Skavet nr. 23

Förklaringens minut. Hon ligger åt fel håll på min säng och det mörkbruna håret flyter ut över fotändan. Jag kommer från badrummet.
Det är dagen efter min första intervju på nya jobbet. Har svårt att flytta fokus. För att fokus är detsamma för intervjupersonen och mig. Allt den beskriver kunde jag ha tvingats beskriva. Jag har bara inte än dragit nitlotten i livets lotteri. Men tombolan rasslar millimeter från synfältet, snart ska lotten dras.

Kommer hem och efter intervjun och är frånkopplad och forcerad.
Hur var det, frågar hon?
Inte bra, säger jag. Alltså en bra intervju, men inte bra.

Jag måste äta middag nu, säger jag. Tänkte att vi kunde värma den där soppan. Ta en kopp jag kan dricka den.
Kryper upp i sängen. I bröstet öppnar sig en dyig sjö av insikternas rena skräck.

Fy fan. Dricker i små klunkar.

Fy fan, fy fan. Mumlar det som ett mantra.

Dagen efter tror jag att jag smält det. Men när jag kommer ut från badrummet drabbar det mig som det aldrig drabbat mig förut. Klart som isen på senvintern. Svart och bråddjupt.
Du? Vet du vad jag kom på…
Hon tittar upp.

Näe?

Minuterna innan har vi diskuterat allt det som för tillfället stör och förstör.
Som min egen oförmåga att ta bladet från munnen.
Jakten i brösten. Att jag känner att jag aldrig blir något fast jag blir det.
Varför kan jag inte skjuta ifrån på riktigt ta spjärn och kasta mig ut.
Varför.

Jag kom på att jag tänker så kortsiktigt för att jag lärt mig att en bara kan planera livet för ett år i taget. Från en omprövning till en annan. Fatta! Ett år åt gången.
Klart att en inte då planerar för ett stabilt boende, förhållande, barn, djur.
Allt kan ju rivas upp från ett år till ett annat.
Det är ju det, det är det! Det har påverkat mig mer än jag någonsin anat.
Jag andas in.
Tänk, tänk om en ska skaffa barn – då räcker ju ansvaret i mer än 18 år. Men tänk om en från ett år till ett annat kan utsättas för att inte kunna ta hand om sitt barn. Klart en inte tänker att en ska skaffa barn under de förutsättningarna.

Hela veckan och helgen slits jag i detta. Vad är min egen bild och vad är begränsningens?

Vi äter godis i hennes kök.
Hon är vinfull och visar mig bilder på tilltänkta dejtingobjekt på sin Facebook-sida.
Den då, eller den, eller den?
Du skulle ha den, du skulle kunna få henne att göra vad som helst.

Bråddjup är internaliseringens vak.
Vem vill ha den här kroppen?

Om jag för en gångs skull fick vara dum, men snygg.
Inte som att någon aldrig vill ha den. Men jag har blivit blind för andras blickar på mig. Om de är sådana.

Vem vill ha en som bara pratar om livet som ett krig hela tiden.
Nej, en vill ha någon som är kåt, glad och tacksam och som kan lägga benen bakom huvudet.

Bitterheten. Måste värja mig för den när jag blir arg. Eller måste jag det?
I gymnasiet höll jag ett tal om Desiree, den väntade, i Majgull Axelssons Aprilhäxan på en svensklektion.
Minns att jag redan då gjorde kopplingen mellan fysisk förmåga och uppfattad ålder.
Innan jag ens läst ett ord cripteori.
Den var inte ens påkommen.
Levd erfarenhet bygger teorier även utanför akademiska rum.

Jag talade om det. Och annat. Och minns att jag avslutade med att säga:
”Om jag fick vända mig till Desiree skulle jag säga: var inte bitter”.

Jag vill slå mitt sjuttonåriga jag. Naivt och glatt.
Allt hänger på min egen förmåga och mitt egna sociala kapital. Men, jag vet att det inte var mitt fel att jag tänkte så. Jag visste inget annat. Dittills hade allt hängt på mig. Jag visste inte att det inte var meningen att jag skulle vara glad och duktig hela tiden.

Det var ju bara det jag fick höra.
Smart och glad.
Och duktigt och inspirerande.
För dig ja!

Senaste i fredags fick jag höra det. Åkte färdtjänst från kontoret till en kompis. Chauffören, en annars stillsam och trevlig man, säger med det där distinkt kletande klemandet i rösten när jag förflyttar mig från sättet till rullatorn.
Du är duktig du!

