Skavet nr. 33

Stridens timme är här. Nu när det verkligen gäller blir jag märkligt tyst.
Sugs bakåt in i mig själv. Slår igen porten i bröstet med full kraft.

Vad ska en skriva om den skräck som lamslår en?
När en kommer ut från duschen och en ser att en har ett missat samtal från ett dolt nummer och en vet på en gång, fast en omöjligt kan veta.

Det är nu det gäller. Det är nu allt står på spel.
Jag är rädd – på en gång rusar skräcken frustande ut genom alla vener.
Nu är det upp till bevis i denna rättegång som skulle göra Kafka själv förvirrad.
Nu ska funktionaliteten vägas och mätas. Kanske har jag blivit mirakulöst bättre på dessa två år som gått. Kanske har bara riktlinjerna ändrats. Kanske är den nya handläggaren lite mer människa. Eller inte människa alls.

Kanske ett fortsatt liv i frihet och jämlikhet nu när det äntligen börjat på riktig.
Med arbete, styrelseuppdrag och studier. Kanske kan jag då bevisa min lönsamhet i kapitalismens ögon, kanske uppfattas det som lönsamt att ge mig fri- och rättigheter då.
Fast jag allra minst vill bevisa min egen lönsamhet är jag fast besluten att göra det om det är det som krävs.

Men jag vet också att det inte behöver betyda någonting.
Det som i slutändan betyder något är hur handläggaren uppfattar min funktion.
Och hur den kommunala ekonomin ser ut.
Rättighetslagen har inget värde.

Då. På den sena eftermiddagen när jag kommer ut från duschen, ser det missade samtalet, vet att det är precis vad jag fasar för att det är. Ringer upp röstbrevlådan och får det bekräftat, får jag först en sådan vitglödgad panik.

En som gör att en inte kan stanna upp i sina rörelser. Att en hoppar från det ena till det andra iklädd bara underkläderna i lägenheten och pratar med för hög röst om alltings jävlighet med sin assistent samtidigt som en då och då utstöter ljud för att ångesten inte får plats i ens kropp.

Agerar dock först rationellt innan ångesten för att allt kan komma att tas ifrån mig får den plats den kräver. Lämnar ett meddelande på handläggarens telefon om att de som företräder mig hos assistansbolaget hör av sig till henom. Mailar sedan assistansbolaget om att handläggaren ringt – vi rekommenderar att du har med en jurist skriver de. Sådant är läget nu. Inget är självklart.

I paniken funderar jag på om jag ska gå ut den kvällen som jag bestämt. Om det är bättre att vara hemma och slicka såren eller om jag nu måste göra det mesta av den tid som är kvar som assistansberättigad? Hur utfallet blir har jag ju ingen aning om.

Jag går ut. Det är fint. Jag sover borta och vaknar av handläggaren ringer mig igen. Förklarar än en gång att assistansbolaget tar kontakt och kommer överens om en tid. Känner mig jagad. Påminner mig om att beslutet inte går ut förrän sista december – fram till dess kan hen inget göra. Vad som händer efter det kan ingen veta.

Går flera dagar med denna det jagade djurets känsla i kroppen.
Bestämmer mig sedan, omedvetet, eller så medvetet att jag knappt är medveten om det, att inte huka mig.

Jag är rädd, jag är skräckslagen, jag går mot min egen skenavrättning.
De kan strunta i att skjuta mig.
Benåda mig i stunden.
Eller slita sönder allt av självständigt och värdigt liv.

Men har bestämt mig för att inte låta mig styras av rädslan hela tiden. Den enkla förklaringen: jag hinner inte. Värdet av mitt arbete är för stort i detta kapitalistiska samhälle för tillfället. Det enda som räddar mig.

Återvänder till herr Nilssons lugna stämma full med återhållen vrede.
Varje människa har en integritet – om någon hotar den kan jag försvara den
Jag ville stanna här och omdana det svenska samhället
Inte fly, inte fly, inte nu.

Återvänder till verklighetens, fiktionens, romanens Isak Boström, en och samma person. Som enligt legenden sa: Vi kämpar för rättvisa – därför är Gud med oss

Tänker att jag måste bära dem med mig i stunden.
Då, i skenavrättningens skälvande minut.
Efter år av hunsning är det någon gång slut, som pappa sa.

Rör mig i staden mer än någonsin förut. Arbets- och studieresor möjliggör en nästan funktionsfullkomlig förflyttningsgrad.

Lyssnar allt oftast på rovdjursjojken med Maxida Märak från i somras.
Inombords är djuret fortfarande jagat. Rovdjuret än så länge bara en röst och ett namn. Utan ansikte.

Det är något med jojkens utgångspunkt – att inte beskriva utan att vara.
Att vara skydd och besvärjelse och skräck och anfall.
Jag susar genom Söderledstunneln och blundar.

Tänker att en aldrig, aldrig tror att förtrycket är så omfattande som det egentligen är.
Sedan puttar det ner en för en såphal slänt och sparkar på när en ligger och när en försöker ta sig upp så håller det emot med hela sin tyngd. Och då förstår en att det gäller livet, att det gäller allt som en någonsin kan föreställa sig. Att det gäller allt som andra kan göra som en inte kan föreställa sig. Att en lever i ett samhälle där jämlikhet och rättighet väger lätt som någonsin förut.

Att en måste bära med sig Isak Boström och herr Nilsson.
Och deras fruar och barn.
Och alla de som kommit före mig – som låsts in och numrerats och förvägrats friheten på grund av kroppens utformning.

