Skavet nr. 54

Jag söker varje morgon efter gråa hår i min spegelbild, hittills har jag inte sett några. Men präriebranden över kinden kan ingen förneka. Som den blossat upp i dagarna är det nästan skrattretande.
Vad är det för fel nu då?
Det gamla vanliga. Eller det helt nya.
Allting är helt nytt och precis som det alltid varit. Eller i alla som det alltid varit de senaste 4 åren.

Vad har jag hunnit med under dessa 4 år?
Hopp och förtvivlan. Rättsliga förhandlingar om min rätt att arbeta, duscha och röra mig utanför hemmet. Flytta. Nästan tänka mig att flytta igen.
Göra slut med städer och känna igen mina armar som om de vore nya i speglar på hotelltoaletter i Berlin.
Vara alla sorters akademisk besvikelse.

Hon säger, det du känner nu det är både pre och post-trauma.
Eller är det bara ett pågående trauma? Var börjar och slutar det.
Även om jag lyckades rädda mig in i välfärdsstatens stödsystem sist finns det kanske inget att rädda mig in i nästa gång.

Egentligen vill jag kanske bara lägga mig ner och låta välfärdsstaten, realpolitiken, köra över mig. Den här gången. Jag orkar inte det här en enda gång till. Låt det komma bara. Låt det gå fort om det ändå ska bli så. Låt det bli hemtjänst och ledsagning och förmodligen aldrig mer ett föreläsar-gig, vecko-handling på lista istället för att själv gå i mataffären. Flera tiotals personer varje vecka som hastigt och stressat tar i min kropp. Istället för de fyra som varit klippor nu.  När allt upprepat sig med en formbundenhet som fått mig att skratta rått mer än nånting annat. Som hon som följer mig tätt bakom, när jag handlar på stormarknad i höstens rus. Hon som säger till mig nu, vi överlevde februari i alla fall.

Kan med lätthet se mig själv i torpet hos mina föräldrar. Att jag är där och skriver. En gång lyckades jag disputera men mer blev det inte, tänker jag. Tåget går för andra. En får svälja ner det, de fördelar andra får av sin funktionalitet i funktionsmaktordningen. Det den ger dem i termer av rörelsefrihet, tid och möjligheter.
Jag kan vara där.
Mina högstadiekompisar som aldrig flyttade någonstans kan vara de som klär av och på mig och tvättar mina kläder och handlar åt mig på byn.

Jag går igenom texterna här igår. Innan jag flyttade för att doktorera skriver jag:
Vill stanna här i västerkökskammarn, vill dra det här landet över mig och gömma mig. Men vet att jag egentligen inte vill det. Vet att jag bara tänker så för att jag är rädd.
Ja, nu är jag rädd igen. Vaknar på det precisa, skräckens klockslags, 04.20. Och känner den bekanta brännande känslan utmed magen. Det brinner i naveln. Värker. Jag minns att jag känt så, hela 2015 och hela sommaren och hösten 2016 och nu behöver jag inte känna så egentligen kanske. Men så långt är det inte till valet. Inte till oktober 2018.

Det är samma sak tänker jag. Samma känslor. Samma slags skräck. Samma slags präriebrand som slår ut på kinderna. Combat breathing, skriver hon. Skickar akademisk text att förstå sig själv igenom. Det tröstar.
Stridsandning.
Så är det att vakna 04.20 och vara rädd för att hela ens existens i samhället, hela ens liv som en byggt upp, ska tas ifrån en från en dag till en annan. Som det aldrig funnits jämsides med andras liv.
Politiken. Realpolitiken, det är den som griper in i livet på ett sätt som andra knappast kan föreställa sig.

Jag känner att jag skärps nu, vässas. Känner igen den känslan. Stålet som lägger sig som en hinna mellan mig och världen. Det är bekvämt. Det här kan jag navigera. Det är fyra års hemtrakt. Stålet är annat än det heta som trängt genom mig förra året, vulkat ihop mig.
Ärren spricker inte upp nu.
Dem bekläds med den där tunna hinnan för att skydda mig.

Det finns säkert allsköns psykologiska diagnoser för detta tänker jag. Flinar. Det är säkert på inget sätt hälsosamt att detta blivit normaltillstånd för mig, att jag känner mig mer bekväm med detta än det avslappnade som jag varit i, som jag knappt visste vad det smakade. Men det är inte mitt fel, inte mitt ansvar att slappna av. Hur ska jag kunna göra det? När de i samma andetag säger att de inte vill att vi ska ha sämre levnadsvillkor än andra, men inte är beredda att ändra något så att vi inte får det. Inte tror oss när vi berättar att vi redan har det. Eller klart de tror oss, de bryr sig inte bara.
Tror de inte att vi hör?
Förtryckets breda strömmar som en flod.
Det gäller att inte få vatten i lungorna.
Spotta ut, skriver jag här för flera år sedan, vad du än gör, spotta ut!

Stridsandning. Jag försöker förstå hur den känns i kroppen. När jag vaknar 04.20 och det värker i hela bålen. För något år sedan skrev jag här:
Som heta ormar som snor sig i mellangärdet, långt upp mellan revbenen.
Så känns det kanske.
Andning högt i bröstet men djupt i bäckenet samtidigt. Jag minns den. Hur jag hämtat kraft från den. På socialkontor och i domstolssalar. Hur jag tänkt mig att de ställt upp sig bakom mig. De som också stridsandats. Dessa dagar har de ställt upp sig bakom mig igen. Jag är rädd, men jag är förvissad. Skräms inte av någon människa. Bara av det de har makt att göra gentemot mig.

Mamma skickar en bild på ett fynd från hennes och pappas flyttstädning. Det är en diabild från tidigt 1990-tal. Jag och brorsan åker båt med andra barn i vår förening för barn med normbrytande funktionalitet. Våra blonda frisyer blåser i vinden. Vi har organgea puffiga flytvästar och håller i repet efter båtens sida. Brorsan står upp, framför mig, kikar ut över fjärden i en stor svart kikare. Jag känner igen min lilla knutna hand och obehaget i mitt ansikte. Minns att det blåste rakt i ansiktet och att jag kände det som om jag inte kunde andas. Som barn var jag rädd för allt. För blåst och höga höjder och djupa åar. Som barn fogade jag mig, härdade ut. Men som vuxen är jag som resultat av det inte rädd för något.
Inte rädd för någon enda människa.
Det är för sent.

Utsätter mig istället  regelmässigt för sådant som är andra människors största rädslor.
Drivs mot att vara rädd för något som jag kan kontrollera. Som inte har makt att helt förgöra mig. Har sedan i förrgår börjat skriva stand up-material om det här. Om känslan av att Kafka inte ens kunde ha hittat på det här. Tänker att jag ska kalla setet “Ska en skratta eller gråta? Båda”. Att en del av det ska vara:
”Nej men Gud det här är too soon att skämta om Christine – nej vet ni, det är too late!”
Jag tänker att det är ett sätt att tygla stridsandningen, att vara nervös för något konkret, något som jag vet att jag kan.
Låta scenen tvätta mig. Även om den är liten.
Dess ljus spegla sig i det kromade stålet.
I rullatorns kraftiga och det tunna över min hud.

 

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s