Skavet nr. 37

Stridsbön

Helige rättfärdige, rättvise, vredgade Gud.
Omslut mig imorgon med din helighet.
Skänk mig imorgon i förnedringens minuter din styrka
att distansera mig från den makt och den kränkning som
mitt syskon utövar över mig.

Heliga rättfärdiga, rättvisa, vredgade moder Gud.
Omslut mig imorgon med din helighet.
Skänk mig i morgon i utfläkandets stund kraft
att kliva utanför mig själv.

Omslut mig med din vrede – som du nedsänkt i mig.
Lägg i mig din benhårda förvissning om min rätt.
Om mitt människovärde – okränkbart av tabeller och minuträkningar.

Kära heliga rättvisa Gud.
Omslut mig imorgon med min broders vrede.
Med din sons styrka och offer.
Strö salt i mina ord, lugna mitt tal och min andning.
Räta min rygg fast jag tvingas kröka den.
Lägg i mig din stillhet och förtröstan.
Lägg i mig din fasthet och din orubblighet.
Höj min blick, gör den säker när jag tvingas att tala.

Om det som ingen annan talar om som inte är som jag.
Håll mitt huvud högt mellan dina händer.
Låt mig inte se i mitt syskon den synd som vredgat dig allra mest.
Den att inte se mig som ett syskon, att i den andre inte se en broder.

Helige, rättfärdige, rättvisa, vredgade Gud.
Omslut mig imorgon med din helighet.
Öppna vredens portar och förvissningens stillhet i mig.

Öppna i mitt syskon den människokärlek som du visat.
Öppna i henne vägen till rättfärdighet och rättvisa.
Förvissa henne om att jag, fast jag hotar och stör
fast kroppen påminner om förfall och död
och hotar med aktivitet och styrka hennes bild
om sådana som mig
är precis som henne och en dag kan hon bli min like.

Helige, rättfärdiga, rättvise, vredgade Gud.
Ställ i stridens timme upp bakom mig, alla dem som gått före.
Som återerövrat människovärdet för de sina.
Dem som försökte och inte lyckades och de som en gång
till slut fick se det de hoppas och arbetat för.

Ställ upp bakom mig Nilsson, Boström, Isaksson, och Folkesson.
Sträck ut de händer vars varande danat mig.
De som lovat på olika sätt att dagen skall komma.

Håll mig mot de ylleknän och crimpleneklänningar
som sullat mig som barn.
Håll mig framför de ansikten
som berättelser målat fram
som jag lovat, allt för dig
allt för att ingen ska glömma dig,
du som kunde vara jag.

Om allt faller, om jag blir ännu ett enskilt fall.
Ställ då upp dem bakom mig så att det kan ta emot mig.
Håll då fram mitt ansikte framför dem så att jag kan
se deras blick – så att de kan lova mig, allt för dig.
Allt för att ingen ska glömma dig.

Helige rättfärdige, rättvise, vredgade Gud.
Omslut mig imorgon med din helighet.
Skänk mig imorgon i förnedringens minuter din styrka.
Din kraft.
Din vrede.
Ditt salt i mitt tal. Din förvissning. Ditt lugn.
Höj mitt huvud. Räta min rygg.
Håll mitt ansikte framför dem som inget sett.
Så att de kan lova, allt för dig.
Allt för att ingen ska glömma dig.

Allt detta, för blodets skull.
Amen.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 36

Mamma jag vill inte.
Varför ska de veta vad jag gör i duschen? De har ingenting med det att göra.
Mamma, jag vet att jag måste skriva denna redogörelse själv – det är en del av egenmakten att själv få definiera och benämna sina behov. Men mamma detta är inte mina behov! Detta är min kropp. Mitt innersta, hur andra människor tar i den inte för att jag vill att de ska det utan för att de behöver. Jag behöver att de tar i mig på det sättet för att kroppen ska kunna vara ren och påklädd.

Mamma, jag vill att någon annan skriver. Jag orkar inte skriva det här. Jag lämnar ifrån mig det fast jag inte kan.
Ikväll måste jag skriva.

