Skavet nr. 19

Det finns mycket att göra upp med, säger hon.
Mamma och jag pratar om Regeringens Vitbok om förtrycket mot romer och resande i Sverige. Och detta att en romsk kvinna diskriminerats på hotellet som Regeringen bokat åt henne på dagens för Vitbokens offentliggörande. Ett slående bevis på att diskriminering i vardagen inte tar hänsyn till någon Vitbok.

Vi pratar tvångssteriliseringar.
Romer, resande, psykiskt sjuka, fattiga, sådana som jag.

Det skaver i mig så oerhört, att under den folkhemsframväxt som möjliggjorde frihet, trygghet och inflytande för mina far- och morföräldrars och mina föräldrars generation var det alltid någon som per definition inte fick vara med. En sådan som jag.

Att det skapades utifrån en skötsam arbetare med familj som hade lagom många barn, talade samma språk som andra i folkhemmet, inte hade några fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar och inte ville ägna sig åt någon kulturell särart.
Om jag hade varit samtida med min mamma hade jag kanske inte blivit tvångssteriliserad men jag hade inte fått gå i skolan med andra jämnåriga, inte bott hemma, haft än mindre chans att få ett vettigt arbete. Jag hade inte platsat i folkhemmets bild av Sverige.

Ser på Raskortet. En dokumentär om att vara svart i Sverige.

Som alltid finns så många likheter mellan en marginaliserad position och en annan, hur den egna kroppen ses och bedöms, hur den utsätts för fysisk och verbalt våld. Hur en själv internaliserar.

Kitimbwa Sabuni. Han säger något som går rakt in.
Jag är så trött på det här med att en inte ska få kalla sig för offer.
Att folk säger, jamen var inte ett offer nu. Men jag är ju ett offer. Jag är ett offer för rasism.

Offret. Det är jag, det är jag som är abjektet och det yttersta offret för samhälleliga beslut och fördomar. Jag hade varit offret i folkhemmet och jag är fortfarande offret nu.
Insikten om kampens längd är tung. Men den kan göras bred och inkluderande. Om en vill.
Om vi vill kan vi erkänna varandra, som människor, som offer, som den andre och den samme.

Min mamma hade två morbröder som på olika sätt levde med funktionsnedsättningar. Detta med att min mormor bara hade ett öga och hade ögonprotes sedan tolvårsåldern omtalas aldrig som en funktionsnedsättning. Men det är klart att det var det.

Ibland tänker jag att marken redan var preparerad för mig och min bror.
Att det fanns många bakom oss som visste något om brist och utanförskap.
Att det är både sorg och kraft i det.

Ivar, var låghalt eftersom han hade haft engelska sjukan som barn. Han hade bra sångröst men fick aldrig något arbete utan bodde hemma hos min mormor och morfar hela sitt vuxna liv. Han gick 6 kilometer till och från skolan varje dag och fick sina första ortopediska skor när han var medelålders. Jag fick mina när jag var ett år.

Anders, blev deprimerad sedan hans bror omkommit. Han var intagen på Sidsjön, en norrländsk institution för personer med psykiska funktionsnedsättningar och mental ohälsa. Han blev lobotomerad, och kanske tvångssteriliserad, vad vet jag, innan han blev utskriven. Min mamma beskriver honom som frånvarande och orolig.

De hade det så. De var sådana som en med gott samvete kunde reglera, stympa och gömma. Och i samhället frågade ingen efter dem.

Jag tänker att de är närmare mig än någon andra av mina kusiner. Att jag kan se dem och tänka.
Det hade varit jag.
Ivar och jag. Vi hade haft liknande levnadsvillkor. Det är min plikt att tala om det svenska samhället svek mot dem på olika sätt.
När jag är död vill jag att någon talar om hur det svek mig!

Det skaver för att jag vill tro att folkhemmet också gjorde mycket gott. Att det skapade drastiska förbättringar för en arbetarklass som jag också är en del av. Att jag fostras i så mycket som skapades i folkhemmet. Fast det hade avvisat mig om varit där.

Vad gör det med mig?
Vad kan jag göra åt det.

Raskortet igen.
En av de medverkande säger.
Vi är inte här på lika villkor.

Där är det. Det är tydligt fast vi luras att tror att så inte är fallet.
Att Sverige är jämlikt och jämställt.

