Skavet nr.58

[Istället för galetter och vykort med art deco-mönster]

Hon vill att jag ska berätta fler sagor.
Jag kan inte stå emot en sådan vilja. Men i dagarna finns ingen plats för sagor mellan mina fingrar och tangenterna.  Därför skriver jag istället om vad jag vill berätta för slags sagor för henne.

När tid finns:
För henne vill jag berätta himlen som en sänghimmel.
Berätta jorden som det perfekta underlaget för våra ryggar, höfter, nerver och leder. Inget sticker, stramar, isar, brinner inombords. Just då.

För henne vill jag berätta om hårda berg inom oss.
Om de som uppkommit innan tidens början, och de som uppkommit som ett resultat av ett stadigt yttre tryck. Dess skiftningar, sprickor, strävheter på sina ställen. Men förvånansvärt blanka, svala – glättade som marmor av ständig friktion.

Jag är förbannad, skriver jag till henne. Läste något om att ens sårbarhet är en största styrka. Det gäller bara att kunna visa den. En ska mjukna, men för vem är det möjligt? Vem har kunnat vara sårbar? Vem kan visa det, utan att det omsluter en helt, som en kletig hinna?

Förråder en till slut.

För henne vill jag skriva fram cigarettrökens stickiga strävhet i gommen.
Som en symbol för allt en utsatt sig för men som en slutat att göra, för att risken för alltid är förhöjd hädanefter. Men som en ändå längtar efter.

Tänker att det är någon slags självbevarelsens gud som håller sin hand över oss, att det ändå aldrig blir något. Fast vi skriver så många fantasier till varandra om att röka.

De har sagt att det är det värsta en kan göra, säger hon.

Det är alltid är något i vägen.
Vädret är för kallt.
Jag är förkyld.

Jag vill skriva fram oss som pastischer. Hon förtjänar att bli målad med breda penseldrag. I en annan saga skriver jag fram henne som spion. Med avsiktliga cigaretter i etui på fönsterblecket. Jag skriver att jag ser henne som en rakbladsvass stråle vatten som klyver sten i en fabrik.

Hårdare, radikalare än någon jag hittills vetat om.
Inget skrämmer henne, tänker jag.
(Jo, något, men det tänker jag inte berätta för er).

I den andra sagan skriver jag fram henne i lejonets kula. Bland alla de som beskrivit oss om besvärliga, okontrollerbara men mätningsbara. Möjliga att kuva, utblotta, registrera. Jag skriver fram henne som en sådan som skulle klara det. Som inte har ett sådant genomskinligt ansikte som jag själv. Mitt bland dem ska hon överrumpla dem.
Det kommer att hända. Tro mig.

I en tredje saga – möjligen den jag ska berätta när tid ges – vill jag skriva alla sorters fusk och extraliv till henne.

Vita, röda, ljusblå, filmdragerade sådana.
Som ger det perfekta underlaget.
Som driver färger långt ut på väggarna.
I rum där våra kroppar slipper att vara någon annans tankars lekplats.
Där tanken är vår lekplats.
Där himlen är en sänghimmel.

 

 

 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 57

OMSORGTEORIERNAS  SAGOR
eller
SHE’S EXPERIMENTAL TONIGHT

Jag vaknar med eld i magen nu för tiden. Som jag vaknade 2014-2015-2016. Jag är rädd fast jag inte behöver vara det. Allt är isande bekant och kroppen reagerar som av sig själv. Som vore den programmerad av skräck. För att den är det.
I halvdvalan drömmer jag att jag håller en kniv i handen. Bladet brett och blankt. Som jag drömt det, 2014-2015-2016. Fingrarna sluter sig om skaftet. Glöm inte, du har en kniv i handen. Viskar jag till mig själv.

När jag (be)skriver det här viskar en annan röst. Hårdare:
Ljuger du nu då, Christine? Det är ju fiktion det här. Har du lovat. Halva i alla fall.
Varför då! Vad skulle jag ljuga för? Jag kan bara tala sanning.
(Jag tror att alla andra bara talar sanning)

Om detta vore en pjäs skulle den befolkas av flera röster:

VISKANDET:
Gör det ont?

JAG:
Ja.

VISKANDET:
Vad då?

JAG:
Allt. Att läsa det de skriver.

VISKANDET:
Får jag se det? Det som gör ont. In med handen bara. In med den under, bakom, revbensbågen. Den kommer att komma ut blodig. Blod långt ut på underarmen. Men det kommer hjälpa.

Tänker på Anna [Jörgensdotter] och Mikael [Niemi]. På att kunna skriva så om blod och tid. Herregud, vilka hjärnor. Vad försiggår där? Sedan tänker jag att andra tänker så om mig.

ANDRA:
Christine, blod på armarna? Långt upp mot armbågen? Hur mår du egentligen?

JAG:
Bra, alltså, egentligen mår jag bra. Ska bara få ur mig den här känslan. Det hjälper bara att spotta, att skriva som om en kräktes. Som om en sprang.

Huvudens tyngd mot min axel.  De kommer i grupp. De har bett mig, igen och igen. Önskat sig:

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Kan du berätta en saga för oss? Snälla….

JAG:
Om jag kan. Men det är inga lögner i mina sagor.

