Skavet nr. 16

Kommer hem och tänker att hälsan tiger still. Lyckan också.
Tänker att jag kommer minnas den där ryggen tills jag dör.

Att den var bred och stolt och dess blotta varande sa att den väjt för något. Eller någon.
Att jag minns hur det kändes att vila handflatorna mot den med kroppens tyngd, gränsle över knäet, mot min. Att det var naturligt att den kom till mig, att vi rörde oss i omloppsbana.
Att vi uppgick i symbios så som jag ofta gör.

Tänker på Skavet som misärskildring.
Den är inte sådan, men den kan vara.
Att kraften som alltid lurar under ytan.
Att du bryter ut i korta stunder, attacker.
Att få vet att den är en platå där allt är uppdukat. 
Hela mig.

Jag har skrivit om tiden där förut. Den med ryggen, med handflatorna mot den, med den andra kroppen gränsle över min i ett feststökigt kök. Jag har skrivit om henne. Om frälsningens förvissning och den organiserade religionens tvång. Om kropparnas hänryckning. Om rödvin.

Om henne, men inte honom.

Vi delar något som ibland tunnats ut på vägen, sträckts som en sena, hon och jag.
Jag känner mig så liten med dig. Har hon sagt.
Jag kände mig så stor med dig. Du kanske inte vet det nu.

Sällan känt mig sådan efteråt. Inte på det sättet. Två meter lång och stark. På ett sätt som ingen sett mig innan. Och bara ett fåtal efteråt.

Det var i din blick jag lärde mig att kroppen besatt attraktion.
Den som bara några år tidigare sprängt och bultat i tillväxthormonernas retlighet.

Det korta håret, de breda armarna, att jag blev misstagen för pojke för första och enda gången i mitt liv.
Den som sedan liksom dröp av. Rann av mig.

Och jag skrev i den rosa anteckningsboken, 38 kilo.
Den som återgick till en hård knotighet. Allt utom armarna.
Den som tog trevande steg bland korta kjolar och djupa urringningar.
Den som med flit lät pärlhalsbandet falla mellan brösten.

Och hon sa, du måste förstå vad du besitter.
Och hon sa, du vet att jag har svårt att välja.
Och jag sa, det är okej.

Med henne blev alla mina konstnärliga visioner sanna.
Det som förut varit pretentioner fick fast mark och handlingsutrymme.
Från det skjuter jag ifrån fortfarande.

Det kan vara så här stort. Det måste få vara det.
Det finns ingen säkerhetsbroms. Inga andra vägar.

Att han och jag också enades om det.

Om respekt för omdanelse som subversivt medium.
Att det till slut bara var han och jag där.

Att det var tillvarons sista dagar.
Inget att förlora, inget att vinna.
Allt redan utlagt, förbrukat.
Alla roller redan fasta. 

Att jag några dagar innan känt hans handleders mjuka skinn under händerna.
Att det var okej, den jag var där. Att det var ett år som gav tillbaka allt som jag under hela min uppväxt gett ut.
Att jag, trots att det skavde och skavde och jag skrev och skrev, som nu. I stilla ögonblick blev sedd som den jag var. Att jag inte duckade utan tog emot det.

Man kan inte få allt man vill.
Han armars mot golvet.

Senare i tillvarons sista sekunder.
Han som somnat bredvid mig.
Jag som tänker att jag inte är en sådan som gör sådant här.
Men att han är en sådan som kan få vara så här med mig.
Att han betrott mig med en hemlighet.
Den om barndomens dröm, om att få gyllene skor av en prinsessa.
Att hon drar ut en låda i en byrå och ger dem till honom.
Att jag tänker att det är hans förmåga han får, och min.
Att berätta.

Jag får ont i magen av att läsa.
Bra! Jag vill att det ska vara så.
Att skavet ska slå dig i magen och stryka din kind efteråt.

Hans mjälla hud på handlederna. De kvicka ögonen.
Ryggen i köket. Rödvinsglasen. Vodkan.

Att jag vakande där också med känslan av att någon brutit upp bröstkorgen för att krama hjärtat som en bultande tyngd mellan fingrar.

Att det snart är tio år sen.
En tror inte att en någonsin ska bli så gammal.
Att en ska se tillbaka och tänka, det var nyss och tio år sen.
Jag skriver detta nu. 
För att skavet är en plats för det som du såg, och den som du inte såg.

För den stunden när vi överenskommit att anförtro så mycket vi mäktade med till varandra. Att vi såg varandra med kärlek.
För den stunden när han somnat och inte jag, när natten var ljus och sval. Och allt var stilla inför övergivandets faktum.
För att lyckan är still och förvissningen och känslan av berättigande.

Men skavet är en brännande il längs med ryggen.
Mitt knotiga knä i magen. 
Min hand över kinden.
Rörelsen in mot dig och bort från dig.
Samtidigt.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 15

Skavet som skaver av att ha skrivit Skavet.
Känns mycket passande att diskutera detta som Skavets femtonde inlägg.

Jag är tillbaka på ruta ett. Eller är jag egentligen på någon ruta alls.
Jag blottade mig så in till märgen i nummer fjorton. Så till den milda grad att jag egentligen inte borde gjort det. Blottlade mina tillkortakommanden, min benvita hårda ångest mellan revbenen.