Under april ger jag mig ut för att intervjua personer som mist sin personliga assistans via Försäkringskassan som en del av mitt nya jobb. Jag känner en stolthet inför uppdraget men bävar också inför vad jag kommer att möta. Inför vilka kränkningar jag kommer att få ta del av. Hur det kommer ta sig in under huden.

Och jag påminns. 2014 är assistansomprövningens år.
Allt kan tas ifrån mig. Du tror att jag överdriver, men det är sant.
Om så skulle ske vill jag både be och avkräva, tala om mig, skrik om mig på gatorna.
Visa solidaritet.
Och jag ska tala om Ivar och Anders och om alla andra som var som mig. Som gömdes, stympades, förvägrades, kränktes.

Kanske får jag vara med om bli att inbjuden som talare när Regeringens Vitbok om övergrepp mot personer med funktionsnedsättningar ska presenteras.
Låt oss bara hoppas att hotellet är tillgängligt när jag kommer.

Vi har lång väg att vandra. Det finns mycket att göra upp med.

 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 18

Skavets produktion haltar.
Orsaken: fortfarande en isande kyla i lägenheten.
Gör vad jag kan åt det. Sitter i sängen under täcket. Täcker för allt som drar.
Värst är det för händerna. Lederna spänns och stelnar.

Mamma visade mig sina artrossprängda fingrar när hon var här i veckan.
Du måste ha vantar, förmanade hon.
Titta så här blev det för att en låg där och hackade i backen på plantskolan. Och då började vi ändå jobba i maj.

Jag sov över hos en kompis i natt. Värmen i hennes lägenhet gjorde att lederna släppte taget på något vis. På morgonen gjorde det ont att hålla i kaffekoppen.
Jag är rädd, sa jag. Rädd för hur händerna kommer att bli om det fortsätter såhär. Söndervärkta till slut. Till slut kanske jag inte kan skriva.

I dag har jag också pratat om identitet. Hur vi blir som vi blir och vad som formar oss. Vilka förutsättningar vi tror vi har och vem som styr dem.
Om att internalisera och naturalisera sin position oberoende av vilken den är.

Hon tittade på mig och sa, du är frukten av en slags motståndets identitet.

Och det är sant. Om det är något jag har lärt mig av att leva i korsvägen mellan två av Sveriges mest omdanande folkrörelser är det motståndet. Ett konkret och ett själsligt. Fråga alltid varför, tro på att en annan värld är möjlig. Överheten finns bara på jorden. Överheten har bara makt om vi inte bjuder motstånd. Överheten blir kortlivad.

Överhet.
Kanske ett magstarkt ord i dagens Sverige. Har vi inte alla makten att omdana oss själva i detta nyliberala klimat?
Omdanelse?
Ge mig först makten att leva.

I helgen andades jag också ut i ett rum där funktionsnedsättningen var normen. Bland snittar och alkoholfri cider diskuterade vi vad som formats oss och varför. Vad det är att vara stolt och jag sa.
Jag har övergett detta med rehab, kroppen är min och den får väl degenerera om den vill det. Jag tar abjektionen i min mun. Vänder mig mot kroppsliga tabun med min hela uppenbarelse.

Överheten. Du tror inte att den finns. Du tror att ingen mer står med mössan i hand i dagens Sverige. Du tror att samhället är till för alla, du tror att mänskliga rättigheter respekteras.

Hon sa, när jag fick min assistansomprövning avslagen skrev de i beslutet.
Kläder med knappar har en inte på sig till vardags.

Där bland snittar och cider blev jag kall inombords. Där drabbades jag av överlevnadens skuld. Jag fick men inte hon. Möjlighet till värdigt, jämlikt, liv.

Kläder med knappar har en inte på sig till vardags.
Smaka på det. Ta orden i din mun. Dess praktiska betydelse.
Att en handläggare tagit med detta som motivering i ett beslut.

Vad betyder det?

Att hon var uträknad. Det spelade ingen roll vad hon hade på sig. Det spelar ingen roll att det är skriande ologiskt, parodiskt, att skriva så.

Det spelar ingen roll vilka vi är. Vi är inte värda att välja själva.

Vi är inte värda våra kläder. Det har överheten bestämt.
Knappar bara vid festliga tillfällen.

Jeans, blusar, skjortor, koftor, kappor.

Jag har också fått den frågan. Om jag inte kunde ha andra kläder på mig som jag inte behövde hjälp med. Jag svarade att jag som femme-identifierade och lesbisk ansåg att kläderna var en viktig faktor för min identitet och att frågan var irrelevant.

