Skavet nr. 14

Det handlar om klass. Socioekonomisk status, om en så vill. Men det vill inte jag. Klass är mer än ekonomi. Klass är mer än vad du tror du ser, vad du tror du vet.
På högstadiet var jag i en grupp som mest bestod av ungdomar med medelklassbakgrund, deras föräldrar var lärare, präster, ekonomer. Jag älskade att prata politik med min bästis pojkvän som var med MUF. Vi höll aldrig med varandra – men det gjorde inget.

När jag flyttade för att gå på gymnasiet kom jag ibland tillbaka på helgerna och hängde med dem. En gång när vi hetlevrat diskuterade detta med friår (Min mamma hade det men bara ett halvt, hon och hennes kollega fick dela) och MUF-pojkvännen menade att det var en förkastlig grej för det fanns ju semester och vill en fortbilda sig fick får en ta tjänstledigt eller säga upp sig. Detta med att en person som kanske inte annars hade kunnat etablera sig på min mammas arbetsplats fick gå in och jobba och sen kunde söka sig vidare på denna merit verkade inte komma för honom.
Då sa en annan kille i gänget:

Det är skönt att du är här Christine för annars håller de bara med varandra hela tiden!

En annan gång sa en kille i gruppens utkanter att han kunde se att en kille i hans klass skulle gå direkt från skolan till att vända hamburgare på Sibylla. Uttalandet dröp av klassförakt, förakt för svaghet, förakt för den nämnda killens ensamstående mamma. Men det var också uppenbart att en 15-åring inte kommit på den analysen själv. Att vi som barn lika gärna inte hade kunnat kategorisera varandra på detta sätt. Inte brytt oss. Tänkt att vi var barn, att vi inte hade behov av att klassmärka varandra utan gett den andra friheten som alla barn bör ha, den att få bli vad som helst. Men att det var så en pratade om andra i hans familj.

Jag kommer ihåg att han vände sig mot mig och flinade, som om jag skulle hålla med. Jag var redan då ganska bra på att lägga ut texten men just där och då brann det bara till i huvudet. Jag orkade inte svara något smart. Förresten finns det inget smart att svara. Jag tror att jag väste något i stil med: Men du är ju sjuk i huvudet. Sen gick jag.

Varför var jag då med dessa personer?
Vi delade samma intressen på många plan, musik, kultur och att diskutera det som vi inte höll med varandra om. Vi brukade se fransk film tillsammans i nyktra sammanhang.
Min bästis som var tillsammans med MUF-killen var inte heller medelklass. Hennes pappa var långtradarchaufför och hennes mamma hemmafru. Det var inte helt homogent men arbetarerfarenhet var isolerade i öar i ett hav av lugna diskussioner om kulturyttringar.

Tills jag inte höll med.

Jag hade kunnat välja en annan väg. Första helgen i sjuan frågade min gamla mellanstadiebästis om jag ville komma på fest hos henne. Jag tackade nej. Min brorsa tackade ja. I efterhand har jag fått höra att detta var festen där folk kysste varandra för första gången. Många hade sin första fylla. För tidigt, absolut. Men det fanns där. Jag var medräknad. Jag undrar vad som hade hänt om jag tackat ja…

Efter högstadiet kan jag lajva medelklass så bra att folk ofta säger.
Ja men du är ju medelklass.
Eller raljerar om arbetarklassen i ett samtal där jag är med för att de tror att jag inte är därifrån.

Det har inte bara med att jag lärt mig koderna att göra. Jag har uppfostrats med ett stort mått kulturellt kapital i bagaget, ett sådant som en lätt tillskriver folk vars föräldrar är lärare, präster, ekonomer. Inte sådana vars föräldrar är skogsarbetare och fotvårdsspecialister.

Jag har lärt mig om samhällspolitik och världshistoria av min pappa.
Jag har lärt mig om vilka kläder som passar till vilka skor av min mamma, när en har på sig vad och vilka bestick en tar först om det finns flera.

Hon är också den som lärt mig vilka poeter som är bra, och vilka som anses bra för att de skriver ogenomträngligt.
Kunskap är makt. Respektabilitet är ett medel för att tränga sig in någonstans och sen utbrista: jag är inte den ni tror jag är.

