Skavet nr. 61

Sommarsvit

Jag faller i hettan. Sugs mot ryggraden som av en smutsig underström.
Den fadda smaken av dy i munnen. Vatten i strupen.
Som vattnet i sjön i uppväxtbyn där bottenslammet gjorde varje hudhår brunt.

Underkastelsen i bönens bugning, som en våg vatten över kroppen.

Johannes kallar det så. Jag flyr till hans ord som jag flytt till andras.
Jag vill höra berättelsen om och om igen.
Repetitionens tröst. Lyssnar på intervju efter intervju.
Märker skillnaderna till slut –  i vilken sorts berättelse som vilken sorts lyssnare får.
Men den innehåller alltid:
Mannen på tunnelbanan med de vita kläderna.
Drömmen om att bli blind.
Uppvaknandet.
Gud i vinden.
Jag tänker mig Gud som någon som håller mig i fötterna.
Försöker hålla mig kvar på jorden.
Gud svettas, kämpar.

Solen mot huden på balkongen.
I sommar blir jag brun.
I alla fall på framsidan.
Det känns som om någon drog en svart vinge efter ryggen.
Gud?
Det hisnar i musklernas fibrer.
Som om någon sänker ner mig i ett segt bad.

*

Jag faller i Londons tunnelbana.
Skräcken lämnar inte kroppen på flera dagar fast allt gått bra.
Tusendelssekunden när en faller – hisnandet i kroppen – spelas upp som en film igen och igen. Nu är London under min hud tänker jag, när mitt bara lår skrapas mot stationens golv.

I London fanns ingenting som var vitt, säger han långt senare, på det språk som är mitt och hans förstaspråk. Det blåser kring torpet som ska bli mitt.  I tallrikarna framför oss blandar sig saftsås och grädde till rosa floder om ostkakan. Jag vill sträcka ut handen och röra vid honom när han talar om sin ensamhet, men jag gör det inte.
Vad menar du? frågar jag försiktigt, i dessa tider vet en aldrig vad folk menar med ord som vitt.
Smutsigt, säger han. Allt var skitigt.

Jag får dåligt samvete för att jag skäller ut alla som vill hjälpa mig – händer som sträcker sig mot mig genom en skog av kroppar.

Jag skriker på engelska:
RÖR MIG INTE, RÖR MIG INTE.
JAG VILL INTE ATT NI RÖR MIG!
KAN JAG BARA FÅ RESA MIG SÅ SKA DET HÄR GÅ BRA!

Men ingen hör mig i myllret.

Jag får dåligt samvete för att jag skäller ut läkaren som frågar min mamma:
I am a doctor, is she okay?
Jag är så trött på att bli omtalad i tredje person av milda brittiska röster, och rädd, att jag svarar henne skarpt:
You can address me in first person and I am fine!
Ser i hennes ögon att hon tycker att jag är bortskämd – odräglig.
Önskar att jag inte hade fallenhet för att se sådant, önskar jag inte brydde mig om det.
Funderar på om jag gjort henne ledsen i flera dagar.

När jag rör mig med mamma och henne bredvid mig förstår jag hur andra ser mig. För jag ser hur andra ser dem. Märker skillnaden.
Folk är trevliga, det är inte det.
Det är precis det.
De flyttar sig på gatan när jag kommer, håller upp dörrar, ber om ursäkt, kallar mig frun fast jag aldrig ska gifta mig. Men respekten smakar ömkan.
“Oh, bless… (you)”
”Oh, fuck you!”
Förstår varför så många brittiska aktivister och forskare är så förbannade, i tal, i skrift, i person. Välviljans kletighet kan en bara bemöta med ilska. Välviljan kommer att vrida det mot dig, kalla dig oförskämd, odräglig, men det finns inget annat sätt att spräcka hål på den kletiga filmen runt om dig.