Näe det vet jag väl inte, säger jag.
Jag är trött. Det är fredag och jag längtar till kaffe i en soffa hos min kompis.
För sista gången, jag är inte duktig för dig!

Om jag fick vända mig till Axelssons Desiree nu skulle jag vilja säga följande.
Tack för att du bet den klemande och passivt aggressiva vårdgivaren i fingret när hon vände bort din skärm, ditt språk, från ditt ansikte och din kontroll. För min del får du gärna bita hårdare. Brosk och blod. Gör motstånd. Jag förstår dig nu. Tack!

En ska inte vara bitter och skriva om blod och brosk.
En ska vara kapabel och sval och fräsh och begära rätt säker på rätt sätt.
Och ha en begärlig kropp som ska vara sin egens och full av agens.
Ni tror att jag som queer och femme är förskonad från detta i normbrytande sammanhang.
Snälla nån…

Jag är aldrig säker.

Funktionsnormen är en seglivad gäst i alla mina sammanhang.
Jag vill inte vara någons funkis-alibi.
Någons medalj för ett normkritiskt förhållningssätt.

Jag vill vara den smak någon har munnen.
Jag vill vara den kropp som ger någon rysningar i nacken.
Jag vill vara smart utan att vara skrämmande.

Jag vill vara säker på det här.
Jag vill vara säker på att allt detta kan bli sant.
Förklarat.
Från ett år till ett annat.
Och ett annat.
Och ett annat.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 22

I dag kan jag ha mött min bödel.
Den man som har makt över hela min livsföring
Över min tillgång till studier, arbete, kläder på kroppen, mat i magen
Friheten att komma och gå när jag vill, att välja själv vem som hjälper mig med vad.

Jag tror ofta att jag ser honom.

Är rädd för att träffa honom när min assistent inte är precis i närheten.
När jag väntar på dem när de är på toaletten i stadens köpcentrum.
Att han ska komma in när jag väntar på dem vid ett bord på ett café

När jag är med mina kompisar på stan.

Hittills har jag inte sett honom.
Oftast har inte ens sett någon som har varit lik honom.
Men jag har ändå fått panik.

Ångesten som en hammare i bröstet.
Illamående. Svårt att andas.
Tills personen ändå inte visade sig vara honom.

Jag hukar i den mentala belägringen.
Jag är rädd.

Förvissningen är denna, allt kan tas ifrån mig.
Belägring. Krig. Det är krig nu.
Krigets år.

Omprövningens.

Posttraumatiskt stressyndrom.
Att se honom – han som var millimeter från att dra undan hela livsföringens förutsättningar från mina fötter.
Han som sa det rakt ut.
Jag undrar om han vet vilket mått av fruktan hela hans uppenbarelse kan uppbringa hos mig.

I dag trodde jag att jag såg honom när jag gick över trottoaren mot färdtjänstbilen.
Assistenten hade öppnat dörren men kanske såg han inte henne – om det nu var han.
Kanske såg han bara hur jag gick över gatan till bilen – till synes ensam.
Jag tyckte han var lik honom.
Jag tyckte han såg konstigt på mig.

Jag såg på honom som om jag hade sett döden.

Paranoians benhårda knä i magen. Dess blålila blommor som slår ut i bröstet.
Färdtjänstbilen rullar iväg.
Jag svettas och googlar hans namn.
Det kan finnas hur många som helst med det namnet.
Men det finns en som bor knappt en kilometer från mig.
Han?

Jag domnar inifrån. Som om någon dött.
Åker till kvällsjobbet.
Vi ska skapa svensk-spansk teater om migration och makt.
Vi pratar om politik och motstånd.
Fascism och Franco.

Jag säger att svenskar inte vet hur de ska bete sig när samhället inte längre vill ta hand om dem.
De säger att spanjorer aldrig trott att någon ska ta hand om dem. 

I veckan så jag på en dokumentär om ACT:UP och hivsmittades kamp för vård och värdighet.
Det vill jag ha, tänker jag. Så måste vi kräva vår rätt.
Det är allvar. Det är på liv och död.
Men ingen kommer dö av det här.
Men vi kommer skrämmas. Tystas.

Kanske är jag paranoid.
Hur stora är oddsen, att det skulle vara han?
Statiskt sett är chanserna små. Men det kan hända.
För mycket mindre har mycket värre hänt.

