Skavet nr. 63

Det är eldprovet.

Ett ord och jag obegriplig för dig. För den här världen.
Hur ofta? frågar hon.
Varje år.
Varje år! Men det är ju helt sjukt, för något som inte förändras.
Nej, säger jag. Det gör ju inte det.

Nu kan det hända tänker jag. Nu kan jag glida ut ur synfältet.
Håller andan.
Men det händer inte.

Det svajar inombords.
Jag fattar inte varför jag har sådan ångest, redan på morgonen.
Tunna kvistar böjer sig för vinden inom mig.
Rispar huden i nacken.
Jag fryser. Huttrar i mässhallen.

Vi sitter på scenen:
Hon sitter bredvid mig. Vi ser in i varandras ögon från sidan.
Jag ser kända ansikten i publiken.
För tio minuter sedan satt jag i mässmontern och sa:
Nej, jag blev knäpp i huvudet. Det tog år innan jag fattade det.
Jag hade inte gjort någonting sådant sedan jag var barn.
Jag var vuxen då och hon talade med en mun bredvid munnen när hon sa:
Jag värnar om din integritet Christine. Ta av dig nu!

Hennes brytning är hemma, engelskalektioner på gymnasiet, när hon säger att hon kommer vägra. Om de någonsin kommer till henne.
Jag vägrade inte. Jag vägrade inte.

Jag kommer aldrig få några forskningspengar, säger jag. Alla broar har jag väl bränt när jag väl disputerat.
Säg inte det, säger hon.

Jag hatar karriär – men jag måste.

På scenen säger jag:
Någon annan som mig, någon som inte var svensk, var tvungen att visa avsky för detta för att jag själv skulle göra det.
Jag såg det inte som något onormalt. Jag såg det som ett tecken på min marginalisering såklart. Men inte som något onormalt. Jag såg det som något som jag måste göra. Förresten, oavsett hur mycket jag förstår att de kränker mig, måste jag ändå göra det. Om det hände igen skulle jag göra det igen. För jag kan inte leva självständigt annars.

Ser honom vid bordet med flera andra efteråt. Det är silver överallt. Och hans milda ögon är allt jag behöver. De och vår humor. Jag vet att han vet. Det knyter mig intill kroppen. Det sticker av svett och adrenalin under polyesterblusen.

Min hörförståelse är riktigt bra nuförtiden tänker jag och känner mig som en spion.
Čohkkát i dess olika former:
Går det bra, vill du sitta här? Vi kan väl flytta ihop oss?
Nej, jag sitter här. De andra kommer också. Så vi kan sitta där tillsammans.

Här förstår de, tänker jag. För dem har tiden också gått sönder. Flera gånger om.
Inom mig viskar det:

Stáhta vehkaváldi birra.
Áigi.
Vousttaldit.

Det är eldprovet.
Jag tänker alltid så, när jag ska berätta om hur jag ”egentligen har det”.
Nu går det sönder, tänker jag. Tiden. Rummet.
Nu blir jag någon som blir obegriplig.
Inte för att jag har det så nu. Men för att jag fått ha det så, så länge jag kan minnas.

En sekund och jag blir obegriplig för dig. Blir ett sådant en ryggar tillbaka för, eller tycker synd om.
Eller talar med en mun bredvid munnen om.

Fiona skriver, den som är (ses som) funktionsfullkomlig har inget att vinna på att alliera sig med den som ses avvikande. Därför gör de det inte.
Ingen vet någonting om det här, tänker jag. Hur skulle de kunna det?

Jag hör de andra kvinnornas röster vi bordet bredvid oss hela tiden.
Tänker när hon är på toaletten att vi skulle kunna vara som de, om vi talade om annat.
De andra kvinnorna talar om att köpa radhus med sina män.
Är det så en kan göra, tänker jag. Planera tiden?
Vi. Jag. Har klarat eldprovet. Jag kränger på mig jackan.

Förekommer obehaget (om det kommer):
Nu kommer taxichauffören tro att du är min vårdare, säger jag.
Vad gör jag då?
Le och säg inget bara.
Okej! ler hon. Jag åker aldrig taxi någonstans.

Han bär min rullator på starka armar. Högt. Upp genom hela trappen.
Håll hårdare om min hand, säger jag. Jag måste hålla balansen.

Han sitter med mig hela kvällen. Hämtar min dryck i baren. Vi fnissar. High-five:ar. Tar selfies.