Vill tvätta mig efteråt.
Skrubba av mig skräcken och ömkan.
Med bladguldet i den överdådiga pianobaren. Men den milda blicken hos mannen i trenchcoat som arbetar som portier i hotellet där den ligger. Han ömkar mig inte, det känns på smaken. Tänker mig någon som inte finns, ännu, bredvid mig.

Sträcker på ryggen.
Tar spegel-selfies med mitt leende som ett grin över ansiktet.
Föreställningsförmågan, min egen röst, är tvål och vatten inombords.
”Sitt ordentligt, söta.”

Vi går ut en kväll och äter franska pannkakor – som vi brukar.
Sugs in mot henne i samtalet som av stark ström. Som om väggarna slöts om oss. Som om de ändrade färg, blev som hennes kjol. Rött. Blått. Vitt. Blev stora solfjädrar som skuggade oss.

När vi är i samtal är vi i en flod. Bärs fram av den.
Älskar det här, säger jag. Älskar intensiteten i att vara med dig. I att vara med sådana som dig.
Vi skrattar åt det.
Jag tänker att jag känner dig väldigt bra, säger jag. Men det är som om jag vet att det finns stängda dörrar i dig. En känner när en går mot dem.
Vi talar länge om stängda dörrar utan att öppna dem.
Jag har sådan ångest av min avhandling, säger jag. I nästa sekund tänker jag att det är väl fan bara ett jobb, folk har väl haft jobbiga jobb förut.
Du är för hård mot dig själv, säger hon. Allvarligt, du måste bli snällare mot dig själv. Vad skulle du ha om inte ångest inför detta?
Allt skär genom mig, säger jag och känner mig otillräcklig.
Ja, såklart det gör!
Ibland undrar jag om allt i mitt liv hänt på riktigt, säger jag. Alltså inte om det hänt i praktiken, utan om det varit så som jag trodde. Ibland tänker jag att jag bara får för mig, föreställer mig.
Hon skrattar. Ler slugt.
Lägg av, klart det hände på riktigt.
Är du säker på det? frågar jag
Ja, verkligen. Jag vet inte vad som hände. Men det var på riktigt i alla fall.

*

Jag faller i Stockholm.
Fram till de sista dagarna är det en besvikelse, att välja mellan representation och tillgänglighet.
Kroppens trötthet. Tankens panik i det mörka hotellrummet.
Chansen, att få träffa henne.
Försakar allt för henne, som alltid. Kastar mig ut ur hotellrummet, in i en taxi, springer upp för gatan. Jo, jag springer faktiskt.
Kastar mig i hennes armar.
Hon är hemma. Förblir det, vem hon än varit, vem hon än blir.
Christine, säger hon. Du måste minnas det jag försökt lära dig. Det om skillnaden mellan intelligens och visdom.
Jag fnissar.
Intelligens är att se att det regnar, visdom är att ta med sig ett paraply när en går ut, upprepar jag som en läxa.
Jag älskar dig.
Och jag dig.

Professorns solbrända rygg, hennes axlar ur klänningens ringning.
Hennes hand om min. Breda leendets vita tänder.

Rör mig som om jag vore bara ben och eld. Tar plats för mig själv och alla som mig.
Jag skriver med tuschpenna på den vita bordsduken i papp:
Betala mig för mitt känsloarbete.
Ler när hon talar om känslor, hur svåra de är, när hon drar med handen över det blonda hårets snagg. Jag tänker att vi återkommer till varandra på årsbasis.

Sommarnöjet, kommer jag att kalla henne om någon vecka. Nu skiljs vi åt utanför lokalen:
Hennes glittrande ögon.
Hon måste böja sig djupt ner för att krama mig. Jag nyper henne i kinden.
Hon fnittrar, stryker mig om håret. Som för att säga: Inte här!
Ses snart!

Hör hennes röst inombords, som den var när vi åt middag i London, hon, jag och mamma:
Det är sant – du är inte liten inuti.

