Skavet nr. 10

(Den upplästa versionen finns här

Kristian. Åsa. Sofia. Susanna. Moa. Albin.
Vi skriver samma och helt olika. Olika strukturer, kroppar, men samma vrede, ångest, förnedring, piss och kräk.

Detta med att endokrinologen jämförde min pubisbehåring med bilder på andra kvinnors behåring på en fotostatkopierad enkät som låg i min journal. Vilka var dessa andra unga kvinnor.

Vem är det medicinska exemplet?

Min mamma satt på en stol bredvid britsen där jag låg. Vi gick igenom doser av tillväxthormon. Blånaderna på låren efter kanylerna.

Först en gång i månaden intramuskulärt. En tjock nål ändå in till muskeln, spänningen och hettan när det pubertetstoppande medlet sprutades in.

Första gången var jag livrädd, grät och slogs och rev ner en pärm på skolsköterskans skrivbord. Preparatet koagulerade, en var tvungen att vara snabb. Kanske första gången jag minns att jag gjorde fysiskt motstånd. Och enda.

Det var dyrt. De andra gångerna låg jag britsen och bet ihop. Ute var vår och sommar och vinter och tonår. Kroppen stannade i limbo.

Mamma satt på stolen, jag mättes och vägdes, låg på bristen och han hade i alla fall vett att be om ursäkt.

Förlåt, men jag måste.
Sen en snabb blick på bröst och blygdben.
En är inte där, en är aldrig där. Vad gör det med en sen?

Många år senare. Första gången jag förstår funktionsmaktsordningens skitiga spår i mig. Kroppen har bara shorts och kängor. Hen kommer fram och säger att jag har snygga bröst, jag nickar.
Jag vet det själv, det kan låta fullt av högmod men jag vet mycket om min kropp som jag tvivlar på att andra kan veta. Fast jag hett vill att de ska uttrycka det.

I ett halvt avskilt rum längre in i lokalen springer den jag är närmast ikapp med en annan, höga klackar mot betonggolvet. De brottas. Jag kan inte, kommer aldrig kunna, göra så, springa efter och brotta ner och avkräva kropp och längtan.

Det spelar ingen roll det vet jag. Jag kan annat – större.Men där och då, när kroppen är avklädd och jag tvivlar på om hen verkligen tycker att mina bröst är snygga rämnar allt. Jag gråter ur all smuts ur mina ådror fast jag inte kan formulera den. Gråter i taxin hem, håller hennes hand som i kramp. Klart hon inte förstår. Vem kan gissa sig till detta?

Hon stannar hos mig längre än hon någonsin behövt. Hon kan få gå men stannar ändå. Jag borde insett betydelsen av det men kan inte. Pressar till slut fram det mellan tänderna, du vill inte ha mig för jag kan inte springa. Jag kan aldrig vara som hon.

Hon bedyrar att det inte är sant, att det aldrig kommer vara det. Jag låtsas tro henne då. Nu gör jag det. Jag låtsas tro henne och hon går.
Jag gråter mig inte till sömns eftersom jag aldrig somnar. Stannar uppe och tittar på en dokumentär om danska överklasstjejer. Har aldrig varit vaken tjugofyra timmar förut. På morgonen skriver jag. Spyr verbalt som jag gör nu.

Efter de tjocka nålarna ända in till muskeln en annan sort. En penna som jag får lära mig hantera själv. Blanda ampull och byta kanyl, torka med medisvabb på huden, nypa åt och snabbt stick ner. Klicket när en vrider upp dosen, när det skjuts in i venen.

Mamma sticker mig de första månaderna. Blåmärken efter varje gång.

När jag är hemma över jul hittar jag en broschyr över hormonpennan. Det känns så avlägset fast det var vardag i flera år. Den vita väskan i kylskåpet. Att jag mellan cigg och cider på den där balkongen i min första lägenhet satt på soffan och stack mig i låren. Ibland tog jag flera doser åt gången och hoppade över några dagar. Köpte mig tid.

Läste för något år sedan i FASS att en inte fick göra så. Tyst motstånd. Min kropp är min ändå.

Med broschyren en liten svart dagbok. Ett vaxhäfte. Mamma har skrivit min längd och vikt vid vissa datum och korta kommentarer.
Kristin vill inte sticka själv. Jag sticker fortsatt varje kväll.  Dosen si och så.
Jag får ögonen på någonting som är centralt för mig. Som människa, varelse som berättare. Mamma har skrivit.

Kristin som alltid mycket tålig.

Det är förklarningens mening.
Som att någon sa, du är den du tror du är.
Jag är den ni tror jag är.

Kristin har stuckit färdigt. Fortsatt mycket tålig.

En gång sa endokrinologen att var jag för mager. Du ska äta mycket grädde sa han, smör, fett. Nästa gång sa han att jag hade blivit lite rund. Tänk på vad du äter.
Min tysta stilla pappa, med motståndet som en glöd under huden skjutsade mig till en hamburgerrestaurang efteråt.
Skit i honom, vi gör som vi brukar, sa han.

Jag lyssnade på Kristian hela dagen igår. Den tunga skånskan i högtalarna. Gud välsigne bibliotek. En vän berättade att en av de enda handlingarna en kan få i Sverige utan personnummer är ett bibliotekskort. Han har prövat. Det känns inte mer än rätt.

Vaknar på morgonen och känner mig arg. Innanför huden vilar en berättelse om att sjunka snabbt, i dyn. Att komma därifrån för att en skrivit om dyns alla skiftningar och ansikten.

Kanske överlever vi för att vi sticker hål på den tjocka isoleringen runt oss. För att vi är tåliga tills tillfället kommit som vi lärt oss, då vi sticker hål på isoleringens dyvåta glob med spretiga fingrar och säger det vi väntat på att säga.

Vilka var dem andra kvinnorna, flickorna?
Vem hade fotograferat dem?
Förlåt, jag måste…
Det är okej…
Han kryssade i rutor i enkäten där min kropps utveckling mättes mot den medicinska normen.
Om han bara hade vetat vad som rörde sig i tonåringens kropp. Vilka lustar som avskrevs där i rummet på barnavdelningen.

När det rämnat och jag gråter ur mig funktionsfullkomlighetens hjulspår är det på en plats där alla mina lustar realiserats förr eller senare. En sådan som jag knappt föreställde mig när kroppens pubertet och kvinnlighet mättes mot anonyma, andra, kroppar i enkäter.
Blånaderna på lårens tid är över.
Blånaderna slår ut på andra nu.

Jag skriver från en plats som bara jag och de mina vet.

Jag skriver inte från Kristians, Sofias, Susannas, Moas, Åsas eller Albins plats.
Men de skriver från en där de och de sina är.
Gemensamt att vi varit tåliga, att kroppen tålt mycket, och hjärnan.

Att vi vetat när det gör mest verkan.
Att tiga.
Och att tala.

Advertisements
Standard

One thought on “Skavet nr. 10

  1. u b says:

    Har just läst alla dina 10 inlägg. Tack! Känner igen mig fast jag tillhör kanske dina föräldrars generation eller äldre ändå. Funktionshinder ja, arbetarklassbakgrund ja. Sjukhus ja. Kvinna ja. Ilska ja, men tämjd alldeles för mycket.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s