Jag drabbas ibland av en slags känslomässig synestesi. Som att kroppen översköljs av en känsla bara i en viss del. Jag kan inte svälja mig bort från detta. Kanske ska jag inte ens lägga ut detta på Skavet, till allmänhetens beskådan.
Skavet, är det egentligen känslomässig freakshow? Var går gräsen? Måste rita upp den för mig själv. Bred 

Känslan av att hur mycket jag än skriver fram. Hur mycket verbal och textmässig plats jag än tar är det jag som är den främmande. Hela tiden. Ingenstans får jag vila.
Förstår ni, jag vill vila ut.
Jag vill falla mot något bekant.

Nu bryter jag alla tabun. Skjuter ifrån som från en hal kaklad bassängkant. Spränger en gräns som någon ritat upp utan mig.

I slutända är detta scenariot mot vilket hjärnan rusar. Ingenstans kommer ett sammanhang som det jag rör mig i med lätthet finnas. I alla sammanhang kommer jag att vara fel. För mycket, för lite, för specifik.

Ingenstans kommer jag ens kunna skriva fram det så att folk kommer att förstå.
Det kommer inte gå för orden betyder inte samma sak. De har inte samma betydelse för mig som för dig. Känslolägena är som olika frekvenser, när de kommer samman gnisslar och tjuter det oroväckande.

Ta emot mig. Jag rasar nu. Ta emot mig.
Varifrån kommer detta bråddjupa behov av upprättelse, om att kunna skriva så att precis alla förstår varje nyans.

Att texten blir en annan när du läser. Så behöver det vara. Så är det. Men jag behöver förklara. Jag vill att du ska se det i det ljus som ingen annan låter skina på det.
Jag är stressad över hundra andra grejer. Det är det som gnager och retar och får mig att känna som om jag flyter ut i kanterna.

Måste öppna ett fruktansvärt jobbigt mail som slickar självvärdet mothårs. 

Detta med att jag hela tiden känner mig som en samhällelig utgiftspost, att jag får det nedtryck i halsen med sådan kraft. Detta gör att jag känner det som om jag stod på en kal berghäll, att jag skrek ut hur jag såg mig men ingen såg mig så.
Jag blir arg men höjer inte rösten. Jag väser mellan tänderna. 

Hur gick det med det där sceniska här om dagen?
Jo tack, över förväntan.

Det gick bra.
Men dagen efter var det som att någon bilat upp hela bröstkorgen.
Jag orkar inte, ska börja skriva något annat. Något om gulliga hundar.
Något som gör att folk inte håller andan och blir tårögda i en bar klockan tio på en fredagskväll.

Är i samma känsla som för några Skav sedan. Måste börja röka.
Tänker att det alltid är den här känslan när något slagit hårt men lite utanför målet.

Att jag måste tillåta ordet att söka sin egen väg.

Tänker så om mycket. Att det vore bättre om jag forskade och skrev om annat. Om sådant som inte var inpå huden. Under skinnet. Att jag inte ställde mig på scen, i en bar, klockan tio och skrek ut mitt innersta. Att det också är funktionshinderpositionens verk. Var börjar och slutar en integritet?

Men det är inte sant det heller, kanske är det nu fiktionen träder in?
Jag menar, att jag har integritet absolut, men att jag tänker att det är orden och scenen, performansen, omdanelsen som skyddar mig, som låter dig se mig.

Jag vill stå på scen, i en bar, klockan tio på en fredagskväll, höra att det stillnar och se att det blänker i ögonen. Här, här min brist, min smuts. Den är som din fast du inte tror det. Nu blir den uppenbar. Stoppa den under tröjan som en kattunge.

Sanningen är att jag inte känner mig smutsig när jag blottar mig. Att det då är en styrka som rusar ut i venerna.  Att jag håller mikrofonen som vore den ett vapen. Att skriver som om det kunde bära hur långt som helst. Att jag med flit söker ögonkontakt från scenen. Att jag kräver att du ser mig då. 

Sanningen är dock att jag måste akta mig för rekylen.

Att jag bara känner mig smutsig, fel, när någon ser mig som något annat. När jag misslyckas att förmedla det jag vill. När jag blottar mig men någon annan duckar för skottet. Att det kommer tillbaka till mig. Vänder runt och slungas in i mig igen.

Den som blottat sig är fri att tala. Att skriva utan fiktion. Den som står på knä redan kan inte falla. Jag menar inte att jag kryper, att jag rör mig hukande, absolut inte. Makten är min för det är jag som talar. Men det är ett annat lager som pressar sig ut genom skinnet. Att du känner min brist men jag inte känner din. Även om jag påpekat att det allmängiltiga är maktrelationen sådan. Att jag blir synlig, men du kan gömma dig.

Fast jag vet det skakar det mig.
Stillnar bara innanför bröstet när jag tar till den enda kraft jag vet om.
Ordet.

Standard

Skavet nr. 14

Det handlar om klass. Socioekonomisk status, om en så vill. Men det vill inte jag. Klass är mer än ekonomi. Klass är mer än vad du tror du ser, vad du tror du vet.
På högstadiet var jag i en grupp som mest bestod av ungdomar med medelklassbakgrund, deras föräldrar var lärare, präster, ekonomer. Jag älskade att prata politik med min bästis pojkvän som var med MUF. Vi höll aldrig med varandra – men det gjorde inget.

