Skavet nr.50

Hade på mig push-up bh för första gången på länge häromdagen. Mötte min blick, och mina bröst, i hotellets hallspegel. Här är jag, tänkte jag.
Tänk att jag alltid glömmer, men påminns direkt när jag ser vad jag skulle kunna vara. Påminns om vad det kostar att inte välja den representation jag själv vill.
Att välja den enkla vägen.

På konferensen där jag var efter att jag sett mig själv såsom jag vill se mig rörde jag mig hela tiden mellan mig själv, mellan ett kollektiv av känslor och mellan den som ser mig i ett så kallat objektivt, akademiskt ljus.

Det är skillnad att veta att detta också kan vara, eller komma att bli, ens egen erfarenhet. När en sitter i en fullsatt aula och hör om hur personer med normbrytande funktionalitet blir fattigare och fattigare, lever osäkrare och osäkrare liv, bestämmer allt mindre över sina egna levnadsförhållanden. Jag tittade mot en annan tjej i permobil under presentationen om vår sociala och ekonomiska ställning i dagens Europa. Vi nickade modfällt mot varandra. Vi vet båda att vi av någon anledning också klarat oss från vissa delar av det som nu berättas från podiet. Med hjälp av en eller annan strategi, slump, funktionsförmåga är vi här – på konferens.

Och inte någon annanstans.

Jag vill tvätta mig efteråt, men inte med vatten.
Jag vill tvätta mig med stål.
Med begär vill jag tvätta mig.

Eftersom jag rest mycket de senaste dagarna är min rullator inte lika hårt hopskruvad som den borde vara. Tåg och bussar och flyg har skakat den. Löst upp den i kanterna. När jag rör mig låter det mer än vanligt. När jag flyttar tyngden för att kunna ta ett steg svarar metallen sviktande och knarrande under mina händer. Jag tänker på vad hon sade en gång att det handlade om mekanik, det här hur jag tog mig fram.

I samma stund blir jag rädd. Vad händer om rullatorn inte kan hålla ihop? Den här modellen finns ju inte längre. Det finns inte heller någon klisterlapp med ett registreringsnummer till någon hjälpmedelscentral. Den rev pappa och jag bort när vi bytte färg på rullatorn genom att lämna in den till den lokala blästraren och billackeraren i somras. Vad ska en göra när den har utgått ur sortimentet?
Men samtidigt som jag blir rädd tänker jag på det ökade ljudet  som något eggande.
Tänk så bra du kan höra mig nu.

Jag vill tvätta mig, men inte med vatten.
Med begär vill jag tvätta mig.
Det är mörkt runt omkring oss. Jag är utom synhåll för dig, för att jag har sagt att det ska vara så. Men du hör mig. I släpande steg, i rullatorns metall som spelar när jag flyttar tyngden för att ta ett steg. Nu kommer jag, eller nu går jag ifrån dig.

Stål och blod, kött och muskler, spänningen mellan muttrar och skruvar såsom mellan ligament och senor.

Det smäller, ibland ekar det mellan väggarna, när jag sätter ner hjulen och ändrar riktning.  Jag fnissar åt att jag ibland använt det som effekt. När jag varit utom synhåll.
Du kommer att koppla ihop mig med det.
Ljudet.

Vem vill du vara för den andre? frågar hon.
Jag vill vara en planet, säger jag. Omloppsbana. Jag vill vara ljudet av stål utom synhåll, jag vill vara muskler spända som fiolsträngar på baksidan av mina knän. I din nacke.

Jag vill vara släpande fötter och hjul som slår mot golvet när jag ändrar riktning.
Jag vill att du ska minnas det ljudet som mitt.
När du hör det på andra plaster vill jag att det ska vara hemma och långt borta, samtidigt.
Jag vill att du ska lyssna med ryggens muskler mot mig, med hudens alla porer.
Lyssna efter mitt stål.

Jag vill vara stål och mjuka händer.
Ljudet som är hemma och långt borta. Som är nu, äntligen, kommer hon och kommer hon redan.

