Skavet nr. 47

Okej, det är jag igen. Okej, det handlar om dig igen. Kommer hem efter en dag av fruktansvärt misstänkliggörande från statliga myndigheter. Vem är jag, jag är fuskare, parasit, ömkansvärd, men dyr. För dyr.

Samtidigt har det tidigare lugnet över ett positivt beslut från kommunen lagt sig. Jag ser det krasst nu, det är bara ett tillfälligt beslut. Räcker bara till den 31a december. Räknar ner månaderna redan nu. I november bör ju kommunen vilja göra hembesök, mäta och väg, misstänkliggöra. Hur rimligt är mitt behov, hur lönsamt, hur försvarbart?
Kan inte andas på väg från cafeterian på jobbet till min kontorsplats. Assistenten märker inget, tror jag. Som en diabild framför ögonen:

Jag ska skriva om hur vi raseras av detta system som hela tiden raserar oss.

Får inte få panik, då blir det ju inget, varken avhandling eller något annat. Men vem får inte panik. Ringer mamma, säger att jag inte ens vet om det kommer att bli någon avhandling, innan jag är klar kanske mina möjligheter att göra det är borta.

Kommer hem från allt detta. Saknar dig mer än någonsin. Saknar allra mest att bli upprättad i din blick. Att få vara något annat än fuskare, parasit, forskare, rättighetskämpe. Att inte ens få vara något som andra associerar med detta. Att få komma hem och bli ett helt universum framför dig, att ta plats i hela din blick fast du inte ens ser på mig.

Så självklart det var, mitt berättigande över dig. Och ändå aldrig det.
Haha, omen, ”vår låt” kommer på på Spotify nu, när jag skriver det här.

One night to be confused
One night to speed up truth
….
Both under influence

One night of magic rush
The start a simple touch
One night to push and scream
And then release

Minns att jag gav dig en lapp med de raderna nedskrivna under en kväll när mina fötter slant i källarklubbstrappen. Saknar det som jag knappt trodde att jag hade då, det att andra såg när de såg mig med dig, att de då också såg mig som något annat. Tänk, att blicken både kan smutsa och tvätta en.

Jag är 100 år gammal, jag två meter lång. Jag är ett hav, jag är universum, i din blick. Eller, var, jag var…

I höstas, när jag bara grät och spelade Dan Andersson och tänkte att om jag bara började röka skulle allt ordna sig, pendlade vi fram och tillbaka i varandras blickar. Storslaget och smärtsamt. Jag var universum, jag var ingen i din blick, jag var havet, jag var den du inte längre vill ha. Jag ville inget annat än mina stela händer mot din nacke. Ville inget annat än din ryggs sträckning, ville inget annat än att bli sedd utan att du såg mig.

Då, i rätten, med genomgångar av duschtid och torkning av ryggar (min rygg). Då när handläggaren rodnar och ingen kan möta min blick. Då har jag ägnat natten åt att se mig själv genom din blick. Läst alla våra mail, sms, chattar. Silat mitt berättigande och värde mellan tänderna. Händerna hårdnar, talet mildras, blicken höjs som om den såg dig.

Efteråt ligger jag på sängen, du lagar mat till oss. Det är storm utanför fönstret, inte bara bildligt. Vi har köpt vin till dig. Har alltid älskat att se dig lite berusad. Det lilla fnittret som avslöjar dig.
Vem ska jag bli nu? fnittrar du. Jag vet inte alls vem jag är.
Den du vill, ler jag slugt.
Och så grinar jag.
Havet, havet eller ingen…

Vem ska upprätta mig nu, sedan i november, när handläggaren gått härifrån och jag kommer att se mitt hem med hens blick?
Vem ska se mig genom att inte se mig. Våga inte se på mig.

I vems blick ska jag bli något annat än märklig, parasit, ömkansvärd.
I min egen, ja. Men det räcker inte.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s