Skavet nr. 56

Fördämning, förstämning.
Tung i lederna. Något kletigt glider där.
Öm över axlarna, långt ner i armarna
Feberns matthet i klibbiga strimmor över huden.
Vad är vad?
Hur mår jag egentligen?
Träffar en vän förrförra veckan i kyrkan.
Hur mår du frågar vi varandra, som en gör.
Jag mår nog, säger han.
Ja jag mår också nog, säger jag.

Pratar med mamma idag om detta, att må nog.

Ja, vi var där i det där källarrummet där jag bodde med de andra mammorna som också hade barn på neonatalavdelning. Och direkt det ringde på telefonen så tänkte alla, nu har det hänt mitt barn något, säger hon.
Kommer du ihåg hur du kände då, i början? frågar jag med etnologens röst.
Nej, jag tror att det var som om någon klippt av känslolivet, säger hon.
Ja, när kom det tillbaka då?
Jag vet inte, säger hon. Men det har det ju gjort.

Jag berättar för henne om sist i Stockholm.
Hur jag stod i kön till att beställa dyr mat under höga tak med henne och hon sa; vi pratar väl om det på en gång va?
Och menade krisen, den realpolitiska, som inte utspelat sig än men som skär in i mitt liv, med sina rädslor och skräckscenarion.
Jag sa till henne att jag var rädd att den skulle skära sönder allt.

Och jag sa det till henne på en gång, att jag kände så tydligt.
Att jag hårdnade.

Hur det är hemtamt, som att dra på sig en gammal tröja som pappa haft i skogen.
Kåda och svett efter ryggen.
Men inte med det hemtamas värme.
Med kyla istället.

Den som skärper mig.
Jag är så van att kämpa, säger jag till mamma.
Förra våren var det som att jag förstod att jag inte behövde det längre just då.
Då rann allt ur mig.
Allt som jag inte hade kunnat vara ledsen för på flera år.
När skulle jag haft tid med det?

Och därför känner jag det så tydligt nu.
Hur jag blir skarp i blicken, men inte på det bra sättet.
Fast det kommer från samma plats är det här bara ett skydd.
Det ena hämtar sitt stål ur djupa källor inifrån.
Det andra är ett svar – en reaktion på ett yttre tryck.
Men praktiken är likartad.

Räven stryker inombords.
Visar sina vassa tänder.

Räven är två olika sorters djur inuti i mig.
En med blod på läpparna och en utan.
En röd och en grå, med silverfärgade strimmor i pälsen.
Det är den senare.
Som hastar hungrig över snåriga marker.
Den är svaret på det yttre trycket.

Dess tänder kan se likadana ut.
Dess ord studsa med spetsiga tunga mot framtändernas baksida.
Och det är sant att jag tänker på socialtjänsthandläggare
och myndighetsföreträdare som
små fröknar
när jag inte håller med dem.
Eller vill skrämmas.
För att de har skrämt mig först.
Det är sant att jag höjer blicken precis på samma sätt.
Stillnar.
Medelst självkontroll kan du utöva kontroll över andra.

Barndomens,
ungdomens,
vuxenhetens
lärdom – den som skriker är den maktlösa
eller den som inte förstår sin makt
och därför känner sig maktlös fast den har makt.
Det är den som måste det.

Jag har också skrikit.

Skulle vilja skrika nu.
Men jag luras istället.
Jag lurar så ofta andra
med den stillnade lugnet som en isskorpa över en sjö.

När mitt skärpta jag är det enda som syns,
när det vässas som eggen på en slö kniv.

(Pappa gör det i köket när vi styckar kött när jag är barn.
Det svischande ljudet av stålet mot brynet
det är ett rytmiskt hantverk.
Så vässar realpolitiken mig.
Med sina viskningar och rop
långt ifrån
sina svischande ljud).

 

 

 

 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 55

Ringer min mamma såsom alla andra dagar.

Symbiosen med mamma som jag är rädd gör mig o-vuxen, osjälvständig. Symbiosen som är beviset bland andra på hur min funktionalitet flätat och flätar mig tätare henne än mina andra vänner med sina mammor.
Mamma, hon som sett och ser min kropp i duschen.
Min kropp är barnets och kvinnans, samtidigt.

Mamma ser märken på min hud efter andras händer, deras munnar. Mamma ser begär och blod. Men mamma säger inget.
Mamma fräser bara att det kan bli infektioner, i ansad behåring.
Vem har tid med så här krångliga behåar? frågar hon. Men knyter dess band.