Andra snavar över min rullator utan att be om ursäkt och han blir arg.
Jag väser, det där var också en professor!
Vet du, jag har skrivit en text om det här, säger jag. Om att revolutionen börjar i avkallet. Att du skulle kunna lämna mig här, mingla. Men du gör inte det.
Nej, varför skulle jag det?
Är det inte helt sjukt? Att jag reagerar med förvåning på detta. Det visar bara hur sällan det här händer.
Ja det är sjukt, säger han.

Vi genomgår inget eldprov, tänker jag. Vi delar elden mellan oss.

Jag ser dem också, de som ställer sig mellan min rullator och andras kroppar.
Nickar mot mig som om de vore mina soldater. Mimar: hej!

Det är fint på festen. Men jag orkar inte kroppar som stöter mot min och snavande fötter hur länge som helst.

Kom, kan vi gå?
Ja, om du vill. Jag ska dricka upp min öl bara.

De säger det flera gånger under kvällen. Du har så mycket på din agenda. Oj vad mycket du gör. Passa dig, en kan bli utbränd.
Nog brinner det, tänker jag. Ler slugt.

Tänker på revor i tiden.

Hur jag sa till henne, i eldprovet: Tiden har aldrig räckt så här länge förut och ändå är det den yttersta tiden.

Hon, med erkännandet, är den enda som hittills förstått mig:
Det är väl klart du gör så, en måste leva intensivt. Om tiden är kort.

Om den ligger i någon annans händer.
De som säger så där till mig har aldrig känt så. Aldrig har deras tid legat i någon annans hand. Jag kan svära på det.

Det är något med tiden och med eldprovet:
Antingen måste en ha en annan tideräkning som ingen erkänner. Eller inte förstå tiden över huvudtaget, leva i ett ständigt försök att mästra den. Eller ta den mellan knotiga händer och tvinna den. Då förstår en.

Han säger, ja men säg åt dem då: Så bra! Jag sätter mig här och vilar om du tar över kampen för mina mänskliga rättigheter.
Vi skrattar men jag tänker att jag skulle behöva sitta ner. Fast jag redan sitter.

Kommer hem till hotellrummet och spelar den här om och om igen:

And I don’t know a soul who’s not been battered
I don’t have a friend who feels at ease
I don’t know a dream that’s not been shattered
or driven to its knees
But it’s all right, it’s all right
We’ve lived so well so long

Eldprovet.
Det är de som ska klara det, tänker jag.
Inte jag.

Advertisements
Standard

Skavet nr.62

Inget skav. Ett öppet blödande sår.

Men ingen annan plats för mina ord, än här:

Min syster säger att det ska hända i veckan.
Det finns inget annat att göra, säger hon.
Ingenmanslandet kastar ut dem. Dörren stängs.

Havet.
Bara havet kvar.
Livsfarligt, säger hon.

Absolut livsfarligt.

Vanmakten som ett hav i sig självt mellan oss.
Jag tänker på myndighetspost från förra året.
Familjeåterförening; avslås.

Mörkret som hotar att svälja oss hela.
Hennes förlovningsring som glittrar i det.

Gode Gud.
Låt havet bära min systers mamma och syskon.
Om båten kantrar.
Som den gjorde när hon kom med den.
Låt dem flyta.
Gode Gud lär dem att simma i det ögonblicket.

Gode Gud.
Jag skäms fast skammen inte är min.
Skammen är deras. De som fattat besluten, de som gjort havet till ett dödens hav.
Att de kan sova på nätterna, säger jag till min syster.  Jag förstår inte det.

Jag hoppas att historien dömer oss hårt, säger jag. Vi förtjänar det.

Vi håller tummarna, säger min syster.
Är det det bästa den sekulära svenskan kan komma med, tänker jag.
Insh’allah, säger jag.
Om Gud vill… Det är klart att Gud vill, tänker jag.
Men Gud har inte fattat några beslut. Inte gjort havet till dödens hav.
Om Herren dröjer och vi får leva, viskar det inom mig.

Jag hoppas att de inte kan sova på nätterna, tänker jag.
Jag hopppas att det viskar inom dem. I deras drömmar. Från dödens hav.
Jag hoppas att de drömmer att det rinner saltvatten och blod från deras  sängar.
Vaknar svettblöta.

Gode Gud.
Havet. Bara havet kvar.
Låt havet bära min systers mamma och hennes syskon.
Amen.

Standard