Skavet nr.42

Jag är rädd. Jag vaknar i ett samhälle där en människa inte längre är en människa. Där en människa bara är en parasit, ett problem, en sanitär olägenhet på våra gator.

Det är inte som att jag inte vetat detta innan, men det är ändå så långt ifrån vad jag trodde var möjligt. Kanske är det så, hela tiden överskrids gränsen lite, lite, lite, tills det till slut känns som en tagit klivet över ett helt världshav av anständighet och moral.

Vad är detta för land? Hur kan en säga så?
Det är en barnslig, naiv, fråga från djupet av mig. Men den är sann mot det sannast i mig. Det som jag matats med samtidigt som välling som var svart av järntillskott. Den verkliga solidariteten är att dela med andra vad en själv aldrig kommer att behöva. Att låta det ske och inte sätta sig till motvärn, strukturellt eller mellanmänskligt.

Mamma hur kan en säga att människor är problem? Att de inte är människor?

Tänker på höstens telefonväkteri i p4. En fick ringa in berätta vad en tyckte om tiggare. Som om det var nya Slussen, som om det var en fotbollsmatch. Jag åkte färdtjänst och stelnade till i framsätet. När slutade en människa att vara människa?

Mamma skulle vi inte lära oss av historien.

Tänker på samtalet med taxichauffören. Hur han först sa att han inte brukade ge något. Att han var osäker på vem det var som satt där och varför den var här. Att jag sa att jag ger så ofta jag kan. Att jag tror att vi är ovana att se denna fattigdom i Sverige. Den stör oss. Att vi till slut enades. Att en människa är en människa. Att en människa måste få möjlighet att leva, överleva.

Jag blir rädd för jag tänker att snart är det nya budskap. Snart är det jag:
Ursäkta röran. Ursäkta att stadsbilden är så förfulad. Det finns så många handikappade i Sverige. Organiserat sig har de också gjort. Ägnar sig åt tiggeri – assistansersättning, sjukersättning, bilstöd. Den nuvarande regeringen tar inte sitt ansvar. Men vi kommer att göra det.

Är det hisnade? Fruktansvärt? Ja, det är klart. Så här har många tyckt förut, och lite, lite, lite flyttas gränsen. Tills min mamma en dag får ett brev om att jag inte längre lever – men att det var bäst så.

Jag tänker att vi lider av brist på berättande i detta land. Att om vi la örat mot vår stads asfalt, mot vårt samhälles trottoar och mot vårs bys grusväg skulle vi höra.
Om svält. Om människor som inte ansågs vara människor. Om de som tvingades ut på vägarna. Om de som tvingades bort från Sverige. Om de som tvingades till nödhjälp och förödmjukelse. Om de som lämnade allt.

Kanske skulle det då bli begripligt. Om de som inte tror att alla människor är människor fick egna ramar, fick svenska berättelser om nöd och brist, och om vägen bort från det. Men kanske är jag naiv nu också, kanske tror jag för gott om människor. Kanske tror att alla innerst inne ändå vet – att en människa är en människa.

I Sverige tror vi att nöden ligger långt bakom oss. Det kanske den också gör historiskt. Men samtidigt finns nöden mitt ibland oss. Och den själsliga nöden gror hos den som inte vill dela med sig, som är rädd.

Ur berättelsen om ett Sverige i nöd växte något annat. Till slut var det organiserade människovärdet så starkt att det åstadkom politisk förändring. Till slut kunde upprättelse ges åt den som slitit ihjäl sig, den som svultit, den som vuxit upp i fattigstugans blandning av gamla och barn. Den som inte fått behålla sin värdighet.

I Sverige var och är värdighet, människovärdet, inte förbehållet alla – det är sällan det.

Men jag matades med det människovärde som tidigare generationer erövrat.
Sköt ifrån från det när samhället sa att jag inte var människa. Att mitt liv inte var rimligt. Att det bara var minuter på ett papper för handläggare utan ansikte att lägga till och dra ifrån.

Jag vaknar och är så rädd. Hur kan en säga så? Hur får en säga så?
Vad är detta för land? Vad tror en om detta lands förträfflighet?
Hur kan en inte lyssna, lägga örat mot sin trottoar, sin gatsten, sin grusväg.
Höra de som kom och de som gick. De som drog fram över detta land på jakt efter människovärdet. För de visste, fast än andra sagt att så inte var fallet – att de var människor.

Jag vaknar rädd för jag är inte heller människa i detta land.

Sakta
sakta
flyttas gränsen.

Advertisements
Standard