Mamma att du vågade, släppa iväg mig. Tänker jag som vuxen. Alla saker jag gjort som jag i efterhand nu tänker var helt obegripliga för dig. För vilka mammor som helst.
Jag ber att det ska spruta eld ur dina rullatorhandtag om någon vill dig något ont säger du, och menar det.

Jag rör mig på nätterna i stora städer. Ensam efter att assistanstimmarna är slut.
Jag rör mig i trygga rum som andra tror är otrygga.
Jag blir en annan slags människa där.
Det som är smutsigt tvättar mig.
När så mycket i samtalet kring funktionalitet och funktionsmaktordning handlar om att vi inte tror att vi kan eller duger.
Så klart jag också tror så, bottensatsen skvalpar. Kallar mig ful och märklig.
Vem vill ha mig?
Men å andra sidan har jag hela tiden motbevisat det, hos mig själv och andra när jag kunnat. Det handlar inte om att jag själv tycker något i ett vakuum. Det handlar om möjligheter.

Mamma? frågar jag. Såg din mamma dig så här.
Jag vet svaret, det är nej.

Mamma du var och är kapabel till något som så många inte kan – det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Detta att se mig i duschen och ändå tänka att jag inte är ett barn fast jag är ditt barn. Inte någon som ska skyddas från världen utan ges verktyg att leva i den.
Man måste berätta för barnen hur världen ser ut. Så att de kan hantera den.
Du sa.
Ni sa.
Världen är er.
Men den kommer låtsas, övertygande, att den inte är det. Inget är gratis.

Mamma – jag orkar inte, säger jag nu. Jag orkar inte en dag till. Hur orkade du och pappa? Man måste, säger hon. Man måste orka. Det kanske var bättre på 1990-talet på många sätt. Men det var ändå alltid en kamp. Varenda dag.
Om vårdbidraget.
Om era assistenter i skolan.
Hur hade det varit om ni inte hade haft dem. Om ni hade varit kränkta varenda skoldag, i beroendeställning till alla runtom er. Lätta byten.
Man kan väl tappa matbrickan i matsalen tills man lär sig, så sa han. Psykologen.
Om jag hade kunnat lära mig att hålla balansen genom förnedring hade jag inte varit här nu tänker.

Det var aldrig självklart. Aldrig någon som sa, det här har ni rätt till, så här gör ni bäst för att få det, mamma upprepar det gång på gång.
Vi kanske inte alltid hade språket, men vi hade övertygelsen. Att samhället var till för er lika mycket som för andra barn. Att ni aldrig var problemet. Att ni var värda trygghet och respekt. Vi sökte oss fram på de vägar vi hade, säger hon.
Det vi lärde oss sipprade vi ner till er.

Min rätt till kläder på kroppen, mat i magen, självbestämmande, studier och arbete.
Jag är 16 år. Jag ska börja på gymnasiet i en annan stad.
Den kommunala handläggaren upplyser mina föräldrar om föräldraansvaret som räcker tills barnet är 18 år.
Är det inte det vi tar, undrar de?
Jag får avslag. Mina föräldrar överklagar.
De har inte verktygen, inte språket, men de har övertygelsen.
Min pappas handstil i blyerts på kvällarna vid köksbordet, handskrivna utkast. Kontakter med socionomstudenter som hjälper dem navigera byråkratins spelplan.

Jag vinner. Min pappas blyertssidor vinner över den kommunala byråkratin.
Och jag vinner, igen och igen och igen.
Och jag bär med mig det.
Blyertsen vid köksbordet. Den kan vinna över byråkratin.
Tills politiken ändrar spelplanen helt, så att det inte finns något att vinna över.

Då måste vi vinna över politiken, säger mamma. Alla vi som var era föräldrar då, vi får samla oss igen. Bara för att ni är vuxna nu vet vi ändå, att det gäller er alla, oss, barn som er nu.

Ja, ni måste orka det också, för de som är föräldrar nu de orkar ju knappt, tänker jag.
Forskning visar att mammor till barn med normbrytande funktionalitet är i riskzonen för utbrändhet mest hela tiden. Den ständiga kampen tär.
Det kunde min mamma ha berättat för dig, tänker jag.

