Skavet nr. 12

Jag väntar fortfarande på en ursäkt.
Från den gymnasielärare som när jag påpekade det problematiska i att de lagt in en tipspromenad i skogen som obligatorisk aktivitet på en teambuilding-dag sa till mig:

Som handikappad [sic] kommer du få vänja dig vid att vara sist i livet.

Jag kväljs när jag läser det nu. Men han sa så. Och jag sa emot och sen grät jag.

När det blev uppståndelse för att jag grät kom en annan lärare fram, inte han, och sa att hon mycket väl förstod detta för att hennes son hade diabetes. När det var barnkalas fick han aldrig godis som de andra barnen.

Jaha, men om du fattar det tänk på det då. Ibland går det kanske inte praktiskt att fixa, ibland kanske en till och med glömmer. Men då svarar en inte så.
Några dagar efter satt jag på kontoret hos rektorn för vårt program och sa att jag förväntade mig en ursäkt från mannen som sagt detta om mig.
Hon sa att hans fru var sjuk. Och att det hjärtat var fullt av talade munnen.
Jag var knappt 18 år, han var långt över 50. När jag gick därifrån sa hon.
Du ser blek ut, hur mår du?
Jag mår bra, tro aldrig att jag skulle säga något annat till dig.

Jag väntar fortfarande på en ursäkt. Från han, från hon, från en annan lärare som sade.
Ja det är ju tur att du får komma ut och röra på dig ibland. När vi slog följe mellan folkhögskolans matsal och undervisningslokalen.
Eh, heheh… antar jag att jag sa. Eftersom jag verkligen inte visste vad jag skulle svara.

Nej, men du vet. Jag ligger ju helt lealös i sängen alla andra dagar. Jag tar mig ju verkligen inte fram gående här bredvid just nu, det är en illusion. Och även om jag inte gjorde det. Även om jag behövde rullas in på bår, så är jag väl ändå här. Det är väl ändå du som berömmer mig för mitt språk varje gången kursen träffas.

Detta att jag på en sekund förvandlats från en tänkande människa till en värnlös stackare mitt framför ögonen på dig.
Välviljans magi!
Du tror att du är snäll men du är det inte.
Jag är alldeles för väluppfostrad för att snäsa tillbaka att det är ju tur att tant också får komma ut, om några månader kanske tant vill låna rullatorn för en vet ju hur livet blir när en bli pensionär.

Men jag har bra minne. Och en dag ska ni alla betala.
När en sak kommer fram i ljuset flyter andra upp utan att jag tänker på det.
Tränger sig fram genom ben och senor och lyser igenom på bröstet.
Som en diabildsduk där ett förtret byts mot ett annat.

Det kan vara hänt att gymnasieläraren hanterade sin frustration över sin sjuka frus samhällsposition när han sa så till mig.
Men herregud, solidaritet människa.
Jag köpte inte det då och jag köper inte det nu heller.

Under samma period samåkte jag ofta med samma personer när jag åkte hem till mina föräldrar över helgen.
En lite äldre tjej med kognitiva funktionsnedsättningar som vi hämtade på hennes jobb och en alkoholiserad man som vi alltid hämtade upp med Systemetkassen och kryckan på torget vid Åhléns.

Jag satt fram och de satt bak. Den andra tjejen kommunicerade mest med ljud och mannen satt bredvid henne och luktade av rök och surnad tvätt.
En gång när vi, detta förunderliga ekipage, som efter tiden lärde sig varandras namn, åkte mellan staden och det lilla samhälle där den andra tjejen skulle lämnas hör jag från framsätet hur mannen vänder sig till henne och säger:

Ja, du förstår du, livet är förjävligt. Du skulle väl haft en katta att strypa i alla fall.

Att strypa djur är väl onekligen ingen universallösning på några världsproblem. Eller några personliga heller för den delen. Men jag förstår vad han ville säga till henne.

Du vet, jag fattar att livet inte är så lätt, för någon av oss.

Han såg i henne någon som hade en svårare samhällsposition än han själv. Eller så såg han kanske sig själv. Hur andra såg på honom, som avvikande och störande i samhällsbilden.
Han uttryckte gemenskap med henne, med mig, med oss, på det sätt som han kunde. Med de ord han fann just där och då.

I den bilen, på väg hem en trött fredag genom de mellannorländska landskapet utryckte han som många tyckte illa om det som gymnasieläraren inte kunde formulera till mig.

Vi är många som har det svårt. Det kan bli bättre. Det måste finnas något som gör det bättre.

Vi ska inte strypa någon. Vi ska visa solidaritet. På det sätt vi kan.  Ibland bara genom att bekräfta den andra. Du förstår du…

Om han hade frågat mig.
Hur mår du, du ser blek ut?
Hade jag kanske svarat.
Jo du vet, ibland är folk inte kloka. Beter sig inte schysst. Tror att en ska nöja sig med att komma sist och sen ber de inte om ursäkt efteråt fast en gråter. Och någon annan tar dem om ryggen och säger att egentligen är det ju synd om dem.

Åh, fan. Hade han kanske sagt. Ja du vet, du… det är förjävligt.
Sen hade vi rullat ut från torget.

Om den där läraren skrev jag och mina bästisar en sång. Vi brukade skråla den när vi hade förfest hemma hos mig. Eller när jag skjutsade dem på min elmoped till stadens nattklubb där drinkarna kostade tjugofem kronor.

När jag tog studenten fick alla i min klass ett kort med en personlig hälsning.
På mitt stod det ”Tack för att du kom och lärt oss om livet”.
Det skavet jag kände då kunde jag inte formulera. Annat än som en lätt känsla av äckel under hembygdsdräktens skjorta.

Men nu kanske jag kan det.
Om du tror att jag ska utbilda dig med min blotta uppenbarelse.
Läs en bok!

Ps. Be om ursäkt.

 

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s