Skavet nr. 40

Du måste komma ihåg att skriva medan du är mitt i det, säger han.
Texten biter bäst om den biter med blodiga tänder, tänker jag.
Om den biter med desperationen mellan käkarna.

Men vad ska jag skriva?
Vad vill någon läsa om denna process som tar nya tag och tumlar om sig själv i sin orimlighet. Jag trodde jag var säker nu. Att ingen skulle tvingas se på mig när jag tvingades duscha i bikini. Att ingen skulle mäta vardagen med stoppur.

Två instanser hade sagt nej, sagt att utredningen inte behövdes, att de inte var villiga att göra den. Nu, nu skulle de äntligen kunna fatta ett beslut. Vilket som helst. Ja eller nej.
Grät av lättnad efter detta besked. Grät för att jag för en gångs skull inte uppfattades som lögnare eller parasit. Utan som människa med integritet.

Grät igen när beskedet kom att kommunen ämnade övertala instanserna att ändå utföra utredningen. Tydligare än någonsin blir det nu att de är bekväma med att använda all sin makt och tillsynes vilka medel som helst för att jag inte ska kunna belasta den kommunala ekonomin med mitt krav på medborgerlig rätt och människovärde.

Lever i panik från en fredag till en annan. När det är helg fattas inga beslut, så varje fredag andas jag ut. Inte den här veckan heller. Varje söndag fyller jag lungorna. Håller jag andan i kramp. Vilken dag som helst nu. Kan jag tvingas att mätas och synas. Och måtten kommer att bevisa kroppens rörlighet och balans, men inte dess trötthet, dess värk, dess ilningar.

I dagar med isblå himmel och takdropp faller jag, resignerar. Jag orkar inte. Ni ska veta, att jag orkar inte detta. Inte i år. Inte nästa år igen, och igen och igen och igen…
Vissa saker talar en tyst om. Vissa saker talar en inte om alls. Vissa saker gömmer en under revbenshuden flikar i all evighet.

Vänslas med tanken att skicka brev till mina föräldrar med inledningar som Vid fronten inget nytt…

Kära mamma och pappa. Vissa saker talar en tyst om. Vissa saker talar en inte om alls. Vissa saker gömmer en under revbenshuden flikar i all evighet. Som bilden av mitt psyke som en lång sträng som tänjs och dras. Som en vidja som tvinnas. Som fnasar sig i kanterna och spricker.

Mamma, vissa saker talar en tyst om. Mamma vissa saker skulle jag kunna tala med dig om om vi var tillsammans nu. Mamma jag vill hem till dig. Till berg vars namn jag vet på det språk som döpt dem. Mamma till din heliga vrede vill jag. När allt står som stá inombords och tårarna väller fram. Mamma vad det än blir kan inget vara värre än detta.

En osäkerhet som äter själen och spottar ut den. Mamma jag vill hem.
Om många saker som jag är övertygad om talar jag sällan.

Vid fronten något nytt…

Vid fronten överhetens seger.
Kommunen har lyckats med sin övertalningskampanj. Den instans som till mig som privatperson sa att intyg inte kunde ges har till kommunens handläggare sagt att det visst kan det.
Vad är detta?
Detta är rättslöshetens vita smak av skräck i munnen.
Vad har kommunen sagt? Vad har de framfört som en rimlig orsak?
Vad är skillnaden på när jag, den det gäller, och hon, kommunens handläggare hör av sig och ber om ett intyg.

Valet.
Kan jag välja att vägra detta?
Rent retoriskt, ja.
Men aldrig i praktiken. Vad finns det att välja mellan?
Att genomgå en rättsosäker kränkning eller att inte ha möjligheten att leva sitt liv.

Vad motiverar denna idoga mätning och kontrollering av mig och mitt behov?
Ekonomi. I den kommunala budget trängs jag med andra som mig. Med tjänstemännens leasing-bilar. Men den vräkiga arenan utan parkeringsplatser och inga rullstolsplatser i sitt publikhav. Jag är dyr. Jag är oprioriterad. I den tidsanda som ser tillväxten som sitt allt lockas inga investerare av en kommun som ser till sina innevånares medborgerliga rättigheter.

Tänker på att hon en gång sa. Samhället har råd, samhället planterar fortfarande blommor i små rader i rabatter och rondeller. Samhället har råd.

Vad spelar det för roll att jag i hela mitt vuxna liv återkrävt och av-medikaliserat min kropp. Om rätten till mina medborgerliga rättigheter gå via den mediciniska apparaten. Dess vinkelhakar i plast mot mina knän.

Grader. Böjlighet. Medgörlighet.

Jag fylls av vrede. Något är annorlunda nu än förut. Något bär jag med mig från pappans handskrivna utkast till min överklagan om assistans som sextonåring. Jag är inte längre det barn jag en gång var. Jag är inte lägre benägen att förödmjuka mig. Detta är inte en freakshow. Jag går mot det oundvikliga med något grundmurat.

Aldrig, aldrig att jag samtyckt till detta.
Måste jag ändå göra det?
Ja.

