknat att sträcka ut tanken i långa steg. Med henne. Med andra. Hon lär mig om smärtans världsförstörande effekt.

Och om hur man limmar ihop världen igen. Bit för bit. 

Johannes skriver om underkastelsens störtande vatten. Vågen. 

Precis så, enas vi. Och hon är en konstant, fast hon är längre ifrån mig än någon annan. Kommer tillbaka varje gång.
Rusar. Smyger. Står stilla.
När jag tror att jag är ensam vänder jag på huvudet och hon är där. 

Kan jag något kan jag det här, tänker jag som så många gånger förut.
Jag skulle kunna ligga ner och inte röra en muskel och jag skulle ändå kunna detta. 

De tror att det handlar om råstyrka, om övermanning.
Men det handlar allra minst om det. 

Det är pingst och Anden faller över mitt svidande, brännande kött. Jag läser i en av böckerna hon skickat. Ett stycke handlar om det stimmande bönebruset och jag tänker mig ljudet av tusentals fingrar mot tusentals små stenar. Guds namn i det ljudet. 

Gud är i vinden.
Blåser ut sitt andetag över jorden.
Blåser det i människan. 

Gud blåser upp mig. Gör mig tre gånger så stor.
Låter mig vika undan tiden som en slöja. 

Vi ritar ingen karta. Vet gränserna ändå. 

Jag tänker plötsligt på Adryan.
På texten hon skrev efter att han dött.
På att jag förstod. Vad hon varit,  vad hon snuddade vid i texten.
Jag tänker på hennes täckta hår. Den som är religiös vet intuitivt, tänkte jag också då.

Tänker att det kräver sånt mod.
Mod att vara religiös i en värld så kletig av sekulär rasism att det fastnar under skorna.
På kläderna.
I tanken. 

Min syster R tar av sig hijaben förrförra hösten.
Jag frågar inte, för det är inte min sak att veta om.
Men hon berättar ändå:
Om sekulära svenska vänner som tycker att det är ett tecken på mognad att hon tagit av sig den.
Jag känner att jag vill kräkas.
Jag måste kan göra så här, säger hon. Om jag ska klara mig. Jag märker redan nu att jag blir bemött på ett annat sätt.
Gud vet varför jag har tagit av den, säger hon. Gud vet. 

Förlåt dem Herre för de vet inte vad de gör. Ringer det i mig.

Någon månad efteråt har hon tagit på sig den igen. Jag ler när jag ser henne. 

Guds fred, hälsar jag.
Guds fred, hälsar hon.
Om herren dröjer viskar jag.
Jag ber för dig i moskén viskar hon. 

När jag tänker på det vill jag gråta. Oavsett om jag är ledsen eller inte.
När jag tänker på att när underkastelsens våg sköljer över hennes rygg tänker hon på mig. 

En kväll spelar mamma och min moster och morbror sina dödlåtar, begravningsmusiken. Min mammas lista är så lång att jag skämtar om att bara musiken kommer ta en hel dag i anspråk. 

Tack min Gud för vad som varit, tack för rosorna längs vägen, tack för törnen ibland dem. 

Min morbrors låt finns inte på Spotify.
Inte på svenska i alla fall.  Men i veckan hittar jag den på engelska: 

Oh to bloom in the master’s garden
with the saints who’ve gone before
All forgiven by His gracious pardon
Oh to bloom for Him forever more 

Jag visar mamma alla verser i gamla koraler som är för religiösa för att sjunga in på skiva. De här, säger jag, om jag dör innan dig, låt någon sjunga de här. 

Hulde herde jag är fåret
Som bäst mår i sidosåret
Tag mig an 

Och:

Till sömn jag mig bereder,
Bortlägger mina kläder,
En hamn av dödlighet;
Låt, Jesu, själen vila
I dina sår och skyla
Sin brist med din rättfärdighet. 

Jag tänker att den religiösa människan provocerar fundamentet i en nyliberal ordning. Till denna ordning räknar jag också framgångsteologin, detta nyliberalismens och kristendomens monster till avkomma. 

Kom ihåg, vi är inte kristna för att vi automatiskt ska få det bra. 

Den religiösa människan utmanar den nyliberala idén om människans ständiga självtillräcklighet. Idén om hennes obestridda förmåga, plikt, att råda över saker hon omöjligen kan råda över.

Den religiösa människan erkänner sin och andras sårbarhet, men likafullt att det finns rätt och orätt. Ett sätt att handla som respekterar andra människor som bärande på en bit av Gud och ett sätt som inte gör det.

Du var varken kall eller varm, dig vill jag utspy ur min mun. 

Mamma uppfostrar oss med att visa i handling. Respektera alla. Lyd ingen!