När jag flyttade för att gå på gymnasiet kom jag ibland tillbaka på helgerna och hängde med dem. En gång när vi hetlevrat diskuterade detta med friår (Min mamma hade det men bara ett halvt, hon och hennes kollega fick dela) och MUF-pojkvännen menade att det var en förkastlig grej för det fanns ju semester och vill en fortbilda sig fick får en ta tjänstledigt eller säga upp sig. Detta med att en person som kanske inte annars hade kunnat etablera sig på min mammas arbetsplats fick gå in och jobba och sen kunde söka sig vidare på denna merit verkade inte komma för honom.
Då sa en annan kille i gänget:

Det är skönt att du är här Christine för annars håller de bara med varandra hela tiden!

En annan gång sa en kille i gruppens utkanter att han kunde se att en kille i hans klass skulle gå direkt från skolan till att vända hamburgare på Sibylla. Uttalandet dröp av klassförakt, förakt för svaghet, förakt för den nämnda killens ensamstående mamma. Men det var också uppenbart att en 15-åring inte kommit på den analysen själv. Att vi som barn lika gärna inte hade kunnat kategorisera varandra på detta sätt. Inte brytt oss. Tänkt att vi var barn, att vi inte hade behov av att klassmärka varandra utan gett den andra friheten som alla barn bör ha, den att få bli vad som helst. Men att det var så en pratade om andra i hans familj.

Jag kommer ihåg att han vände sig mot mig och flinade, som om jag skulle hålla med. Jag var redan då ganska bra på att lägga ut texten men just där och då brann det bara till i huvudet. Jag orkade inte svara något smart. Förresten finns det inget smart att svara. Jag tror att jag väste något i stil med: Men du är ju sjuk i huvudet. Sen gick jag.

Varför var jag då med dessa personer?
Vi delade samma intressen på många plan, musik, kultur och att diskutera det som vi inte höll med varandra om. Vi brukade se fransk film tillsammans i nyktra sammanhang.
Min bästis som var tillsammans med MUF-killen var inte heller medelklass. Hennes pappa var långtradarchaufför och hennes mamma hemmafru. Det var inte helt homogent men arbetarerfarenhet var isolerade i öar i ett hav av lugna diskussioner om kulturyttringar.

Tills jag inte höll med.

Jag hade kunnat välja en annan väg. Första helgen i sjuan frågade min gamla mellanstadiebästis om jag ville komma på fest hos henne. Jag tackade nej. Min brorsa tackade ja. I efterhand har jag fått höra att detta var festen där folk kysste varandra för första gången. Många hade sin första fylla. För tidigt, absolut. Men det fanns där. Jag var medräknad. Jag undrar vad som hade hänt om jag tackat ja…

Efter högstadiet kan jag lajva medelklass så bra att folk ofta säger.
Ja men du är ju medelklass.
Eller raljerar om arbetarklassen i ett samtal där jag är med för att de tror att jag inte är därifrån.

Det har inte bara med att jag lärt mig koderna att göra. Jag har uppfostrats med ett stort mått kulturellt kapital i bagaget, ett sådant som en lätt tillskriver folk vars föräldrar är lärare, präster, ekonomer. Inte sådana vars föräldrar är skogsarbetare och fotvårdsspecialister.

Jag har lärt mig om samhällspolitik och världshistoria av min pappa.
Jag har lärt mig om vilka kläder som passar till vilka skor av min mamma, när en har på sig vad och vilka bestick en tar först om det finns flera.

Hon är också den som lärt mig vilka poeter som är bra, och vilka som anses bra för att de skriver ogenomträngligt.
Kunskap är makt. Respektabilitet är ett medel för att tränga sig in någonstans och sen utbrista: jag är inte den ni tror jag är.

Således kan jag diskutera litteratur med min kompis mamma som är präst. Vi har samma favoritroman, Lewis resa av PO Enqvist. Jag kan prata politik och krigshistoria med män som är dubbelt så gamla som mig. Jag är socialt gångbar. En överlevnadsstrategi.

Men det finns en plats där det lyser igenom. Att jag inte är så där svalt reflekterande som vi förväntar oss att medelklassen är. Inte heller vill jag vara det. När vi grälar.
Är du arg? Säger hon.
Nej! Säger jag övertygande genom att höja rösten.
Nu lät du arg igen, kan vi inte prata på ett lugnt och sansat sätt.
Jag är lugn! Du fattar ju inte, jag är passionerad.

Sen skjuter det ifrån. Mellan oss handlar det inte egentligen om klass utan om uppväxterfarenheter. Men för mig gör det det ändå. Långt där inne säger något.
Du måste stilla dig. Inte brusa upp, tala väl avvägt. Den som talar lugnt och sansat får tala hela tiden. Den får beskriva världen. Fast det egentligen är den som skriker som behöver höras.

Jag är sällan arg. När jag är arg skriker jag inte. Jag skriker inte nu heller, jag höjer rösten.

Fast jag vet att det mellan oss inte handlar om klass. Inte handlar om att hon tycker jag är för mycket eller vulgär. Utan att en höjd röst för henne betytt hot. Känner jag mig ändå bakbunden av klassamhällets bild av mig.

Jag tänker att i min familj höjer en rösten för att visa engagemang. För att säga, ja, jag håller med eller, jag håller inte med, men det är okej.

När hon säger att vi ska prata lugnare, rusar något mot mig inombords med höjda knytnävar. Du är fel vrålar det. Så gör en inte, en gör så här, en måste lugna sig, stilla sig, ens känsla är sekundär.