Och alla de som lever precis jämsides med mig men knappt får hälften av det jag har chans att få. Överlevandets skuld kräver av mig att jag bär dem med mig. I stridens timme. Rustad för ett krig.

Med den starkaste nacken som tål skenavrättningens bly.

Allt står på spel i detta moderna Sverige.
Allt kan jag på grund av min kropps utformning förlora.
Rovdjuret visa tänderna och reser sin ragg.

Bakom mig knyter herr Nilsson näven.
Isak Boström ber för mig i sin himmel av obegränsat med mat och eviga söndagar.
I den tysta andakten hos min spretande församling förnimmer jag någon som håller hårt om mina axlar.
Vet jag att det är min morfar.
En dag så ska det hända vad många ej vill tro
Lisch-duva … Lisch-tulta …

I stridens timme blir det märkligt tyst. Stilla och klart.
De är alla med mig. Rätten är min även om den inte tolkas så.
Efter år av hunsning är det någon gång slut.
Jag är inte rädd. Visa dina tänder, du förtryckets rovdjur.
Så ska jag visa mina.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 32

Jag skrev något i morse och ryggade tillbaka inför dess klarhet. Jag skrev något som var så sant om mig själv så att det välvdes som en stöt genom kroppen.

Ibland är en bara en människa i beroendeställning till andra.

Maktlösheten som kommer av att vara avvikande i det funktionsfullkomliga samhället, som kommer av att inte kunna röra sig fritt och göra det jag vill utan mellanhänder, har en specifik smak. Den smakar blod – järn och bittra toner i munnen.

Insikten om att jag för att kunna fungera på det sätt jag vill i samhället måste förlita mig på andra. På att de gör som de sagt att de ska göra.

Makten – en ren och skär makt, jag tänker inte hymla om min egen underordning. Om ditt privilegium. Om du har svårt att ta det. Svårt att uppfatta dig själv som autonom i dagens samhälle tänker jag inte förmildra.

Autonomi. Självständighet. Ingen människa är en ö men vissa är knappt en kobbe.
Jag kommer hela livet behöva förlita mig på andra. I framtiden troligen ännu mer än nu. För att överleva.

Maktrelationen är i grunden skev. De behöver mig för sin utkomst. Jag behöver dem för det mest basala. Det närmaste. Det hudnära. De kan resa sig och gå från mig. För mig kommer det alltid att komma någon annan. Jag blir aldrig fri.

Jag blir aldrig fri. Hela mitt liv kommer jag behöva befinna mig i ett beroende. Det kostar på att erkänna inför mig själv. Att vara beroende av någon annan är att vara i en maktrelation som någon kan komma att missbruka. Om än omedvetet.
Så många gånger som tanken på mitt eget beroende av andra gjort att jag vänt i dörren till livet. Så många gånger som jag kompromissat, möjliggjort, och varit snäll. För att jag i grunden behöver hjälp.

Autonomin måste också ha sin egen smak. Undra vilken den är? Att aldrig behöver lägga ett schema. Att aldrig behöva planera att göra vissa saker på vissa tider. Att lämna sitt hem och bara vara sig själv skyldig något som helst. Att själv kunna göra det en själv vill.

Beroendet är inte sig själv nog. Det är fläckat av skuld och tacksamhet. Att jag har assistans när många andra inte har det är något som får överlevandets skuld att isa efter ryggraden. Att assistansen kan komma att tas ifrån mig på årlig basis är något som gör att jag internaliserat att känna skuldens tyngd och lättnandets tacksamhet.
Jag vet att jag varken behöver vara skyldig eller tacksam. Men det är inte lätt att hålla i minnet.

Jag vet också vad alternativet är. Att vara beroende av hjälp utan att få den. Misär. Inget annat ord kan tacka in vad det betyder att inte själv kunna styra sin kropp, sina behov, sina önskningar. Att tvingas underordna sig så till den milda grad.

Sällan aktualiseras dessa tankar som de gör nu. Sällan tänker jag på mitt beroende gentemot andra i sådana absoluta termer som det egentligen är. Bara när något brister blir det uppenbart vad som lurar där under.
Om en har makt, hur implicit den än må vara, över hur en annan människa kan leva sitt liv måste en vara varsam om den. Jag vet.

Jag tänker mig att autonomin har en frisk och lätt smak. Det ingår i privilegiets natur att den knappt känns. Så som jag om jag inte är medveten knappt behöver känna smaken av min vithet, min tillgång till mitt språk, min trygga familj.

Kanske är det funktionsfullkomligheten som luras, så som den alltid tycks göra det.
Jag är ju så kapabel, verbal, stark. Inte kan väl mitt beroende vara så absolut.
Om en äger funktionsfullkomlighetens autonomi och uppfattar mig som jämlik är det kanske svårt att se mig som underordnad. Jag är ju som du.

Förut har jag inte tänkt att det spelat roll om jag haft vänner med funktionsvariationer eller inte. Nu tänker jag annorlunda. Vi kan dela något som faktiskt är omöjligt att dela med personer utan funktionsvariationer.

Ett sår i normens öga. Ibland bara lite lätt skrapat. Ibland läkt. Ibland ymnigt blödande, som nu. Vi kan dela känslor av maktlöshet och underordning. Frustration och sorg över detta. Samma smak i munnen – järntyngd och fadd.

Standard