Skavet nr. 3

Flykten flåsar mig i nacken.
Vill skriva något klarsynt och kraftfullt men det går inte. Jag hukar inför en känsla av att vilja skjuta ifrån från den här staden som från gruset på en brännbollsplan.
Som att den skulle driva över huvudet på mig och gå över.

Flyktkänningen som gröper ur en hålighet bakom bröstbenet sakta men säkert. Som tvingar huvudet att vridas så att blicken kan kastas över axeln. Som får mig att spotta hårt och riktat i tvättstället på morgnarna. Tvi!

Igår, på vägen hem i tystnad i en färdtjänstbil fick jag den där lusten att röka som en får ibland. Jag tålde inte cigaretter så bra, än mindre snus men det är en speciell känsla den där att kroppen liksom svärtas inifrån.

Kopplat till otåliga år av utbrott och prestationsångest på en balkong i mitt livs hittills bästa lägenhet. Nu förtiden förundras jag över att den hade balkong, sovalkov och badkar. Badkar!

Att jag var arton år och förkrossad över en kvinna jag verkligen aldrig mer skulle träffa. Att jag för en gångs skull rökte halsbloss på halsbloss på den där balkongen och sedan vaknade upp med trettionio graders feber och trassligt hår.

Jag började snusa samtidigt som jag slutade raka mig under armarna. Minns första gången jag såg en ung kvinna som hade hår i armarna i verkligheten. Känslan av att jag stirrade med öppen mun, på riktigt.
Under onsdagseftermiddagarnas tvåtimmarsföreläsningar om gehörstraderad musikkultur lade jag tillsammans med merparten av skolans elever in en prilla och lutade mig tillbaka. Det var i och för sig påssnus och det smakade lakrits. Men känslan, bruset i huvudet.  Jag slutade snusa för att tyckte att jag fick dåliga tänder och dåligt samvete inför min mamma.

Men igår hade jag önskat mig det. Att jag kunde komma hemma och röka under fläkten. Det skulle inte låta sig göras i verkligheten, min köksfläkt är så svag att det praktiskt taget skulle göra detsamma om jag rökte inne utan att ha den på. I sängen kanske. Om vi nu ska vara sådana.

Det ska vi inte.

Åter till flykten. Jag har skrivit om funktionen här, och klassmärket. Men jag drar mig för att skriva om något annat som också skaver. Som är svårare att formulera för att det inte är lika tydligt. Min inre konflikt mellan stad och land. Känslan av att alltid vara på väg hem eller bort. Att klara av Stockholmstillvaron i korta doser för ett större syfte. Att jag egentligen inte passar här. Tvivlet på om jag ens vill vara här.

När jag var mindre, kanske tolv, köpte jag en reseguide och en gigantisk karta över New York som jag bredde ut på golvet i mitt rum. Sen kunde jag inte vika ihop den igen så jag knycklade ihop den i bokhyllan.
Så här i efterhand inser jag ju att det var självklart att jag närde en längtan bort då.

Mamma formulerar det bra.
Du, säger hon. Jag har tänkt på det här med alla dessa original som fanns i byarna förut. Tror du inte att de var queera egentligen, kanske homosexuella eller trans? Herregud om en inte kunde flytta till en större stad så är det ju klart att en blev tokig!

Vad när jag nu. En längtan hem. Eller en längtan till någon som förstår när jag berättar. En längtan till någon vars pappa också luktat svett och kåda.

Fy fan för ett ställe där alla känner alla.
Fy fan för ett ställe där ingen känner ingen!
Att vara ensam i en stad är att vara ensam i världen.

Mamma och jag pratar ofta om litterära karaktärer som om vi kände dem personligen.
Som Henning till exempel. Ni vet han som flyttar till Stockholm efter att som barn ha auktionerats ut som dräng till en mjölnare och hostar ihjäl sig i tuberkulos med fyra barn och en fru efter sig trettiofem år gammal.
Och Leffe, Leif, Härdarmästare Leif Andersson.
Därför pratar vi också om kulturredaktören på Aftonbladet som ”Leffes jänta”.

Henning ja, tack gode Gud för Henning.
Som om hela Stockholm öppnade sig när jag fick lära känna honom. Som att alla platser till slut fick ansikten och namn. Ett öde som jag kunde förstå.

Flykten. Flykten handlar inte bara om att jag vill hem till ett annat språk och andra platser. Flykten handlar om att det är svårt att bryta upp från något efter fem år. Att det gått smärtfritt innan, att terminsvis lösa sig och ge sig av men inte nu.

Starkast till flykt manar insikten om att jag måste rota mig här om jag vill stanna här.