Hon menar att det inte är vad en säger utan hur en säger det. Jag håller med. Det är orättvist mot både henne och mig att klass spelar en sådan stor roll när det inte ens handlar om den just nu.
Men jag säger ju vad jag menar! Vill jag skrika, jag är inte arg, det är så här jag har blivit uppfostrad. Det är inte fel!
Inte fel, inte fel.

Jag tänker på den tryckande känslan av tysthet i hemmen hos mina högstadiekompisar. Känslan av att jag fick svälja och inse att vissa sätt att tala och vissa saker att tala om var farliga här. Inte farliga på riktigt. Utan farliga för att det kunde bli, gud förbjude, konflikt. Att jag kunde halka ur, blotta mig, bli sedd som vulgär.

Egentligen förstår vi varandra hon och jag. Till slut kommer vi alltid till samma slutsats, att vi måste ge utrymme för varandras sätt att tala. Jag är inte arg när jag höjer rösten. Hon vill inte mästra mig när hon pratar lugnt och analyserande – hon vill förstå. Ändå kan jag inte komma ifrån det. Att jag känner mig otillräcklig. Att det orättvist för att det inte är hon som får mig att känna så.

Jag har inte kunnat komma ifrån att jag fantiserat om detta på sistone, att jag säger det i halvmörkret på en klubb.

Du, vet du, jag har tänkt på en sak som jag vill göra…
Jaha, vaddå.
Jag vill arbetarklassgräla.

Jag vill låta trycket rusa genom kroppen och ut genom munnen. Jag vill vifta med händerna och höja rösten så mycket jag vill. Utan att den andra tror att jag är arg. Hen ska också höja rösten och säga ja men du vet det är ju helt jävla sjukt. Och sen ska vi titta på varandra och skaka på huvudet och andas ut och nicka.

Jag vill säga vad jag menar som jag menar det. Vissa saker kan en prata lugnt och sansat om. Om visst måste en höja rösten. Om visst måste ta plats. Du kan tro att jag är vulgär om du vill. Men just nu önskar jag mig hetast av allt att få gräla utan restriktioner. Att få kasta mig ut i argumentation utan säkerhetsnät för att jag vet att jag landar mot kärlek och acceptans även om vi inte håller med varandra nu.

I alla de tysta köken i min uppväxt hade jag önskat en medvetenhet om det samma.

Standard

Skavet nr 13

Det kommer att ge med sig, sa hon.

Mamma och jag pratar i telefon som alltid.
En vän som har ett litet barn sa för ett tag sen att hon pratat med sin partner om detta med att deras barn ska växa upp och växa ifrån dem.
Tänk, sa partnern, sen kommer hen inte ringa till oss längre.
Jo, sa min vän, Christine ringer sin mamma flera gånger om dagen.

Det är i mamma jag landar. Det är för mamma jag spelar den där videon där Jokkmokks Jocke presenteras som Sveriges Johnny Cash i svensk-amerikansk radio på sjuttiotalet och vi skrattar så vi kissar på oss.
Det är mamma som skickar en termometer på posten när värmen in min lägenhet inte går att få jämn, bovärden inte lyssnar och lederna skriker under både täcke och filt om nätterna.

På en lapp skriver hon.
Nu har du bevis, bra att ha när en pratar med de som tror de förstår.

Jag tänker ofta på vad det ger att ha en grundad och respektfull vuxenrelation till sina föräldrar. Många jag känner har det inte. Jag drabbar av en slags skuld. Att jag haft det för bra egentligen, att jag alltid kunnat komma hem, att inget jag gjort spelat in i hur mycket de velat offra för mig. Att de aldrig velat forma mig.

När jag var runt 20 och tvivlade på om det verkligen var kulturarbetare jag skulle bli som funkis och arbetarklass och sa att jag kanske heller kunde bli något annat, tog min bror elektrikern och fabriksarbetaren som exempel, sa mamma.

Ett bra samhälle behöver kultur.

Ett bra samhälle behöver kultur och den som ingen sett eller hört måste skapa den. Den som inte blir hörd måste tala från en scen.

Men med vilka resurser då?

Med vilka pengar?

För vilken publik?

Imorgon ska jag stå på scen.

Har varken skrivit eller repat. Det kan tyckas nonchalant men jag övar mig på att inte vara för tillrättalagd, att skjuta ifrån som autodidakt (fast det egentligen är lögn, jag har studiemedelsfinansierad konstnärlig utbildning i bagaget.) att våga språnget för att jag vet att det går.

Jag känner scenen, den känner mig.

I morse läste jag en text från kvällspressen om en rullstolsburen man som filmats av Försäkringskassan när han druckit öl på en bar och sedan hade de gjort en bedrägerianmälan. Dricker en öl på lokal är en ju inte i behov av hjälp, menade de.
Domen blev dock att mannen inte lurat till sig något som helst.
Han hade, menade domstolen, inte bara levt utan levt till fullo!

Trots det slår paranoian ut med full kraft i bröstet. Så många gånger som jag rör mig i krogmiljö, som jag står på scenen, som jag lyfter kroppen över marken dinglades i luften medan armmusklerna spänns. Det måste ju betyda att jag också kan klä på mig alla mina kläder, bära, sköta min (o)personliga hygien. Så är det säkert!

