Skavet nr.53

2017

Om året vore en dikt skulle den handla om att bryskt brytas upp och sedan lappas ihop igen.
Eller inte lappas.
Lapas. Som katter gör. Tolv månader i kattungor.
Sandpapper.
Sträva tungspetsar mot kroppen, som klistrar hud på öppna sår.
Som blött tidningspapper i lager ovanpå varandra.
Till slut blir det hårt, motståndskraftigt.

Sandpapper i munnen, säger hon.
Sandpapper mot mina handflator när jag stryker henne över håret.
Sandpapperstextur i den glittriga tejpen jag köper i pysselaffärer.
Men tejpar över bröstvårtorna för att gå på fest.
Glitter i min eyeliner.
Smågrus under fingertopparna.
Grus i mitt inre orossystem.

Tiden i min hand och runt min handled.
Klockorna stannar när jag vill det.
Detta hantverk kan jag.
Driver tiden genom stålets hetta.

Det här året var att resa lätt.
Tandborste och tandkräm,
Deodorant, mascara,
eyeliner, trosskydd.
Forskningspresentationer i fickan.
Smutsiga underkläder i innerfickan på min ryggsäck.

Under radarn, med kroppen som lösensumma mellan mig och andra.
Med smärtorna som pant.
Spionsinnet, begäret att gömma mig.
Att ständigt planerna för att fly.
Det blir jag inte av med så lätt.

En plötslig ovan smak i munnen.
Som att någon viskar ett namn jag borde känna igen.
Ett namn jag vet är mitt fast jag aldrig hört det förr.
Bitterljuvt. Sötsura strömmar över tungan.

Kontinuitetens smak i munnen.
Att plötsligt förstå att andra känner den hela tiden.
Att inte förstå om det smakar gott eller inte.
Vad smakar något som en inte vet vad det är?

Sandpapper, säger hon.
Sandpapper i munnen.
Sötsurt.
Bitterljuv strävhet i gommen.

Jag minns ingenting av början på det här året.
Inte det här heller, tänker jag.
Eller jo. Jag minns att det var januari.

Att jag sprack i alla sömmar – rann ner efter mig själv i blod och saltvatten.
Sydde slarviga, snabba sömmar runt om mig.
Att jag återupprättade mig själv genom att köpa bh:ar och klänningar.
Som jag knappt hade på mig.
Genom att måla långfingernageln, bara den, blodröd.

Sedan var det vår och vår och vår och vår.
Och jag var stabil och ostabil.
Läkte och gick upp igen.
Grät och grät och grät.
År rann ur mig.

Sydde sömmarna med tjockt grått garn.
Rörde mig för häftigt, såg dem gå upp igen och igen och igen.
Sprättade ibland upp dem, mot bättre vetande.
Om det ska göra ont ska jag göra det själv.

Och det var sommar.
Isiga vindar mot min nakna överkropp på balkongen.
Det här året blir jag aldrig riktigt brun. Det stör mig.

Hennes tyngd över mig.
Min farmor ser ner på oss från sitt bröllopsfoto.
Sista sommaren här.
Gruset sprutar efter bilen när hon kör som en biltjuv mellan byarna.
I Berlin läppjar någon på mina sår. Stryker över garnet i ärren med flinka fingrar.
Fingrar som mina.
Lirkar försiktigt ut det ur huden.
Gammalt blod och fnas i de grå fibrerna.
Benämner det jag inte själv vågar.
Ser mina armars muskler i spegeln.
Som om det vore nya.

Stockholm.
Går rakt in i elden.
Går genom den.
Sen minns jag inget mer.

Det är höst sedan.

Hösten är lång.
Hösten är att resa lätt.
Hösten är att snubbla på kullersten i låglänta städer.

Hösten är självklara luncher med henne igen. Hon med erkännandet.
I hennes blick blir jag till som hos ingen annan.
Hon säger att jag är i gott sällskap.
Hösten är att drömma en natt att hon har sin skinnjacka på sig och skäller ut svala medklasstjejer efter noter för min skull.
Hösten är att hon lovar att göra det – anytime.

Hösten är att någon sopar golven i stora rum inombords.
Lämnar dem tomma, för öppna fönster.
Hösten är att vilja rymma, från utdragna middagar, handledningstillfällen.
Hösten är sandpapper mot mina händer.
I hennes mun.
Hösten är att hoppas att det inte syns, och att det ska synas.
Att hoppas att ingen synar mina sömmar.
När de gapar som torrlagda floder.

Hösten är att jag fyller dem med stål istället.
Vulkar ihop mig.
Med smält begär som blänker när det stelnat.
Som krom.

Vad smakar något som en inte vet vad det är?
Som inte har någon färg eller lukt.
Livet matar mig med något fast jag blundar.
Matar mig med något och håller för näsan på mig.
Måste svälja.
Vill.

Gissa då? säger det. Vad smakar det?
Alla andra vet vad det smakar men inte jag.
Alla andra har ätit det här hela tiden.
Till sist får de det rakt in i magen.
Rakt in i blodet.

Jag vet inte vad det smakar…, viskar jag.
Vill fråga er. Som vet.
Vad ska det smaka, det här?
Men alla tror att jag redan vet.
För alla andra vet det.
Och de som alltid har vetat, de vet att det inte har någon smak.

Vaddå smak? svarar de när jag till slut vågar fråga.
Vill inte skämma ut mig, så jag frågar inte mer.

Jag borde veta.
Men jag vet inte.
Vad den smakar.

Vad jag ska göra med den.
Kontinuiteten.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s