Skavet nr. 56

Fördämning, förstämning.
Tung i lederna. Något kletigt glider där.
Öm över axlarna, långt ner i armarna
Feberns matthet i klibbiga strimmor över huden.
Vad är vad?
Hur mår jag egentligen?
Träffar en vän förrförra veckan i kyrkan.
Hur mår du frågar vi varandra, som en gör.
Jag mår nog, säger han.
Ja jag mår också nog, säger jag.

Pratar med mamma idag om detta, att må nog.

Ja, vi var där i det där källarrummet där jag bodde med de andra mammorna som också hade barn på neonatalavdelning. Och direkt det ringde på telefonen så tänkte alla, nu har det hänt mitt barn något, säger hon.
Kommer du ihåg hur du kände då, i början? frågar jag med etnologens röst.
Nej, jag tror att det var som om någon klippt av känslolivet, säger hon.
Ja, när kom det tillbaka då?
Jag vet inte, säger hon. Men det har det ju gjort.

Jag berättar för henne om sist i Stockholm.
Hur jag stod i kön till att beställa dyr mat under höga tak med henne och hon sa; vi pratar väl om det på en gång va?
Och menade krisen, den realpolitiska, som inte utspelat sig än men som skär in i mitt liv, med sina rädslor och skräckscenarion.
Jag sa till henne att jag var rädd att den skulle skära sönder allt.

Och jag sa det till henne på en gång, att jag kände så tydligt.
Att jag hårdnade.

Hur det är hemtamt, som att dra på sig en gammal tröja som pappa haft i skogen.
Kåda och svett efter ryggen.
Men inte med det hemtamas värme.
Med kyla istället.

Den som skärper mig.
Jag är så van att kämpa, säger jag till mamma.
Förra våren var det som att jag förstod att jag inte behövde det längre just då.
Då rann allt ur mig.
Allt som jag inte hade kunnat vara ledsen för på flera år.
När skulle jag haft tid med det?

Och därför känner jag det så tydligt nu.
Hur jag blir skarp i blicken, men inte på det bra sättet.
Fast det kommer från samma plats är det här bara ett skydd.
Det ena hämtar sitt stål ur djupa källor inifrån.
Det andra är ett svar – en reaktion på ett yttre tryck.
Men praktiken är likartad.

Räven stryker inombords.
Visar sina vassa tänder.

Räven är två olika sorters djur inuti i mig.
En med blod på läpparna och en utan.
En röd och en grå, med silverfärgade strimmor i pälsen.
Det är den senare.
Som hastar hungrig över snåriga marker.
Den är svaret på det yttre trycket.

Dess tänder kan se likadana ut.
Dess ord studsa med spetsiga tunga mot framtändernas baksida.
Och det är sant att jag tänker på socialtjänsthandläggare
och myndighetsföreträdare som
små fröknar
när jag inte håller med dem.
Eller vill skrämmas.
För att de har skrämt mig först.
Det är sant att jag höjer blicken precis på samma sätt.
Stillnar.
Medelst självkontroll kan du utöva kontroll över andra.

Barndomens,
ungdomens,
vuxenhetens
lärdom – den som skriker är den maktlösa
eller den som inte förstår sin makt
och därför känner sig maktlös fast den har makt.
Det är den som måste det.

Jag har också skrikit.

Skulle vilja skrika nu.
Men jag luras istället.
Jag lurar så ofta andra
med den stillnade lugnet som en isskorpa över en sjö.

När mitt skärpta jag är det enda som syns,
när det vässas som eggen på en slö kniv.

(Pappa gör det i köket när vi styckar kött när jag är barn.
Det svischande ljudet av stålet mot brynet
det är ett rytmiskt hantverk.
Så vässar realpolitiken mig.
Med sina viskningar och rop
långt ifrån
sina svischande ljud).

 

 

 

 

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s