Skavet nr. 25

Skavet som är inom mig.
Som om själen dras genom en värktall av ben och leder och senor. Jag skavs mot det som är mitt.
Mamma säger, inom sig har varje människa en hemlighet som ingen annan vet.
Inte ens den en levt med i mer än fyrtio år vet om den.

Den långa intellektuella kampen, kampen med att sammanfoga känslor som inte får plats i kroppen. Som kastar sig mot folk i min närhet som hungra djur. Och denna tjocka håglöshet som jag sväljer som gröt.
Där jag förlikar mig, med att inget kommer att gå vägen, inget blir av mig, att jaget ligger stilla inombords som på ett trägolv där höfter och skuldror skaver mot långa brädor. Där jag drar upp knäna mot magen. Ligger på sidan och bidar min tid.
Bidar allt. Det ska stillna och gå över.
Det ska rinna längs benen.

Så länge som jag skämts för detta. Det är för att jag matats med patriarkatet som en matas med fruktmos som barn. En sväljer fast en inte vet vad det är.
Historierna handlar mest om fysisk smärta i min familj.
Jag vet vad det vill säga att bli kallsvettig och få synbortfall.

Att vakna klockan fyra på natten av att det känns som att någon drar ut alltihopa genom ryggen. Att krypa till badrummet. Att stå på alla fyra på mattan och skrika rakt ut.
Att falla ihop i en galleria och känna en pälsklädd tants tåspets i sidan.
Res på dig, du är väl inte hög!?
Men en kan inte svara för en är knappt där.
Och en vill skrika, jag är inte hög – jag är fertil!

Men det är inte den smärtan som stör mig.

Det stör mig att det känns som om jag är jagad av ett stort djur hela tiden. Att det snart hinner upp mig. Att en port står på vid gavel i bröstet. Att det känns som någon ser rätt in fast ingen ser mig. Ingen i hela världen ser mig.
Jag är så förvissad om min egen ensamhet.

Som jag har gjort motstånd mot detta.
I ett helt år sa jag att det inte var något.
Fast en kunde ställa klockan efter dessa laviner av ovärdighet som rasade i bröstet. Känslan av att ligga på de där brädorna och skava upp skuldrorna. Djuret som flåsar i nacken.

För patriarkatet har matat mig med fruktmos som säger att det är så här alla kvinnor är hela tiden. Irrationella. Sura. Snarstuckna. Galna.  Jag vill inte vara galen. Du förstår inte, intellektet är min enda sköld. Lugnet. Att inget bekommer fast allt gnager sig in under bröstets hud.

En ska inte ha det så här, säger hon.
Hon är inte här nu. Hon är och vinner priser i ett land med värme och stränder. Det är tur. Om hon varit här hade vi grälat.
Jag hade sagt att jag äcklas av den här staden. Att jag inte vet vad jag skulle här och göra att det är lika bra att hon klarar sig själv. Jag skiter i det här nu.
En gång när jag sa så började hon gråta.
Du får sluta säga så där, sa hon. Om du inte menar det får du sluta. Jag vill inte bli lämnad av dig!

Jag slutade. Nu vet jag att dyningen går över. Jag hukar som under ett regn. Jag vet att inte ropa varg. Jag håller det inom mig.
Kan inte andas nu när jag skriver detta. Måste stanna upp ett tag. Det stramar i veka livet. Som om något gråter där.

Jag har tystnats av det patriarkala talet om kvinnan som gnällig, men lika mycket av ett feministiskt tal om det dåliga måendet som konstruktion. Det är sådana som patriarkatet lärt oss att vi ska vara säger det.
Och vi ska älska vår rening och ta emot den med glädje och styrka och känna oss starka som blödande monster. Och ta bilder på när den rinner efter benen samtidigt som vi pekar finger åt patriarkatet.

Du kan ta ditt glorifierande av smärta och skit och kräks och ångesten som skalar tapeterna av själens boning och stoppa upp, hör du det!

Oj, vad arg jag blev.
Men du vet en blir arg om en är tyst länge.

Om ens liv trängs mellan den galna kvinnan och den starka gudinnan.
Och dörren står på vid gavel i bröstet och alla kan se rakt in men ingen ser.

