Skavet nr. 11

(Den upplästa versionen finns här)

Skavet skaver i mig.

Vaknade i förrgår och kände mig full av sorg, tom.
Lämnar jag ut mig?

Jag har ju utlovat halv-fiktion men hittills har jag aldrig ljugit.

Kanske kommer sorgen över hur väl beskrivit förtrycket i alla dess former blir när det blir ord. När det landar utanför kroppen blir det plötsligt väldigt tungt att bära.

Fortfarande inget beslut om studieresor. Börjar undra om jag själv slarvat med något, om jag ens skickade in blanketten?

Som en tung ränsel vilade mot axlarna. Vem har packat den? När ska jag någonsin få packa upp den?

Jag pratade för ett tag sen med en vän som mått dåligt en längre period.
Du kanske också är deprimerad? Sa hon.
Nej, sa jag. Jag är inte deprimerad. Jag är förtryckt.

Det värsta – att det inskränker mig så vansinnigt rent fysiskt. Och ju mer jag tänker på desto klarar blir det. Som att halka och slå upp sig på blankisen.
En serie i P1 diskuterar detta med färdtjänstens förfall och kommer fram till samma slutsats som jag själv.

En av chaufförerna uttalar sig under fingerat namn för han är rädd att förlora jobbet. Vad är detta tänker jag, 1918?
Han säger. Jag jobbar 70-75 timmar i veckan, sex dagar i veckan, jag är småbarnsfar, i min familj är det bara jag som arbetar. Hur ska jag orka känna empati? Hur ska jag orka vara människa?

Hur ska jag orka vara människa. En man i Sverige år 2014 ställer frågan: Hur ska jag orka vara människa. Människa. En tänkande och kännande människa bland andra.

Vi tillhör samma klump han och jag. De som inte räknas som människor, bara kroppar som bebor en plats. På nåder. Han existerar för att han kan arbeta. Tjäna någon.
Jag existerar som god statistik. På att överlevnadskvoten för neonatalt födda barn i Sverige.

Vi är samma klump. Han uttalar sig anonymt och VD:n för taxibolaget avfärdar hans historia genom att säga att han inte känner igen den bilden.

Jag vill ge honom en bild att känna igen.

Människovärdet. Handlar det inte om frihet?

Frihet att röra sig utan att överslagsräkna hela tiden.
Idag gör jag av med hela kommande veckans tilldelning. Jag har bestämt mig för att det måste få vara så, att den extra tilldelningen kommer tids nog. Men det jagar mig. Flåsar mig i nacken.
Att inskränka på en människas rörelsefrihet på grund av funktionsgrad och samhällsposition – fascism!

Att förvägra en människa en trygg arbetssituation, energi nog att vara mänsklig mot sina medmänniskor, att känna att en utför ett tryggt och säkert arbete – fascism.
Vad är det här för samhälle?
Klart en tappar tron på allt.

Jag gör av med veckans tilldelning för att arbeta.
Vi ska skapa en föreställning om språk, migration och identitet.

Den är viktig. Mitt yrke är viktigt.
Jag är viktig. Jag tror det ändå.

Ibland orkar jag inte slåss. Jag vill existera på lika grunder.
Ett sådant uttjatat begrepp. lika rättigheter, jämlikhet – ett sådant hån.

Så mycket som andra tar förgivet som jag inte ens kan föreställa mig.
Jag återkommer till en annan väns rädsla, den för att vara offret?
Blottar jag mig, gör jag mig svag, kommer andra att se mig som en stackare nu?

Stackars hon som inte kan röra sig i samhället.
Stackars hon som alla läkare tagit i.
Stackars hon som ingen tar i.

Balansgången mellan att vara medveten om förtrycket och inte inlemma dess bild av en i sig själv. En hal spång över djupa käftar.

Kanske blir jag svag i stunden men stark med tiden, tänker jag.
Ibland vill jag bara skrika:
Betänk din rörelsefrihet

Betänk din obegränsade resetilldelning med tunnelbanan

Betänk din attraktionskraft
Betänk människovärdet

Det är jag och den anonyma chauffören, vem vet, han kanske skjutsar mig i eftermiddag?
Det är vi på samma gång tillsammans och åtskilda. På vägen mot, frihet, rörelsevidd och människovärde.
Jag har inget svar.

Inget annat än att inte sluta skriva här.
Blotta mig ändå, in till benet.
Men se mitt slit då, vill jag skrika.
Se smutsen i mina ådror. I chaufförens. I oss alla.

Betänk människovärdet.
Betänk friheten.
Betänk det samhälle vi byggt.

Betänk mig.
Och den anonyma chauffören som är rädd att han mister jobbet.
Betänk Henning och Lotten och Tummen. Och Leffe.

Betänk den som slog sig samma och den som slog tillbaka.
Den som bad och den som grät.
Och den som bad och knöt näven i höjden.

Betänk den som kommer efter mig.

Den som läkaren tar i nu.

Betänk födelsestatistiken.
Och arbetsfördelningen.
Betänk kampens pris.

Att jag snart ska åka och jobba fast jag egentligen inte borde.
Att jag mot bättre vetande tar mig ut i världen.
Har du inte sett en sådana som mig så ofta, på scen, på ditt arbete, i din föreläsningssal?

Nej det är ju klart, sådan som har ju bara tre resor i veckan.
Tro inte att jag inte vet att jag rör mig på trots i det här samhället.
Och att det inte tål den som trotsar.
Chauffören, han med det anonyma namnet, han trotsar också.
Han talar.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s