Jag vill tvätta mig, men inte med vatten.
Jag vill tvätta mig med stål.
Dina läppar mot det.
Utforska det som en plats.
Benämna det – hemtrakt.

Till slut vill jag att stålet ska vara inom dig. När du kysst det tillräckligt många gånger vill jag att det rör sig genom dina muskler.  Som om det ropade genom dig till mig när jag rör mig bakom dig.

Jag vill tvätta dig, men inte med vatten
Jag vill vara stål för dig.
Stål i ditt blod.
Stål genom dig.

Standard

Skavet nr. 49

En app på min telefon berättar att nu är en ypperlig tid att bli gravid.
Kanske det hade kunnat vara tänker jag, om inte allt hade varit skört som spindelväv.Om inte livet bara räckt från ett år till ett annat.
Om jag hade varit säker.

Jag tänker på barnlängtan.
Min barnlängtan.
Jag tänker på hur jag på gymnasiet i min enrumslägenhet med den randiga soffan tänkte mig barn.
Flera än ett.
Hur jag tänkte mig namn.
Hilla
Betyder stridsmö.

Jag tänker på hur jag tänkte mig. Tre barn innan 32.
Hur det är redan nästa år. Hur ingenting tyder på att något kommer att vara bättre. Snarare sämre. Jag tänker på hur jag tröstat min längtan med att utforska idén om det queera moderskapet.

Kan jag vara din mamma fast jag inte är det?
Kan moderligheten vara en idé, ett förhållningssätt.
Något måste det få vara, om det inte kan vara det som det är för andra…
Kan jag vara mamma som mamma Angie.
Mother.
House Mother.

Jag vet nu att det inte kan mäta sig med varandra.
Att moderlighetens idé är just det, en idé. Att den också är tunn som spindelväv.
Tänker att så mycket gör mig till djur just nu. Att sorgen är biologi och att jag vrålar ut den när jag inser, att en dag är det försent. Kanske redan nu. En går runt och tror att en är fertil men vad kan en veta? Att tiden oförlåtligt skjuter mig framför sig, att jag gråter när jag skriver den här texten.

En vaknar en dag och det är försent. En är 32 och har inga av de barn en drömt.
En vaknar en dag och det är försent. En är 40 och välfärdsstaten är inte trygg än. En är 50 och det är ohjälpligt försent.

Mamma.

Vi pratar, min mamma och jag, som alltid.
Hon säger jo men om du inte hade varit…
Jag säger, det är inte min funktionalitets fel!
Om inte de senaste 3 åren varit en gröt av kränkningar, otrygghet, cynism och rättsliga förhandlingar. Om jag varit säker på att få det stöd jag hade behövt då hade jag vågat. Då hade jag vågat mycket mer än det som ändå våghalsigt gjort.

 

Namnen.
De kommer och går.
En kan inte döpa djur till namn som en reserverat för sina barn.
Jag tänker på katter och hundar, men det är inte samma sak.
Ingen katt kan heta Hilla.
Det betyder stridsmö.
Ingen kommer att heta det.

Det är namnen som förföljer mig. Återkommer då och då, jag förstår att vissa av dem är förbi. Ingen kommer att heta Judith eller Jesaja som profeten. (Såg det en gång på en sådan där barnvagnsskylt som ser ut som en registreringsskylt på en bil. I Örnsköldsvik, var annars, för 10 år sedan, sparade det.)  Men ett håller jag i. Ett gömmer jag som fåfängt hopp. Kanske en dag ändå. Som jag gömmer sorgen över känslan av att allt kommer att vara slut med mig. Att inte få ge vidare. Mitt mellannamn, mammas och mormors och min historia, som går med Ljusnan till fjällen. Att alla hittills lyckats, innan mig, ge något vidare innan de själv dött. Livet.

För några år sedan.
Jag pratar med henne som jag träffar i korta heta ögonblick i staden som jag nu lämnat.
Vi pratar om att ha barn. Hon säger att hon aldrig velat det.
Jag säger att jag alltid velat det. Även när jag själv mest var barn.
Det handlar kanske inte heller jämt om att få uppfostra någon, säger jag. Det handlar också om att få bära någon inom mig. Att få vara gravid.