Jag läser biografin om henne jämsides med Johannes roman.
Konservativ. Godsägare. Mansgris i underkjol och kravatt.
Stryker under med bläckpenna.
Ritar hjärtan och snäser åt henne i marginalerna när hon leker med andras känslor: Skärp dig!

Gud har nedlagt detta i mig, skriver hon i sin dagbok.
Det här är mitt
naturliga sätt att vara.
Jag
kan inget göra åt det. Jag vill inget göra. 

Historien. Tiden. Knyter ihop sig.
Jag håller henne i handen.
Man tror man ska dö, viskar hon.
Man tror att man ska dö. Men det går över. 

Gud är i vinden.
Blåser ut sitt andetag över jorden.
Blåser det i människan. 

 

Standard

Skavet nr. 77

Normatens behov av självbekännelselitteratur eller
Här kommer strukturfunkis och hon är förbannad


Så många i akademin som säger till mig att jag måste använda mig av denna nya kroppsliga verklighet som en del i min avhandling. Skriv, skriv om hur tiden förändras när kroppen gör det, skriv om allt du känner och tänker, skriv om hur det känns. Hur känns det? Hur känns det? Hur känns det?


Hur det känns:
Kroppen brinner. Jag kan inte röra mig. Inte gå upp ur sängen och inte ligga i sängen.
Jag börjar skriva med hjälp av en text till tal app på min mobil. Den byter ut vartannat ord så att det blir helt nya meningar. Jag kan ingenting längre tänker jag, jag kan inte ens skriva.

Alla de som vill att jag ska skriva så här har en sak gemensamt. De är normater. I alla fall vad jag vet.

Brasklapp:
Normaten är inte någon som aldrig upplever sjukdom eller förändringar i funktionaliteten. Det är den som inte får några nackdelar i livet på grund av sin funktionalitet. Det är en socio-kulturell, ekonomisk och politisk position som medför trygghet och begriplighet i vardagslivet,  i samhället och i sociala relationer med andra i jämförelse med den med normbrytande  funktionalitet.

För sista gången: Det är inte en normbrytande funktionalitet, i politisk hänseende, att vara förkyld!

Det där ovan om hur allt brann, är det sista jag kommer att skriva om min nya fysiska position. I alla fall om hur den känns. Möjligt att jag kommer att skriva annat sedan. Möjligt att jag kommer att skriva om hur denna nya fysiska position förflyttar mig ännu längre bort från normaten men närmare den stereotypa bilden av en person med normbrytande funktionalitet och att jag i den också avkrävs en sak:


Självbekännelse.


Bikt.

Medicinen, byråkratin och kulturen krokar arm. Gränserna om kroppen suddas ut. Integriteten måste ges upp för att få rätt till det stöd och den service man behöver. Kulturen viskar, berätta en gång till. Berätta hur det känns. Gör det för min skull då, snälla, jag vet ju inte. Jag vet ju inte hur det känns.

I Stairs and Whispers står det:
The disabled writer
Turns the page into a mirror

Reflecting the reader’s own mortality
The I couldn’t live like that 

Det löper i samma linje.
Hur känns det? Hur känns det? Hur känns det?
Ni kan ju gissa, tänker jag. Men nej ni kan inte gissa. Ni kan aldrig gissa.
Det är det som är problemet.


Jag skriver en text om en utopi. Jag skriver om det utopiska i att kunna röra mig fritt i en stad, ta på de kläder jag vill, åka de bussar jag vill.
Redaktören skriver tillbaka att hen önskat sig en mer utopisk text. Det här är är ju vardagssaker.

För dig, ja. Borde jag ha skrivit tillbaka.
Jag skriver det ändå, fast trevligare.

Point of departure proven!

Skriver när fingrarna brinner. En text om makten över orden och livet. Hur det ibland hänger ihop och ibland inte i funktionsmaktsordningen.

Jag kan skriva hur mycket jag vill, men vem kommer att förstå det?

Fiona, Fiona, Fiona.
Fiona skriver om hur funktionsmaktsordningen tar sig in i tankarna. Villkorar vårt vetande och våra kroppar. Formar dem. Du kan inget veta utanför den. Oavsett vem du är i den.

Jag kommer uppfylld av detta till ett handledningstillfälle:
Tänk, inget kan man veta utanför den säger jag!
Vissa saker kan vi veta i motstånd mot den.
Eller dinglande på dess gränser.
Men allt vi vet, även det på gränsen, villkoras av vår plats i den.

Mina handledare kallar mig för strukturalist.
Det är på allvar, som varje bra skämt.
Jag börjar bära det som en medalj.
Utan att strukturen beskrivs kan vi inte beskriva våra rörelser i den.
Vår upplevelse av den.
Min bihandledare säger att jag måste sluta skriva i bisatser.
Skriver som jag vill, tänker jag.


