Skavet nr 1.

Jag läste Tala om klass för ett tag sen säger jag.
Jaha säger hon.
Jag vill skriva en annan slags arbetarklasshistoria säger jag [vill jag skrika] en som inte handlar om alkoholism och kulturellt mörker. En som handlar om att jag fått allt jag vet av de som medelklassen tror inget vet.

Vad som sagts en gång och vad jag borde svarat blixtar till:

Är de lärare dina föräldrar?
Nej (Far åt helvete min pappa är skogsarbetare.)

Jag börjar prata om Bibeln, om att prata teologi hemma, fast de aldrig skulle säga att det var det, etik och moral, politik, historia.
Kan man göra så? Ring skyddsombudet imorn.

Vet inte hur det landar, slutar mitt i som om jag överdriver. Får ofta den känslan, som om jag berättar en saga, som om det inte går att få ihop med bilden av vem som är vem.

Så många skav, funktionen och klasstillhörigheten. Mina föräldrar är inte obildade. De är utslitna. Och arga. Onöjda. Om de hade varit nöjda hade jag aldrig varit här.

Funktionen i kroppen, klassen bakom huden. Jag ler och nickar och sväljer mig igenom allt. Jag vill uttrycka mig men på vilken bekostnad?

Funktionshindret skapar en annan klasstillhörighet – om  jag inte varit funktionsnedsatt hade jag kanske tagit ett jobb vilket som helst. Eller kunnat jobba med vad som helst, städat, sprungit i trappor med tidningar, baxat papplådor med mat som någon annan kan köpa. Skrivit på nätterna, bidat min tid.

Bott i kollektiv i ett hus utan hiss med betydligt mindre hyra.

Är du blind, när du säger att funktionen inte är beständig, att den inte är jämbördig med maktordningar som klass och kön. Jag var arg sist jag skrev om detta, skrev om en spasmad gaffel som skulle riva ner alla dina böcker i din bokhylla. Jag orkar inte skriva så nu, jag är ledsen och har ont i lederna, min dyra studentlägent med hiss (!) är kall.

Ack kära queera kristenhet från gårdagen. Nyvigd präst med glittrande ögon. Jag är tacksam för att får höra till med honom, som om han vet. Innan jag ska åka säger min mamma: Vad ska du ha på dig? Putsa skorna!

Putsa skorna för din egen skull.
Helt och rent för din egen skull.
Putsa skorna så att ingen ska tro att du inte kan.

Andas ut, tala lugnt och sansat.
Brusa inte upp, missbruka inte Guds namn, svär inte.

Titta djupt i handläggarens ögon, i jurymedlemmens, i föreläsarens.

Allt kan förvägras oss men inte vår självaktning.

Hur känner en som förälder när samhället vill förvägra ens barn vettig skolgång?
Hur känner en som det vuxna barnet när samhället förvägrar jämställt liv?

Inte utan att jag blev lite sugen säger jag

På vadå, att blir präst? svarar mamma
Äh, jag vet inte svarar jag.

Sen pratar vi om döden, vi pratar mycket om döden i min familj. Det är okej säger mamma. Det är oundvikligt.

Otroligt bra säger examinatorn. Tänk på din avhandling, alltså att doktorera.Det brusar i huvudet. Jag vill fnissa och sparka bakut samtidigt.
Nej tack, jag vill inte vara akademins gullegris.

Jag ringer mamma, alltid mamma. Försöker skriva en text om mamma till en poesiläsning nästa vecka. Det går dåligt, det går mest ut på att mamma måste rädda mig.

Gör det säger hon, gör det.

Jag prövar det, skriver mitt eget namn XX, PhD. En måste göra så ibland, våga tro på något en inte vet något om.
En stad ovan molnen.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s