Tänker idag på feminismens ständiga glömska inför funktionsmaktordningens förtryck.
Söker mina berättelser i mediabruset. I allianserna.
Jag ger upp er, tänker jag. Ni är inte mina systrar förrän ni bevisat det.
Jag är aldrig mer ert alibi. Era tankars lekplats.
Men jag vet att ni kan bli mig, kan bli min mamma, kan bli den mamma som förtvivlat försöker förstå spelplanen som hela tiden ändras, som inte får sova, som måste lämna bort sitt barn som om det vore 1960-talet.

Feminismens historia i Sverige. Era hjältar. Mina också, tills jag förstod vad de ville – sådan som mig.
Ellen. Som ville att barn som mig skulle dö. Hon som profeterade om barnets århundrade.
De som ville ha barnbidrag och daghem.
På bekostnad av sådana som mig.
Det är vi som gömts undan. Steriliserats. Som inte fick rösträtt förrän 1989. Rösträttsreviveln smakar illa, smakar blod och järn.
Det är mig ni glömmer.
Men jag glömmer inte er.

Jag tänker på mamma. Som hon bar mig. Bokstavligen.  Valde mina kläder med omsorg så att jag tar det för självklart att välja behåar med knytband i ryggen som vuxen. Mamma som orkade en dag till och en dag till och en dag till. Så att jag ska orka.
Gjorde mig till kvinna, gjorde mig till en sådan som gör först och tänker sedan. Som betalar samma pris för det som vilken vuxen människa som helst.

Och några mycket högre priser.

Jag tänker på alla mammor just nu. Som tvingas bära politikens beslut och ovilja. Sina barn, sina vuxna barn, sig själva. Som inte kan vara mammor, som inte kan vara annat än mammor. Funktionsmaktordningen gör något med den normbrytande funktionalitetens feministiska potential, i kvinnligheten, i moderskapet.
Den raderar den.

Standard

Skavet nr. 54

Jag söker varje morgon efter gråa hår i min spegelbild, hittills har jag inte sett några. Men präriebranden över kinden kan ingen förneka. Som den blossat upp i dagarna är det nästan skrattretande.
Vad är det för fel nu då?
Det gamla vanliga. Eller det helt nya.
Allting är helt nytt och precis som det alltid varit. Eller i alla som det alltid varit de senaste 4 åren.

Vad har jag hunnit med under dessa 4 år?
Hopp och förtvivlan. Rättsliga förhandlingar om min rätt att arbeta, duscha och röra mig utanför hemmet. Flytta. Nästan tänka mig att flytta igen.
Göra slut med städer och känna igen mina armar som om de vore nya i speglar på hotelltoaletter i Berlin.
Vara alla sorters akademisk besvikelse.

Hon säger, det du känner nu det är både pre och post-trauma.
Eller är det bara ett pågående trauma? Var börjar och slutar det.
Även om jag lyckades rädda mig in i välfärdsstatens stödsystem sist finns det kanske inget att rädda mig in i nästa gång.

Egentligen vill jag kanske bara lägga mig ner och låta välfärdsstaten, realpolitiken, köra över mig. Den här gången. Jag orkar inte det här en enda gång till. Låt det komma bara. Låt det gå fort om det ändå ska bli så. Låt det bli hemtjänst och ledsagning och förmodligen aldrig mer ett föreläsar-gig, vecko-handling på lista istället för att själv gå i mataffären. Flera tiotals personer varje vecka som hastigt och stressat tar i min kropp. Istället för de fyra som varit klippor nu.  När allt upprepat sig med en formbundenhet som fått mig att skratta rått mer än nånting annat. Som hon som följer mig tätt bakom, när jag handlar på stormarknad i höstens rus. Hon som säger till mig nu, vi överlevde februari i alla fall.

Kan med lätthet se mig själv i torpet hos mina föräldrar. Att jag är där och skriver. En gång lyckades jag disputera men mer blev det inte, tänker jag. Tåget går för andra. En får svälja ner det, de fördelar andra får av sin funktionalitet i funktionsmaktordningen. Det den ger dem i termer av rörelsefrihet, tid och möjligheter.
Jag kan vara där.
Mina högstadiekompisar som aldrig flyttade någonstans kan vara de som klär av och på mig och tvättar mina kläder och handlar åt mig på byn.

Jag går igenom texterna här igår. Innan jag flyttade för att doktorera skriver jag:
Vill stanna här i västerkökskammarn, vill dra det här landet över mig och gömma mig. Men vet att jag egentligen inte vill det. Vet att jag bara tänker så för att jag är rädd.
Ja, nu är jag rädd igen. Vaknar på det precisa, skräckens klockslags, 04.20. Och känner den bekanta brännande känslan utmed magen. Det brinner i naveln. Värker. Jag minns att jag känt så, hela 2015 och hela sommaren och hösten 2016 och nu behöver jag inte känna så egentligen kanske. Men så långt är det inte till valet. Inte till oktober 2018.