Är du knäpp i huvudet, skrattar hon.

Kanske. Jag vet inte. Vet bara att jag nu förstår att det nog inte kommer att gå. Att jag förstått det i perioder. Förstått att jag inte vågat, formalisera, flytta ihop, ha ansvar för någon annan än mig.

Många vågar ändå, är kanske modigare än mig. Men jag vågar inte – det går oftast bra, jag tänker inte på det. Men idag tänkte jag på det, att jag är 31 år i år.

Att det snart är dags, eller slut.
Och att ingen rör sig inom mig.

Mamma.
Jag tänker att hon kanske inte är rätt person att prata med. Hon som aldrig ville ha barn men fick två på en gång. Hon sa en gång att hon alltid gillat barn, men att hon var rädd för ansvaret kanske, att inte duga som mamma.
Jag tänker att jag vill ha ansvaret, vet att jag kan ta det.
Men att jag är så ansvarsfull att jag inte vågar riskera att inte kunna ta hand om någon.

Jag har nog aldrig formulerat för mig själv så här rakt som jag gjort de senaste dagarna, månaderna. Det är en sådan sorg – detta att det är något jag inte bestämt själv. Att jag tänkt att jag haft tid att söka mig fram – innan livet mest blev en strid om människovärdet. Sedan blev det det och inget annat fick plats. Sedan blev det det och det åt upp tiden.

Och nu är jag här.

Kanske förstod jag redan som 19 åring att den plan jag gjort var allt för utopisk, idealistisk, som jag själv. Men det är inte bara skrattretande att förstå att det jag såg framför mig då snart är förbi. Jag tänker att jag lägger detta till listan av sorger nu. Så länge, tills det mot förmodan blir någonting annat. Att det smakar bittert, beskt i munnen som så mycket annat. Att förstå att detta skriver jag också till listan på det en (med tvång) väljer bort – när livet är tunt som spindelväv.

Standard

Skavet nr. 48

Min farmors tunga glas i handen. Är det ett groggglas? Jag minns att jag tog det när jag skulle flytta hemifrån för första gången, jag var sexton år och vi körde upp för backen med bilen. I byn där pappa vuxit upp. Farmor och farfars funkishus, med järnbron som flagnade roströd. Vi körde förbi det. Till det röda huset ovanför. Moffars.
Alltså inte min egen morfar, utan min pappas. Lars Larsson hette han. Hans fru hette Selma. Det var hon som stoppade blodflödet ur pappas läpp när han gjort sig illa som barn. Det var hon som kokade motto, så som det skulle vara. Tort och klumpigt.

Lars Larsson, tyst. Tystare än pappa till och med.
Kanske vrång. Jag vet inte. Vad vet jag,

Man vet inget om den man inte lärt känna.
Förmanar mamma inifrån, när jag skriver.

Lars Larsson är en liten pojke med höga kindben och rågblont hår. Han tittar förbi fotografen på det enda kort min pappa har av honom som barn och hans familj.
Moffa’ växte ôpp i e fex, säger pappa. Det betyder att han växte upp i en lagård. Men det var inga djur där. Det var utrymt, så familjen kunde flytta in där. Efter att de sålt hemmanet. Eller sålt och sålt, historien har luckor.

Någon köpte skogen.

Lars Larsson var huggare hela livet, och torpare. Som de flesta andra i hans samtid. Stora händer vilar på knäna när han har kostym och sitter i en av de två fåtöljerna som han fått i present (eller köpt?) när fyllt år, 60. Inte kan han väl vara bara 50?

Ibland var Lars Larsson borta veckor i sträck. Ibland var Selma med honom och högg i skogen.

Om Lars Larsson finns en enda historia. En typisk hjälteberättelse. En om dristighet, mod och desperation.
Det är vinter. Lars Larsson är någonstans och hugger och han har infernalisk tandvärk. Till slut hälar han inte ut längre, som vi säger.
Han tar en spik. Lägger den mot elden i spisen så att spetsen blir rödglödgad.
Sen kör han ner spiken i tanden så den dör.
För att få ut tanden går han ut och tar en näve snö som han stoppar i munnen. Snöns kyla gör att den heta tanden spricker. Han kan plocka ut bitarna med fingrarna.

