Skavet nr. 45

Kväljs.

Vaknar 04.30 igen och igen och tänker att alla är min fiende.
Nej, läkaren på Hälsocentralen är inte det, men det spelar ingen roll. Det sitter som berghällar i mellangärdet.

Det hjälper inte att somna om ens till bekanta radioröster om spioner, bankrån och böcker som mystiskt försvinner från hyllorna i Sveriges minne.

Jag är lika delar rädd som förbannad nuförtiden. Förbannad för att jag uppenbarligen lyckats med något stort. Folk hmmar och himlar med ögonen och vill veta om lägenhetens storlek och arbetets längd. Men jag är för rädd för att vara glad.

För i samma ögonblick som jag tänker, tänk att jag fixade det, tvingas jag tänka, snälla ta inte ifrån mig det. Kan lätt se soffan, sekretären, lägenhetens ytor som ett fängelse. Minns kroppens värk och hjärndimma. När jag hade vad någon annan tyckte var skäligt, men inte det jag själv behövde.

Är mellan jobb och assistansbeslut. Vilar mot mina föräldrars axlar. De orkar bära mig lite till. Men på måndag ska de ringa från kommunen, jag håller andan. Vågar inte göra några affirmerande övningar om det kommande livet. Vågar inte tänka att det ska se ut si och så när jag går till jobbet och si och så när fixar hemma, och till jul borde man kanske ha en liten gran.
Glöm det, glöm.
Vem vet, vem vet alls hur det blir?

För att inte ha fullt lika mycket ångest i detta håglösa mellanland tar jag på mig några uppdrag, men räds att öppna mailen. Tänker på mellantiden som extra semester och ligger i min säng och läser. Tar rygg på andra kvinnor i litteraturen som knapp vet vem dem är, eller vet det precis men undanhåller det.

Kerstins Lillemor Troj, kryper in under hennes fluffiga morgonrock. Spjärnar emot i språket.

Att läsa är att svepas med, men att skriva är som att tugga, stora kantiga bitar.

Läkaren på vårdcentralen vill se på mina händer och ben. Lyssnar när jag berättar om värken i höften. Ilande, skarp, nervsmärta, som återkommer då och då efter den där natten på Karolinska. Som att jag är förkyld i benet. Som att någon skurar muskeln med rotborste.

Stela, säger hon.
Ja, säger jag.
Släpper ner axlarna. Så märkligt att det ska kännas så skönt att någon beskriver kroppens brist. Att någon inte luras av att jag har jeans och en snygg jacka. Vad nu det ska vara att luras med?

Jag skulle vilja stanna här tänker jag nu. Dra landet över mig och försvinna i den här sängen i västerkökskammarn. Men det är bara för att jag är rädd.

Tänk, tänk ett annat samhälle. Tänk om jag redan kunde bo där.
Om jag hade kunnat ägna de här veckorna åt att bo in mig, intervjua, anställa.
Istället för att hålla andan.

Dyk!

Håll andan i det grumliga vattnet. En kan ligga vid strandkanten nästan, hålla sig fast i sanden på botten med händerna. Minns att jag simmat så som barn.

Benen kommer att flyta upp men inte nog för att synas.

En kan gå så, på botten.

 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 44

Stockholm, Stockholm stad i världen.
Stockholm, Stockholm världens stad.

Nej. Skämt åsido. Hej då och tack. Tack för allt.

Först och främst, och jag menar det. Tack Stockholms alla färdtjänstchaufförer. Tack för allt. Tack för allt ni lärt mig. Om att vara människa när ingen annan tror att man kan vara det. Tack för allt ni vetat om att någon annan bestämt över era kroppar och er tid. Tack för att vi vetat något om det tillsammans.
Tack för alla samtal om att riskera allt, igen och igen och igen.
Tack du som lärde mig det där iranska talesättet, han kan strypa dig med bomull.
Alla de som försöker göra det, strypa oss mjukt.

Tack för alla samtal om hur världen hänger ihop och hur man bäst skaffar ett jobb om det syns att man är svart, eller funkis, på intervjun.
Tack, framtiden är er – och era barns. En gång ska monopolet få betala.
Jag menar det.

