Skavet nr. 41

Minns ni när en lekte affär?
Köpte mjöl och mjölk, och O’boy och tuggummi för osynliga slantar som vägde tungt i handen.

På min barnhabilitering fanns inte bara en trapp som inte ledde någonstans där jag gick med ett steg på varje trappsteg för att det var så en skulle göra. Hemma åkte jag på rumpan ner för trappen. Så gör jag fortfarande. Men så kan en inte göra när en inte är hemma, så då går jag ett trappsteg i taget. Fel enligt den medicinska modellen, rätt enligt kroppen. Där fanns också en grågrön vikskärm med ett utsågat fönster och en bräda under som en disk. På disken stod tomma paket, mjölk, mjöl och O’boy som arbetsterapeuterna fyllt med ris och tejpat igen. Där lekte vi affär. Där betalade vi med röda, gröna och blå plastpengar i en lika plastig kassaapparat. Där övade vi oss på aktiviteter i dagligt liv.

Idag ska jag leka affär. Eller nej, jag ska gå till min butik i området. Där jag handlar flera gånger i veckan. Där jag förfasar mig över det dåliga utbudet och skrattar åt att de inte har toapapper men har extrapris på tumvantar. Där kassapersonalen känner mig och mina assistenter och där jag vet precis hur kort datum mjölken kan ha och ändå gå att sälja. Jag ska inte leka affär, jag ska handla. Men ändå känns det som om jag ska köpa mjölk, mjöl och O’boy, försöka lyfta förpackningar som någon fyllt med ris, svettas, vingla till och bli röd i ansiktet. Skämmas över hur fjantigt allt är. Att allt är på låtsas.

När jag var barn hade jag smärtsamt svår för vuxna som förställde sig. Som klädde ut sig, pratade mig löjlig röst och log med munnen men inte med ögonen. Jag tror att det var för att jag redan då förstod. Allt, allt är på låtsas. Du vill inte se vad jag kan egentligen, du vill egentligen inte höra vad jag vill med mitt liv, för du har redan bestämt att det är orimligt. Du vill bara se hur väl jag passar in i förväntningen om mig. Du vill se hur mycket jag kämpar med att öppna dörren till kyldisken. Hur dåligt jag går när kundkorgen hänger ner framför benen. Om jag snubblar, vinglar till och svettas.

Mina stoltaste ögonblick i barndomen handlar om att jag avslöjat vuxna när de ljugit och förställt sig. Och mina skamsnaste om när jag svarat precis det de ville. Fast jag tänker att jag borde vara stolt över det också, för att det visat att jag genomskådat dem.

Stoltaste ögonblicket är detta. Jag vet inte hur gammal jag är, kanske fem sex år. Vi är på julavslutning på habiliteringen. Sitter i en stor ring på golvet, det gröna lite knottriga golvet med vita linjer i tejp, där en ramlade och skrapade upp knäna och skrek i panik och sen tog skumgummi mattan emot en. Min gamla sjukgymnast, som jag gillade eftersom jag var för lite för att förstå maktrelationen mellan oss, är utklädd till tomte. När han går fram till mig och böjer sig fram för att ge mig en godispåse och en kram grabbar små stela händer tag i det vita skägget och drar ner det så att ansiktet blottas. Sedan skriker en lite flickröst full av fröjd: Hahah, det är Anders!
Mamma har berättat att de andra barnen grät.

Skammens ögonblick. Jag och min bror är sex år och blir intervjuade i lokaltidningen, i egenskap av barn med funktionsnedsättningar, inget annat. Vi berättar om vad vi gillar att göra på dagarna, vilka våra kompisar är och hur det är att gå på lekis. På en av bilderna av mig vilar vänsterhanden hårt knuten i knät. Precis som det var.
I slutet av artikeln ställer reportern frågan, vad drömmer du om?
Jag hade kunnat svara, jag ska bli tandläkare och konstnär och jag drömmer om ett stort hus där jag ska skrida genom rummen med frasande klänningar, och så vill jag ha en kompis som är som Nasse i Nalle Puh. Alla mina bästa drömmar när jag var sex år.
Men jag minns att jag tänkte, vad vill du att jag ska svara dig? Vad tror du om mig?
Och så svarade jag, jag drömmer om att kunna gå, med bara en krycka. Kanske förstod jag att detta med att gå utan stöd var allt för orealistiskt, nästan som ett slott med stora rum och frasande klänningar.

