Skavet nr. 55

Ringer min mamma såsom alla andra dagar.

Symbiosen med mamma som jag är rädd gör mig o-vuxen, osjälvständig. Symbiosen som är beviset bland andra på hur min funktionalitet flätat och flätar mig tätare henne än mina andra vänner med sina mammor.
Mamma, hon som sett och ser min kropp i duschen.
Min kropp är barnets och kvinnans, samtidigt.

Mamma ser märken på min hud efter andras händer, deras munnar. Mamma ser begär och blod. Men mamma säger inget.
Mamma fräser bara att det kan bli infektioner, i ansad behåring.
Vem har tid med så här krångliga behåar? frågar hon. Men knyter dess band.

Mamma att du vågade, släppa iväg mig. Tänker jag som vuxen. Alla saker jag gjort som jag i efterhand nu tänker var helt obegripliga för dig. För vilka mammor som helst.
Jag ber att det ska spruta eld ur dina rullatorhandtag om någon vill dig något ont säger du, och menar det.

Jag rör mig på nätterna i stora städer. Ensam efter att assistanstimmarna är slut.
Jag rör mig i trygga rum som andra tror är otrygga.
Jag blir en annan slags människa där.
Det som är smutsigt tvättar mig.
När så mycket i samtalet kring funktionalitet och funktionsmaktordning handlar om att vi inte tror att vi kan eller duger.
Så klart jag också tror så, bottensatsen skvalpar. Kallar mig ful och märklig.
Vem vill ha mig?
Men å andra sidan har jag hela tiden motbevisat det, hos mig själv och andra när jag kunnat. Det handlar inte om att jag själv tycker något i ett vakuum. Det handlar om möjligheter.

Mamma? frågar jag. Såg din mamma dig så här.
Jag vet svaret, det är nej.

Mamma du var och är kapabel till något som så många inte kan – det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Detta att se mig i duschen och ändå tänka att jag inte är ett barn fast jag är ditt barn. Inte någon som ska skyddas från världen utan ges verktyg att leva i den.
Man måste berätta för barnen hur världen ser ut. Så att de kan hantera den.
Du sa.
Ni sa.
Världen är er.
Men den kommer låtsas, övertygande, att den inte är det. Inget är gratis.

Mamma – jag orkar inte, säger jag nu. Jag orkar inte en dag till. Hur orkade du och pappa? Man måste, säger hon. Man måste orka. Det kanske var bättre på 1990-talet på många sätt. Men det var ändå alltid en kamp. Varenda dag.
Om vårdbidraget.
Om era assistenter i skolan.
Hur hade det varit om ni inte hade haft dem. Om ni hade varit kränkta varenda skoldag, i beroendeställning till alla runtom er. Lätta byten.
Man kan väl tappa matbrickan i matsalen tills man lär sig, så sa han. Psykologen.
Om jag hade kunnat lära mig att hålla balansen genom förnedring hade jag inte varit här nu tänker.

Det var aldrig självklart. Aldrig någon som sa, det här har ni rätt till, så här gör ni bäst för att få det, mamma upprepar det gång på gång.
Vi kanske inte alltid hade språket, men vi hade övertygelsen. Att samhället var till för er lika mycket som för andra barn. Att ni aldrig var problemet. Att ni var värda trygghet och respekt. Vi sökte oss fram på de vägar vi hade, säger hon.
Det vi lärde oss sipprade vi ner till er.

Min rätt till kläder på kroppen, mat i magen, självbestämmande, studier och arbete.
Jag är 16 år. Jag ska börja på gymnasiet i en annan stad.
Den kommunala handläggaren upplyser mina föräldrar om föräldraansvaret som räcker tills barnet är 18 år.
Är det inte det vi tar, undrar de?
Jag får avslag. Mina föräldrar överklagar.
De har inte verktygen, inte språket, men de har övertygelsen.
Min pappas handstil i blyerts på kvällarna vid köksbordet, handskrivna utkast. Kontakter med socionomstudenter som hjälper dem navigera byråkratins spelplan.

Jag vinner. Min pappas blyertssidor vinner över den kommunala byråkratin.
Och jag vinner, igen och igen och igen.
Och jag bär med mig det.
Blyertsen vid köksbordet. Den kan vinna över byråkratin.
Tills politiken ändrar spelplanen helt, så att det inte finns något att vinna över.

Då måste vi vinna över politiken, säger mamma. Alla vi som var era föräldrar då, vi får samla oss igen. Bara för att ni är vuxna nu vet vi ändå, att det gäller er alla, oss, barn som er nu.

Ja, ni måste orka det också, för de som är föräldrar nu de orkar ju knappt, tänker jag.
Forskning visar att mammor till barn med normbrytande funktionalitet är i riskzonen för utbrändhet mest hela tiden. Den ständiga kampen tär.
Det kunde min mamma ha berättat för dig, tänker jag.

Tänker idag på feminismens ständiga glömska inför funktionsmaktordningens förtryck.
Söker mina berättelser i mediabruset. I allianserna.
Jag ger upp er, tänker jag. Ni är inte mina systrar förrän ni bevisat det.
Jag är aldrig mer ert alibi. Era tankars lekplats.
Men jag vet att ni kan bli mig, kan bli min mamma, kan bli den mamma som förtvivlat försöker förstå spelplanen som hela tiden ändras, som inte får sova, som måste lämna bort sitt barn som om det vore 1960-talet.

Feminismens historia i Sverige. Era hjältar. Mina också, tills jag förstod vad de ville – sådan som mig.
Ellen. Som ville att barn som mig skulle dö. Hon som profeterade om barnets århundrade.
De som ville ha barnbidrag och daghem.
På bekostnad av sådana som mig.
Det är vi som gömts undan. Steriliserats. Som inte fick rösträtt förrän 1989. Rösträttsreviveln smakar illa, smakar blod och järn.
Det är mig ni glömmer.
Men jag glömmer inte er.

Jag tänker på mamma. Som hon bar mig. Bokstavligen.  Valde mina kläder med omsorg så att jag tar det för självklart att välja behåar med knytband i ryggen som vuxen. Mamma som orkade en dag till och en dag till och en dag till. Så att jag ska orka.
Gjorde mig till kvinna, gjorde mig till en sådan som gör först och tänker sedan. Som betalar samma pris för det som vilken vuxen människa som helst.

Och några mycket högre priser.

Jag tänker på alla mammor just nu. Som tvingas bära politikens beslut och ovilja. Sina barn, sina vuxna barn, sig själva. Som inte kan vara mammor, som inte kan vara annat än mammor. Funktionsmaktordningen gör något med den normbrytande funktionalitetens feministiska potential, i kvinnligheten, i moderskapet.
Den raderar den.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s