Skavet nr. 31

Kroppen skälver av ilska. En tror att det är en utsliten kliché men det är sant.
Jag skakar. Att vara så perspektivlös, så oförmögen att förstå andra människors känslor. Så förvissad om att en inte behöver vara varsam.

Att ta sådant tolkningsföreträde, att så oförblommerat utgå från sig själv i alla situationer. Det kanske är rätt skönt tänker jag till slut. Det måste ge en trygg känsla av berättigande i allt – och genom alla tider.

Jag försöker sova. Försöker blinka och svälja bort den brusande känslan i blodet av att ha blivit så totalt ignorerad. Att även när jag blottat mig och mina innersta känslor om samhället och hur de hanterat mig bli bemött med en sådan självklar refusering.
Jag har rätt.
Inte du.

Jag önskar att sådana personer aldrig får barn tänker jag för att stilla bruset.
Med sedan ändrar jag mig.

Jag önskar att du får barn. Jag önskar att du får det snart. Jag önskar att du får ett barn med cp. Jag önskar att du får stå där vid kuvösen och se det knyte av kropp och slangar som är ditt barn. Jag önskar att du inte får röra vid det barnet annat än genom de hål i kuvösen som med nöd och näppe rymmer din hand. Jag önskar att barnets hud är så tunn så att den lossnar när sjuksköterskan sätter EKG-mätarens elektroder mot den.

Jag önskar dig inte detta för att jag önskar dig sorg eller brist. Jag önskar dig inte detta som ett hot. För jag tror inte på att min kropp är ett fel. Jag tror inte att detta är detsamma som att önska död. Jag tror att detta är att önska dig perspektiv som inte kräver att du lyssnar på någon annan än dig själv.
Jag tror att detta är att önska dig den levda erfarenhetens kompromisslösa visshet.

Jag önskar dig att få stå bredvid ditt barn när de ska sövas. Jag önskar dig att få lämna ditt spädbarn naket på operationsbordet och tvingas gå ut.
Jag önskar dig att få se på när barnet omtalas som brist och felaktighet och dess förmågor noteras och mäts i oändlighet i oläsliga läkarhandstilar.
Jag önskar dig föräldraskapets största svårighet; att truga och locka ditt barn till att stickas av nålar, skäras av skalpeller och stillnas av lårhöga gips.

Jag önskar dig att få kastas mellan barnets behov och läkarvetenskapens ambitioner.
Att aldrig få bestämma helt och fullt över ditt barns bästa.
Att alltid känna skuld över att dit barn heller leker än övar sina förmågor.
Att fastna som en klockpendel mellan att lära barnet att det inte är en brist och att lova medicinen att göra allt för att rätta till barnets brist.

Jag önskar dig allt detta för att du till slut när du ser ett medicinskt exempel ska tvingas att tänka.
Det är mitt barn.
Det är mitt barn.
Det är mitt barn.
Det är mitt.

Detta är min besvärjelse.
Allt detta ber jag om med skälvande händer.

För blodets skull.
Amen.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 30

En vecka av att skriva som om allt var eld.
Jag skriver fram en historia av förtryck och ångest och kamp och vad som är ett medborgarskap.
Vad är en individ?
Vad är ett samhälle?
Vad är självständighet?

Vem är rättslös?
Alla, alla vill jag säga, alla som är som mig.
Ett ljus i denna vårs långdragna arbetstunnel – nu, nu äntligen, nu lossnar det.
Nu bryter orden fram.

Fredag.
Möte på solhett tak – allt ser bra ut, mycket bra.
Tron på detta och mig själv, intakt.

Familjetragedi.
Mamma ringer och jag skriker: Neeeeej! Rakt ut.
Oro. Bön om böner från de som är min församling.
Allt oviktigt, som inte handlar om att tänka på henne.

Min bror ringer mig klockan 23.03 på fredag natt.
Jag tror att någon dött.
Men han vill säga att mamma och pappa inte kan ladda sina telefoner.
Att om det är något kommer de andra ringa honom, som får ringa mig.

