Skavet nr. 27

Sväljer ner en becksvart klump av ovärdighet. Biter mig hårt i underläppen bland brölande människor och snabba kroppar.
Sms:ar henne, hon som en gång nästan var min.
Det är länge sedan nu men vi är alltid varandras.
Du, jag är ledsen. Skriver jag. Jag vill också vara den som någon går till först.

Hon svarar snabbt. Vi har pratat om det här mycket. Senast i förra veckan.
Om hur en ska våga tro på något som en aldrig sett. Som en är rädd aldrig kommer att hända. Att det är skuldtyngt att känna att en vill vara något som en inte är. Att vilja ha något som någon annan har.

Hon skriver att hon förstår. Att även det som en är glad för hos andra kan kännas exkluderande när en inte har det själv. Att en får känna så.

Tidigare denna dag har jag pratat om makt och relationer. När publiken får ställa frågor kommer det för mig.
Det mest hindrade är inte stigmatisering eller oförstående kommentarer från andra.
Det mest hindrande är att det inte finns något språk för detta.
Inga ord som gör vår betydelse för varandra begriplig.

Jag har inte lärt mig några ord som beskriver mitt förhandlade berättigande till henne.
Som förklarar varför jag sväljer och biter mig i läppen.

Jag klarar inte vara av att vara den som bara får betyda något för någon i det fördolda.

Bråddjupt, smärtsamt, längtar jag efter att få kunna lita på min egen betydelse.
Där, bland snabba kroppar och mitt egen höga röst tänker jag som så många gånger förr att det bästa vore att dra upp alla skitiga band som jag knutit här.
Flykten manar under huden för att jag känner att jag inte har någon plats.

Tittar i kalendern men det är inte tid för själsligt mörker än.
Blir förbannad för att jag gör det. Tänker att jag måste sluta undergräva min egna känslomässiga kredibilitet med tankar om hormonell instabilitet. 

Hon sms:ar igen. Något avväpnande. Dräpande och komiskt samtidigt. Jag ler.
Flykten som en storm i bröstet. 
Men jag är inte en sådan som flyr.
Jag är en sådan som drar ihop mig, kurar, hukar.
Tills det går över.
Allt går över. Allt blir någonting annat.

Efter den här textens fullbordande kommer det inte längre bränna bakom ögonen, upp över halsen, i kinderna. Ordet kommer att befria mig. Från allt. Sanningen ska göra mig fri.

Hänryckningens dag. Spelar all frejdig musik som jag skäms och är stolt för i en märklig kombination. Den som skriver pretentionslös musik tror också utan pretentioner, som ett barn. Den som vågar tro som barn kan skjuta ifrån som ett barn från en grusplan. 

Rakt ut i evigheten.

I kyrkan talar prästen om att torrtro. Tro fast en inte alltid förnimmer Guds närvaro.
Tro fast en har svårt att se en Gud i något som helst.
Alla dagar är inte pingst, säger han.

Blundar. Tänker på allt som inte blev.
Att en måste vara övertygad för att kunna torrtro.
Att en måste kunna lita på det som en inte vet. Att en måste kunna luta sig och vila ut.

Där bland prästkandidater och biskopen och en storslagen kör förnimmer jag inte Gud. Men någon som stod Gud mycket nära. Jag tänker på min mormor och hon är plötsligt där. Snett bakom mig.
Jag tänker på bilden av henne och min morfar när de förlovar sig.
På hennes tro. Och hennes hänrycknings tårar.
En torrtror inte. En bidar. Väntar. Hukar. Tycks hon viska. 
Men en dag, en dag ska vi resa oss.

I en murrig föreläsningssal reser jag mig en liten bit.
Svävar över stolens säte när han talar från scenen med en retorik vass som en rakkniv.
Han har en gul pikétröja, så urtvättad så att den är näst intill genomskinlig mot att hans brunbrända hud och gröna chinos. 
Jag tänker att min pappa också har sådana tröjor. Han målar i dem eller hugger i skogen. Han skulle aldrig ställa sig på en scen i dem.
Han har inte det kulturella kapitalet som räcker till att klä ner sig. Men professorn har.

Professorn som pratar om att det nu är tid att skörda det välstånd som föregående generationer skapar åt andra. Att det nu är tid att tala om en fördelningspolitik bygd på mänskliga rättigheter.
Nu är det tid att återta den empati och kamplusta som förvägras oss när vi tvingas tiga och underordna oss för att överleva. 
Det kommer inte att hända nu. Men om tjugo, tjugofem, trettio år är det möjligt.

Efteråt går jag saligt bredvid hon som ska åt samma håll.
Vi pratar om den ständiga förhandlingen. Den ständiga rädslan för att ligga någon annan till last. Förtryckets staket och grindar mellan oss och dem vi bryr oss om. 

Så tänker jag också i textens slut om hur jag bet mig i läppen och svalde bland gnissel och snabba kroppar.
Att jag förstår vissa grindar som stängda, vissa staket som för höga. 
Att jag vill ropa högt om min egen betydelse över vitmålade ribbor.
Att jag vill att någon ser att vissa grindar står på glänt.  

Advertisements
Standard

Skavet nr. 26

När jag gick på gymnasiet var han min idol. Nu sitter vi på kontoret där jag också jobbar nu. Jag har gjort några intervjuer. Lämnat några papper. Nu tar jag en kaffe med mjölk från kaffemaskinen.
Vi har pratat kropp. Och motstånd och alltings förfall.