Vet du vad som händer med mig när jag försöker skriva ut vad jag gör i duschen? Jag hindrar mig själv. Kan bara inte få mig att skriva något som helst om det.
Hjälp att tvätta mig på ryggen, 2 minuter.
Gott nog att det står så. Men vad ingår i den situationen.
Att vara naken i ett rum där andra är påklädda. Att en påklädd personen står bredvid mig när jag är naken, att den tvättar mig på ryggen. Tar i min blöta nakna kropp såsom ingen annan tar i den. Man kan inte duscha i bikini i sitt vardagsliv.

I skavets början skrev jag om detta att stänga av sitt medvetande inför kroppens nakenhet när alla andra är påklädda. Att komma ut från duschen och visa brösten för någon som måste hjälpa en på med på bh:n. Brösten blir inget. Kroppen blir inget. Att vara naken blir inget. Det som skulle kunna vara det mest laddade i förhållande till andra blir ingenting. Ett moment som måste erövras. Överlevas.

Mamma, jag har aldrig varit så ledsen över en omprövning tidigare. Inte bara rädd och arg utan också bråddjupt ledsen.
Jag säger att jag inte orkar tänka på att det kommer att vara så här om två år igen, och igen, och igen och igen – jag orkar inte leva så. Då lever jag hellre utan assistans.
Du blir arg och säger att, det går inte Kristin! Då får du ju leva i misär!
Jag vet att det är sant mamma, men jag orkar inte.

Du säger att vi måste bedja. Jag tänker att det är det enda som känns rimligt i denna Kafka-roman av förtryck och överhet. Bönen.

En fin vän säger att hon tänker på Guds rustning när hon tänker på mig nu för tiden. Att jag måste klä mig i den. ”Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot djävulens angrepp”.

Mamma, du berättar om morfar. Som när jag och min bror föddes sa att han aldrig hade tagit ut en sjukdag i hela sitt liv men att alla de pengar som han betalat in till socialförsäkringen nu kunde komma er, pappa och dig och andra föräldrar, till gagn.
Bara den som är villig att dela även det en inte själv kommer att få är verkligt solidarisk.
Jag berättar om den där känslan i den stilla andakten hos min församling för några veckor sedan. Hur jag vet att han håller mig om axlarna.

Mamma, du blir så teologiskt rak och handgriplig när bönen är det enda vi kan ta till. Detta är den tro som manar till både bön och handling.
Du säger, alla böner som de bett för dig Kickan. Som det står skrivet, de samlas i en skål och delas ut när de behövs. Nu ska de delas ut.

Jag kan inte förmå mig att skriva detta för det ligger så långt under min värdighet.
Kanske kunde jag förut frångå den – men nu känns det som jag inte längre kan det.

Jag är inte längre det fogliga barn jag än en gång var
Det är inte en allmosa som kommunen kan ge mig om den vill. Detta är min medborgerliga rätt. Om jag någonsin tvivlat på detta är jag nu brinnande övertygad.
Fast min övertygelse väger lätt i detta nu. Jag vet att jag kommer tvingas att underordna mig.
Värdigheten. Den gnisslar som grus mellan tänderna. Vad betyder den?

Den kroppsliga integriteten som en hägring. Något andra har men inte jag.
Inte nog med att någon måste se mig, naken, oklädd, halvklädd oftare än vad jag själv vill tänka på, mina redogörelser av dessa situationer i skrift ska inte bara jag läsa utan även assistansbolagets jurister, handläggaren och handläggarens chef.

Gränsen kring min kropp utsuddad, om den någonsin fanns.

Samtycke.
Har jag någonsin samtyckt till detta – aldrig!
Måste jag ändå göra det – ja!

I detta nu kan jag inte vara så stolt och benhård som jag egentligen vill. Jag måste ödmjuka mig. Jag måste krypa. Jag måste utan samtycke lämna ut mitt allra innersta. Det som funktionsmaktordningen fått mig att skämmas för. Min brist. Allt jag inte kan. Allt som är oviktigt om mig som människa.