Att jag måste mäta ut platser, personer som är mina egna.
Att jag måste träffa överenskommelser som möjliggör min fortsatta existens här. Att jag måste bestämma mig, på riktigt, över att jag uträttar mer här än någon annanstans.

Jag ska bestämma mig någon annan dag. Inte nu när jag mentalt hukar mig. En annan dag ska jag också skriva något annat om staden och landet. Om förvirringen som uppstår när någon säger, ja men vi åkte till landet i helgen. Om hur heligt trött jag är på allt detta tjat om bönder.

Om kåda och svett och flanellskjortor och ljusblå berg.

 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 2

Vet du? säger jag
Näe, säger hon.
Jag har tänkt på det här med att det är flera assistenter som ser mig utan kläder varje dag än personer som ser på mig så på ett sexuellt eller romantiskt sätt.
Jaå…
Jag undrar vad det gör med en egentligen, kroppen som sin egen, som sexuell, som lustväckande.

Jag byter om under ett dansrep, drar ner bodyn så att brösten blottas. Koreografen har häpnat över att jag inte behöver ha bh under den tighta trikån. 
Alltså, vilka bröst!
Drar en klänning över huvudet. Scenografen kommer fram till mig.
Du är så fri med din kropp, säger hon. Det är en styrka.
Tack, men jag vet inte… säger jag.
Tänker på detta med att kroppen ses av så många, att det är sällan någon tar i mig på ett sätt som inte är professionellt om en slår ut det. Att en på något vis måste stänga av för att det ska gå att visa sig oklädd, halvklädd, utan bh för personer jag aldrig skulle göra det för om jag inte var funktionsnedsatt.

Ibland säger jag som retoriskt grepp att jag skulle kunna ställa mig naken framför vem som helst. Särskilt på scenen, performansen skyddar som den skyddat genom alla läkarundersökningar genom barndom, tillväxthormonstinna tonår och vuxendom. Den funktionsnedsatta kroppen som medicinskt objekt. Dess inverkan på personer med kroppar. Ännu ett forskningsämne.

Jag vill att du ska vara kortare än mig, säger jag första gången vi ses.Hon trampar ur skorna och faller på knä.Om en slår ut det är det många, som fallit på knä så, som jag velat skulle vara kortare än mig.

Kom du måste dra ner min dragkedja, säger jag.
Hon följer med mig ut i korridoren, vi viker in på mitt rum. Det brusar ofta i huvudet under det här året. Jag dricker vin som aldrig förr.När hon dragit ner den omfamnar jag henne.

Jag känner mig alltid så liten när du kramar mig, säger hon. 

Säg det, pockar jag.
Vaddå, du vet ju vad jag tycker.
Ja men jag måste höra det, säg det.
Okej, alltså, jag tycker att du väljer kläderna fint liksom, efter din kropp, och du har ett fint leende och händerna… fina händer.

Jag minns att jag på gymnasiet hamnade i ett samtal där jag trevande försökte formulera detta med att vilja bli objektifierad, att sluta vara hjärna. 
Vadå, vill du vara ett objekt!?
Jag kunde inte säga då det jag kan säga nu.
Nej jag vill inte bli objekt, jag vill bli kropp, inte en medicinsk kropp, utan en kropp som tillskrivs lust. Ett sådant privilegium, att veta att en har en kropp som tillskrivs sexuell attraktionskraft. En sådan rörelsefrihet.

Tillbaka till samtalet i textens början.
Det är ju inte det, säger jag. Jag vet själv att jag ser rätt bra ut. Estetiskt sett är det ju inget fel på kroppen som sådan, det är ju bara detta att en i bakhuvudet vet. Hela tiden ringer det om avvikelse mellan öronen.

Det är ju inte som att det aldrig händer, att någon aldrig tar i mig på ett sätt som inte är professionellt. Att jag aldrig möter någon blick som brinner och slås undan, att jag aldrig själv slår undan blicken. 

Innan jag går den kvällen plockar jag fram bilden på en annan mamma. Mamma Angie, hon som lärt mig att jag själv kan bli mamma, precis hur många gånger jag vill. Mother, viskar jag. Mamma. Hon tittar ut i fjärran på bilden. En stor hatt med vitt flor. Skarpa linjer i ansiktet, en höjd haka. Kroppen är objekt och performans, händelse. Den skapas och den ses, ibland med rätt ögon, ibland fel.

Kroppen är hennes, är allas, är ingens såsom den är min.

Den kvällen berättar jag från scen i skydd av performansen om min allra första. En sådan där tv-kärlek. Med blekt hår och trulig attityd. Jag har bestämt mig för att ibland gå ut på slak lina som sceniskt projekt att inte skriva och repa allt för mycket, ibland måste det bära sig själv.

