Skavet nr. 48

Min farmors tunga glas i handen. Är det ett groggglas? Jag minns att jag tog det när jag skulle flytta hemifrån för första gången, jag var sexton år och vi körde upp för backen med bilen. I byn där pappa vuxit upp. Farmor och farfars funkishus, med järnbron som flagnade roströd. Vi körde förbi det. Till det röda huset ovanför. Moffars.
Alltså inte min egen morfar, utan min pappas. Lars Larsson hette han. Hans fru hette Selma. Det var hon som stoppade blodflödet ur pappas läpp när han gjort sig illa som barn. Det var hon som kokade motto, så som det skulle vara. Tort och klumpigt.

Lars Larsson, tyst. Tystare än pappa till och med.
Kanske vrång. Jag vet inte. Vad vet jag,

Man vet inget om den man inte lärt känna.
Förmanar mamma inifrån, när jag skriver.

Lars Larsson är en liten pojke med höga kindben och rågblont hår. Han tittar förbi fotografen på det enda kort min pappa har av honom som barn och hans familj.
Moffa’ växte ôpp i e fex, säger pappa. Det betyder att han växte upp i en lagård. Men det var inga djur där. Det var utrymt, så familjen kunde flytta in där. Efter att de sålt hemmanet. Eller sålt och sålt, historien har luckor.

Någon köpte skogen.

Lars Larsson var huggare hela livet, och torpare. Som de flesta andra i hans samtid. Stora händer vilar på knäna när han har kostym och sitter i en av de två fåtöljerna som han fått i present (eller köpt?) när fyllt år, 60. Inte kan han väl vara bara 50?

Ibland var Lars Larsson borta veckor i sträck. Ibland var Selma med honom och högg i skogen.

Om Lars Larsson finns en enda historia. En typisk hjälteberättelse. En om dristighet, mod och desperation.
Det är vinter. Lars Larsson är någonstans och hugger och han har infernalisk tandvärk. Till slut hälar han inte ut längre, som vi säger.
Han tar en spik. Lägger den mot elden i spisen så att spetsen blir rödglödgad.
Sen kör han ner spiken i tanden så den dör.
För att få ut tanden går han ut och tar en näve snö som han stoppar i munnen. Snöns kyla gör att den heta tanden spricker. Han kan plocka ut bitarna med fingrarna.

Kan det vara sant?
Jag tvivlar inte. Min pappa kan skarva, men han skulle inte ljuga.

Glasets tyngd i handen. Att Lars Larsson inte gick till tandläkaren.

Hans stora händer.
Titta, säger mamma. Titta på hans händer! Nu vänder det.

Stefan Löfvén är vald till socialdemokratisk statsminister. Han håller tal. Förklarar efter mycket om och men sin regering. Det låter bra. Hans händer är som Lars Larssons.

Oppositionen kallar honom för det fulaste de vet. De kallar honom arbetare.
Kan svetsaren verkligen styra ett land?
Mamma är rasande.

Pappa undrar, han är rädd för att Löfvén kommer att vara marionett för de mer blålila sossarna. Man undrar, säger han, man undrar hur det kommer gå…

Stefan vill öppna gränsen. Sen vill han snabbt stänga den.
Stefans ministrar vill öka träffsäkerhet och minska kostnader. De ger en statlig myndighet i uppdrag att bromsa utvecklingen till ett liv i frihet. Sedan låtsas de inte om att de sagt det.

Farmors tunga glas i handen. Hennes pappas händer, stora som Stefans.

Pappa har slutat undra, han skakar bara på huvudet.
Det är tur, säger jag, att du levt under en tid där du i alla falla hade det ganska bra. Där du till och med fick det bättre.
Tänk på mig, jag är mitt i livet och runt omkring är det bara kaos…

Mamma och jag säger inte mycket. Det går liksom inte att formulera, sveket. Så bråddjupt. Jag påminner henne om vad morfar sa när jag och brorsan föddes. När vi låg i två plastlådor omgivna av slangar.
Han sa.
Jag har aldrig tagit ut en enda dag ur sjukförsäkringen i hela mitt liv. Men det är bara bra, då blir det mer över till er, och barna.
Moffen, alltså min. Han hade också stora händer, som Stefan. Han var frireligiös, men han var inte Kristdemokrat för det.

Mina föräldrar är inte längre socialdemokrater. Inte Kristdemokrater heller. Men vi talar inte så mycket om det, vi bara nickar modfällda mot varandra. Sveket sjunker som en sten i magen.

Vad i hela friden var det som hände?

Jag hoppas att någon kan berätta det för mig. Sedan. Eller för mina barn eller barnbarn (om det hinner bli några). De som kommer att tänka på min pappa som moffen. Jämföra hans händer med Stefans. Jag hoppas att det kommer att diskutera sveket. Hur det kunde bli så här och varför.
Titta, sa deras mormor. Titta på hans händer! Nu vänder det.
Och nog vände det. I dyn.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s