Mamma, jag säger till dig:
Jag har funderat på hur svår det egentligen är att bryta ryggen – en måste ju göra det på rätt ställe så att inte dör men blir så pass förlamad så att ens assistansbehov är beständigt. Jag har ju egentligen för hög funktionsgrad, jag vet ju att de tycker det. Det här med kroppsliga funktion är ju ändå överskattat. Tänk vad mycket jag skulle kunna få då som jag inte kan få nu. Obegränsat med färdtjänstresor till exempel.

Du säger, men sluta du är ju inte klok!

Men kroppen betyder ändå inget. Jag kan lägga den ifrån mig.
Om min egen funktionalitet är ett hinder för min chans att få möjlighet att leva mitt liv till fullo – ta den ifrån mig.

Den (än så länge) assistansberättigade har inget att förlora mer än sig bojor!

Sen pratar vi länge om kroppen och vad den själv vill. Som en egen varelse utan funktionsmaktsordningens bilder ovanpå sig och inuti i sig.
Annars ryggar jag tillbaka inför att prata om vad jag skulle göra och vara om min funktionalitet inte var sådan som den alltid varit och kommer att vara. Jag vill inte ge utrymme för tankar om min egen funktionalitet som en brist.

Men med dig kan jag säga det och vet att du förstår. Mamma. Till dig säger jag:

Jag kan känna det ibland, att kroppen vill jobba hårt, fysiskt. Den är byggd för att bära tungt. Den bär 42 kilo på armarna varje dag. Den vill gå långt. Den vill lyfta lådor. Den vill fälla träd som dånar i skogen. Den vill svettas – den vill slita och återhämta sig. Inte bara förslita sig.

Om inte om. Om det inte varit meningen att min funktionalitet skulle vara sådan som den är, alltid har varit och kommer att vara, då hade inget av detta varit min vardag.
Inga händer på min kropp som måste vara där för att den ska få vad den behöver.
Ingen evig ovisshet. Inget liv i tvåårsintervaller. Inget förtryck och ingen överhet. Ingen att krypa inför, ingen att tvingas öppna sig inför.

Kroppslig integritet och värdighet intakt.
Ett privilegium så svindlande att det inte går att greppa.

Mamma – du har alltid sagt att det är meningen att det ska vara så här. Mamma du säger att det innehåller något större, något som en inte kan förstå.
Mamma, jag tror dig. Min kropp är ingen brist.
Mamma, jag tror dig när du säger att andra tider ska komma.
Mamma, jag tror dig när du säger att jag ska vara med och skapa dem.

Mamma, jag tror dig när du säger att de böner som andra bett för mig ska delas ut.
Mamma, jag tror min vän när hon säger att Guds rustning är beredd för mig.
Mamma, jag vill inte.
Mamma, jag vill inte skriva det här. Vad har de med detta att göra?
Mamma, jag vill lämna ifrån mig detta.
Mamma, vad ska en göra för att vara säker på att alltid få leva till fullo?
Inget kan en göra.
Mamma, jag vill lämna ifrån mig min kropp.
Mamma, den betyder inget – mamma den hindrar mig för att den fungerar för bra för medicinens modell.
Mamma, den (än så länge assistansberättigade) har inte att förlora mer än sina bojor!

Standard

Skavet nr. 35

Har fått i uppgift att skriva en privat dagbok om makt och maktrelationer till masterskursen i genusvetenskap. Först tänkte jag att jag lika gärna kunde kopiera in hela den här bloggen. Sen tänkte jag att jag kunde ta tillfället i akt att skriva nya skav.

Första uppgiften handlar om att definiera vad makt är för oss själva och hur vi är blivit medvetna om makt och maktrelationer. För mig är det ett otroligt laddat och självklart ämne samtidigt. Som om jag vill grina bara jag tänker på det. Att makt för mig är både år av förtryck och hunsning samtidigt som det i kalla klara stunder är mitt hela jag. Ungefär som följer…

Makt är att kunna välja.
Makt är att kunna tala.
Makt att förmå någon annan att göra något utan att hen nödvändigtvis vill.
Makt är att kunna förutse sin framtid.
Makt är kunna planera sin vardag.
Makt är trygghet.