Funktionsmaktsordningen vrider vetandet ur våra händer. Vi avkrävs ständigt att berätta mer. Hur känns det, hur gör du, vad händer då?

Berätta hur det känns? Hur känns det? Hur?

För några år sedan skriver jag på Facebook om den potenta relationen mellan funktionsmaktsordningen och den svenska idén om den goda staten och dess nästintill opåverkbara självbild.

Vi berättar. Vi tvingas. Vi ropar desperat. Vi gör det för att någon ber för tusende gången.

Okej, vill du höra då?
Vill du på riktigt höra?

Så berättar vi.

Men, så illa kan det inte vara?

Kan och kan!

Våra berättelser misstros, förträngs, glöms.
Vad tjänar det till då, att jag berättar.

(Påminnelse till mig själv: Marie Hållanders avhandling om det omöjliga vittnandet. Läs!)

Fiona. Fiona. Fiona.
Håll mig handen nu. Säg åt mig att sitta på händerna.
Det är det yttre trycket som är intressant, skriver du. Den personliga berättelsen kan vara en väg in till det. Men det får inte stanna där.

Jag är inte hälften så intresserad av hur det känns att bli slagen.
Jag vill veta hur det är att slå. Hur känns det?

Vetandet vrids i funktionsmaktsordningen.
Det är inte den frågan jag ska ställa.
Det är att stryka mothårs.

Att skära köttet längs med fibrerna.
Det blir så segt att man vill spotta ut.
Vill inte svara.

Men, jag vet inte. Har aldrig fått den frågan förut?
Nej, precis.

Mina informanterns funktionaliteter.
Dess detaljer skulle inte kunna vara mindre intressant för mig.
Jag vill skriva fram vilken position de får i funktionsmaktsordningen.
Jag vill skriva fram hur det sitter ihop med andra maktordningar. De är bara i detta hänseende som funktionaliteten blir intressant.

Min uppgift är att skriva fram den kulturella föreställning som föder och göder den ekonomiska, materiella och sociala marginaliseringen.

Min kollega säger en gång på ett seminarium att det jag gör är att skriva fram gjutformen.
Man kan hälla vilket ämne man vill i den och det får samma form.

Såklart är detta bara halvsant. Såklart påverkar andra maktordningar hur formen till slut blir — vilka resurser man får och inte får. Det vet de flesta.

När det gäller funktionalitet frågar vi det färdiggjutna kallnade ämnet hur det känns, istället för att ta upp gjutformen. Slutsatsen blir därför:

Personer med normbrytande funktionalitet är marginaliserade på grund av sin funktionalitet. Därigenom är de marginaliserade i samhället. Funktionaliteten kan de inte göra något åt, den är essentiell, således är också marginaliseringen det.

Johannes Anyuru skriver, ungefär:
Jag är det särskilda sätt på vilket jag erfar att jag är mer än min kropp.

Mitt liv tänds upp av en flammande blå låga, underifrån. Det är inte en permanent hjärnskada som gör att jag känner att det brinner en låga inombords. Inte heller dess följdverkningar. Det är den socialt och ekonomiskt osäkra positionen som jag får i funktionsmaktsordningen som gör att jag tänker att tiden brinner. Faller som sotflagor runt omkring mig. Jag hade kunnat vara på annan plats.

Det är inte funktionaliteten eller ens upplevelsen av den för den enskilda som är problemet. Det är positionen som den ger som konsekvens i funktionsmaktsordningen. Kom ihåg, det finns inget i  en normbrytande funktionalitet som behöver medföra marginalisering, utom förståelsen av funktionalitet just i det samhället.

I just det här samhället är min position den integritetslösas. Strukturen, finns den ens? Bikten är distraktion när den inte vänder blicken tillbaka mot förtrycket. När ämnet inte förmår att säga: se på gjutformen istället.

Distraktionen gör det möjligt att inte behöva förstå strukturen. Inte förstå sin egen plats. Berätta igen hur det känns? Berätta om dig. Om dig. Om dig.
Berätta inget om mig. Då kan jag bli ledsen. 

Gjutformen. Om det ska jag skriva. Min avhandling handlar om strukturen, makten, varifrån den utgår och hur den upprepas, vad som upprätthåller den. Något annat kan någon annan skriva om. Det behövs säkert, men jag ska inte göra det.

Jag tänker att vi lever i en tid där fantasilösheten är norm. Om vi hade fantasi, om vi kunde föreställa oss, då skulle vi aldrig tåla det här samhället.

Det värsta med normaten är att den har så dålig fantasi. Måste den veta precis allt? Kan den inte göra några kvalificerade gissningar?

Det är inte dens fel, påminner jag mig själv.
Det är funktionsmaktsordningen påverkan på vetandet. Ditt och mitt.

Funktionsmaktsordningen vrider normatens vetande, gör dess behov av bekännelselitteratur omättligt.

Standard