Skavet nr. 47

Okej, det är jag igen. Okej, det handlar om dig igen. Kommer hem efter en dag av fruktansvärt misstänkliggörande från statliga myndigheter. Vem är jag, jag är fuskare, parasit, ömkansvärd, men dyr. För dyr.

Samtidigt har det tidigare lugnet över ett positivt beslut från kommunen lagt sig. Jag ser det krasst nu, det är bara ett tillfälligt beslut. Räcker bara till den 31a december. Räknar ner månaderna redan nu. I november bör ju kommunen vilja göra hembesök, mäta och väg, misstänkliggöra. Hur rimligt är mitt behov, hur lönsamt, hur försvarbart?
Kan inte andas på väg från cafeterian på jobbet till min kontorsplats. Assistenten märker inget, tror jag. Som en diabild framför ögonen:

Jag ska skriva om hur vi raseras av detta system som hela tiden raserar oss.

Får inte få panik, då blir det ju inget, varken avhandling eller något annat. Men vem får inte panik. Ringer mamma, säger att jag inte ens vet om det kommer att bli någon avhandling, innan jag är klar kanske mina möjligheter att göra det är borta.

Kommer hem från allt detta. Saknar dig mer än någonsin. Saknar allra mest att bli upprättad i din blick. Att få vara något annat än fuskare, parasit, forskare, rättighetskämpe. Att inte ens få vara något som andra associerar med detta. Att få komma hem och bli ett helt universum framför dig, att ta plats i hela din blick fast du inte ens ser på mig.

Så självklart det var, mitt berättigande över dig. Och ändå aldrig det.
Haha, omen, ”vår låt” kommer på på Spotify nu, när jag skriver det här.

One night to be confused
One night to speed up truth
….
Both under influence

One night of magic rush
The start a simple touch
One night to push and scream
And then release

Minns att jag gav dig en lapp med de raderna nedskrivna under en kväll när mina fötter slant i källarklubbstrappen. Saknar det som jag knappt trodde att jag hade då, det att andra såg när de såg mig med dig, att de då också såg mig som något annat. Tänk, att blicken både kan smutsa och tvätta en.

Jag är 100 år gammal, jag två meter lång. Jag är ett hav, jag är universum, i din blick. Eller, var, jag var…

I höstas, när jag bara grät och spelade Dan Andersson och tänkte att om jag bara började röka skulle allt ordna sig, pendlade vi fram och tillbaka i varandras blickar. Storslaget och smärtsamt. Jag var universum, jag var ingen i din blick, jag var havet, jag var den du inte längre vill ha. Jag ville inget annat än mina stela händer mot din nacke. Ville inget annat än din ryggs sträckning, ville inget annat än att bli sedd utan att du såg mig.

Då, i rätten, med genomgångar av duschtid och torkning av ryggar (min rygg). Då när handläggaren rodnar och ingen kan möta min blick. Då har jag ägnat natten åt att se mig själv genom din blick. Läst alla våra mail, sms, chattar. Silat mitt berättigande och värde mellan tänderna. Händerna hårdnar, talet mildras, blicken höjs som om den såg dig.

Efteråt ligger jag på sängen, du lagar mat till oss. Det är storm utanför fönstret, inte bara bildligt. Vi har köpt vin till dig. Har alltid älskat att se dig lite berusad. Det lilla fnittret som avslöjar dig.
Vem ska jag bli nu? fnittrar du. Jag vet inte alls vem jag är.
Den du vill, ler jag slugt.
Och så grinar jag.
Havet, havet eller ingen…

Vem ska upprätta mig nu, sedan i november, när handläggaren gått härifrån och jag kommer att se mitt hem med hens blick?
Vem ska se mig genom att inte se mig. Våga inte se på mig.

I vems blick ska jag bli något annat än märklig, parasit, ömkansvärd.
I min egen, ja. Men det räcker inte.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 46

Tror som alltid att jag ska bli sjuk. Tror inte, vet. Spelar jazz i mitt väl avvägda hem i Umeås utkanter. En fröjd att komma hem från jobbet och bara komma hem från jobbet. 150 procent  och så det och det och det i två år. Inte undra på.
Har soffa, låg i den hela helgen. Såg på videos på nätet. Hade ångest, över att så många är så långt borta. Över att hon inte är min längre. Herregud, hur länge ska det hålla på? Hela livet, jag vet det också. Hela livet ska jag sakna henne, bara blanda upp henne med andra.

