Skavet nr. 29

Min tredje dag i asfaltens och den tryckande värmens stad. Skavet redan ymnigt blödande under bröstets tunna hud.

I metaforernas landskap sväljer jag undan stora klunkar. Blod på blod.

Hudlös. Förtretet störtar fram ur öppna luckor. Skriet kvävs.

Herre Gode Gud, kan jag någon gång få vara ensam med min upplevelse?

Allt är inte precis samma. Det är ingen tröst att du försöker få det att vara det. Det är ett hån. En skymf.

Kan jag en enda gång få prata till punkt utan att någon ska förstå mig?

Önskar mig min mammas människokännedom. Jag vet att den kommer av att lita utan förbehåll på sin magkänsla. Att kunna bita av det som tär. Att kunna säga, jag förstår att du försöker få mig att känna sammanhang med dig nu – men jag vill inte. Du är inte som jag.

Förgörelsen. Frigörelsen. Nästa vecka tid för att vara sval, värdsvan, kamplysten, skavsamt ärlig.

Känsla av sammanhang kommer sällan av att någon annan påstår sig veta hur din verklighet är. Känsla av sammanhang kommer av att ge någon annan det utrymme den behöver.

Jag vill inte ha förståelse. Jag vill ha plats att föra min talan.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 28

Skavet stillnar i bröstkorgen.
Det flamröda blödande såret läker ut i stillhetens landskap.
Beklädds med brunblå ärrtjock läderhud.
Som den vid barndomens uppskurna hälsenor.

Jag har andats ut i dryga tre veckor.
Samlat mig. Packat om lådor och koffertar i hjärnans cementgrå rum.

Bergen som tar emot alla mina tysta skrik om samhällets tillstånd
om mitt egna tillstånd i detta tysthetens och de kvävda skrikens samhälle.

Vid köksbordet med mina föräldrar – diskussioner som jag inte kan släppa lös med samma frenesi någon annan stans.
Mamma är revolutionären.
Pappa är ideologen.

Vi pratar arbete, liv, glömska och jag är övertygad om att ingen kommer att kunna glömma dem.
Som otaliga berättelser skrivit fram personer som jag aldrig träffat.
Mormor. Farfar. Gammelmormor och gammelfarfar.

Så kommer jag att skriva fram dem ur kodsega skogar
och mopeder som stegrar sig i stilla vårkvällar.

Jag skriver ut en bild av Herr Nilsson med ett av hans bästa citat och sätter upp på kylen åt min mamma.
Det handlar om att organisera och återerövra. Att slå tillbaka och resa sig mot den som är övermäktig och oövervinnerlig i sin storhet och sin makt. Att värna det egna jaget okränkbara gränser mot den som skövlar och bränner.

I världens rasar krigets vansinne.

Jag går vid återvändandets klippbrant nu.
I dessa heta dagar står jag på kanten och ser ner i lämnandets ravin.
Jag svettas mellan låren och i ryggslutet och skjuter envist upp att gå ifrån detta.

Att låta självförverkligandets landskap av brännhet asfalt och för trånga rum gnida upp skavets ärrhud med ett finkornigt sandpapper av tvivel och berättigande.

Jag ska längta mig bort och jag ska uträtta storverk.
Jag ska le och jag ska borsta mina skor och jag ska tänka på revolutionären och ideologen och räta på ryggen.

Jag ska önska att någon en dag tänker att ingen någonsin kommer att glömma mig.
Såsom någon berättat fram mig – berättat om scenens förlåtelse, talets riktning och skarphet, händernas stelhet mot halsen.

Standard