Jag andas ut, försöker tvinga det ifrån mig. Ingen kommer spionera på mig. Intalar jag mig. Om de gör det och ser att jag ibland går ned för en trapp med hjälp, att jag ibland står på en scen, att jag efter 22 år klarar av att lyfta kroppen med armarna, vad ska det egentligen betyda? Vad betyder enstaka tillfällen i en människas liv för hur hela hon uppfattas?

För många inget. För många är det tillåtet att tala om enstaka tillfällen. Bara för att en klarar av att springa ett maraton en gång om året är det ingen som kräver att en ska göra det varje dag resten av livet.

För andra allt. För några finns det inget som heter enstaka tillfällen eller omständigheter. Om du är förlamad men kan lyfta handen till munnen så att du kan äta eller dricka öl kan du också lagat mat och duscha själv. Smaka på den!

Jag skjuter paranoian ifrån mig. I år ska jag inte vara rädd. Fast det är assistansomprövningens år. Det är också kampens år, och handlingens, och tillförsiktens.
Jag är inte rädd. Det är någon som är med mig.

Men ändå.
Mamma och jag.
Jag säger.
Jag klarar inte av att tänka på hur otroligt hårt det är hela tiden. Det går inte, en blir ju knäpp.
Mamma säger.
Det går inte gräva ner sig, en måste lyfta blicken och se att de är många som vill samma sak. Kanske många som vill sådant som vi inte vill också. Men vi är fler. Du måste ha roligt också! Det kommer att ge med sig. Det måste bli ändring.

Det måste bli ändring. Många är vi som tänkt så, många som lyckats, många som tröttats ut och många som under sin livstid aldrig nådde fram till målet. Att bli sedda som människor, individer, medborgare.

Albin, som jag skrev om för några skav sen. Han heter inte Albin egentligen, men kanske måste hans namn utgöra en del av fiktionen, kanske skrev jag hans namn fel med flit.
I sprickorna ska det uppstå. Det som är alla till del.

Albin som inte hette Albin utan något annat, han sa i alla fall med sin klara gubbröst som en stillnad sjö på hösten.

Min bror bjöd mig till Amerika, han skulle betala biljetten. Men jag sa, jag vill hellre stanna här och hjälpa till att omdana det svenska samhället. Sålunda tog jag fattigdomen.

Kanske är det så. Kanske kan jag inte tro att jag under min livstid kommer vara med om det stora paradigmskifte där de samhälleliga begräsningarna som skapat min marginaliserade position ger vika som en lavin.
Kanske blir jag inte under min livstid sedd som människa, individ, medborgare av samhället.
Och kom nu inte och säg att det är så – att jag är människa, individ och medborgare.
Det inte sant.

I min broders, i min systers, i mitt syskons ögon är jag kanske människa.
Men i samhällets är jag utgiftspost. Det är vi alla. Det är inte okej, men det är sant, du har kanske bara inte blivit sedd som det själv än.
Kanske ligger du fortfarande på plus. 

Imorgon ska jag stå på scen. Imorgon ska jag inte vara rädd. Imorgon ska jag vara hemma. Imorgon ska jag skjuta ifrån mot en djup botten av slit och hänryckning. Imorgon ska jag tänka på Albin, som inte hette Albin. Imorgon vill jag bli kysst. Imorgon tar jag abjektionen.

Imorgon skjuter jag ifrån från den. 

Standard

Skavet nr. 12

Jag väntar fortfarande på en ursäkt.
Från den gymnasielärare som när jag påpekade det problematiska i att de lagt in en tipspromenad i skogen som obligatorisk aktivitet på en teambuilding-dag sa till mig:

Som handikappad [sic] kommer du få vänja dig vid att vara sist i livet.

Jag kväljs när jag läser det nu. Men han sa så. Och jag sa emot och sen grät jag.

När det blev uppståndelse för att jag grät kom en annan lärare fram, inte han, och sa att hon mycket väl förstod detta för att hennes son hade diabetes. När det var barnkalas fick han aldrig godis som de andra barnen.

Jaha, men om du fattar det tänk på det då. Ibland går det kanske inte praktiskt att fixa, ibland kanske en till och med glömmer. Men då svarar en inte så.
Några dagar efter satt jag på kontoret hos rektorn för vårt program och sa att jag förväntade mig en ursäkt från mannen som sagt detta om mig.
Hon sa att hans fru var sjuk. Och att det hjärtat var fullt av talade munnen.
Jag var knappt 18 år, han var långt över 50. När jag gick därifrån sa hon.
Du ser blek ut, hur mår du?
Jag mår bra, tro aldrig att jag skulle säga något annat till dig.

Jag väntar fortfarande på en ursäkt. Från han, från hon, från en annan lärare som sade.
Ja det är ju tur att du får komma ut och röra på dig ibland. När vi slog följe mellan folkhögskolans matsal och undervisningslokalen.
Eh, heheh… antar jag att jag sa. Eftersom jag verkligen inte visste vad jag skulle svara.

Nej, men du vet. Jag ligger ju helt lealös i sängen alla andra dagar. Jag tar mig ju verkligen inte fram gående här bredvid just nu, det är en illusion. Och även om jag inte gjorde det. Även om jag behövde rullas in på bår, så är jag väl ändå här. Det är väl ändå du som berömmer mig för mitt språk varje gången kursen träffas.

