Skavet nr. 38

Striden är inte över. Striden är intensifierad. Hotet mot kroppen och det självständiga livet är större nu än någonsin annars. Integriteten utsuddad på ett sätt som en inte tror är möjligt. I det nya året hägrar bedömningar av kroppen utan kläder. I det nya året viskas det om att duscha i bikini medan någon annan ser på. I det nya året är kroppen för stark för, frisk för rörlig. I det nya året är mina ambitioner om arbete och liv, rosor och bröd, för många.

En okänds blick på den oklädda kroppen är vad som, om det värsta inträffar, kommer avgöra detta. Jag har inte orkat skriva på flera veckor. Inte haft tid. Haft många bra förmuleringar. Försökt gömma dem under huden men inte haft tid. Ensamhet nog att skriva fram dem.

Nu är den här.
Det 19 grader kallt och snötyngda träd och tangentbordet är inte mitt eget.
Fingrarna slinter.

Det handlar om förakt. Det måste göra. En måste förakta en annan människa. Inte betro med värdigt och självständigt liv för att kunna göra henne så illa som en gör mig. För att kunna betro henne bara med ovisshet och kamp. Bara med skräck och förnedring.

Kan inte sova på nätterna. Vilar på den tunna randen mellan sömn och vakenhet. När kroppen väger över för att somna slår jag i panik upp
Allt, allt kan tas ifrån mig. Så trött på att skriva dessa ord. Så märgtrött på att de är sanna.

Drömmer bara vansinnigheter. Silar samhället genom undermedvetandet.
Drömmer om en kvinna vars man inte har skor på fötterna.
Varför har han inga skor!?, skriker jag. Vi måste be – vi måste skrika till Gud att han måste ha skor på fötterna.
Det är ingen idé, säger kvinnan.
Mellan himlen och människorna finns en plexiglasskiva. Jag tittar upp och där är den.

Allt vi ropar studsar tillbaka säger hon, ingen hör oss.
I drömmen då en röst utanför min kropp. Utanför världen. Utan för denna kropp. Utan för det förakt som matar mig med förnedring.
Plexiglasskivan som en parabol, en tratt, som sakta vrider sig med sitt gap mot människorna. Genom dess glas syns galaxer, norrsken, ljus som vrider sig. Rösten som säger: Kristin, här finns all himlens härlighet.
Vaknar med en mening framför ögonen: Inom mig vältrar sig galaxer av ångest.

Vaknar på mornarna och det känns som om jag är havande med ormar. De vrider och snor sig långt upp åt lungorna. Tänker att det mänskliga psyket är starkare än en tror. Vad är det som säger att en inte bara klappar ihop, lämnar in, avvecklar

Det är inte sant, sa hon en gång. En människa är ibland svagare än hon måsta vara. Ibland orkar en inte mer. Det är inte sant att människan aldrig får mer än vad hon orkar bära.
Det är också sant. Att jag bär och sliter med detta som mina förfäder bar och slet annat. Plankor och jord och klappbrädor och tvätt och förfrusna händer. Men det är sant att de stukar mig. Att själen blir snedväxt. Att ambitionerna flyttar sig och förvärks.

Om jag hade fått vara utan alla denna ovisshet. Vilket kraftpaket jag vore. Jag skulle gå genom livet med en ständig frän lukt av elektriska överslag omkring mig, från klarhet till klarhet. Om jag aldrig mer behövde oroa mig för att bli avvisad från mitt eget liv.

Överslag. Så har jag benämnt den oändliga tröttheten som kommer av kroppens spänningar innan. Kroppen har överslag. En vaknar och det smakar fränt i munnen. Det sprakar runt sängen som av el.

Drömmer om henne i natt. Drömmer om henne mellan galaxerna och ormarna som vältrar sig och böckerna jag läser från pärm till pärm för att till slut bara domna av. Somna ifrån.
Drömmer att hon först ser ut som hon brukar. Jeans och skjorta. Att jag vinkar från en balkong. En lång och djup med trätrall som på ett pensionat i någon alpby.
När hon kommer upp ser hon helt annorlunda ut. Det blonda håret glittrar. Ögonen hårt målade, munnen blodröd mot vita tänder. Långa klackar på världens längsta släta ben. Knäskålarna översträckta så att senorna hårdnat bakpå. Kort klänning med våder i neonrosa och svart. I drömmen undrar jag nyktert om hon någonsin klätt sig såhär. Kanske i en annan tid.
Hon håller mig i nacken, liksom skjuter mig framför sig. Jag ser upp mot henne och flinar.
Så här har ingen hållit mig förut säger jag.
Hon flinar tillbaka som om hon vill säga att det bara är en kort tid hon kommer att hålla mig så.
Klackarna slår mot parketten.  I drömmer ser jag oss bakifrån. I drömmer stör det mig inte att hon förmodligen är två meter lång och jag av förklarliga skäl inte är det.

Vaknar och tänker att det är tur att jag drömt så. Att drömmen visar att jag inte är helt ihoptorkad.
Att jag ännu inte är bitter. Att förhoppning och förvissning rör sig där inne. Trots att förtrycket är allerstädes.

Förakt. Det handlar om förakt.
En måste förakta en annan människa för att kunna kränka henne på det sätt som de kränker mig nu.
Strukturen. Strukturen möjliggör för kränknigen. Strukturen möjliggör för en annan människa att räddfärdiga sitt handlade emot mig genom sitt förakt. I föraktet svär vi oss fria.

Det svåra kommer i detta att se att en är föraktad. Att inte förbittras. Att hårdnas. Skärpas. Vässas. Att vara redo. Men inte splittras. Kastas. Spräckas.

Förlorar mig Kerstin Ekmans språk. I karaktären Risten som är övertygad om att kroppen kan resa genom tiden med språkets hjälp. Vissa saker talar en inte om – som förvissningen är kroppen har rest genom tiden. Att en inuti är lager på lager av andra. Att trösten därför stiger upp som fuktfläckar genom lagren.

Lägger handen mot hungermärket under nyckelbenet.
Det jag döljer under en aprikosfärgad linneskjorta med små små ränder och pärlhalsband en klibbhet sommardag för att inte förnärma den som talar det språk som märkt min kropp. Ordet som var riktning. Tröst och kraft. Ge dig inte.

Skavet. En kan tala om skav om det som retar, irriterar, rodnar och hettar.
Men inte om det som det som hudflänger. Sprättar upp. Blöder friskt. Hulkar fram.
Kanske är detta Skavets årskrönika.
Det handlar om förakt.
Det handlar om galaxer som välver sig inom mig.
Om ormar som rör sig som ofödda i kroppen.

En annan dag ska jag skriva en text om struktur och politik och avvisning.
Avhysningen från mitt egna liv.
Nu räcker detta.
Detta om galaxer.
Om plexiglasskivan som tog emot mina böner.
Om klackar på världens längsta släta ben.

Advertisements
Standard