Kan det vara sant?
Jag tvivlar inte. Min pappa kan skarva, men han skulle inte ljuga.

Glasets tyngd i handen. Att Lars Larsson inte gick till tandläkaren.

Hans stora händer.
Titta, säger mamma. Titta på hans händer! Nu vänder det.

Stefan Löfvén är vald till socialdemokratisk statsminister. Han håller tal. Förklarar efter mycket om och men sin regering. Det låter bra. Hans händer är som Lars Larssons.

Oppositionen kallar honom för det fulaste de vet. De kallar honom arbetare.
Kan svetsaren verkligen styra ett land?
Mamma är rasande.

Pappa undrar, han är rädd för att Löfvén kommer att vara marionett för de mer blålila sossarna. Man undrar, säger han, man undrar hur det kommer gå…

Stefan vill öppna gränsen. Sen vill han snabbt stänga den.
Stefans ministrar vill öka träffsäkerhet och minska kostnader. De ger en statlig myndighet i uppdrag att bromsa utvecklingen till ett liv i frihet. Sedan låtsas de inte om att de sagt det.

Farmors tunga glas i handen. Hennes pappas händer, stora som Stefans.

Pappa har slutat undra, han skakar bara på huvudet.
Det är tur, säger jag, att du levt under en tid där du i alla falla hade det ganska bra. Där du till och med fick det bättre.
Tänk på mig, jag är mitt i livet och runt omkring är det bara kaos…

Mamma och jag säger inte mycket. Det går liksom inte att formulera, sveket. Så bråddjupt. Jag påminner henne om vad morfar sa när jag och brorsan föddes. När vi låg i två plastlådor omgivna av slangar.
Han sa.
Jag har aldrig tagit ut en enda dag ur sjukförsäkringen i hela mitt liv. Men det är bara bra, då blir det mer över till er, och barna.
Moffen, alltså min. Han hade också stora händer, som Stefan. Han var frireligiös, men han var inte Kristdemokrat för det.

Mina föräldrar är inte längre socialdemokrater. Inte Kristdemokrater heller. Men vi talar inte så mycket om det, vi bara nickar modfällda mot varandra. Sveket sjunker som en sten i magen.

Vad i hela friden var det som hände?

Jag hoppas att någon kan berätta det för mig. Sedan. Eller för mina barn eller barnbarn (om det hinner bli några). De som kommer att tänka på min pappa som moffen. Jämföra hans händer med Stefans. Jag hoppas att det kommer att diskutera sveket. Hur det kunde bli så här och varför.
Titta, sa deras mormor. Titta på hans händer! Nu vänder det.
Och nog vände det. I dyn.

Standard

Skavet nr. 47

Okej, det är jag igen. Okej, det handlar om dig igen. Kommer hem efter en dag av fruktansvärt misstänkliggörande från statliga myndigheter. Vem är jag, jag är fuskare, parasit, ömkansvärd, men dyr. För dyr.

Samtidigt har det tidigare lugnet över ett positivt beslut från kommunen lagt sig. Jag ser det krasst nu, det är bara ett tillfälligt beslut. Räcker bara till den 31a december. Räknar ner månaderna redan nu. I november bör ju kommunen vilja göra hembesök, mäta och väg, misstänkliggöra. Hur rimligt är mitt behov, hur lönsamt, hur försvarbart?
Kan inte andas på väg från cafeterian på jobbet till min kontorsplats. Assistenten märker inget, tror jag. Som en diabild framför ögonen:

Jag ska skriva om hur vi raseras av detta system som hela tiden raserar oss.

Får inte få panik, då blir det ju inget, varken avhandling eller något annat. Men vem får inte panik. Ringer mamma, säger att jag inte ens vet om det kommer att bli någon avhandling, innan jag är klar kanske mina möjligheter att göra det är borta.