Egentligen tror jag inte det spelade roll. Anser en att funktionsnedsatta personer bara ska ha kläder med knappar på helgerna fast en själv sitter där med sin välstrukna skjorta spelar det ingen roll vad jag anför som mitt motargument.

Men någonstans hoppas jag att handläggaren skakades lite.

Men vem är det?

Vem är handläggaren som i en motivering till ett beslut som kommer att rasera en annan människas hela livsföring skriver det ofattbara.
Kläder med knappar har en inte på sig till vardags.
Vem är det?

Varför reser hen sig inte upp och går?
Har en inte lärt sig att en kan göra motstånd?

Att en måste fråga varför.
Att en inte får böja sig för överheten.
Att en inte är tvingad.

Efter att jag fått frågan om kläderna säger mamma: Ha på dig kläder mig knappar jämt.
Gör det ännu krångligare att klä på sig.
Bjud upp till motstånd.

 

Standard

Skavet nr. 17

Skavet tog paus.
I en iskall lägenhet rådde hormonellt mörker.
Nu är jag tillbaka men det här är inget skav.

Det här är en bekännelse.
Jag är rädd. Jag är arg.
Jag är radikal. Jag är tydligen extrem.

Fascismen sitter i Riksdagen. Jo, tack jag vet.
Fascismen bär kniv på gatorna. Fascismen samlar sig i Europa.
Jag läser om attacken på vänsterengagerade personer i Malmö.
De tryckte upp dem mot väggen och högg dem i ryggen.
De satt över honom och matade slag mot huvudet.
Polisen rubricerar det som bråk sedan andra demonstranter hört skriken och kommit till undsättning.

Ett ord ringer i huvudet.
Skräck.

Skräcken.
Tanken att jag radikaliserades av så mycket. Men att den i alla mina utanförskap ligger den som en botten. Skräcken. Och min övertygelse om att inte vara rädd.

Skräcken över att förlora min assistans.
Skräcken över att misshandlas för min sexualitet.
Skräcken från gymnasiets nätter.

Att min kompis pojkvän misshandlades av nazister som han gått på dagis med.
Att de bröt hans revben.
Att Sverigedemokraterna fick störst stöd i länet i den staden fem år senare.

Jag kommer tillbaka till en retorik som är radikalare än den varit på länge.
Skavet är per definition en politisk plats. Den är det för att jag skriver om upplevelser som formats av politiska beslut.

Jag är rädd.
Jag är rädd fast jag är radikal. För att jag är radikal.
Solidariteten är farlig för att den erkänner varje människas okränkbara värde.
Den erkänner syskonskap och den erkänner en vilja att överbygga brister, fysiska, materiella, ekonomiska.

Att vara solidarisk är att bära någon på ryggen.

Kanske minns ingen längre detta men en av de första sakerna Alliansen gjorde politiskt var att med implicita medel göra det dyrare och mindre värt att vara fackligt ansluten. Det är ingen slump. Tryggheten finns i att kunna samlas och dela erfarenheter. Att ha varandras rygg när det går loss.

Jag tänker att det hade kunnat vara jag. På en annan plats, på en annan tid. Att det bara är en slump att de skydde några medel, som att bära kniv.

Jag tänker på nazismen. Att det inte får vara slentrian längre att prata om sociala problem och störande element. De är ideologiskt övertygade. Varför dem är det är inte intressant just i detta tillfälle.

Det intressanta är: De vill med våld störta världen.De vill utstöta mig ur den. Och de har tydligen inga problem med att skrida till verket.

Jag tänker att de prövade sina slutgiltiga metoder på sådan som mig för sjuttio år sedan.
Direkt från institutionen till döden.
Ingen saknade sådana som mig.
För ingen hade sett oss.

Allt sitter ihop. Det föder varandra.
En retorik breddar för en annan.
Jag är rädd.
Jag andas genom sammanpressade tänder.
Silar luft.

Jag är arg.
Jag hör herr Nilssons röst på en raspig inspelning inom mig.
Det var som knivar genom hela mitt själsliv. Jag hade velat krossa detta Sverige på en enda gång.

Jag tänker att en måste beväpna sig.
Även om det bara ska vara mentalt.
Jag måste radikaliseras.
Jag måste prata högt, högre, om allting sammanhang.

Solidariteten är farlig för den säger att jag i grunden även bryr mig om dig.
Att vara solidarisk är att bära någon på ryggen.

Standard