Detta att jag på en sekund förvandlats från en tänkande människa till en värnlös stackare mitt framför ögonen på dig.
Välviljans magi!
Du tror att du är snäll men du är det inte.
Jag är alldeles för väluppfostrad för att snäsa tillbaka att det är ju tur att tant också får komma ut, om några månader kanske tant vill låna rullatorn för en vet ju hur livet blir när en bli pensionär.

Men jag har bra minne. Och en dag ska ni alla betala.
När en sak kommer fram i ljuset flyter andra upp utan att jag tänker på det.
Tränger sig fram genom ben och senor och lyser igenom på bröstet.
Som en diabildsduk där ett förtret byts mot ett annat.

Det kan vara hänt att gymnasieläraren hanterade sin frustration över sin sjuka frus samhällsposition när han sa så till mig.
Men herregud, solidaritet människa.
Jag köpte inte det då och jag köper inte det nu heller.

Under samma period samåkte jag ofta med samma personer när jag åkte hem till mina föräldrar över helgen.
En lite äldre tjej med kognitiva funktionsnedsättningar som vi hämtade på hennes jobb och en alkoholiserad man som vi alltid hämtade upp med Systemetkassen och kryckan på torget vid Åhléns.

Jag satt fram och de satt bak. Den andra tjejen kommunicerade mest med ljud och mannen satt bredvid henne och luktade av rök och surnad tvätt.
En gång när vi, detta förunderliga ekipage, som efter tiden lärde sig varandras namn, åkte mellan staden och det lilla samhälle där den andra tjejen skulle lämnas hör jag från framsätet hur mannen vänder sig till henne och säger:

Ja, du förstår du, livet är förjävligt. Du skulle väl haft en katta att strypa i alla fall.

Att strypa djur är väl onekligen ingen universallösning på några världsproblem. Eller några personliga heller för den delen. Men jag förstår vad han ville säga till henne.

Du vet, jag fattar att livet inte är så lätt, för någon av oss.

Han såg i henne någon som hade en svårare samhällsposition än han själv. Eller så såg han kanske sig själv. Hur andra såg på honom, som avvikande och störande i samhällsbilden.
Han uttryckte gemenskap med henne, med mig, med oss, på det sätt som han kunde. Med de ord han fann just där och då.

I den bilen, på väg hem en trött fredag genom de mellannorländska landskapet utryckte han som många tyckte illa om det som gymnasieläraren inte kunde formulera till mig.

Vi är många som har det svårt. Det kan bli bättre. Det måste finnas något som gör det bättre.

Vi ska inte strypa någon. Vi ska visa solidaritet. På det sätt vi kan.  Ibland bara genom att bekräfta den andra. Du förstår du…

Om han hade frågat mig.
Hur mår du, du ser blek ut?
Hade jag kanske svarat.
Jo du vet, ibland är folk inte kloka. Beter sig inte schysst. Tror att en ska nöja sig med att komma sist och sen ber de inte om ursäkt efteråt fast en gråter. Och någon annan tar dem om ryggen och säger att egentligen är det ju synd om dem.

Åh, fan. Hade han kanske sagt. Ja du vet, du… det är förjävligt.
Sen hade vi rullat ut från torget.

Om den där läraren skrev jag och mina bästisar en sång. Vi brukade skråla den när vi hade förfest hemma hos mig. Eller när jag skjutsade dem på min elmoped till stadens nattklubb där drinkarna kostade tjugofem kronor.

När jag tog studenten fick alla i min klass ett kort med en personlig hälsning.
På mitt stod det ”Tack för att du kom och lärt oss om livet”.
Det skavet jag kände då kunde jag inte formulera. Annat än som en lätt känsla av äckel under hembygdsdräktens skjorta.

Men nu kanske jag kan det.
Om du tror att jag ska utbilda dig med min blotta uppenbarelse.
Läs en bok!

Ps. Be om ursäkt.

 

Standard

Skavet nr. 11

(Den upplästa versionen finns här)

Skavet skaver i mig.

Vaknade i förrgår och kände mig full av sorg, tom.
Lämnar jag ut mig?

Jag har ju utlovat halv-fiktion men hittills har jag aldrig ljugit.

Kanske kommer sorgen över hur väl beskrivit förtrycket i alla dess former blir när det blir ord. När det landar utanför kroppen blir det plötsligt väldigt tungt att bära.

Fortfarande inget beslut om studieresor. Börjar undra om jag själv slarvat med något, om jag ens skickade in blanketten?

Som en tung ränsel vilade mot axlarna. Vem har packat den? När ska jag någonsin få packa upp den?

Jag pratade för ett tag sen med en vän som mått dåligt en längre period.
Du kanske också är deprimerad? Sa hon.
Nej, sa jag. Jag är inte deprimerad. Jag är förtryckt.

Det värsta – att det inskränker mig så vansinnigt rent fysiskt. Och ju mer jag tänker på desto klarar blir det. Som att halka och slå upp sig på blankisen.
En serie i P1 diskuterar detta med färdtjänstens förfall och kommer fram till samma slutsats som jag själv.

En av chaufförerna uttalar sig under fingerat namn för han är rädd att förlora jobbet. Vad är detta tänker jag, 1918?
Han säger. Jag jobbar 70-75 timmar i veckan, sex dagar i veckan, jag är småbarnsfar, i min familj är det bara jag som arbetar. Hur ska jag orka känna empati? Hur ska jag orka vara människa?

Hur ska jag orka vara människa. En man i Sverige år 2014 ställer frågan: Hur ska jag orka vara människa. Människa. En tänkande och kännande människa bland andra.