Nu ska vi leka affär. Arbetsterapeuten och jag och jag tänker att hon måste förstå att det inte på några sätt blir ett bevis för mitt dagliga liv. När jag handlar i vardagen behöver jag inte bevisa mitt behov av hjälp. I vardagen följer ingen med mig med anteckningsblock. I vardagen tänker jag inte alltid, vad ska köpa? Når jag det själv? Hur långt ner i frysdisken ligger en pirog? Men nu tänker jag så.
Jag vet att hon vill se mig när jag lyfter en liter mjölk, när kroppen spänner som om den stod vid ett stup. Jag vet att hon vill se mig när jag svettas, vinglar till, skräcken, grågröna golv med tejp och skumgummimattor.

Jag pratar med mamma om vad det är som gör att en spänner ögon i förtrycket fast en är rädd. Fast allt är på spel planerar jag ändå framåt som om det inte var det. Jag måste det. Måste leva.

Berättar för mamma att hon på jobbet sagt, om de säger sedan, efter din masteruppsats, du kan få doktorera i Uppsala, eller Linköping, skulle du ta chansen även om du ingenting visste om hur livet skulle komma att se ut? Ja, svarade jag. Utan att blinka. Utan att tänka. Får en chansen måste en ta den, det får lösa sig. Gör det inte det får det bli ännu ett exempel. Då ska jag skriva om det så att du gråter och knyter handen.

Mamma, vad handlar det om, värdighet?
Stolthet, svarar hon innan jag ens hunnit avsluta frågan. Stolthet.
Mamma sa alltid det, säger hon. Ingen ska kunna ta ifrån en den, ingen ska komma och säga att en inte kan hävda sig, kräva sin rätt. Ingen ska tro att en inte är något…
Mamma, säger jag, det är därför, därför det så viktigt att klä sig som en vill, äta vad en vill, röra sig som en vill…
Ja, säger hon, att inte göra sig mindre än vad en är. Ingen är mindre eller större. Alla är lika stora. Räta på ryggen, gå med högburet huvud, så sa alltid mamma.

Så pratar vi om mormor. Som jag aldrig träffat men som är närmre mig än många andra släktingar. Genom ett ständigt traderande, upprepande, berättande.
Mormor. Som bara hade ett ”snyggt” ombyte men visste att bära upp det. Som aldrig ljög om sin bakgrund, som visste något om en stolthet som inte världen kan ge, som sa till sina döttrar, räta på ryggen, ingen är större än någon annan.

Mormor som jag tänker visste att en brist inte är något att gömma utan något att bära fram. Mormor som visste något om frid och fröjd och att skjuta ifrån från något större än sig själv.

Det är värdigheten som gör det. Att jag förhandlar istället för att bara acceptera, att jag duckar istället för att huka mig, att jag slår tillbaka på de sätt jag kan. Att jag tänker på tomma kartonger fyllda med ris och plastpengar. Att jag vet vad jag kan svara och inte.
Men det är också värdigheten som gör att det gör som mest ont, det är den som gör att jag verkligen förstår det bittra och unkna i detta. Att jag måste genomlida något som inte andra behöver, att jag måste förhandla och vara medveten, röra mig in och ut ur kroppen. Att jag inte är vuxen, inte barn, inte människa. Bara ett exempel. Att allt är på riktigt och på låtsas samtidigt, tunga förpackningar och plastpengar.

Efteråt ska jag vila ut hos berättelsernas mormor. Så som hon vilade mot sin frälsares bröst. Kanske hittade hon hos honom det som hon själv redan visste, ingen är större än någon annan, varje människa är värdig. Värdigheten är inte din att få, den är din att ta. Inifrån dig själv.

Räta på ryggen.
Nu ska vi leka affär, känn mjölkliterns tyngd, fantasins slantar klirrande i handen.

Advertisements
Standard

One thought on “Skavet nr. 41

  1. Kanin says:

    Nuförtiden är mina stoltaste ögonblick när jag säger ifrån mot andra vuxna som försöker kränka mina barns integritet. Mina skamsnaste ögonblick är när jag inte gör det, när jag blir Timida Karin och det går ut över dem. Jag försöker peppa mig att bli argare, bitskare och otrevligare. Mindre känslig för konventioner. För det ÄR svårt att göra bort en vuxen för att försvara ett barn. Fastän den prioriteringen borde vara fullständigt självklar!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s