*

Jag faller i Hälsingland.
Handlederna brinner när jag skriver. Det snurrar i huvudet. Allt känns utom räckhåll.
Jag har glömt det hon sa om att vara snäll – om att vara ärlig om priset som jag betalar för att skriva just den här avhandlingen. Mår illa av alla röster om avhandlingen som ett steg på vägen, den behöver bara bli klar, inte bra.

Det behöver inte ens vara något en tycker om att göra.
Bara något som är rimligt intressant.
Tänker på vem som har råd att tänka så.
Det här kanske är det sista jag gör, tänker jag. Inte det första.

Tänker bara på allt strukturellt som bakbinder mig. Får tårar i ögonen. I tanken parafraserar jag:
”Jag minns musklerna i mina underarmar och hur de brann när jag skrev min avhandling. Jag minns alla forskare med normföljande fysisk funktionalitet och hur de sprang ifrån mig. Jag minns ljudet av deras steg när de gjorde det.”
Allt känns förgäves, vill gråta. Vill ge upp. Ingen kommer att minnas mig ändå. Tänker jag.

Sommarnöjet.
Hon kör som en biltjuv i år också. Det blänker i hennes ögon när hon ser mig.
Jag är förundrad, som alltid. Säger det högt till henne.
Ja, tänk liksom, att någon går omkring och tänker på mig ett helt år.
Hon ler.
Förlåt för att jag pratar så mycket om min avhandling, säger jag.
Det gör inget, säger hon.
Fy fan, min mitt-seminarietext är så värdelös.
Ja, men den får väl vara det då, hon skrattar.
Ja, den kanske får det.
Alltså, allvarligt. Det där du gör med din avhandling. Det är ju helt sjukt. Jag skulle aldrig våga det. Det är inte meningen att en ska göra sådant.
Jag kan inget annat, säger jag. Allvarligt. Tänker på stängda dörrar inombords, att jag stänger dem genom att öppna dem.

Kom och titta då.

Hon ser det som ingen som ömkar mig i sin spelade respekt ser.
Skulle kalla mig frun fast jag aldrig ska gifta mig om jag bad henne. Sa åt henne att göra det. Språket byter smak.

Hon ser det utan att jag behöver hålla fram det till beskådan. Tar emot det som en självklarhet. Mina händer över hennes hår, i hennes nacke.Hennes blossande kinder.
Så, kom då… Klä av dig.
Tyngden av henne mot min kropp.

Mina stela spastiska händer, som hon sköljt hav av beröm över dem.
Jag behöver höra det – säg det igen, igen och igen
Kommer på mig själv med att le så att det stramar i kinderna.
Det här kan jag, tänker jag.  Om jag kan något kan jag det här.

När jag har det här betyder inget annat någonting alls. När jag inte har det betyder allt annat för mycket. Sväller till oproportionerliga betydelser. Ljudet av stegen hos de som jag vet kommer springa ifrån mig bleknar.
Jag struntar i det. Ge mig det här bara.

Söta, viskar jag mot hennes överarm efteråt. Kysser huden där.
Något går sönder. Krasar omkring oss.

Nyper henne i kinden igen, när hon släpper av mig på parkering vid mina föräldrars hyreshus. Hon skrattar, nafsar efter min handled.
Jag tänker att jag lever livet baklänges. Gör tonårssaker som att kyssas på parkeringar i 30 års åldern.

*

Jag reser mig i Göteborg.
Tänker att jag gör narr av något jag verkligen behöver för att jag lättare ska kunna få det.

Blåsköljt ljus över min kropp på scenen.

Jag har kämpat inne på den tillgängliga toaletten i flera minuter med att få den tunna spetstopen att sitta fast på huden med genomskinlig hudtejp.
Men det märks inte nu. Kämpandet.

Hela sommaren, dess bråddjupa besvikelser, dess brännande handleder, dess tyngder i och utanför kroppen, nu rinner den av mig. Ser knappt publiken för det blåa skenet från lamporna. Efteråt kommer folk att referera till saker jag sagt där och då utan att jag vetat att de varit i rummet.

