Skavet nr. 60

[Text med anledning av att NMR tillåtits att demonstrera under Almedalensveckan i Visby, och tillåtits att punktmarkera RFSLs programpunkter och lokalen Lila Shala en plats för feministisk och antirastisk organisering.]

Så många gånger som jag den här våren tänkt, nu händer det. Nu överskrids en gräns in i en ny tid. Eller en nygammal sådan. Så här kändes det kanske – då för 80 år sedan. När det politiska landskapet blev ett av iskallt kalkylerat våld och hat. Sakta sakta tills en var mitt i det.

Hur farligt kan det vara, tänkte de säkert då också. De som inte redan förstod – att de skulle dö.

Det sticker av rädsla i kroppen.
Är det en överdriven rädsla?

Nej, vi vet ju precis vilka de är. Vi vet precis vad de vill göra och vi vet precis hur de gjort det förut. Det är redan olagligt, att hetsa mot oss. Men ingen gör något.
Och nu vet ungdomar, barn, att polisen tycker det är viktigare att ge nazister talutrymme än att skydda dem från hat och våld. De kommer ta med sig den insikten genom livet. Inte skyddsvärd.

Våld är inte bara handling. Terror betyder rädsla. Och det är klart jag blir rädd. Jag vet inte en enda i mitt liv som kommer slippa undan.

De kommer att döda oss alla.
Min pappa, som just nu tältar vid en bäck i Vindelfjällen, han som älskar skogen för att den tröstar och är en helt egen vidsträckt värld för tanken och kroppen.
De kommer att kalla honom,  socialistisk folkförrädare.
Min mamma, detsamma.

Fackavgifterna inbetalade med sekundprecision varje månad. Övertygelsen. Det finns inga jordiska herrar – arbetarklassen har inget fosterland. Organisering är en muskel som måste övas, tränas som växer ihop med andras. På arbetsplatsen, i funktionshinderföreningen bland andra föräldrar.

Där du lär dig argumentera för ditt barns människovärde. Får lära dig att de mördade sådan som oss en gång förut. Att den historiska linjen aldrig brutits. Bara kommer att stärkas om de får chansen.

Min bror och jag, inte ens förrädare, bara betungande för samhällskroppen och samhällsekonomin. Biologiska felslut.
Brorsan kommer inte att ge sig utan strid.
Det ligger inte i hans natur. Jag är rädd att han kommer att provocera fram det grymmaste av våld.
Han kommer att dö skrikandes tänker jag – jag kommer att gräva in naglarna i handflatorna.
Säg inget, kommer jag viska inombords. Jag vet att du inte vill ge dig, men gör det inte värre.
Låt dom skjuta bara.

Alla de jag tycker och tyckt allra mest om – detsamma.
Hur tjocka vore inte våra filer, är det kanske redan, i deras arkiv.
Begär. Identiteter. Funktionaliteter. Politiska åsikter.
Jag ber stilla böner om att de inte kommer vilja utföra några experiment på oss.
Klarar inte av att föreställa mig vad de tänker att de skulle kunna ha en sådan som henne till.

Och så, hon,  min syster.
Hennes böner – våra viskningar på svenska och arabiska till varandra.
Om herren dröjer… Insha’Allah.
Halleluja. Alhamdulillah. Tack Gud för dig och mig – oss.
Hur tron fått språk och övertygelsen stärkts mellan oss. Det finns ingen Gud utom Gud. Vad hen heter spelar mindre roll.

Jag vill gråta – kom du hit från krigshelvetets Syrien för att uppleva detta?
Varför verkar ingen förstå vad det är som händer?
Christine, skulle hon säga till mig, jag har varit med om sådant här förut.
Du vet jag studerade på universitet i Raqqa när IS kom dit – jag förstod på en gång, det här kommer aldrig att gå bra.

Inatt drömde jag så underligt.
Vaknade mjuk i kroppen och med handen spastiskt knuten i revbensbågen kupol.

Jag drömde om andra kroppar, utan ansikten kom och gick de, flöt in i min. Drömde att vi låg mitt emot varandra i min blå soffa i omgångar. Höll varandras händer, om varandras nackar, viskade till varandra att vi var så fina. Viskade interskämt och ord på hemliga språk. Låg tysta, blundandes. Kände andras händer hårt om mina.

Jag förstår inte drömmen när jag vaknar. Förstår inte om jag ska bli ledsen eller glad, förundrad eller förvirrad. Men sedan tänker jag – det är bra att jag skyddas på nätterna.

Lär mig i drömmen, som en hemläxa, det som mamma och pappa lärt mig – övertygelsen är känsla. Motståndets organisering utgår från hjärtat.

Tänker att jag ofta förstår mig själv som en sådan som känner för mycket– att det inte gagnar mig, känslolivet. Gör mig blödig och vek, upphakad på detaljer.
Men då tänker på en av dem som då, sist, för nästan 80 år sedan, utgick från den känslan – motstånd börjar i hjärtat. Där får en inte förhärdas, då mister en möjligheten till motstånd:

Man måste ha en hård tanke, men ett vekt hjärta.

Jag räddas på nätterna av att drömma sanndrömmar från mitt veka hjärta.
Som berättar för mig att vi visst är skyddsvärda.
Att vi alla måste hjälpas åt att skapa ett samhälle som skyddar människovärdet.
Att de är de som inte förstår eller tror det  som är förrädarna.

Det är tur, tänker jag.
För när jag är vaken ser jag bara mardrömmar.

Advertisements
Standard