Tack.
Tack tvättstugekillen. Slår mig att jag aldrig frågat dig vad du heter.
Tack för alla fina blickar av igenkänning du gett mig och att du alltid frågat om min mamma mår bra. Tack för att jag fick smaka din frus piroger i tvättstugan när du städat klart med ditt arbetslag, och för den där gången du visade mig, igen, vad solidaritet är.
När jag satt utanför på bänken och solade och du kom ut med din matlåda och sa, har du sett det där rumänska paret idag?
Och jag sa nej
Och du sa, de brukar vara borta vid garageingången. De ska få min matlåda. Jag jobbar bara halvdag idag. Det är fredag och jag behöver ingen lunch.

Bläddrar igenom vårens kalender. Tänk att det är augusti nu, mer än halva året har gått och jag har brutit upp. Det som jag så hett eftertraktar men sällan gör nuförtiden. Ha! Jag gjorde det. Samtidigt hände det utan att jag verkar ha förstått det.

Satt på creddigt fik där creddiga personer sitter och skriver böcker eller något. Hade tagit för mycket ögonbrynspenna och såg ut som Vilhelm Moberg när jag berättade för henne att jag skulle söka tjänsten. Tog en bild av oss i spegeln på det creddiga fiket. Hennes rygg när hon beställde kaffe.

Stockholm skalv inom mig, när jag bestämde mig.
Vårens kalender visar staden från sin fulaste sida. Alla samtal till banker och lönlösa försök till uppskov av utflyttning ur studentlägenhet, anteckningar av typen ”Ring bankhelvetet!” Innan jag bestämt mig.
Hur många ekonomiska allianser tunna som spindelväv måste man ingå med sina åldrande föräldrar för att få bo någonstans i den här staden? Hur kunde det bli såhär? Eller klart det blir, med socker i botten går bostadsmedicinen ner för den som kan tjäna på att någon annan knappt kan bo. Det är inget att hymla om, vi vet precis vad som hände.

Stockholm skalv när hon lämnade mig också. Måste tillstå att jag blev förvånad, att jag så länge var övertygad om att om någon skulle lämna någon så skulle det vara jag som lämnade henne. Till slut skulle jag sluta ropa varg om den här staden och gå.
Kanske rätt åt mig ändå.

En låt på repeat genom hela våren.
Enough about hard times, you fell on your own knife.
Enough about leaving unless you’re gonna go.

Hon säger åt mig när jag inte kan bestämma mig för om jag egentligen vill. Du vill, du har bestämt dig. Du orkar bara inte ta hand om konsekvenserna.
Deal with the consequences.
Sätter upp det på en post-it lapp på jobbet.

Ibland får jag för mig att jag glömt vad Stockholm är och var också. För att jag bara jobbat och skrivit uppsats och grinat i sex månader. Och att det är mot det jag skjutit ifrån.
Att det kan vara som det var den där fredagen när det till slut regnade efter en svallhet dag, så det ångade från trottoarerna. Och jag hets-bytte om till en klänning som jag knappt minns nu och skyndade mig ut.

Och salongen var mättad av sorg och kampvilja och alla drottningar hade sina högsta peruker och glittrigaste klänningar, och jag grät och jublade i publiken.
På vägen ut stoppade hon mig, och hon hade de rödaste läpparna och la handen på hjärtat och sa att jag var precis där jag skulle vara och på väg precis dit jag skulle.
Och så lämnade jag. Trygg i det.

Äntligen, cigaretten på min brorsas altan. Som jag längtat efter att det ska riva i gommen.
Det är här jag vill vara egentligen. Hela tiden.
Många tror att man inte kan ha diskussioner om funktionsmaktordningen här, om makt och smak och normbrytande liv. Glöm det.
Jag har inte varit på en roligare fest sen jag gick på gymnasiet. Sitter med den första whiskeycolan på sex år i min brorsas skinnfåtölj och diskuterar idén om barnlängtan med hans arbetskamrat. Industriarbetare, nedre Norrland.

Det ska bli skönast av allt – att aldrig mer på samma sätt behöva försvara Norrland eller inlandet. Släpp ner axlarna. Det är okej nu, att andas in snabbt betyder ja och ingen kommer att fnissa eller härma det.

Tack då Stockholm. Tack för allt och inget.
Jag är färdig med mycket i den där staden, men jag är inte färdig med er. Som bor där.

Vi ses!

Standard