Sen blir jag förbannad.
Ska jag gå här och huka mig fast jag inte ens gjort något fel.
Jag vill inte vara rädd men jag är skrämd.
Inför maktens fullkomlighet är jag ingenting.
Skräcken är större än alla rationella tankar. 

Detta är förtrycket i all sin vidrighet.
Jag är inget – det är allt.
Allt kan det ta ifrån mig.
Under tiden kan det skaka mig intill märgen.

Jag ringer henne, hon pratar lugnt och sansat.
En kan aldrig tro att en ska ställas inför detta faktum, säger jag.
Att ens medborgerliga rättigheter och rättsliga skydd i en utsatt situation är nästintill inga. Att en står öga mot öga med ett förtryck som är så allomslutande i sin begräsning.
Att en är så rädd.

Sen frågar jag: Du, tycker du jag ska prata med någon om detta?
Att jag tycker jag ser honom överallt. Att får panikångest så fort någon är lik honom.
Ja, svarar hon. Lugnt och sansat.

Standard

Skavet nr. 21

Jag minns alla mina sjukgymnaster och hur de brukade ta i mig.

Friar-ställning med ansiktet mot en ribbstol i 30 sekunder.
Hur det brände i för korta muskler.
Eviga steg upp och ner för trappor.
En fot på varje trappsteg, för så går normala människor. Att jag längtade mig bort så brännhett.
Och grät varje gång på specialgympan i skolan. 

Specialgympatraumat är ju av en helt egen kaliber. Låt mig ta det från början.

Jag är sju år. Det är vår. Vi är på ett grönområde en bit ifrån skolan och spelar brännboll och fikar. Jag minns det som lummigt och fullt av mossa i gräset. Att det var tungt att köra med rullatorns små hjul i det sviktande underlaget.
Jag minns inte vad vi fikade. Men jag tänker mig att det var sådant som alla barn fikade på 90-talet. Röd eller gul saft. Färgen, inte smaken, var det som räknade. Kanske Mariekex. Som en doppar tills de ger vika och flyter omkring som en grynig sörja i glaset.

Kanske hade någon nämnt detta med specialgympa innan. Vad vet jag. Jag vet bara att jag var sju år och inte mindes att någon sagt något om någon specialgympa till mig. Förrän hon dyker upp. Gympafröken.
Hon säger att jag ska följa med.
Jag protesterar, vi ska ju spela brännboll, vi fikar ju, jag vill vara med mina kompisar. Jag vill inte skiljas ut.

Men hon säger att vi måste följa med. Jag och min bror. Till gympasalen. Vi ska ha specialgymnastik med henne. Jag minns att jag söker min assistents blick. Men hon verkar hålla med.
Jag är ju som alltid mycket foglig och tillmötesgående som barn. Jag följer med.
I nio år går jag sedan fram och tillbaka på olika mattor. Kastar bollar. Övar koordination. Cyklar med fötterna fastspända på en motionscykel från 80-talet. Utöver den specifika sjukgymnastiken i staden. På eftermiddagar och sommarlov.
Och gråter.
Gråter över min påtvingade avskildhet.
Gråter över alla dessa enformiga övningar.
Gråter över känslan av kroppens brist.

När jag för några år sedan berättar för min mamma hur mycket jag grät på dessa timmar blir hon förvånad, och arg. Ingen har tidigare berättade för henne hur jag vantrivdes.
Varför gjorde jag inte det själv?
Jag var van vid påtvingad träning.

Gympafröken är mycket för kroppskontakt. Hon tycker att jag är stel i axlarna.
Tacka för det – om du inte tidigare märkt det bär jag upp hela min kroppsvikt på överarmarna.
Hon tycker jag borde få massage. Ofta och gärna.
Gärna fast jag sa nej.

Jag hatar att få massage.

Hur skönt tycker du själv att det är att massera dina mesta stela muskler?
Inte de där som är lite stela. Utan de där som är som betong under huden.
Jag minns hennes händer som örnklor. Känslan av det inte spelade roll att jag inte ville. 
Jag var van vid att beslut om kroppen och dess välbefinnande inte låg hos mig utan hos de med medicinsk kompetens.

Jag och mamma pratar.