Kommer hem från allt detta. Saknar dig mer än någonsin. Saknar allra mest att bli upprättad i din blick. Att få vara något annat än fuskare, parasit, forskare, rättighetskämpe. Att inte ens få vara något som andra associerar med detta. Att få komma hem och bli ett helt universum framför dig, att ta plats i hela din blick fast du inte ens ser på mig.

Så självklart det var, mitt berättigande över dig. Och ändå aldrig det.
Haha, omen, ”vår låt” kommer på på Spotify nu, när jag skriver det här.

One night to be confused
One night to speed up truth
….
Both under influence

One night of magic rush
The start a simple touch
One night to push and scream
And then release

Minns att jag gav dig en lapp med de raderna nedskrivna under en kväll när mina fötter slant i källarklubbstrappen. Saknar det som jag knappt trodde att jag hade då, det att andra såg när de såg mig med dig, att de då också såg mig som något annat. Tänk, att blicken både kan smutsa och tvätta en.

Jag är 100 år gammal, jag två meter lång. Jag är ett hav, jag är universum, i din blick. Eller, var, jag var…

I höstas, när jag bara grät och spelade Dan Andersson och tänkte att om jag bara började röka skulle allt ordna sig, pendlade vi fram och tillbaka i varandras blickar. Storslaget och smärtsamt. Jag var universum, jag var ingen i din blick, jag var havet, jag var den du inte längre vill ha. Jag ville inget annat än mina stela händer mot din nacke. Ville inget annat än din ryggs sträckning, ville inget annat än att bli sedd utan att du såg mig.

Då, i rätten, med genomgångar av duschtid och torkning av ryggar (min rygg). Då när handläggaren rodnar och ingen kan möta min blick. Då har jag ägnat natten åt att se mig själv genom din blick. Läst alla våra mail, sms, chattar. Silat mitt berättigande och värde mellan tänderna. Händerna hårdnar, talet mildras, blicken höjs som om den såg dig.

Efteråt ligger jag på sängen, du lagar mat till oss. Det är storm utanför fönstret, inte bara bildligt. Vi har köpt vin till dig. Har alltid älskat att se dig lite berusad. Det lilla fnittret som avslöjar dig.
Vem ska jag bli nu? fnittrar du. Jag vet inte alls vem jag är.
Den du vill, ler jag slugt.
Och så grinar jag.
Havet, havet eller ingen…

Vem ska upprätta mig nu, sedan i november, när handläggaren gått härifrån och jag kommer att se mitt hem med hens blick?
Vem ska se mig genom att inte se mig. Våga inte se på mig.

I vems blick ska jag bli något annat än märklig, parasit, ömkansvärd.
I min egen, ja. Men det räcker inte.

Standard

Skavet nr. 46

Tror som alltid att jag ska bli sjuk. Tror inte, vet. Spelar jazz i mitt väl avvägda hem i Umeås utkanter. En fröjd att komma hem från jobbet och bara komma hem från jobbet. 150 procent  och så det och det och det i två år. Inte undra på.
Har soffa, låg i den hela helgen. Såg på videos på nätet. Hade ångest, över att så många är så långt borta. Över att hon inte är min längre. Herregud, hur länge ska det hålla på? Hela livet, jag vet det också. Hela livet ska jag sakna henne, bara blanda upp henne med andra.

Isblåa himlar och blankvita radhusfasader utanför mitt fönster. Inga norrsken här heller, pappa, vita himlar här, precis som i västra skogen.

En tyngd över bröstet när jag tänker på henne. Den där ”den här dagen”-grejen på sociala medier räknar ner dagarna nu. Jag ser att de snart kommer att komma, håglösa uppdateringar om att jag var så fruktansvärt dumpad. Fast jag aldrig skrev att jag var det. Fast jag aldrig trodde jag skulle bli det. Och sedan hela höstens eviga skavande mot varandra.

Jag sa, det här är fan den värsta tiden i mitt liv, hur kan du lämna mig nu?
Och hon sa, jag lämnar dig inte.
Hela vägen går hon med mig.
Ha. Ha. Ha. Bara Jesusungar som fattar, jag vill ha det så.

