Skavet nr. 43

Berätta, berätta om det igen.
Berätta om året.
Jag har inte skrivit i Skavet på flera månader.

Detta år blev till slut för mycket. Förtrycket för vidrigt. Jag orkade inte ens formulera det. Det bara voltade och voltade runt sig själv. Växte femhövdat och spottade.

Men nu är jag ett djur.

En delseger är vunnen men jag vågar knappt lita på den.
Den kommer med förändring. Positivt men ändå, förändring.
Jag orkar inte förändring.

Jag orkar inget.

Jag är ett djur nu.
Men inte vilket djur som helst, säger hon.
Nej, jag är ett djur nu.
Ett djur som går på eld.
Ett djur som får tjänstemän att rodna.
Ett djur vars blick de inte kan möta.

Jag är ett djur nu.
Hon gick – och tog med sig hela världen.
Ett djur utan riktning.
En som varit som ett tomt ark.
Jag är ett djur nu.
En som gråtit så hela Köpenhamn hört det.

Jag är ett djur nu.
En med rävens tänder i munnen.

En med spasticitetens hårda händer mot hennes fräkniga rygg.
Djuret, som stryker hennes länder.
Jag är ett djur nu.
Fem månader har vi på oss.
Svårast är att låta det vara vad det är i sig själv.
Inte det jag önskar att de borde ha varit, men hon som gått
och tagit hela världen med sig.

Jag är ett djur nu.
Strykrädd.
Tro inte annat, att slagen inte tagit.
Att de inte vässat rävens tänder.
Att stormarna inte skavt upp bröstbenet
Gjort det tunt som papper

Berätta igen. Berätta om året.

Djur.
Jag är ett djur nu.

Advertisements
Standard