Skavet nr. 39

Det duger inte att en är snygg när förtrycket kletar sig fast som ett blött lakan på ryggen.

En av mammas bästa och värsta våghalshistorier från barndomen.
Mormor hade sytt ihop två lakan som ett slags täcke som de brukade ha på strandkanten vid den iskalla ån. Efter ett tag gick sömmen upp i ett av hörnen.
Jag kröp in där så att de blev som ett tält, sen backade jag bakåt mot ån, sa hon. De skulle säga till när jag var nära vattnet men ingen sa något. Jag föll i och tyget sögs om kroppen. Jag höll inte på att hitta ut.

Den samhälleliga positionen sugs om kroppen och jag hittar inte ut.
En har inte korta heta romanser med den som inte vet om den får fortsätta leva sitt liv.
Fast det låter som om en borde ha det.
Kort ska det vara. Och hett. Ödesmättat och tidsbestämt.
Men den som är fullmängd av panik kysser ingen.

Jag vill inte bli tyckt synd om.
Jag vill inte att du ska vara rädd för mig, för det osäkra och diffusa i mitt liv.
För att jag själv har små möjligheter att förändra det som tvingar mig.

Är rädd långt, långt inne för detta.
Att det är för mörkt. Att jag ska bli som ett fenomen – för svår och krånglig i sociala situationer.
Som den en vet är sjuk. Som den en vet är oåterkalleligt sjukt.
Som den som smittar. Socialt.

Att jag är den som en inte längre kan kallprata med.
Att jag är den som en inte längre kan hetprata med.
Att jag är den som en vet bär på något svart och kletigt som hotar att läcka ut i alla rum och blanda sig med svalt tal om arbete och bostadsrenoveringar. Förfula allt en säger och avkräva svar som en inte vill ge. Varför jag och inte du?

Det räcker inte att en är snygg.
Det räcker inte ens att jag tror det själv.
Trots alla tankar om kroppen som ett ingenting som en kan flytta och böja som en vill också en övertygelse att kroppen är mer. Även rent visuellt. Om en ska vara krass.

I den innersta rädslan korn av frustration.
Tiden brusar förbi.
Jag är den som bär något som hotar att läcka ut och kleta sig fast.
Jag är den som hotar, som avkräver svar du inte vill ge.

Allmänt är retoriken kring detta med förtrycket som slemkallt lakan bakpå ryggen och att det skrämmer bort den som vill komma nära denna:
Du är för smart för dem.
Smart och smart?
Hur som helst – vanvettigt frustrerande att förpassas till att bara vara detta. Hjärna. Intellekt.
Hallå kroppen? På spaning efter en den kropp som flytt!
Folk (läs alla, läs i synnerhet queera feminister fast en inte tror det) blir perplexa inför åsynen av en normbrytande kropp, de vet inte vad de ska göra. Vet inte hur de ska närma sig. Vad de ska säga. Är rädda för att göra fel.
Rädd. Vem är inte rädd?

Kanske ska jag inte publicera den här texten?
Tanken om halvfiktionen som skydd är verkningslös. Inte en enda har gång jag ljugit.
Kanske lägger jag själv onda ögat vid min uppenbarelse genom att blotta min känsla av brist.
Nej, vet ni, så är det faktiskt inte. Om det vore så får det faktiskt vara.

Vem har inte mindervärdeskomplex?
Frågar hon retoriskt.
Jag, tänker jag efteråt. Jag har faktiskt inte det.

Men om det är detta som krävs – att jag aldrig mer ska tala om förtrycket, för det fyller rummen med kletiga tankar. Att jag aldrig mer ska tala om rädsla och känslor av brist. Att jag ska anpassa mig och tiga. Om en bara kan ta i den som går med ett steg per trappsteg och ler med jämn tandrad. Då får det vara.

Om du inte kan ta det. Om du blir så perplex av kroppen och sinnet att du inte vad du ska säga.
Om du är rädd för att det aldrig kommer gå att kallprata med mig.
Om du tänker att en sådan som jag inte är en sådan som skrattar så att kroppen till slut blir mjuk och flyter ut i kanterna.
Om du är rädd för att jag kommer att avkräva bittra svar av dig. Varför jag och inte du?
Gå. Walk on by.

Det här huset slår armarna om mig.
Blåsvart utanför. Stjärnhimmel som den aldrig blir i en stad.
Generationers brist och trängtan som stiger ur ord och blickar. Nickar och suckar.
Tröst i skräckens öga.

Vet du. En kanske luras att tro att kroppen betyder allt.
Jag kanske ger intrycket av att kroppen inte betyder någonting.
Ljug. Ljug. Det är ljug.

Kroppens frälsning, söt och tung.
Händernas hårdhet. Lårens spänningar.
Lårens spänningar som möjliggör för lustens fullbordan utan att jag ens behöver lägga handen på min kropp.
Sekundär vinst?

Vad löser en från intellektet och förtryckets slemkalla rygglakan?
Kroppen. Kroppens rörelse in och mot sig själv.
Kroppens frälsning.
Tung och hetsig andning.
Snabb och ryckig, högt upp i bröstet.
Att falla in mot sig själv och någon annan.
Att det sprakar och susar. Svartnar uppåt.

Om du inte vet hur du ska hantera detta.
Om du blir perplex av lårens möjlighet till handlöst avslut.
Om du skräms av förvissning, frälsning, intellekt och händernas hårdhet.
Gå. Walk on by.

Advertisements
Standard