Förvaltningsrätten fernissade ytor och gråmelerade golv. Handläggarens ansikte. Hur många minuter i duschen? Precis hur tidigt går jag och lägger mig?
Mamma, när tappar man det, när blir man knäpp?

Tänker att jag måste skapa teori om detta – det måste blöda, ur mina sår ner i en avhandling. Men hur ska en orka öppna såret?
Ingen kommer att förstå, säger jag till en ny assistent som inget vet. Jag vill bära vittnesmål, med det är bara den som vet som kan veta. Vad det egentligen är att försvara rätten att få visa sig oklädd för den en inte känner.

Hur ska jag kunna förklara, att det inte är över. Att det här är den perfekta tiden för den här forskningen just för att det aldrig någonsin är över, att det bara börjar nu. Att jag inte ens kan vara säker på att jag kan skriva den här avhandlingen.
Sådant säger man inte på sin intervju, sådant säger man knappt på sitt första avhandlingsmöte med sina handledare.

Ett enda ord, och jag är obegriplig för dig.
Desperat, för att tiden kräver det.

Mår bättre här, fast jag är ensam. Fast jag bara rör mig mellan universitetet och min avskalade lägenhet så länge. Tänker att jag är skapt att leva så här, att jag så länge fogat mig, men att jag nu reste mig och gick. Äntligen, fötterna som skjuter från mot grusplanen. Gå bara, gå rakt fram.

Så ofta som jag låter mig tappa bort mig i andra. Det var så lätt att hitta mig och tappa mig i henne. Som att upplösas i snårskogen. Tills den skrapar mot ens kinder.
Inte så, inte så att det var dåligt. Bara så jag alltid gör. Osmos. Du i mig och jag dig.
Det går ju bra om det finns klara, fasta ramar, början och slut. Men inte så länge. Inte hela livet.

Samma känsla som så många gånger förr nu. Spotta hårt och riktat i handfatet. Du tror jag är söt, men jag är dödligt vapen. Gift i din mun. Växer fast i mig själv.

Universitetets lunchssal med sina polerade ytor och sorl. Alla dessa idéer om arbetet.
Jag skulle aldrig kunna jobba där säger hon, jag behöver intellektuell stimulans.
Men läs en bok då.
Spotta bredvid deras fötter manar brorsan inombords.
Allt måste jag göra för honom, han vars intellekt breder ut sig, svävar över monteringshallar och kalibreringskammare. Vi möts igen som när vi var barn, i diskussioner om allt han läst och hört, i arbetet.
Men, aldrig, aldrig att han skulle kunna välja ett jobb på grund av stimulans. Hett ber jag ofta, gode Gud låt inte fabriken flytta utomlands.
I ett annat socialt medium beskrivs platsen jag kommit från som håla. Tvi! Spottar bredvid mig i soffan. Hatar det ordet. Hatar allt som det tagit ifrån mig, stolthet, trygghet.

Växt in i mig själv för att jag fått växa bredvid dem i sommar. Mamma, pappa, brorsan.
Hans kompisar, på hans altan, runt hans köksbord. Det är sant när jag säger att jag vill vara där jämt. Alla andra saker en slags övning, vägar till att kunna vara det.

Bär dem på bröstet.
Bär vittnesmål för deras skull.

Du tror jag är smart, men jag är dum.
Du tror jag är söt, men jag är dödligt vapen.
Du tror jag är kvar här för evigt men jag är gruset mot din kind, snåret mot dina smalben. Jag är gift i din mun, spott i ditt handfat.

Standard

Skavet nr. 45

Kväljs.

Vaknar 04.30 igen och igen och tänker att alla är min fiende.
Nej, läkaren på Hälsocentralen är inte det, men det spelar ingen roll. Det sitter som berghällar i mellangärdet.

Det hjälper inte att somna om ens till bekanta radioröster om spioner, bankrån och böcker som mystiskt försvinner från hyllorna i Sveriges minne.