Således kan jag diskutera litteratur med min kompis mamma som är präst. Vi har samma favoritroman, Lewis resa av PO Enqvist. Jag kan prata politik och krigshistoria med män som är dubbelt så gamla som mig. Jag är socialt gångbar. En överlevnadsstrategi.

Men det finns en plats där det lyser igenom. Att jag inte är så där svalt reflekterande som vi förväntar oss att medelklassen är. Inte heller vill jag vara det. När vi grälar.
Är du arg? Säger hon.
Nej! Säger jag övertygande genom att höja rösten.
Nu lät du arg igen, kan vi inte prata på ett lugnt och sansat sätt.
Jag är lugn! Du fattar ju inte, jag är passionerad.

Sen skjuter det ifrån. Mellan oss handlar det inte egentligen om klass utan om uppväxterfarenheter. Men för mig gör det det ändå. Långt där inne säger något.
Du måste stilla dig. Inte brusa upp, tala väl avvägt. Den som talar lugnt och sansat får tala hela tiden. Den får beskriva världen. Fast det egentligen är den som skriker som behöver höras.

Jag är sällan arg. När jag är arg skriker jag inte. Jag skriker inte nu heller, jag höjer rösten.

Fast jag vet att det mellan oss inte handlar om klass. Inte handlar om att hon tycker jag är för mycket eller vulgär. Utan att en höjd röst för henne betytt hot. Känner jag mig ändå bakbunden av klassamhällets bild av mig.

Jag tänker att i min familj höjer en rösten för att visa engagemang. För att säga, ja, jag håller med eller, jag håller inte med, men det är okej.

När hon säger att vi ska prata lugnare, rusar något mot mig inombords med höjda knytnävar. Du är fel vrålar det. Så gör en inte, en gör så här, en måste lugna sig, stilla sig, ens känsla är sekundär.

Hon menar att det inte är vad en säger utan hur en säger det. Jag håller med. Det är orättvist mot både henne och mig att klass spelar en sådan stor roll när det inte ens handlar om den just nu.
Men jag säger ju vad jag menar! Vill jag skrika, jag är inte arg, det är så här jag har blivit uppfostrad. Det är inte fel!
Inte fel, inte fel.

Jag tänker på den tryckande känslan av tysthet i hemmen hos mina högstadiekompisar. Känslan av att jag fick svälja och inse att vissa sätt att tala och vissa saker att tala om var farliga här. Inte farliga på riktigt. Utan farliga för att det kunde bli, gud förbjude, konflikt. Att jag kunde halka ur, blotta mig, bli sedd som vulgär.

Egentligen förstår vi varandra hon och jag. Till slut kommer vi alltid till samma slutsats, att vi måste ge utrymme för varandras sätt att tala. Jag är inte arg när jag höjer rösten. Hon vill inte mästra mig när hon pratar lugnt och analyserande – hon vill förstå. Ändå kan jag inte komma ifrån det. Att jag känner mig otillräcklig. Att det orättvist för att det inte är hon som får mig att känna så.

Jag har inte kunnat komma ifrån att jag fantiserat om detta på sistone, att jag säger det i halvmörkret på en klubb.

Du, vet du, jag har tänkt på en sak som jag vill göra…
Jaha, vaddå.
Jag vill arbetarklassgräla.

Jag vill låta trycket rusa genom kroppen och ut genom munnen. Jag vill vifta med händerna och höja rösten så mycket jag vill. Utan att den andra tror att jag är arg. Hen ska också höja rösten och säga ja men du vet det är ju helt jävla sjukt. Och sen ska vi titta på varandra och skaka på huvudet och andas ut och nicka.

Jag vill säga vad jag menar som jag menar det. Vissa saker kan en prata lugnt och sansat om. Om visst måste en höja rösten. Om visst måste ta plats. Du kan tro att jag är vulgär om du vill. Men just nu önskar jag mig hetast av allt att få gräla utan restriktioner. Att få kasta mig ut i argumentation utan säkerhetsnät för att jag vet att jag landar mot kärlek och acceptans även om vi inte håller med varandra nu.

I alla de tysta köken i min uppväxt hade jag önskat en medvetenhet om det samma.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s