Skavet nr.51

Hon talar om erkännandet som ett grundbehov hos varje människa, att en annars tappar sammanhang, marken under fötterna.

Vet du, redan Hegel…., berättar hon. Hennes ögon glittrar. Jag önskar att jag var en hälften så bra teoretiker, som en slags begreppens arkeolog, som hon.

Jag ryser. Erkännandet. Det hon sagt att varje människa behöver. När jag skriver om vad det gör med en att inte få det av samhället känns det alltid som att jag duckar för något. Känslan av att inte bli erkänd av dig. Att tappa marken under fötterna.

5 år, säger en annan, när vi ses i en hotellbar och hennes skratt smittar. Du behåller dina hemligheter bra! Men varför har du inte sagt något?
För att den inte ville det, säger jag.

Det kan vara sant att jag är sämst på att hålla hemligheter, som att jag sällan kunde hålla hemligt vad du skulle få i födelsedagspresent av mig. Flera dagar innan kunde jag säga ”här är det, jag orkar inte vänta, öppna nu!”.

Jag berättar om dig och mig, att det varit något. Men aldrig att jag säger ditt namn. Fast vi alla känner varandra. Om något är riktigt hemligt förråder jag det aldrig.

Hur tror ni jag klarat mig ända hit?

Hemligt håller jag det också när jag kryper bakom fiendens linjer. I alla fall är det så det känns. Hon som vara din innan jag blev det. Hon som jag plockade ihop dig från. Hon säger: När ingen annan såg var vi allt, men annars var vi inget.

Jag säger inget då, fast det skulle vara den lättaste sak i världen att låta ditt namn glida mellan läpparna. Aldrig. Jag har lovat dig.

Du sa en gång att andra människor var rädda för mig. Att det var därför de inte närmade sig mig på det viset. De visste inte hur de skulle göra, sa du. Du sa att jag var ett kraftfält och att andra såg det och drog sig undan mig. Bara de med tillräckligt mycket mod kom nära mig, sa du. Kanske sa jag då att du var modig.

Kanske smickrade du bara mitt ego, eller är det sant?

I mitt horoskop står det: She may have a talent for detecting what others feel like hiding about themselves.

I en annan tid sa hon, du gör mig svag, du gör mig till någon jag inte är säker på att andra ska få se. Men allt, allt är din förtjänst. Jag rycker till när jag får en inbjudan till hennes bröllop. Trodde hon glömt mig. Låtit mig dö ut.

När hon kramar mig på kyrkbacken säger hon, inget av detta utan dig – bara så att du vet.

Det är höst och storm i Stockholm. Du säger:
Inget av detta hade hänt utan dig. Det är din förtjänst att jag vågar nu. Du har lärt mig att man kan få något helt förutsättningslöst. Du har gjort mig trygg och modig.
Vänt mig mot mig själv.

Jag frågar mamma, vad är felet, varför blir det alltid så här för mig?
Mamma säger, du ger för mycket av dig själv, allt. Det får du sluta med.
Jag svarar: Det går inte. Hur?

I mitt horoskop står det att jag har månen i tvillingarna.
Social och rolig, kvicktänkt. Men dubbelnatur. Bitsk. Känslostyrd och föränderlig. Blir lätt uttråkad. Has a way with words.

Ordet, tänker jag. Kan inte koncentrera mig på andra ord jag borde ha skrivit idag. Har en deadline jag inte kan fullfölja. Det spränger sig in i mig. Jag har alltid kunnat jobba, trängt bort allt annat med arbete, produktion, men när jag tänker på det här går det inte.

Ordet.
Skriv, skriv när du tröttnat på att gråta.
Ordet. Fräls mig, viskar jag.

Erkännandet. Att leva utan det gör också livet spännande. Som om en vore spion. Bara vi vet. Ett av mina performances i Stockholm handlar om intima relationer. Jag ber folk skriva upp namn på ett stort block i lokalen. Du skriver inte mitt namn, du vill inte att någon annan ska veta. Vi tittar på varandra med berättigande i blicken när du visar mig vad du skrivit istället. Bara vi vet och luften sprakar runtom oss.

Jag ser det i dina ögon. När du är med någon annan men när jag kommer in skriker dina ögon: Där är du ju! Titta, titta på mig. Jag vill att du ska se mig!

När jag frågar dig om andra säger du att det inte är på riktigt. Att det som vi är är något annat.
Allt har du lärt mig säger, du.
Att det inte är farligt att vara sårbar.

Jag säger aldrig att det är du. Kommer aldrig att låta ditt namn glida mellan läpparna. Men när det är slut händer något med erkännandet, eller bristen på det. Det muterar. Ingen vet att det har varit du. Ingen vet att vi haft en relation. När något är hemligt på riktigt är det det. Hemligt.

Nu förstår jag Hegel. Nu förstår jag varför erkännandet är så viktigt. Från staten och från andra människor. Andra kändes du vid. Men inte mig. Jag lovar mig själv att aldrig mer vara någon som någon annan inte vill kännas vid. Hur bra det än känns just då. Som att en är spion.

Det har gjort så ont i mig. Den tanken att det som var så bra mellan oss var något du inte kunde kännas vid. Redan Hegel förstod det…
Jag har trott så länge att jag inte var någon värd att kännas vid. Att jag kanske var en skamlig del av ditt liv. Trots att dina ögon sa allt annat.

Skämdes du för mig? frågar jag.

Du svarar.
Minst av allt skämdes du, skriver du.
Aldrig.
Men det är som innerst inne.
Grunden. Den vill en inte visa för alla.

Men jag tror jag vet det nu. Vad som skavde. För dig och hon som sa att hon aldrig hade kunnat stå där på kyrkbacken om det inte vore för mig. Er själva. Det är inte som att jag drog ut någonting som inte fanns i er sedan innan.

Jag kan också tänka på det som en slags ädelstenar som jag sparat bakom bröstbenet. Vetskapen om den jag varit. Att jag varit spion. Det ni varit var ni bara för mig.Jag vet det nu. Har vetat det hela tiden såklart.

Och jag vet något annat också
Jag vet nu, att det är tacksamt att beskriva mig som ett fenomen. Hon på kyrkbacken sa alltid att jag var en örn. Cirklades över henne på betryggande avstånd.

För hur ska någon kunna kännas vid att någon trätt in ens liv och liksom vänt upp och ner på det. Hållit upp spegeln mot ens innersta och låtit en se det.
Om det inte är en storm, ett fenomen.

Vet du jag tror inte att det krävs mod att närma sig mig.
Men mod att erkänna att en gjort det.

Hon är inte feg.
Hon skickar ett tjockt paket från Paris och jag får tårar i ögonen när jag tänker på att det var länge sedan som någon brydde sig så om mig. Att jag glömt bort att det kan vara så.

Det är inte alls samma sak med henne såklart. Vi är vänner, det är något annat. Men hon vet något om erkännandet som jag behöver lära mig igen.
Berätta för mig om Hegel, viskar jag.

Advertisements
Standard

2 thoughts on “Skavet nr.51

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s