Mamma och jag pratar som alltid.
Hon säger att alla ber. Att jag så länge som jag orkar måste kräva min rätt. Det är inget annat än rätt.
Hon säger att samhället smyger efter väggarna med sin fascism. Att vara född i vecka 27. Att inte kunna andas med sina egna lungor. Att inte ha gångar i sina öron. Att ändå leva. Räddas. Lika delar slump och välutvecklad svensk neontalvård. God statisk på överlevnadsfrekvensen bland barn, och mödrar. Välfärdssamhälle.

Inte en enda gång, säger mamma. Inte en enda gång har en blivit bemött med respekt. Inte en enda gång har någon sagt, ja vi ska göra vårt bästa för att du ska få leva de liv du vill. Nej, hellre har de gått ut från början med att en ingenting ska få. Ingenting förvänta sig.

Samhället smyger runt väggarna med sin fascism. En kan inte låta barn och mammor dö. Men en kan stuka vuxna individer. Kränka och förvägra. Det allra närmaste. Vem som tar i din kropp och när. Med vad du ska få hjälp. Hur. En kan förvägra rätten till arbete, till rörelsefrihet, till jämlika relationer. Men ändå, god statiskt över välutvecklad neonatal vård. Stackars barn i kuvöser som griper sondmatningslangen med sina pincette-reflexer.

Stackars barnet har genomskådat er nu. Stackars barnet vet vad det gäller. Stackars barnet, tycker synd om sin kommunhandläggare. Stackars människa som för att överleva på sitt arbete måste intala sig att jag inte är som henne. Att jag inte är värd att bemötas med respekt och inte värd den integritet eller kontinuitet i livet som hon själv är värd. Stackars den som samhället stukar än värre känslomässigt. Den som samhället avkräver det allra lägsta. Att den inte ska uppfatta sina medmänniskor som människor.

Det är inte märkligt.
Inte märkligt alls, utan snarare inget annat att vänta, att jag under 2010-talets mitt ser med förtröstan på den som levde mer än 100 år före mig. Att jag vänder blickarna med kamplust och igenkänning mot fiktionens statare, stabbläggare, pigor och hamnarbetare. Att jag under huden söker Henning, Lotten, Edvin Eriksson från Svartvik. Fiktionens syskon och verklighetens. Herr Boström och Herr Nilsson.

I välfärdens Sverige har vi kort minne. Vi har lämnat det bakom oss, kränkning och förnedring och rättsosäkerhet. Därför talar en om mig som ett enskilt fall. Inte som någon som lever i en förtryckande struktur. Därför talar vi aldrig om kommunhandläggaren som maktfullkomlig överhet. Aldrig om dens förakt för mig som möjliggör dessa kränkningar. Därför talar vi om lagen som något som ska skydda oss.
Ni stödjer er mot denna lag och er naivitet. Människan är fulare än ni tror. Människa är klämd mellan sina budgetposter. Lagen en chimär.

Mamma. Vissa saker talar en tyst om. Men för dig talar jag. Om minnet som en blågrön skog där kampen är sega kådsträngar från träd till träd. Där kroppen minns det som andra kroppar levat. Slit och hunsning och människovärde. Kroppen minns något orubbligt och fast. Förvissningen om att en är människa fast andra inte tror det. Fast andra tro att en är djur, arbetskraft, utgiftspost är en ändå alltid människa. Inte långt, långt inne utom synhåll. Utan främst. Framför en själv – människovärdet.

Det är detta det gäller. Det är för och från detta jag talar. Upprättelse ska rinna från min mun och mina händer. Den retar överheten, den som aldrig tappar detta – mänskligheten. I kådsega skogen reser de sig ur mossan. Hostar ur lungsjuka bröst och stryker sina namn med anmärkningen ”utom äktenskapet” i kyrkböckerna. De är på riktigt och på låtsas men alla har de levat.

För den som inte har en kådseg skog i bröstet. För den som inte formulerar sitt behov av hjälp som en rättighet. För den som inte ser fascismen utmed väggarna. För den som inte för sitt inre ser sin pappas handstil med överstrykningar och tilläggningar diskuterandes sin dotters medborgerliga rätt till utbildning. För den måste jag minnas att allt handlar om att inte glömma detta. Människovärdet.
För den måste jag tala ännu högre!

För den ska jag andas ut skräcken mellan tänderna. För den ska ställa motfrågor. För den ska jag ställa den enda frågan värd att ställa:
Vilket samhälle vill vi ha?

För dens skull ska röster ur kådsega skogen lugna mig. Valkiga händer fatta mina. Genom revbenshudens flikar ska upprättelsens vägar gå. För den som bestulits sitt människovärde, för den som lurats att den inget har, att den inte kan kräva sin rätt. För dens skull ska jag tala om medborgarskap, överhet, rättsosäkerhet. För den ska jag bjuda motstånd.

Överheten. Den som inte ser mig som jämlik. Den som outtalat måste förakta mig för att orka kränka mig. Den som förvägrar och skakar mig. Den har bjudit upp till dans. Den visar sina tänder. All sin ovilja och maktfullkomlighet. Och Herr Nilsson, som aldrig varit religiös. Han som lärt mig vad motståndet kräver, han ska träda fram ur skogen och bjuda upp. För människovärdets skull!

Advertisements
Standard