Det är samma sak tänker jag. Samma känslor. Samma slags skräck. Samma slags präriebrand som slår ut på kinderna. Combat breathing, skriver hon. Skickar akademisk text att förstå sig själv igenom. Det tröstar.
Stridsandning.
Så är det att vakna 04.20 och vara rädd för att hela ens existens i samhället, hela ens liv som en byggt upp, ska tas ifrån en från en dag till en annan. Som det aldrig funnits jämsides med andras liv.
Politiken. Realpolitiken, det är den som griper in i livet på ett sätt som andra knappast kan föreställa sig.

Jag känner att jag skärps nu, vässas. Känner igen den känslan. Stålet som lägger sig som en hinna mellan mig och världen. Det är bekvämt. Det här kan jag navigera. Det är fyra års hemtrakt. Stålet är annat än det heta som trängt genom mig förra året, vulkat ihop mig.
Ärren spricker inte upp nu.
Dem bekläds med den där tunna hinnan för att skydda mig.

Det finns säkert allsköns psykologiska diagnoser för detta tänker jag. Flinar. Det är säkert på inget sätt hälsosamt att detta blivit normaltillstånd för mig, att jag känner mig mer bekväm med detta än det avslappnade som jag varit i, som jag knappt visste vad det smakade. Men det är inte mitt fel, inte mitt ansvar att slappna av. Hur ska jag kunna göra det? När de i samma andetag säger att de inte vill att vi ska ha sämre levnadsvillkor än andra, men inte är beredda att ändra något så att vi inte får det. Inte tror oss när vi berättar att vi redan har det. Eller klart de tror oss, de bryr sig inte bara.
Tror de inte att vi hör?
Förtryckets breda strömmar som en flod.
Det gäller att inte få vatten i lungorna.
Spotta ut, skriver jag här för flera år sedan, vad du än gör, spotta ut!

Stridsandning. Jag försöker förstå hur den känns i kroppen. När jag vaknar 04.20 och det värker i hela bålen. För något år sedan skrev jag här:
Som heta ormar som snor sig i mellangärdet, långt upp mellan revbenen.
Så känns det kanske.
Andning högt i bröstet men djupt i bäckenet samtidigt. Jag minns den. Hur jag hämtat kraft från den. På socialkontor och i domstolssalar. Hur jag tänkt mig att de ställt upp sig bakom mig. De som också stridsandats. Dessa dagar har de ställt upp sig bakom mig igen. Jag är rädd, men jag är förvissad. Skräms inte av någon människa. Bara av det de har makt att göra gentemot mig.

Mamma skickar en bild på ett fynd från hennes och pappas flyttstädning. Det är en diabild från tidigt 1990-tal. Jag och brorsan åker båt med andra barn i vår förening för barn med normbrytande funktionalitet. Våra blonda frisyer blåser i vinden. Vi har organgea puffiga flytvästar och håller i repet efter båtens sida. Brorsan står upp, framför mig, kikar ut över fjärden i en stor svart kikare. Jag känner igen min lilla knutna hand och obehaget i mitt ansikte. Minns att det blåste rakt i ansiktet och att jag kände det som om jag inte kunde andas. Som barn var jag rädd för allt. För blåst och höga höjder och djupa åar. Som barn fogade jag mig, härdade ut. Men som vuxen är jag som resultat av det inte rädd för något.
Inte rädd för någon enda människa.
Det är för sent.

Utsätter mig istället  regelmässigt för sådant som är andra människors största rädslor.
Drivs mot att vara rädd för något som jag kan kontrollera. Som inte har makt att helt förgöra mig. Har sedan i förrgår börjat skriva stand up-material om det här. Om känslan av att Kafka inte ens kunde ha hittat på det här. Tänker att jag ska kalla setet “Ska en skratta eller gråta? Båda”. Att en del av det ska vara:
”Nej men Gud det här är too soon att skämta om Christine – nej vet ni, det är too late!”
Jag tänker att det är ett sätt att tygla stridsandningen, att vara nervös för något konkret, något som jag vet att jag kan.
Låta scenen tvätta mig. Även om den är liten.
Dess ljus spegla sig i det kromade stålet.
I rullatorns kraftiga och det tunna över min hud.

 

Standard