Vi pratar sällan med varandra i telefonen.
Jag har tänkt att de kanske betyder att vi inte kommer att vara så nära, sedan, när det bara är vi.
Men nu pratar vi. Han pratar hetsigt och snabbt som han alltid gör.
Så kan man inte göra och inte så och så, men så, så kan man göra – säger han.

Och vi enas. Om det någonsin kommer att bli så här för oss. Då ska vi göra så här.
Då ska vi sluta upp bakom varandra.
Och jag är inte längre rädd för att vi inte ska finnas för varandra.
Att vi inte ska förstå varandra.
Det är han och jag. Alltid.
Våra prioriteringar är desamma.

Lördag.
Går upp klockan sju. Skriver ett kapitel. Fortfarande att skriva som av eld.
Upprättelse utgår från mina händer.
Herregud, nu minns jag knappt vad som hände. På eftermiddagen.
Hon är här – kanske grälar vi. Vi grälar oftare än jag vill.
Vet inte. Vet inte vad som hände.
(Jo, nu vet jag. Jag tvättar. Och ja, vi grälar.)

Åker bort på kvällen.
Ligger i hennes soffa.
Äter mat. Pratar politik. Alltings förfall. Våra drömmar och begränsningar.
Säger att jag måste hem tidigt på söndag, måste jobba, skriva.

Söndag.
Vaknar sent.
Tänker att jag inte behöver åka hem.
En behöver inte arbeta. Jämt. Jämt. Jämt.

Vi går ned till Norr Mälarstrand och ser på folk.
Joggare. Joggare med hundar. Barnfamiljer. Barnfamiljer med hundar.
En äldre kvinna som sakta går efter sitt barnbarn och vässkriker efter honom.
Guuustav. Guustav, stanna.
Flera olika män som stannar till vid soptunnan bredvid oss och letar pant.

Fy fan, säger jag. Ingen. Ingen ska behöva göra så där.

Åker hem sent på kvällen.
Ringer min mamma, får senaste nytt. Somnar.

Måndag.
Känner tillförsikt.
Tar mig ledigt. Ligger före i min planering.
Städar.
Vill hem.
Vill omslutas av ett matriarkat som nu sluter sig för att beskydda oss.
Ställer sig på bakbenen.

Tisdag.
Igår. Visst var det det? Visst var det tisdag igår?
Försover mig med två timmar. Vaknar förvirrad. Har drömt om allt jag inte har.
Kroppen styv och stel.
Ambivalent inför hösten.
Känner sådan skräck inför att torka ihop som person, människa, konstnär.
Akademin. Min plan b. Nu allt eller inget.

Vill prata om det med henne. Att allt är självtvivel.
Vi grälar. Vi grälar besinningslöst. Och gråter.
Tänker på fredagens tragedi – min mammas uppdateringar. Att så mycket kan förändras utan att en själv vet det.

Kollar min mail. Försöker samla mig för att kunna skriva igen.
Det borde gå eftersom det gått förut. Gått bra, som att skriva av eld.
Upprättelse rinner ur mina händer.

Kan. Bara. Inte. Göra. Det.
Kan inte formulera ord.
Kan inte skriva ut detta djupa vidriga nedbrytande förtryck.
Inget rinner från mina händer.
Resignerar. Tänker att jag har tid.
Vi äter hamburgare och ser på tv.
Somnar i tid.

I dag.
Vaknar. Tänker att nu. Nu jäklar händer det.
Nu är det förlösningens, förlossningens tid.
Har suttit vid detta skrivbord i sex timmar nu.
Inget rinner från mina händer.
Hur kan en skriva om något som är så omslutande, så absolut för en själv, utan att det suger in en som en virvel i en å. Huvudet under vattenytan. Lungorna fylls.
Jag kan inte. Jag kan inte idag.

Upprättelse, eld, ska rinna från mina händer.
Jag är det skyldig de som öppnat sig för mig.

Nu, en stillnad yta. Vatten innanför bröstet.
Jag vill hosta upp det.
Inget, inget rinner från mina händer.
Eld.
Eld ska rinna från mina händer.

Standard