Hon kommer fram efteråt när jag betraktar från scenkanten. Det är snart slut och som sista låt ska DJ:n spela Purple Rain. Jag tänker på Mamma, Angie. 
Hon sitter på knä. Säger att hon vill säga tack men att hon inte vet hur hon ska bete sig. Jag stryker med fingrarna över ett rakat huvud.
Då kysser hon mig. Hon kysser bra, bestämt.
Det är som om Purple Rain vrålar ut över oss. Hon smetar rött läppstift över mitt ansikte, trycker mig bakåt i stolen. Jag tappar balansen och tar stöd med handen mot hennes hals. Vi kysser varandra som djur, det är behövligt.

Varje gång är det som att det spränger upp ett land i bröstkorgen. Mutar in nytt territorium, flaggar för kroppens förträfflighet.
Jag kysser henne med all min ockuperade attraktionskraft. 

Standard

Skavet nr 1.

Jag läste Tala om klass för ett tag sen säger jag.
Jaha säger hon.
Jag vill skriva en annan slags arbetarklasshistoria säger jag [vill jag skrika] en som inte handlar om alkoholism och kulturellt mörker. En som handlar om att jag fått allt jag vet av de som medelklassen tror inget vet.

Vad som sagts en gång och vad jag borde svarat blixtar till:

Är de lärare dina föräldrar?
Nej (Far åt helvete min pappa är skogsarbetare.)

Jag börjar prata om Bibeln, om att prata teologi hemma, fast de aldrig skulle säga att det var det, etik och moral, politik, historia.
Kan man göra så? Ring skyddsombudet imorn.

Vet inte hur det landar, slutar mitt i som om jag överdriver. Får ofta den känslan, som om jag berättar en saga, som om det inte går att få ihop med bilden av vem som är vem.

Så många skav, funktionen och klasstillhörigheten. Mina föräldrar är inte obildade. De är utslitna. Och arga. Onöjda. Om de hade varit nöjda hade jag aldrig varit här.

Funktionen i kroppen, klassen bakom huden. Jag ler och nickar och sväljer mig igenom allt. Jag vill uttrycka mig men på vilken bekostnad?

Funktionshindret skapar en annan klasstillhörighet – om  jag inte varit funktionsnedsatt hade jag kanske tagit ett jobb vilket som helst. Eller kunnat jobba med vad som helst, städat, sprungit i trappor med tidningar, baxat papplådor med mat som någon annan kan köpa. Skrivit på nätterna, bidat min tid.

Bott i kollektiv i ett hus utan hiss med betydligt mindre hyra.

Är du blind, när du säger att funktionen inte är beständig, att den inte är jämbördig med maktordningar som klass och kön. Jag var arg sist jag skrev om detta, skrev om en spasmad gaffel som skulle riva ner alla dina böcker i din bokhylla. Jag orkar inte skriva så nu, jag är ledsen och har ont i lederna, min dyra studentlägent med hiss (!) är kall.

Ack kära queera kristenhet från gårdagen. Nyvigd präst med glittrande ögon. Jag är tacksam för att får höra till med honom, som om han vet. Innan jag ska åka säger min mamma: Vad ska du ha på dig? Putsa skorna!

Putsa skorna för din egen skull.
Helt och rent för din egen skull.
Putsa skorna så att ingen ska tro att du inte kan.

Andas ut, tala lugnt och sansat.
Brusa inte upp, missbruka inte Guds namn, svär inte.

Titta djupt i handläggarens ögon, i jurymedlemmens, i föreläsarens.

Allt kan förvägras oss men inte vår självaktning.

Hur känner en som förälder när samhället vill förvägra ens barn vettig skolgång?
Hur känner en som det vuxna barnet när samhället förvägrar jämställt liv?

Inte utan att jag blev lite sugen säger jag

På vadå, att blir präst? svarar mamma
Äh, jag vet inte svarar jag.

Sen pratar vi om döden, vi pratar mycket om döden i min familj. Det är okej säger mamma. Det är oundvikligt.

Otroligt bra säger examinatorn. Tänk på din avhandling, alltså att doktorera.Det brusar i huvudet. Jag vill fnissa och sparka bakut samtidigt.
Nej tack, jag vill inte vara akademins gullegris.

Jag ringer mamma, alltid mamma. Försöker skriva en text om mamma till en poesiläsning nästa vecka. Det går dåligt, det går mest ut på att mamma måste rädda mig.

Gör det säger hon, gör det.

Jag prövar det, skriver mitt eget namn XX, PhD. En måste göra så ibland, våga tro på något en inte vet något om.
En stad ovan molnen.

Standard