Hon säger att det värsta efter ett tag inte är ens barn inte föddes friskt.
En blir trygg i att barnet överlever, säger hon.
En börjar se att det trots allt kan bli bra. 
Det kan bli bättre än en först trodde. 
Men, säger hon. Det värsta är att en själv inte är betrodd med sitt barns bästa.
Att en alltid känner det medicinska tvånget. 
Att en som förälder måste underordna sig, och barnet, fast en ser att det inte vill. En vill ju inte bli beskylld för att inte vilja att barnet ska få utveckla sina förmågor till det bästa.
Vilka förmågor det nu är som räknas?

Jag hatar fortfarande att få massage.
När hon stryker mig över ryggen spänner jag mig som ett djur.
Ta inte i mig så!

Kroppens gränser är extra hårt bevakade.
Runt mig marscherar en armé av små flickor som folk tog i som de ville.
Strök över håret och ryggen. 
Vars muskler någon kramade mot handflatan.
De har svarta ögon – de blir så när en inget säger utan stirrar och sväljer ner förmanande händers grepp.

Hur understår du dig! 
Rör du så dör du! 
Vi ska ta till flickigt våld. 
Sparka dig på smalbenen och nypa dig på låren.
Ta inte i mig så!

Men ibland tar armén till reträtt.
Den skingras. Flickorna dryper av fnittrande. Kastar ögon mot kroppens gräns. 
Oftast är det inte någon som tar i kroppen. Det är min kropp som tar i någon.
Armén bildar klunga på klassiskt högstadiemanér. Kastar suktande blickar över axeln.

Jag får ofta komplimanger för mina händer. Hur de tar i andras kroppar.
När hon vilar mot mig och jag stryker henne över ryggen.
Där, i dunkelt med ryggen mot en skrovlig trapp i betong, med handen mot hennes hals.
Dina händer, de är så sköna säger de.
Handen som med berättigandets självklarhet vilar i hennes nacke.

Jag har tänkt mycket på det. Varför händerna upplevs som sköna.
Tänkt att det kanske har med spänningen att göra. Att de är hårda och lite knotiga samtidigt som de är varma och mjuka. Att grundförutsättningen är att vara knuten. Att hålla emot.

Men jag tänker också på det så här. Att det kanske är sköna för att de rör med berättigande bara det de får röra. Att händer som hör till någon som andra rört fast de kanske inte fick rör andra med stillhet och varsamhet i botten.
För att jag minns hennes händer nypa musklerna som örnklor.

Standard

Skavet nr. 20

Jag hukar under avslagets tyngd.
Det är lätt att lägga allt på sig själv, som alltid.

Jag räckte inte till. Jag hade inte utvecklats nog sedan sist jag sökte.
De såg mig inte.

Jag tänker på vad hon sa, professorn i regi, innan jag gick.
Att du är här är ett tecken på din begåvning. Bli inte nedslagen om du inte går vidare.
Jag tänker på vad hon sa för något år sedan, koreografen.
Om du skulle komma in skulle de ha problem med dig. De vet inte att de behöver dig.

Det är fina ord så klart, men det överskuggas av det faktum att det inte någon blir nästa gång. Det är inte ekonomiskt möjligt.
Jag är numera dömd att röra mig utanför det etablerade kulturlivets radar.
Det är tröttsamt, ont om pengar och vidd – rörelseutrymme.

Samtidigt tänker jag på något annat. Vad det betyder att inte ha några kontakter.
Ingen pappa eller mamma som känner någon som känner någon. Inget creddigt teatergymnasium i ryggen.

Det borde inte spela roll men det gör det. Det gör mig ledsen och äcklad. Och besluten. Att spränga mig fram. Vill inte institutionen ha mig nu ska de få be om att få mig sen.
Och tro inte att jag inte tror att jag kan berätta.
Stort och smått.
Nära så det bränner och isar och långt ifrån dig så det svindlar.

Jag har fått det av pappa.

Pappa har också lärt mig att aldrig förminska mig.
Att aldrig skämmas. Pappa är en bra berättare, men han tänker inte på det som sådant. Han vet inget om dramatiska kurvor. Men han vet att lägga upp en. Pappa berättar för att andra berättat för honom. De har inte nått någon scen.

Men ibland berättar vi för att överleva. För att samlas och stärkas. Om teatern inte ska göra det, utan bara finnas till för att den är vacker. Om berättande inte finns till som flykt och hemkomst, på liv och död. Då betackar jag mig.