De senaste dagarna har jag haft så otroligt ont i en led i mitt högra lillfinger. Det har alltid varit krokigt och lite orörligt men nu har det liksom svullnat upp ställt sig upp. Dragits bakåt.

Jag blir iskall. Ända in till märgen ringer skräcken som en hård metallisk smäll.
Händerna, skriva, språket.
Jag struntar i händernas utseende. Bara jag kan skriva. Bara jag kan använda handen.
Kroppens förfall.

Att värka ut är den spastiskes historia. Och arbetarklassens.
Att en har värk när en går pension är så det är.
Höfter, ryggar, axlar.
Mammas händer. Pappas knä.
Vår värk. Barndomens förståelse av att alla har värk.
När en jobbat ett helt liv har en ont.
Tänk att det finns människor som inte har värk när de är 65?
Det är inte 1800-talet. Det är 2000-talens vårdyrken.

Tonårens idol som nu befinner sig delvis i husarrest säger.
Min fru brukar säga till mig ”Du har ju faktiskt bara cp – du är ju inte dödssjuk!”

Hans fru har rätt. Vi är inte dödssjuka men vår tid är utmätt ändå. Till nästa omprövning, och nästa och nästa.
Det är ovärdigt ett land som Sverige säger han och jag håller med.
Ingen ska behöva leva så här.

När levde någon senast så här i Sverige?

Från Mikaelidag till Mikaelidag.
1800-talet. 1900-talets början.
Villhem Moberg.
Ivar-Lo.
Moa.
Det är därför ingen lyssnar. Ni tror att ingen har det så i Sverige längre men jag vet.
Ni tror att ingen längre hukar. Men jag hukar, och många med mig. I ett Sverige där ingen längre borde behöva huka hukar sig allt fler.

Slår ner blicken när de möter sin överhet. Handläggaren med sin tidsbedömning.
Som rationaliseringsmannen med sin klocka i fabriken. Du jobbar för sakta. Du får gå.
Gode Gud låt handläggaren vara människa.
Gode Gud låt fabrikörn vara snäll.

Det stavas inte längre fattighus. Men det stavas älderboende för personer som inte är gamla. Husarrest för personer som inte begått något brott. Gruppbostad får personer som inte önskat att bo där.

Kära söta låt handläggaren vara människa.

Paradoxens byggsten – jag är inte bygd för att huka mig.
Självvärdets kvarnsten mot bröstets insida.
Jag behöver inte huka mig för någon.
Snälla handläggaren var människa.

När jag gick på höstadiet ockuperade gymnasieidolen Stockholms tunnelbana.
Civil olydnad är ovanlig som motståndsmetod hos personer med funktionsnedsättning i Sverige. Kanske har vi inte tänkt att vi kunnat. Kanske har vi varit fjättrade vi instutioner, hemtjänst, för få assistanstimmar.
I USA ockuperar aktionsgruppen ADAPT instutioner och vårdhem under parollen Let my people go!
Låt mitt folk gå – så sa Moses till Farao.

En bekant dömdes i veckan till böter i en amerikansk domstol.
Jag drömmer heta drömmar om att gå in på socialdepartementet och sätta mig och sen inte resa mig. Ta ert ansvar. Låt mitt folk gå!

En av de aktiva i aktionerna mot SL under tidigt 2000-tal sommarpratar några år senare. Hon säger att en man i morgonrusningen, när hon sitter fastkedjad vid en tunnelbanedörr, säger med hög och klar röst så att hon verkligen ska höra. Sådana som er borde man skjuta!

Bra tänker jag. Säg det högt bara. Säg vad du tänker.
Jag klarar inte av vi låtsas längre.

Säg att du inte tänker på sådana som mig särskilt ofta, att du inte bryr dig om de enskilda fall som staplas på varandra. Att du tycker att en ska skjuta oss.

Säg det. Låt mig få höra det och jag ska söka rädslan i dina ögon.
Tugga mina tänder och dra ut molvärken i mitt krökta finger till att omsluta dig.
En dag ska dina fingrar krokna. En dag värker du också ut.
Och på det underbemannade äldreboendet kommer ingen att ha tid med dig där du ligger och värker och grinar. Skjut mig, önskar du kanske.
Du vet, om en önskar sig ett sådant samhälle där bara de starka och lönsamma får leva kommer det snabbare än en tror.

När levde någon senast från Mikaelidag till Mikaelidag?
När hukade någon senast under någon överhet?

Vem hukar sig nu?
Jag och de mina och många fler.

Det är strejk nu.
Jag tänker på mitt och pappas samtal förra året. Om skogsarbetarstrejken 1975.
Att han ville ha månadslön.

Att de strejkade nu vill ha detsamma. En lön som det går att leva på. Ett liv som går att få ihop. Att inte tvingas ta alla arbetstillfällen eller inget alls.

Det är nästan 40 år och en helt annan tid sedan min pappa lade ner arbetet. Ackordet var farligt, olyckorna i skogen många.
En helt annan tid och samma tid.

En tid som bytt namn på sina platser.
På fattigstugor. Daglönare. Och överhet.

Gode Gud låt bemanningen vara snälla.
Låt dem se mellan fingrarna på att jag inte kan ta just det här passet just nu.
Gode Gud låt handläggaren vara människa.

Gode Gud hjälp mig att inte kuvas, att inte huka fast jag är rädd.
Låt mitt folk gå!

Standard