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Nej, vi vet!

Jag berättar sagor, men samtidigt berättar någon annan andra slags sagor för mig. Som att prata i telefon samtidigt som någon högläser en i örat.

De som högläser berättar sagor med lögn i för mig, teoretiska sådana. De säger: ”kvinnor med funktionsnedsättning kan ofta uttrycka en stark vilja att ge omsorg”. (Som om det vore något vulgärt). “Detta fungerar ofta som en kompensationsstrategi för den utsatthet som funktionsnedsättningen medför”. (Utsatthet som skapas av vad då, kan en undra, men de skriver inget om det så strunt i det nu).

Det är ett uttryck för en vilja att vara en riktig kvinna, säger de. Det är en vilja att nå upp till den kulturella konstruktionen av en sådan riktig kvinna. Det är att vilja bli subjekt, att gå från omsorgsobjekt via omsorgssubjekt till en sådan som ger omsorg. Men cirkeln kan aldrig slutas. För (den tänkta) bristen kan en aldrig kompensera helt.

Det är som att få en örfil.
(Här ljuger jag. Vet inget om hur det känns.
Bara hur hettan i handflatan känns).

Som om jag stod helt naken i ett rum där andra hade kläder på sig. Som om allas blickar vändes mot mig. Men det är inte kroppen som är naken. I sådana fall skulle det inte gjort något. (Diskutera betydelsen av detta i smågrupper, återkoppla sedan i helgrupp).

Var det så enkelt, tänker jag. Detta att bli beskriven. Var det så banalt. Handlade allt om detta. Brist och kompensation.

HÖGLÄSARNA:
Men vi menar ju inte dig! Vi menar ju andra kvinnor, sådan som inte kan alltså, på riktigt inte kan. Du är ju inte sån. Inte sån. Det går ju bra för dig, eller?

JAG:
Men ni skriver ju inte så! Ni skriver ju som om det handlar om mig. Och det gör väl det. Jag ska inte ljuga. Det är väl sant…. Antar jag. Kan jag få tillbaka mina mentala kläder nu?

HÖGLÄSARNA:
Ja, absolut. Här.
Kan du klä på dig själv..?
Är det mycket svårt?
Eller förlåt, det har väl inte vi med att göra.
Vi menar inte dig. Om du tog illa vid dig av det alltså?
Alltså, det var inte meningen att säga .

JAG
Jaså inte…

Sedan börjar det verka.
Värka.
I botten av revbensbågen.
Blodet rinner ur sina sår. Jag vill ta det i kupade händer.
Dricka det.

 

JAG:
Det är något med det som inte stämmer… Det kanske stämmer rent mekaniskt. Men det måste finnas mer.

VISKANDET:
Vad är det som inte stämmer?

JAG:
Jag tänker att det är en för lätt väg att ta, att påstå att detta bara skulle handla om att kompensation, att återupprepa kulturella föreställningar, som att det vore att överdriva. (En del skulle säga att det inte finns någon kärna, bara föreställningar… jag vet det). En känner det på smaken, om det är en egen erfarenhet som styrt det en skrivit. Och om det inte är det.

Så här då:
Fel. Fel. Fel.
Som att det inte ingår i den allmänna kvinnorollen att ge omsorg.  Som att dessa kvinnor i synnerhet (sådan som mig) gör något perverterat (kanske jag gör) med den – det är för att den uppfattningen utgår från ett funktionsfullkomligt felslut. Dessa kvinnor kan inte bli riktiga kvinnor, inte ens när de lägger sig till med den “riktiga kvinnans” omsorgspraktiker. De maskerar sig bara, sträcker sig efter något de inte kan nå. Du ska vilja detta, men du ska också klädsamt erkänna att det inte är (till) för dig.

Teorin i praktiken: Viljan att visa omsorg blir pervers, efter som den utgår från en kropp som uppfattas som pervers i kulturen.

VISKANDET:
Må så vara. Men, ljuger du nu då Christine? Så himla ont behöver väl inte det här göra.

JAG:
Jag ljuger inte, jag svävar på målet. Vänta – jag måste kupa händerna först.
Dricka djupa klunkar.

(Kanske är det för att jag är uppväxt på en plats där brunnsvattnet alltid smakade en aning järn som jag föreställer mig att blod smakar sanning.)

JAG:
Okej. Beredda?

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Beredda! (När blir det riktiga sagor?)

JAG:
Det känns som att få en örfil för att det gör det bästa i mig till ett symptom på en brist. Knådar det mellan lätta händer till något obegripligt. Haha, titta på den där, så hon försöker… Så högt hon sträcker sig. Det är för att rummet ifrån vilket det där skrivs är ett vitt rum med män i vita rockar. Fast det bara är kvinnor vars arbete är att tala om omsorg där. Vad jag vet. I det rummet går det bara att skriva fram avvikelse. Därför skrivs också omsorgen fram som det, om den utgår från en kropp som min, ett sinne som mitt. Då är det bara ett verktyg, en mask. Det kan inte vara mer än så.

VISKANDET:
Men vilket verktyg sen!

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Kom nu… Har du inte släppt det där än? Du sa ju att du skulle…
Kan du berätta en saga för oss?

JAG:
Om jag kan!

 

Standard