Skavet nr. 49

En app på min telefon berättar att nu är en ypperlig tid att bli gravid.
Kanske det hade kunnat vara tänker jag, om inte allt hade varit skört som spindelväv.Om inte livet bara räckt från ett år till ett annat.
Om jag hade varit säker.

Jag tänker på barnlängtan.
Min barnlängtan.
Jag tänker på hur jag på gymnasiet i min enrumslägenhet med den randiga soffan tänkte mig barn.
Flera än ett.
Hur jag tänkte mig namn.
Hilla
Betyder stridsmö.

Jag tänker på hur jag tänkte mig. Tre barn innan 32.
Hur det är redan nästa år. Hur ingenting tyder på att något kommer att vara bättre. Snarare sämre. Jag tänker på hur jag tröstat min längtan med att utforska idén om det queera moderskapet.

Kan jag vara din mamma fast jag inte är det?
Kan moderligheten vara en idé, ett förhållningssätt.
Något måste det få vara, om det inte kan vara det som det är för andra…
Kan jag vara mamma som mamma Angie.
Mother.
House Mother.

Jag vet nu att det inte kan mäta sig med varandra.
Att moderlighetens idé är just det, en idé. Att den också är tunn som spindelväv.
Tänker att så mycket gör mig till djur just nu. Att sorgen är biologi och att jag vrålar ut den när jag inser, att en dag är det försent. Kanske redan nu. En går runt och tror att en är fertil men vad kan en veta? Att tiden oförlåtligt skjuter mig framför sig, att jag gråter när jag skriver den här texten.

En vaknar en dag och det är försent. En är 32 och har inga av de barn en drömt.
En vaknar en dag och det är försent. En är 40 och välfärdsstaten är inte trygg än. En är 50 och det är ohjälpligt försent.

Mamma.

Vi pratar, min mamma och jag, som alltid.
Hon säger jo men om du inte hade varit…
Jag säger, det är inte min funktionalitets fel!
Om inte de senaste 3 åren varit en gröt av kränkningar, otrygghet, cynism och rättsliga förhandlingar. Om jag varit säker på att få det stöd jag hade behövt då hade jag vågat. Då hade jag vågat mycket mer än det som ändå våghalsigt gjort.

 

Namnen.
De kommer och går.
En kan inte döpa djur till namn som en reserverat för sina barn.
Jag tänker på katter och hundar, men det är inte samma sak.
Ingen katt kan heta Hilla.
Det betyder stridsmö.
Ingen kommer att heta det.

Det är namnen som förföljer mig. Återkommer då och då, jag förstår att vissa av dem är förbi. Ingen kommer att heta Judith eller Jesaja som profeten. (Såg det en gång på en sådan där barnvagnsskylt som ser ut som en registreringsskylt på en bil. I Örnsköldsvik, var annars, för 10 år sedan, sparade det.)  Men ett håller jag i. Ett gömmer jag som fåfängt hopp. Kanske en dag ändå. Som jag gömmer sorgen över känslan av att allt kommer att vara slut med mig. Att inte få ge vidare. Mitt mellannamn, mammas och mormors och min historia, som går med Ljusnan till fjällen. Att alla hittills lyckats, innan mig, ge något vidare innan de själv dött. Livet.

För några år sedan.
Jag pratar med henne som jag träffar i korta heta ögonblick i staden som jag nu lämnat.
Vi pratar om att ha barn. Hon säger att hon aldrig velat det.
Jag säger att jag alltid velat det. Även när jag själv mest var barn.
Det handlar kanske inte heller jämt om att få uppfostra någon, säger jag. Det handlar också om att få bära någon inom mig. Att få vara gravid.

Är du knäpp i huvudet, skrattar hon.

Kanske. Jag vet inte. Vet bara att jag nu förstår att det nog inte kommer att gå. Att jag förstått det i perioder. Förstått att jag inte vågat, formalisera, flytta ihop, ha ansvar för någon annan än mig.

Många vågar ändå, är kanske modigare än mig. Men jag vågar inte – det går oftast bra, jag tänker inte på det. Men idag tänkte jag på det, att jag är 31 år i år.

Att det snart är dags, eller slut.
Och att ingen rör sig inom mig.

Mamma.
Jag tänker att hon kanske inte är rätt person att prata med. Hon som aldrig ville ha barn men fick två på en gång. Hon sa en gång att hon alltid gillat barn, men att hon var rädd för ansvaret kanske, att inte duga som mamma.
Jag tänker att jag vill ha ansvaret, vet att jag kan ta det.
Men att jag är så ansvarsfull att jag inte vågar riskera att inte kunna ta hand om någon.

Jag har nog aldrig formulerat för mig själv så här rakt som jag gjort de senaste dagarna, månaderna. Det är en sådan sorg – detta att det är något jag inte bestämt själv. Att jag tänkt att jag haft tid att söka mig fram – innan livet mest blev en strid om människovärdet. Sedan blev det det och inget annat fick plats. Sedan blev det det och det åt upp tiden.

Och nu är jag här.

Kanske förstod jag redan som 19 åring att den plan jag gjort var allt för utopisk, idealistisk, som jag själv. Men det är inte bara skrattretande att förstå att det jag såg framför mig då snart är förbi. Jag tänker att jag lägger detta till listan av sorger nu. Så länge, tills det mot förmodan blir någonting annat. Att det smakar bittert, beskt i munnen som så mycket annat. Att förstå att detta skriver jag också till listan på det en (med tvång) väljer bort – när livet är tunt som spindelväv.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s