Skavet nr. 59

En ny klänning. Det svarta tygets struktur under fingertopparna som gropar och prång.
Bäckebölja.
Den är kort. För kort?
Jag ler sluga leenden framför spegeln.
Men en trötthet har sprängt sig in mellan skulderbladen. Drar sig upp på sidan av nacken. Det sticker och är varmt. Det betyder att jag är rädd. Egentligen är jag så skör nu, men låtsas inte om det. Trodde jag kunde hoppa över detta. Men glöm det. Känner mig själv så väl att jag ofta glömmer mig.

Ler när jag ser mig själv i den där klänningen.
Tidskapsel. Alla åldrar och ingen ålder.
Precis som när jag var liten, när jag var åtta och kände mig som femton – men förstod att andra såg mig som fem, eller tre. En sådan oerhört verbal femåring.

Min fäbless för osamtidigheten är essentiell tänker jag ibland.
Hur kan den bli annat, när folk hela tiden är osäkra på vad de ser.
Barnet som frågar sin förälder; mamma är det där en vuxen människa?

Jag är gullig tills jag öppnar munnen, skämtar jag. Men det är helt sant.
Som barn var jag gullig även när jag öppnade munnen.
Jag frågar mamma om jag var konstig som barn, tycker ju så ofta att jag borde ha varit det. Eftersom jag blivit den jag blivit.
Nej, säger hon. Du var glad och foglig, och det där skrattet, som lossade kroppens alla leder. Som om du tappad fasonen helt. Rann ut.

Så hett jag åtrådde att bli vuxen, säger jag. Ville inget annat än att få bestämma över mig själv. Vi dricker öl i svulstig hotellmiljö och talar om våra forskningsintressen som det som skaver och gör ont. Som flickigheten som en aldrig kunnat erövra, fast en så gärna ville. Som flickigheten som en fick överge.

Jag sitter inte fast i mig själv under de här dagarna. Har lossnat och driver. I bakhuvudet slår ett öppet fönster. Jag orkar inte, viskar jag mot mitt eget undermedvetna. Tror fan jag vet vad du vill att jag ska göra, men jag vill inte det.
Haha, skrattar det rått. Väcker mig på märkligt udda klockslag.
Håll i dig – nu ska det bli åka av.

Inombords ordnar någon sina papper. Går någon över knarrande golv.
Snurrar jag, i korta ögonblick, i den där klänningen som är för kort. Ler jag sluga leenden ur flickighetens mildhet. Älskar jag den.
Ta mig i famnen ber jag, så som jag bara bad henne. Lyft upp mig.

Gud nåde den som velat lyfta mig som bevis på sin egen styrka. I alla slags trappor. I källare och vindsrum.  De spänner musklerna på ett vulgärt sätt. Vill lyfta mig som vore jag en möbel, som vore jag en tyngd på något träningspass.

Rör mig inte, jag är ingen liten tjej du kan lyfta!

Har inte saknat henne på knappa året. Men nu saknar jag att bli lyft, buren av henne. Saknar att hon ska ingå pakter med mig, lära mig att stängsla om mig själv.
Låta mig ta henne i famnen nio av tio gånger. Men den tionde, ta mig till sig, trösta mig.  Vi bytte flickighetens förhoppningar. Den jag alltid haft och den hon aldrig fått.

För att jag inför henne gick sönder så att inga tidsresor kunde upprätta mig.
I ett mycket tidigt inlägg här har jag skrivit om det. Om att gråta en hel sommar, om att förstå att makten över mitt liv och min tid låg i någon annans händer, att förstå vad det kostade att klara sig ur det. Att förstå hur tätt det varit förbundet med den slags växandets, seriositetens, osamtidighet.

Om du inte kan ta mig på allvar, uppfatta mig som ett rimligt hot, då kan du ta ifrån mig allt. En annan sorts flickighet, tidigt lärd, i det. Den som är kravfylld, den vars röst slingrar sig om allt – hon som pratar jämt. Hon som bestämmer i alla rollekar.
Men priset – det betalar jag med att stuva undan den där glada, söta.

När jag går sönder och ingenting kan återupprätta mig då beskriver hon mig.
Ljusblå klänning med volanger, och boxningshandskar.
Det är ingen motsättning.

Livets sommar väntar oss efter det. Jag gråter och hon gråter och hon är inte rädd för att ta i mig hårt, och jag är inte rädd för någonting efter att hon valt mig – till något som hon aldrig haft – och vi grälar så att färgen skulle flagna från mina väggar om den kunde. Och jag älskar att gräla (för jag kommer från en familj där en höjd röst inte är ett hot) men hon blir rädd. Och jag lovar att bättra mig. Och ingen vet om att hon valt mig, eller till vad, eller att jag efter det aldrig mer är rädd för något.
Inte ens nu.
Bara trött.

I höstas pratade jag om detta med att den queera osamtidigheten alltid går nedåt. Men att den för mig alltid gått uppåt, varit att erövra varje år jag faktiskt levat. Varje lärdom som gjort mig vuxen, vuxnare. Blicken. Som barn rusade den ut. Den gör nog det nu också. Rusar mot den som förtjänat det.
Snorvalpar.

Det är väl kul med glitter och kattungar säger jag, men jag vill klä mig så att någon tar mig på allvar. Jag måste det.

Och som de tar mig på allvar.
På tröttsamt allvar.

Mamma igen, alla mina texters deus ex machina:
Du är för smart, säger hon.
Nej, nästan skriker jag, tårarna tränger upp. Jag vill aldrig mer höra det – det är en feg ursäkt. För att inte ta mig i famnen.

Jag spänner ögonen i dem och de tystnar. Och inombords ordnar någon sina papper. Går någon över knarrande golv. Sitter någon med knäppta händer och armbågarna på knäna, flinar.  Och fönstret slår och slår.

Men stäng fönstret! fräser någon
Pappren kan inte ordnas, virvlar omkring i rummet.

Flickkroppen. Den är liten och vass. Knäar den den sover bredvid i ryggen. Sittbenen som knivar mot någons lår. Någon lyfter upp och sätter ner mig. Jag väntar mellan förflyttningarna.

När jag blir stor ska jag lära dem att vänta, tänker jag.

Jag har fått betala, med den. Lättheten. Det glada fogliga, oseriösa, fnissiga.
Det blandas i mig som ett oheligt, bräckt, vatten.
Ikväll sörjer jag det.

Snurrar och snurrar inombords i den där korta klänningen.
Skriver med feta kritor på väggarna, mina bästa ord:
TYST I KLASSEN!

Stäng fönstret!

Flickkroppen klättrar på fönsterbrädan, kryper.
Vrider om handtagen med stela händer.

 

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s