Jag är lika delar rädd som förbannad nuförtiden. Förbannad för att jag uppenbarligen lyckats med något stort. Folk hmmar och himlar med ögonen och vill veta om lägenhetens storlek och arbetets längd. Men jag är för rädd för att vara glad.

För i samma ögonblick som jag tänker, tänk att jag fixade det, tvingas jag tänka, snälla ta inte ifrån mig det. Kan lätt se soffan, sekretären, lägenhetens ytor som ett fängelse. Minns kroppens värk och hjärndimma. När jag hade vad någon annan tyckte var skäligt, men inte det jag själv behövde.

Är mellan jobb och assistansbeslut. Vilar mot mina föräldrars axlar. De orkar bära mig lite till. Men på måndag ska de ringa från kommunen, jag håller andan. Vågar inte göra några affirmerande övningar om det kommande livet. Vågar inte tänka att det ska se ut si och så när jag går till jobbet och si och så när fixar hemma, och till jul borde man kanske ha en liten gran.
Glöm det, glöm.
Vem vet, vem vet alls hur det blir?

För att inte ha fullt lika mycket ångest i detta håglösa mellanland tar jag på mig några uppdrag, men räds att öppna mailen. Tänker på mellantiden som extra semester och ligger i min säng och läser. Tar rygg på andra kvinnor i litteraturen som knapp vet vem dem är, eller vet det precis men undanhåller det.

Kerstins Lillemor Troj, kryper in under hennes fluffiga morgonrock. Spjärnar emot i språket.

Att läsa är att svepas med, men att skriva är som att tugga, stora kantiga bitar.

Läkaren på vårdcentralen vill se på mina händer och ben. Lyssnar när jag berättar om värken i höften. Ilande, skarp, nervsmärta, som återkommer då och då efter den där natten på Karolinska. Som att jag är förkyld i benet. Som att någon skurar muskeln med rotborste.

Stela, säger hon.
Ja, säger jag.
Släpper ner axlarna. Så märkligt att det ska kännas så skönt att någon beskriver kroppens brist. Att någon inte luras av att jag har jeans och en snygg jacka. Vad nu det ska vara att luras med?

Jag skulle vilja stanna här tänker jag nu. Dra landet över mig och försvinna i den här sängen i västerkökskammarn. Men det är bara för att jag är rädd.

Tänk, tänk ett annat samhälle. Tänk om jag redan kunde bo där.
Om jag hade kunnat ägna de här veckorna åt att bo in mig, intervjua, anställa.
Istället för att hålla andan.

Dyk!

Håll andan i det grumliga vattnet. En kan ligga vid strandkanten nästan, hålla sig fast i sanden på botten med händerna. Minns att jag simmat så som barn.

Benen kommer att flyta upp men inte nog för att synas.

En kan gå så, på botten.

 

Standard

Skavet nr. 44

Stockholm, Stockholm stad i världen.
Stockholm, Stockholm världens stad.

Nej. Skämt åsido. Hej då och tack. Tack för allt.

Först och främst, och jag menar det. Tack Stockholms alla färdtjänstchaufförer. Tack för allt. Tack för allt ni lärt mig. Om att vara människa när ingen annan tror att man kan vara det. Tack för allt ni vetat om att någon annan bestämt över era kroppar och er tid. Tack för att vi vetat något om det tillsammans.
Tack för alla samtal om att riskera allt, igen och igen och igen.
Tack du som lärde mig det där iranska talesättet, han kan strypa dig med bomull.
Alla de som försöker göra det, strypa oss mjukt.

Tack för alla samtal om hur världen hänger ihop och hur man bäst skaffar ett jobb om det syns att man är svart, eller funkis, på intervjun.
Tack, framtiden är er – och era barns. En gång ska monopolet få betala.
Jag menar det.

