Skavet nr. 52

Tung
Tyngd
Tyngden

Inte den där tyngden som är kletig och grå mellan bröstbenet och huden. Som rinner sakta genom märgen.
Utan den jag vetat om så länge jag levat.

Tyngden – 100 kilon – 100 meter lång.
Fast än 40 kilo tung – fast än inte ens en och en halv meter lång.

Inte den tyngden som kväver mig.
När jag tänker på att den kvävs.
Som inte får hjälp att andas.

Inte den tyngden som kletar sig på mig.
När jag kommer med dålig stämning på ännu en middagsbjudning.
Inte vad jag vill, men vad samtiden kräver av mig.
Rakt från kuvösens plastlåda till att låta det isa längs ryggraden.

Så lätt, alltid så liten och nätt.
Födslovikten som ett paket smör.
Eller nej, det är inte sant.
Först 630 gram, sen gick jag ner 130.
Hela handen så stor som pappas tumnagel.
Alltid så lätt, med kalla ben ända upp till knäna.
Mostrarna utropar förskräckta: Som en is!

Så nätt. Så länge som jag vältrade mig i det.
Att vara flyktig som en vind, var det inte så en skulle vara?
När en var liten och nätt.
Att vara barn och kunna dra in magen och lägga händerna i valven under bröstkorgen.

Var inte rädd, jag fick mat.
Drack grädde ur glas.
Tog det som en shot.

Mamma skickas som barn på salta bad hos mostrarna i Göteborg för att hon är mager.
Jag dricker grädde, som en shot, vid den andra generationens mostrars köksbord.

Men jag vet.
Att jag inte är flyktig fast jag är nätt.
Att jag inte är lätt fast andra bär mig överallt.
Sätter ner mig.
Lyfter upp mig.

Tung.
Tyngd.
Tyngden håller fast mig.
100 kilo.
100 meter lång.

Farmor.
De kuttrar förtjust att jag är lik henne.
Fastrarna, pappas.
Det utspelar sig ett kallt krig vid dignande kaffebord.
Det är inte så farligt som det låter.
Bara att det är snärjigt att vara barn till inte bara två föräldrar, utan släkter.
Minst fyra.

Att vara Hedmans, Hedströms och Bylunds oftast, och ibland i farmor, Larssons jänta.
Titta, titta, där är det!, utbrister de.
Det är flyktigt, ett drag över munnen, ett annat över ögonen, det är lätt och nätt.

Utom när jag för min mammas äldre kusin är min mormor.
Skarp och mörkögd, på vakt om de sina.

Men farmor är tung och rak. Och gömd.
När hon är ung är hon rak och blyg.
Hennes höfter lyser som järn under tunna bomullsklänningar på vallen.
Tyngd.

Det är tyngden som låter mig vara liten och nätt.
Flyktig och farande.
På fler ställen samtidigt.
Utan att försvinna.

Men jag känner att jag lämnar lättheten nu.
Inte bara för att jag inte längre kan gömma händerna i bröstkorgens valv.
Det bekommer mig inte –  jag vill ta min plats.

Vi pratar över kletiga pastatallrikar.
Hon berättar om känslan att allting plötsligt hänger ihop.
Hur är det för dig, vad är det som är ditt?, frågor hon.

Jag kan sila tiden, säger jag. Har alltid känt det så.
Som om den drevs genom ett såll, i mig.
En lutar sig bara bakåt inombords, mot tyngden, och så är det som om en dörr öppnar sig längst bak i ryggen.
Mellan skuldrorna.
Och allt kommer.

Det handlar inte om tidigare liv eller så.
Det handlar om historia.
När jag ser en människa ser jag det hen varit innan vi möttes. Men jag säger inget om det, oftast.
Kanske är det bra fantasi, eller människokännedom eller känslokännedom.
Eller allt detta.

Men det är det sannaste i mig.
Jag är inga paradoxer. Jag är bara tung.
Lätt utanpå, för andra, men tung inuti.
Att luta sig mot.

Advertisements
Standard