Tyst som i ett vakuum mellan texterna.
Jag märker att jag skjuter upp hakan när jag tittar ut i det blåtonade mörkret. Var är ni? Kom och ta mig då! Försök med det i alla fall?
Jag ser ju inte hur ni ser ut i ansiktet så jag kan inte bedöma om ni tycker det är bra eller inte, skämtar jag.
Det blånande mörkret skrattar högt.
Okej, så här är det va – kan en få lite sån där neurotyp känslobekräftelse eller!?
Mörkret jublar. Kvider av skratt och dubbeltydig igenkänning. Ropar med en röst:
Ja, såklart!
Applåderar – visslar.
Jag känner igen hens röst bland de andras. Hen ropar från långt bak i lokalen: Du är så bra, hurra! fnissar.

Ta med dem dit det bränns, dit det gör ont i dig och mellan dig och andra, tänker jag som instruktioner för mig själv.
Släpp dem fria en liten stund där, så de tror att de faller rakt ner, ut i intet.
Ta dem sedan i handen. Hårdare än innan.
Nu, säger jag, Ska vi avsluta med en ritual…

Kärleksbreven till de som fick socker ringlat över maten.
Ord som socker, som sega kolor som fastnar i tänderna.
Kysser ni era mammor med de där munnarna, väser jag.

Borstar tänderna.
Underkastar mig i ritualen. Som jag bugar mig i bön.
Underkastar mig endast tre fenomen:
Mamma. Gud. Folktandvården.
Men underkastar mig inte medicinen, odontologin, utan er. Ni som betalde det yttersta priset.

Borstar tänderna som om någon tvingade mig.
Borstar tänderna som om jag borstade hennes: Gapa stort!
Borstar tänderna som om jag kysstes.
Borstar utanför munnen, smetar tandkräm i breda strimmor.
Som deras fingertoppar kysst min hud. Borstar som de kysst glas, grus, sammet och trä.
Borstar för självtrösten i mina egna fingertoppar.
Mina egna fingrar mot huden i cirklar.

Musiken:

Honey, honey up in the trees
Fields of flowers deep in his dreams
Lead them out to sea by the east
Honey, honey, food for the bees.

Tar vatten i munnen. Gurglar, spottar ut.
Öppnar ögonen.

Hen kommer fram efteråt.
Har nyputsade kängor och en t-shirt med hamnarbetarförbundets logga på.
Fy fan vad bra! Och hett, ler hen.
Tack, säger jag. Det är sällan någon fattar att det är det.
Det glittrar i hens blå ögon.
Hur kommer en i kontakt med dig nuförtiden? flinar jag.
En får skriva brev. På papper typ. Skriv upp din adress!
Ska jag skriva den på en bit manus? jag håller fram luntan med texter. Du kan få välja en sida…
Åh, jag vet precis vilken!
Hens händer över arken som om de vore en påse med karameller.
Jag tänker på det veka håret i hens nacke.

Hen väljer den om min plats i relationer som en planet. Omloppsbana.
Jag skriver med spretig handstil…

Sista kvällen.
Säger till min mamma att hon ska vänta på hotellrummet.
Jag ska bara träffa en vän i lobbyn säger jag. Det blir kort, någon minut bara.
Springer mot hen – som om jag sprang mot ett gammalt jag. Hens färg i synfältets gränser.

Bryr mig inte om att våra samtalsämnen inte är sådana som passar sig för hotellobbys.
Vi har inte setts på flera år. Längre än jag trodde.
Men något sträcker på sig inombords när jag möter hens blick.
Hen vet vem jag är när (nästan) ingen annan ser.
Vi skrattar – jämför anekdoter och sorger – jag nämner dem vid namn.

Sedan måste hen rusa till tåget.
Får jag kyssa din hand? frågar hen.
Läpparna bränns mot handryggen.
Det är en ikon som kysser din hand, tänker jag.
Blåser slängkyssar mot hen när hen skyndar ut i regnet.

*

Sommaren slutar abrupt.
Det blåser ju genom köttet här, säger hon.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s