Tack.
Tack tvättstugekillen. Slår mig att jag aldrig frågat dig vad du heter.
Tack för alla fina blickar av igenkänning du gett mig och att du alltid frågat om min mamma mår bra. Tack för att jag fick smaka din frus piroger i tvättstugan när du städat klart med ditt arbetslag, och för den där gången du visade mig, igen, vad solidaritet är.
När jag satt utanför på bänken och solade och du kom ut med din matlåda och sa, har du sett det där rumänska paret idag?
Och jag sa nej
Och du sa, de brukar vara borta vid garageingången. De ska få min matlåda. Jag jobbar bara halvdag idag. Det är fredag och jag behöver ingen lunch.

Bläddrar igenom vårens kalender. Tänk att det är augusti nu, mer än halva året har gått och jag har brutit upp. Det som jag så hett eftertraktar men sällan gör nuförtiden. Ha! Jag gjorde det. Samtidigt hände det utan att jag verkar ha förstått det.

Satt på creddigt fik där creddiga personer sitter och skriver böcker eller något. Hade tagit för mycket ögonbrynspenna och såg ut som Vilhelm Moberg när jag berättade för henne att jag skulle söka tjänsten. Tog en bild av oss i spegeln på det creddiga fiket. Hennes rygg när hon beställde kaffe.

Stockholm skalv inom mig, när jag bestämde mig.
Vårens kalender visar staden från sin fulaste sida. Alla samtal till banker och lönlösa försök till uppskov av utflyttning ur studentlägenhet, anteckningar av typen ”Ring bankhelvetet!” Innan jag bestämt mig.
Hur många ekonomiska allianser tunna som spindelväv måste man ingå med sina åldrande föräldrar för att få bo någonstans i den här staden? Hur kunde det bli såhär? Eller klart det blir, med socker i botten går bostadsmedicinen ner för den som kan tjäna på att någon annan knappt kan bo. Det är inget att hymla om, vi vet precis vad som hände.

Stockholm skalv när hon lämnade mig också. Måste tillstå att jag blev förvånad, att jag så länge var övertygad om att om någon skulle lämna någon så skulle det vara jag som lämnade henne. Till slut skulle jag sluta ropa varg om den här staden och gå.
Kanske rätt åt mig ändå.

En låt på repeat genom hela våren.
Enough about hard times, you fell on your own knife.
Enough about leaving unless you’re gonna go.

Hon säger åt mig när jag inte kan bestämma mig för om jag egentligen vill. Du vill, du har bestämt dig. Du orkar bara inte ta hand om konsekvenserna.
Deal with the consequences.
Sätter upp det på en post-it lapp på jobbet.

Ibland får jag för mig att jag glömt vad Stockholm är och var också. För att jag bara jobbat och skrivit uppsats och grinat i sex månader. Och att det är mot det jag skjutit ifrån.
Att det kan vara som det var den där fredagen när det till slut regnade efter en svallhet dag, så det ångade från trottoarerna. Och jag hets-bytte om till en klänning som jag knappt minns nu och skyndade mig ut.

Och salongen var mättad av sorg och kampvilja och alla drottningar hade sina högsta peruker och glittrigaste klänningar, och jag grät och jublade i publiken.
På vägen ut stoppade hon mig, och hon hade de rödaste läpparna och la handen på hjärtat och sa att jag var precis där jag skulle vara och på väg precis dit jag skulle.
Och så lämnade jag. Trygg i det.

Äntligen, cigaretten på min brorsas altan. Som jag längtat efter att det ska riva i gommen.
Det är här jag vill vara egentligen. Hela tiden.
Många tror att man inte kan ha diskussioner om funktionsmaktordningen här, om makt och smak och normbrytande liv. Glöm det.
Jag har inte varit på en roligare fest sen jag gick på gymnasiet. Sitter med den första whiskeycolan på sex år i min brorsas skinnfåtölj och diskuterar idén om barnlängtan med hans arbetskamrat. Industriarbetare, nedre Norrland.

Det ska bli skönast av allt – att aldrig mer på samma sätt behöva försvara Norrland eller inlandet. Släpp ner axlarna. Det är okej nu, att andas in snabbt betyder ja och ingen kommer att fnissa eller härma det.

Tack då Stockholm. Tack för allt och inget.
Jag är färdig med mycket i den där staden, men jag är inte färdig med er. Som bor där.

Vi ses!

Standard