Vi tillhör samma klump han och jag. De som inte räknas som människor, bara kroppar som bebor en plats. På nåder. Han existerar för att han kan arbeta. Tjäna någon.
Jag existerar som god statistik. På att överlevnadskvoten för neonatalt födda barn i Sverige.

Vi är samma klump. Han uttalar sig anonymt och VD:n för taxibolaget avfärdar hans historia genom att säga att han inte känner igen den bilden.

Jag vill ge honom en bild att känna igen.

Människovärdet. Handlar det inte om frihet?

Frihet att röra sig utan att överslagsräkna hela tiden.
Idag gör jag av med hela kommande veckans tilldelning. Jag har bestämt mig för att det måste få vara så, att den extra tilldelningen kommer tids nog. Men det jagar mig. Flåsar mig i nacken.
Att inskränka på en människas rörelsefrihet på grund av funktionsgrad och samhällsposition – fascism!

Att förvägra en människa en trygg arbetssituation, energi nog att vara mänsklig mot sina medmänniskor, att känna att en utför ett tryggt och säkert arbete – fascism.
Vad är det här för samhälle?
Klart en tappar tron på allt.

Jag gör av med veckans tilldelning för att arbeta.
Vi ska skapa en föreställning om språk, migration och identitet.

Den är viktig. Mitt yrke är viktigt.
Jag är viktig. Jag tror det ändå.

Ibland orkar jag inte slåss. Jag vill existera på lika grunder.
Ett sådant uttjatat begrepp. lika rättigheter, jämlikhet – ett sådant hån.

Så mycket som andra tar förgivet som jag inte ens kan föreställa mig.
Jag återkommer till en annan väns rädsla, den för att vara offret?
Blottar jag mig, gör jag mig svag, kommer andra att se mig som en stackare nu?

Stackars hon som inte kan röra sig i samhället.
Stackars hon som alla läkare tagit i.
Stackars hon som ingen tar i.

Balansgången mellan att vara medveten om förtrycket och inte inlemma dess bild av en i sig själv. En hal spång över djupa käftar.

Kanske blir jag svag i stunden men stark med tiden, tänker jag.
Ibland vill jag bara skrika:
Betänk din rörelsefrihet

Betänk din obegränsade resetilldelning med tunnelbanan

Betänk din attraktionskraft
Betänk människovärdet

Det är jag och den anonyma chauffören, vem vet, han kanske skjutsar mig i eftermiddag?
Det är vi på samma gång tillsammans och åtskilda. På vägen mot, frihet, rörelsevidd och människovärde.
Jag har inget svar.

Inget annat än att inte sluta skriva här.
Blotta mig ändå, in till benet.
Men se mitt slit då, vill jag skrika.
Se smutsen i mina ådror. I chaufförens. I oss alla.

Betänk människovärdet.
Betänk friheten.
Betänk det samhälle vi byggt.

Betänk mig.
Och den anonyma chauffören som är rädd att han mister jobbet.
Betänk Henning och Lotten och Tummen. Och Leffe.

Betänk den som slog sig samma och den som slog tillbaka.
Den som bad och den som grät.
Och den som bad och knöt näven i höjden.

Betänk den som kommer efter mig.

Den som läkaren tar i nu.

Betänk födelsestatistiken.
Och arbetsfördelningen.
Betänk kampens pris.

Att jag snart ska åka och jobba fast jag egentligen inte borde.
Att jag mot bättre vetande tar mig ut i världen.
Har du inte sett en sådana som mig så ofta, på scen, på ditt arbete, i din föreläsningssal?

Nej det är ju klart, sådan som har ju bara tre resor i veckan.
Tro inte att jag inte vet att jag rör mig på trots i det här samhället.
Och att det inte tål den som trotsar.
Chauffören, han med det anonyma namnet, han trotsar också.
Han talar.

Standard

Skavet nr. 10

(Den upplästa versionen finns här

Kristian. Åsa. Sofia. Susanna. Moa. Albin.
Vi skriver samma och helt olika. Olika strukturer, kroppar, men samma vrede, ångest, förnedring, piss och kräk.

Detta med att endokrinologen jämförde min pubisbehåring med bilder på andra kvinnors behåring på en fotostatkopierad enkät som låg i min journal. Vilka var dessa andra unga kvinnor.

Vem är det medicinska exemplet?

Min mamma satt på en stol bredvid britsen där jag låg. Vi gick igenom doser av tillväxthormon. Blånaderna på låren efter kanylerna.

Först en gång i månaden intramuskulärt. En tjock nål ändå in till muskeln, spänningen och hettan när det pubertetstoppande medlet sprutades in.

Första gången var jag livrädd, grät och slogs och rev ner en pärm på skolsköterskans skrivbord. Preparatet koagulerade, en var tvungen att vara snabb. Kanske första gången jag minns att jag gjorde fysiskt motstånd. Och enda.

Det var dyrt. De andra gångerna låg jag britsen och bet ihop. Ute var vår och sommar och vinter och tonår. Kroppen stannade i limbo.

Mamma satt på stolen, jag mättes och vägdes, låg på bristen och han hade i alla fall vett att be om ursäkt.

Förlåt, men jag måste.
Sen en snabb blick på bröst och blygdben.
En är inte där, en är aldrig där. Vad gör det med en sen?