Makt är pengar.
Makt är att aldrig ha bildningskomplex. Fast en ingenting vet.
Makt är ett eget rum.
Makt är ett tillstånd utan press. Makt är stillhet. Makt är lugn.

Att vara medveten om makt är att veta att ens mamma har ont på grund av sitt arbete.
Att vara medveten om makt är att veta att ens farmor fick gå hem till sin fröken och diska efter skolan när hon var barn. Att vara medveten om makt är att veta att ens mormor strök på nätterna på ålderdomshemmet tills hennes handflata formade sig efter strykjärnets handtag i ett sår.

Att vara medveten om makt är att veta maktens språk, dess, röst och doft. Att veta hur en talar, hur skriver, hur en klär sig och när.

Att ha makt är att äga ett språk som det inte skrattas åt.
Att ha makt är att kunna skriva saker som ”i den urbana diskursens fält är medelklassen en hegemonisk position”
Att vara medveten om makt är att veta nog för att inte säga ”sätt dä dan så ska jö tala ôm hur he ä häre vôssas.”

Att vara medveten om makt är att vara medveten om en rösts överordning över en annan.
Att ha makt är att kunna välja med vilken röst en vill tala.

Makt är att kunna röra sig i ett samhälle.
Att vara medveten om makt är att tvingas stanna hemma.

Makt fördelas utefter resurser.
Att vara medveten om makt är att räkna på vad COOP:s VD får i avgångsvederlag per månad.
Makt är inte nödvändigtvis att vara i majoritet.
Makt är att äga.

Makt är att få äga sin egen kropp.
Att vara medveten om makt är att känna andras händer på den.
Att vara medveten om makt är att höra medicinens röster tala om ens kropp över ens huvud.

Makt är att hunsa, kuva och skrämma.
Att vara medveten om makt är sitta mittemot sin kommunhandläggare och stillsamt framföra hur länge det tar för en att duscha.

Makt är att kunna avkräva, begära och få.
Makt är mina händers grepp om hans mjälla handleder.
Makt är min hand i hennes nacke.
Makt är hennes huvud i mitt knä.
Att vara medveten om makt är att fråga om de vill.

Att bli medveten om makt är att bli medveten om vem som kräver och vem som bjuder motstånd. Att bli medveten om makt är att höra berättelser om vem som avkrävt och vem som fått. Om vem som gjort motstånd och vem som slagits ner.

Att bli medveten om makt är att blottlägga dess strukturer, never, blodådror.
Medveteandehöjning är att tala. Att berätta utan rädsla.
Makt är att rymma från Vanföreanstalten.

Maktlöshet är att skjutsas tillbaka.

Att fostras maktkritiskt är att alltid fråga varför?
Att formulera vem som är ens överhet.
Att vara maktkritiskt är att läsa historieboken, genuslitteraturen, dagstidningen och sakna sin röst.
Att fostras maktkritiskt är att förstå att en först måsta förtjäna sin auktoritet.

Att ha makt är att tala.
Att fostras maktkritisk är att lära sig tala. Andas lugnt och tala med klar röst. Att tala fast en är rädd. Att tala fast en är i underläge. Att tala är att äga rummet.

Att vara medveten om makt är att veta att ens tid är utmätt.

Att vara medveten om makt är att veta att det finns personer som inte försliter sig i sitt arbete.
Att vara medveten om makt är att veta vem som kommer undan.
Att ha makt är att tala.

Standard

Skavet nr. 34

Pappa, har vi någon krisplan?
Jag tittar på min pappa, stilla, trygga starka fackföreningspappan med förhandlingsförmåga och en självklar solidaritet som sällan syns eller hörs – men görs.

Han ler vagt sen ruskar han på huvudet. Nej.
Ingen krisplan.
Om allt går åt skogen. Om livet blir sönderslitet och bara blir en spillra av allt det borde vara. Om det hädanefter ska stavas hemtjänst och trygghetslarm. Då finns ingen krisplan.