Isblåa himlar och blankvita radhusfasader utanför mitt fönster. Inga norrsken här heller, pappa, vita himlar här, precis som i västra skogen.

En tyngd över bröstet när jag tänker på henne. Den där ”den här dagen”-grejen på sociala medier räknar ner dagarna nu. Jag ser att de snart kommer att komma, håglösa uppdateringar om att jag var så fruktansvärt dumpad. Fast jag aldrig skrev att jag var det. Fast jag aldrig trodde jag skulle bli det. Och sedan hela höstens eviga skavande mot varandra.

Jag sa, det här är fan den värsta tiden i mitt liv, hur kan du lämna mig nu?
Och hon sa, jag lämnar dig inte.
Hela vägen går hon med mig.
Ha. Ha. Ha. Bara Jesusungar som fattar, jag vill ha det så.

Förvaltningsrätten fernissade ytor och gråmelerade golv. Handläggarens ansikte. Hur många minuter i duschen? Precis hur tidigt går jag och lägger mig?
Mamma, när tappar man det, när blir man knäpp?

Tänker att jag måste skapa teori om detta – det måste blöda, ur mina sår ner i en avhandling. Men hur ska en orka öppna såret?
Ingen kommer att förstå, säger jag till en ny assistent som inget vet. Jag vill bära vittnesmål, med det är bara den som vet som kan veta. Vad det egentligen är att försvara rätten att få visa sig oklädd för den en inte känner.

Hur ska jag kunna förklara, att det inte är över. Att det här är den perfekta tiden för den här forskningen just för att det aldrig någonsin är över, att det bara börjar nu. Att jag inte ens kan vara säker på att jag kan skriva den här avhandlingen.
Sådant säger man inte på sin intervju, sådant säger man knappt på sitt första avhandlingsmöte med sina handledare.

Ett enda ord, och jag är obegriplig för dig.
Desperat, för att tiden kräver det.

Mår bättre här, fast jag är ensam. Fast jag bara rör mig mellan universitetet och min avskalade lägenhet så länge. Tänker att jag är skapt att leva så här, att jag så länge fogat mig, men att jag nu reste mig och gick. Äntligen, fötterna som skjuter från mot grusplanen. Gå bara, gå rakt fram.

Så ofta som jag låter mig tappa bort mig i andra. Det var så lätt att hitta mig och tappa mig i henne. Som att upplösas i snårskogen. Tills den skrapar mot ens kinder.
Inte så, inte så att det var dåligt. Bara så jag alltid gör. Osmos. Du i mig och jag dig.
Det går ju bra om det finns klara, fasta ramar, början och slut. Men inte så länge. Inte hela livet.

Samma känsla som så många gånger förr nu. Spotta hårt och riktat i handfatet. Du tror jag är söt, men jag är dödligt vapen. Gift i din mun. Växer fast i mig själv.

Universitetets lunchssal med sina polerade ytor och sorl. Alla dessa idéer om arbetet.
Jag skulle aldrig kunna jobba där säger hon, jag behöver intellektuell stimulans.
Men läs en bok då.
Spotta bredvid deras fötter manar brorsan inombords.
Allt måste jag göra för honom, han vars intellekt breder ut sig, svävar över monteringshallar och kalibreringskammare. Vi möts igen som när vi var barn, i diskussioner om allt han läst och hört, i arbetet.
Men, aldrig, aldrig att han skulle kunna välja ett jobb på grund av stimulans. Hett ber jag ofta, gode Gud låt inte fabriken flytta utomlands.
I ett annat socialt medium beskrivs platsen jag kommit från som håla. Tvi! Spottar bredvid mig i soffan. Hatar det ordet. Hatar allt som det tagit ifrån mig, stolthet, trygghet.

Växt in i mig själv för att jag fått växa bredvid dem i sommar. Mamma, pappa, brorsan.
Hans kompisar, på hans altan, runt hans köksbord. Det är sant när jag säger att jag vill vara där jämt. Alla andra saker en slags övning, vägar till att kunna vara det.

Bär dem på bröstet.
Bär vittnesmål för deras skull.

Du tror jag är smart, men jag är dum.
Du tror jag är söt, men jag är dödligt vapen.
Du tror jag är kvar här för evigt men jag är gruset mot din kind, snåret mot dina smalben. Jag är gift i din mun, spott i ditt handfat.

Standard