Funktionen spelar som alltid roll. Vidrigt uttjatat börjar det bli.
Nej, jag vill inte skapa konst bara för funktionsnedsatta människor men jag är trött på att vi inte har någon röst.
På scenen finns ingen som jag, men väl någon som spelar en som jag.
Det tog decennier innan jag fick någon att spegla mig i. Och när jag fick det var det skådespelare och dansare långt ifrån ett svenskt kulturliv.

Var var vi? Vi var inlåsta tackar som frågar.
Var var vi under 60 och 70-talets kulturella revolution i Sverige? Inlåsta!
Funktionsnedsatta ungdomar som vill bli skådespelare får veta att det inte kan söka scenskolan. Varför? En skådespelares kropp måste vara fysiskt och psykiskt kapabel. Du är det inte.
Om de ändå lyckas, utan institutionens godkännande, kan de bara arbeta med kultur så länge som de av samhället ses som fullvärdiga medborgare. Om du mister din assistans kan du inte längre stå på scen.

Jag vill bjuda upp till motstånd.
Tänker feberheta tankar på organisering och kultur som motmakt.

Vi måste bredda för kultur kring funktion har regeringen sagt.
Vad betyder det?
Jo, det betyder att icke-funktionsnedsatta redan etablerade kulturarbetare skapar kultur av, och om en har tur, tillsammans med personer med funktionsnedsättningar.

Var är funktionsnedsatta personers röst?
Nej men förlåt jag glömde, vi är ju oetablerade. Vi har ju flera hundra år att ta igen i samhället.
Inte bara sedan 60 och 70-talet, smärtsamt mycket längre än så.

Funktionens centralitet under onsdagens prov.

Jurymedlemmen och jag i hissen på väg upp till min presentation av min uppsättningsidé. Jag har 10 minuter på mig att bevisa mitt värde.
Han säger: Jag har haft ögonen med på en par grejer du gjort, det är alltid kul att följa er som söker.
Jag blir glad. Sen säger han.
Går du inte lite bättre än förra året?
Jag blir förvånad. Bara förvånad. Som att få en örfil i ett ögonblick som inte ens känns hotfullt. Först reagerar en inte på att det gör ont.
Näe, det vet jag väl inte, säger jag.
Nähä, säger han. Tillsynes helt ovetande om vad han sagt.
Jag går in. Juryn sitter uppradad. Jag gör bra ifrån mig. På riktigt.

Efteråt tänker jag. Om jag hade varit svart hade han då sagt – jag tycker du är lite ljusare i hyn sen sist?

I går läste jag också en artikel med titeln Tillgängligt kulturliv – för vem?
Den handlade om min största skräck. Den att en Lss-handläggare ska se mig på scen och därefter bedöma att jag inte längre har rätt till assistans. Det har hänt.
Det kan ju låta absurt men det är i högsta grad en verklig rädsla.
Det där du gjorde på scenen, med månader av träning och repetition bakom, med hjälp av teknik och performativitetens illusion, det måste betyda att du även kan klä på dig, lyfta, bära, sköta din personliga hygien.

Varje steg på scenen ett steg med blicken i överhetens vitöga.
Varje scenisk ansträngning men detta i bakhuvudet – allt kan tas ifrån mig.
Varje steg på liv och död.

Jag tänker på det så här.

För att fullt ut förstå detta med funktion måste vi göra något som verkar svårt för väldigt många. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Två verkligheter måste kunna existera under samma tid. Låter det märkligt? Tänk om.
Det du ser på scenen och det du ser i verkligheten är inte samma sak.
Att kunna utföra en sceniskt tränad rörelse under en kort tid är inte detsamma som att inte behöva hjälp med samma, eller andra saker, utanför scenen.

Jag är inte särskilt samhällstillvänd på sistone. För jag är övertygad om att samhället inte vill mig väl. Det kan låta bittert, men jag är också övertygad om en annan sak.
Det går att bygga ett annat samhälle.

Med motstånd.
Med berättandet som bas.
Med scenisk plats för mig och de mina utan att vi riskerar hela vår livsföring.

Men, tänker jag också.
Om teatern kan komma att kosta så mycket för mig blir den också viktig.
Den är inte vacker. Den är skitig och fylld till bredden av skräck. Och innanför huden, på ryggen, bär jag flera hundra som mig, vars kroppar är exotiska, vars sceniska uppenbarelse överskuggas av detta.

Flera hundra som varit utställningsobjekt i medicinens teater.
Jag är här nu – tiden är den rätta. Rösten är min.
Min pappa har lärt mig hur den ska användas.

 

Standard