Min pappa är modlös. Jag är rädd.

Måste låtsas att jag vågar fortsätta leva. Tänka på allt jag ska göra i det kommande året som om livet som det är nu kommer fortgå.
Måsta vara överallt hela tiden under dessa veckor för att det ska vara värt det. Livet som det är nu. Livet som kan komma att tas ifrån mig.

Pappa har ingen krisplan.
Jag säger att om allt skiter sig kommer jag hem.
Mamma säger att jag inte får det. Att det är att ge upp att fly.
Mamma är revolutionären. Pappa är ideologen.

Ambition om delaktighet. Måste vägas. Mot. Det ökade. Kostnadskravet.
Jag kostar för mycket.
Jag. Jag som jobbar och utbildar mig samtidigt. Jag, vars funktionalitet i detta samhälle gör att 3 andra personer kan försörja sig. Jag är ändå för dyr.
Om vi nu ska tala om lönsamhet.

Kan vi inte hellre tala klarspråk.
Snälla kan vi inte hellre tala klarspråk.
Jag skiter i att vara snäll. Jag är inte rädd längre fast jag är rädd. Det är för sent.

Jag vill tala klarspråk. Jag vill tala om människovärdet.
Det är inte mitt. Min delaktighet i detta samhälle är en ambition. Som bör vägas. Mot…
Omöjligt att till fullo förstå vad det gör med en människa att inte ha värde.

Okej, att kroppen i denna funktionsmaktsordningens högborg till system inte här det. Men jag. Det som inte är kropp, det som är tankar och drömmar och ambitioner det har heller inget värde. För att det bor i den här kroppen.

Pappa vet inte vad vi ska göra.
Jag är vuxen och livrädd.
Mamma är arg.
Nu sitter jag i sängen och skriver detta och ingenting lugnar mig.
Paniken breder ut sig.
Calle sjunger; om du känner bördor trycka sjunga halleluja….
Jag försöker med allt. Allt som lugnar och stillar men inget gör det nu.

Måste gå in i detta.
Måste förstå att den misär jag mött under våren och sommarens arbete med att samla historier från det assistanslösa Sverige kan bli min.
Som ett knivhugg i mellangärdet varje gång. Som en spark i magen och blod på tänderna som en hostar upp. Så kan det bli. Hemtjänst. Trygghetslarm (som ingen kommer när en larmar med). Ångest mellan fyra väggar som krymper.

Då skiter jag i allt. Hör ni det.
Då drar jag upp de veka rötterna här
Hur starka kan de bli när jag måste underhålla tanken på att dra upp dem från ett år till ett annat?

Då återvänder jag och skriver och skriver och skriver.

Nu gråter jag också, medan denna text produceras.
Socialrealismen är ett faktum.

Åt middag med henne igår. Hon som ska åt samma håll.
En blir ju inte särskilt samhällstillvänd, sa jag. Men det är ju skitsamma för en skulle ju aldrig kunna genomföra någon civil olydnad eller terroraktion hur mycket en än skulle vilja. En kommer ju inte ut.

Den enda en kan göra våld på är sig själv och det får en akta sig för.

Desperationens distinkta smak i munnen. Jag är så sanslöst rädd.
Det så ovärdigt mig – så ovärdigt någon som helst.
Det är för sent att vara rädd.

Förtrycket i sin rena, djupaste, form.
Allt liv kan slås i spillror.
Misären jag sett kan bli min.
Det gäller att inte svälja.

En måste spotta ut.

Nu gråter jag på det där hulkande väsande sättet.
När andetagen slås sönder mot bröstkorgen. Jag hinner egentligen inte det här.
Egentligen har jag inte tid men denna mentala ockupation.

Denna mentala ockupation som manar.
Din delaktighet är en ambition som vägs mot kostnadsfrågor.
Ditt människovärde är intet.
Allt kan slås i spillror.

Och ockupationens stilla röster av motstånd.
Bodström. Nilsson. Nina. Mamma och Pappa.
Manar i bröstet.
Spotta ut… Spotta ut. Spotta ut!

Standard