Jag blev arg häromdagen också.
Pratade med mycket hög och ansträngd röst och röda utslag på halsen.

Ringer mamma och skriker: Det är ju en principsak! Principer!  Moralisk kompass!

Min akilleshäl i svala och lugna sociala sammanhang är att jag är så principfast.
Att jag tuggar tänderna mot varandra och tänker att, jag passar inte här. Där inget bekommer en. På riktigt.

Gråten ligger tung bakom ögonlocken. I veka livet gråter själen själv.

Och jag jagas ut ur den här kroppen. Ut ur den här staden av ett stort mörkt djur.
Och själen dras fram och tillbaka genom en knotig tall.
Och jag bidar tiden. Och tuggar berättelser om nöd och slit och sammanhållning.
Spacklar invändigt med tanken på att någon haft det värre.
Och att några har det likadant nu. Att bakom hud och bröst och själ står alla de som kom före mig.
Och snart ska håglösheten rinna mellan benen.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 24

Febern.
Febern som en hingst med tunga hovar i bröstet.
Febern som vassa tänder längs med handledernas rundning.
Febern som är skräck, som är kvitto, som är längtan.

Sjuk. Gruvsjuk. Som ett kolmörkt schakt där svetten droppar efter lårens baksida.
Gång i gruva tre bokstäver: Ort.
Febern som gräns för förmåga och existens. Som röda streckade linjer omkring prestationens landskap. Febern som 50-skyltar vid asfalterade vägar.

Det räcker nu. Är för mycket fast det knappt börjat.
Febern som besvikelse och förtret.
Febern som skräck, som tunga knackningar mot kistlocket.
Som en frossbruten viskning om kroniska tillstånd och trötthet intill benmärgen.

Är på konferens om vuxenblivande och funktionshinder.
En blid norsk sjukgymnast föreläser innan mig – jag skriver i anteckningsblocket med konferenslokalens logotyp: att vara i fiendeland.
Hon talar om frekvenser av kronisk smärta och kronisk trötthet hos unga vuxna med funktionsnedsättning.

Mina händer smärtar i knogarna. Febern rusar.
Hjärtat slår sotat intill lungorna.
Om någon får det är det jag.
Om någon någon gång blir så trött att det inte längre orkar resa sig är det jag.

Kallsvettens rännilar på ryggen. Kallkällans uppsprängning i nacken.
Barnet. Barnet som ligger med benet vinklat upp mot magen för att visa knäledens böjning. Barnet har inga byxor på sig. Barnet har rosa trosor och en röd tröja men inget ansikte.
Jag skriver i anteckningsblocket med konferenslokalens logotyp: maktutövningen i att anonymisera barn i ”forskningssyfte”.

Vem är barnet?
Febern som en skogsbrand en torr sommardag. En gnista, inget mer.
Sedan flera hundra hektar utbränt.
Jag vet att det finns sådana bilder på mig – undra om jag i underkläder utan ansikte får flankera någons Powerpoint presentation? 

Febern som distinkt värk i ryggslutet.
Febern som stilla dimma bakom pannan.
Febern som oläglighet. Febern som stilla förvissning. 
Febern som bevis på min egen förträfflighet och försumlighet.

Febern inför det faktum att bara enstaka procent av ungdomar i samma situation som mig smakat alkohol, rökt, kysst någon.
Jag tänker på mig och min brorsa, var det vi som var helt sjuka i huvudet?
Var det vi som inte begrep att begränsa oss. Fast vi begränsades.

Febern inför minnet av min höga alkoholtolerans.
Febern inför minnet av brorsans umgängeskrets på gymnasiet, och min.
Att någon aldrig kysst så bra som hon, när vi lärde oss kyssas tillsammans.

Senare, febern inför en ambivalent attraktion.
Febern som ett kvitto på ofullständiga rörelser. 
Febern som konsekvens fast jag inte övertrasserat.

Fast jag druckit alkoholfri öl.

Febern som tre snabba slag över bakhuvudet.
Febern som bärare för allt det outtalade.
Febern som kvitto, gräns, ort, skräck, febern som ett stilla ljus i bröstets gruvgång.
Febern som den vissling som lockar gruvfrun.

Febern som intalad förvissning
Om det är någon som kommer lägga sig ner för att inte resa sig, är det jag.

 

 

Standard