Skavet nr. 2

Vet du? säger jag
Näe, säger hon.
Jag har tänkt på det här med att det är flera assistenter som ser mig utan kläder varje dag än personer som ser på mig så på ett sexuellt eller romantiskt sätt.
Jaå…
Jag undrar vad det gör med en egentligen, kroppen som sin egen, som sexuell, som lustväckande.

Jag byter om under ett dansrep, drar ner bodyn så att brösten blottas. Koreografen har häpnat över att jag inte behöver ha bh under den tighta trikån. 
Alltså, vilka bröst!
Drar en klänning över huvudet. Scenografen kommer fram till mig.
Du är så fri med din kropp, säger hon. Det är en styrka.
Tack, men jag vet inte… säger jag.
Tänker på detta med att kroppen ses av så många, att det är sällan någon tar i mig på ett sätt som inte är professionellt om en slår ut det. Att en på något vis måste stänga av för att det ska gå att visa sig oklädd, halvklädd, utan bh för personer jag aldrig skulle göra det för om jag inte var funktionsnedsatt.

Ibland säger jag som retoriskt grepp att jag skulle kunna ställa mig naken framför vem som helst. Särskilt på scenen, performansen skyddar som den skyddat genom alla läkarundersökningar genom barndom, tillväxthormonstinna tonår och vuxendom. Den funktionsnedsatta kroppen som medicinskt objekt. Dess inverkan på personer med kroppar. Ännu ett forskningsämne.

Jag vill att du ska vara kortare än mig, säger jag första gången vi ses.Hon trampar ur skorna och faller på knä.Om en slår ut det är det många, som fallit på knä så, som jag velat skulle vara kortare än mig.

Kom du måste dra ner min dragkedja, säger jag.
Hon följer med mig ut i korridoren, vi viker in på mitt rum. Det brusar ofta i huvudet under det här året. Jag dricker vin som aldrig förr.När hon dragit ner den omfamnar jag henne.

Jag känner mig alltid så liten när du kramar mig, säger hon. 

Säg det, pockar jag.
Vaddå, du vet ju vad jag tycker.
Ja men jag måste höra det, säg det.
Okej, alltså, jag tycker att du väljer kläderna fint liksom, efter din kropp, och du har ett fint leende och händerna… fina händer.

Jag minns att jag på gymnasiet hamnade i ett samtal där jag trevande försökte formulera detta med att vilja bli objektifierad, att sluta vara hjärna. 
Vadå, vill du vara ett objekt!?
Jag kunde inte säga då det jag kan säga nu.
Nej jag vill inte bli objekt, jag vill bli kropp, inte en medicinsk kropp, utan en kropp som tillskrivs lust. Ett sådant privilegium, att veta att en har en kropp som tillskrivs sexuell attraktionskraft. En sådan rörelsefrihet.

Tillbaka till samtalet i textens början.
Det är ju inte det, säger jag. Jag vet själv att jag ser rätt bra ut. Estetiskt sett är det ju inget fel på kroppen som sådan, det är ju bara detta att en i bakhuvudet vet. Hela tiden ringer det om avvikelse mellan öronen.

Det är ju inte som att det aldrig händer, att någon aldrig tar i mig på ett sätt som inte är professionellt. Att jag aldrig möter någon blick som brinner och slås undan, att jag aldrig själv slår undan blicken. 

Innan jag går den kvällen plockar jag fram bilden på en annan mamma. Mamma Angie, hon som lärt mig att jag själv kan bli mamma, precis hur många gånger jag vill. Mother, viskar jag. Mamma. Hon tittar ut i fjärran på bilden. En stor hatt med vitt flor. Skarpa linjer i ansiktet, en höjd haka. Kroppen är objekt och performans, händelse. Den skapas och den ses, ibland med rätt ögon, ibland fel.

Kroppen är hennes, är allas, är ingens såsom den är min.

Den kvällen berättar jag från scen i skydd av performansen om min allra första. En sådan där tv-kärlek. Med blekt hår och trulig attityd. Jag har bestämt mig för att ibland gå ut på slak lina som sceniskt projekt att inte skriva och repa allt för mycket, ibland måste det bära sig själv.

Hon kommer fram efteråt när jag betraktar från scenkanten. Det är snart slut och som sista låt ska DJ:n spela Purple Rain. Jag tänker på Mamma, Angie. 
Hon sitter på knä. Säger att hon vill säga tack men att hon inte vet hur hon ska bete sig. Jag stryker med fingrarna över ett rakat huvud.
Då kysser hon mig. Hon kysser bra, bestämt.
Det är som om Purple Rain vrålar ut över oss. Hon smetar rött läppstift över mitt ansikte, trycker mig bakåt i stolen. Jag tappar balansen och tar stöd med handen mot hennes hals. Vi kysser varandra som djur, det är behövligt.

Varje gång är det som att det spränger upp ett land i bröstkorgen. Mutar in nytt territorium, flaggar för kroppens förträfflighet.
Jag kysser henne med all min ockuperade attraktionskraft. 

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s