Många år senare. Första gången jag förstår funktionsmaktsordningens skitiga spår i mig. Kroppen har bara shorts och kängor. Hen kommer fram och säger att jag har snygga bröst, jag nickar.
Jag vet det själv, det kan låta fullt av högmod men jag vet mycket om min kropp som jag tvivlar på att andra kan veta. Fast jag hett vill att de ska uttrycka det.

I ett halvt avskilt rum längre in i lokalen springer den jag är närmast ikapp med en annan, höga klackar mot betonggolvet. De brottas. Jag kan inte, kommer aldrig kunna, göra så, springa efter och brotta ner och avkräva kropp och längtan.

Det spelar ingen roll det vet jag. Jag kan annat – större.Men där och då, när kroppen är avklädd och jag tvivlar på om hen verkligen tycker att mina bröst är snygga rämnar allt. Jag gråter ur all smuts ur mina ådror fast jag inte kan formulera den. Gråter i taxin hem, håller hennes hand som i kramp. Klart hon inte förstår. Vem kan gissa sig till detta?

Hon stannar hos mig längre än hon någonsin behövt. Hon kan få gå men stannar ändå. Jag borde insett betydelsen av det men kan inte. Pressar till slut fram det mellan tänderna, du vill inte ha mig för jag kan inte springa. Jag kan aldrig vara som hon.

Hon bedyrar att det inte är sant, att det aldrig kommer vara det. Jag låtsas tro henne då. Nu gör jag det. Jag låtsas tro henne och hon går.
Jag gråter mig inte till sömns eftersom jag aldrig somnar. Stannar uppe och tittar på en dokumentär om danska överklasstjejer. Har aldrig varit vaken tjugofyra timmar förut. På morgonen skriver jag. Spyr verbalt som jag gör nu.

Efter de tjocka nålarna ända in till muskeln en annan sort. En penna som jag får lära mig hantera själv. Blanda ampull och byta kanyl, torka med medisvabb på huden, nypa åt och snabbt stick ner. Klicket när en vrider upp dosen, när det skjuts in i venen.

Mamma sticker mig de första månaderna. Blåmärken efter varje gång.

När jag är hemma över jul hittar jag en broschyr över hormonpennan. Det känns så avlägset fast det var vardag i flera år. Den vita väskan i kylskåpet. Att jag mellan cigg och cider på den där balkongen i min första lägenhet satt på soffan och stack mig i låren. Ibland tog jag flera doser åt gången och hoppade över några dagar. Köpte mig tid.

Läste för något år sedan i FASS att en inte fick göra så. Tyst motstånd. Min kropp är min ändå.

Med broschyren en liten svart dagbok. Ett vaxhäfte. Mamma har skrivit min längd och vikt vid vissa datum och korta kommentarer.
Kristin vill inte sticka själv. Jag sticker fortsatt varje kväll.  Dosen si och så.
Jag får ögonen på någonting som är centralt för mig. Som människa, varelse som berättare. Mamma har skrivit.

Kristin som alltid mycket tålig.

Det är förklarningens mening.
Som att någon sa, du är den du tror du är.
Jag är den ni tror jag är.

Kristin har stuckit färdigt. Fortsatt mycket tålig.

En gång sa endokrinologen att var jag för mager. Du ska äta mycket grädde sa han, smör, fett. Nästa gång sa han att jag hade blivit lite rund. Tänk på vad du äter.
Min tysta stilla pappa, med motståndet som en glöd under huden skjutsade mig till en hamburgerrestaurang efteråt.
Skit i honom, vi gör som vi brukar, sa han.

Jag lyssnade på Kristian hela dagen igår. Den tunga skånskan i högtalarna. Gud välsigne bibliotek. En vän berättade att en av de enda handlingarna en kan få i Sverige utan personnummer är ett bibliotekskort. Han har prövat. Det känns inte mer än rätt.

Vaknar på morgonen och känner mig arg. Innanför huden vilar en berättelse om att sjunka snabbt, i dyn. Att komma därifrån för att en skrivit om dyns alla skiftningar och ansikten.

Kanske överlever vi för att vi sticker hål på den tjocka isoleringen runt oss. För att vi är tåliga tills tillfället kommit som vi lärt oss, då vi sticker hål på isoleringens dyvåta glob med spretiga fingrar och säger det vi väntat på att säga.

Vilka var dem andra kvinnorna, flickorna?
Vem hade fotograferat dem?
Förlåt, jag måste…
Det är okej…
Han kryssade i rutor i enkäten där min kropps utveckling mättes mot den medicinska normen.
Om han bara hade vetat vad som rörde sig i tonåringens kropp. Vilka lustar som avskrevs där i rummet på barnavdelningen.

När det rämnat och jag gråter ur mig funktionsfullkomlighetens hjulspår är det på en plats där alla mina lustar realiserats förr eller senare. En sådan som jag knappt föreställde mig när kroppens pubertet och kvinnlighet mättes mot anonyma, andra, kroppar i enkäter.
Blånaderna på lårens tid är över.
Blånaderna slår ut på andra nu.

Jag skriver från en plats som bara jag och de mina vet.

Jag skriver inte från Kristians, Sofias, Susannas, Moas, Åsas eller Albins plats.
Men de skriver från en där de och de sina är.
Gemensamt att vi varit tåliga, att kroppen tålt mycket, och hjärnan.

Att vi vetat när det gör mest verkan.
Att tiga.
Och att tala.

Standard