Skavet nr.64

2018

Staden krymper och sträcker på sig samtidigt. Blir sina hotellrum och fik och restauranger. Jag ritar gränser med röd tuschpenna över dess stadsdelar. Skuggar dem i ljusröd lavering.

Går genom universitetskorridorer och pratar om att jag lägger lika mycket pengar som till en mindre utlandsresa på att förflytta mig här, men att det är värt det.

Vad kommer jag att tänka, säger jag till mamma. När den tidsbestämda tryggheten är över och ingenting skyddar mig. Kommer jag då att sakna pengarna eller att jag inte tog tillvara på att jag kunde detta nu.

Jag vet svaret.

En annan slags hets, ett annat slags spionsinne, vägleder mig.
Gör det nu – snart är det för sent.
Tuggar skuld och privilegier om vartannat i barer och på middagar.

Berätta för mig vad jag ska göra med Stockholm nu för tiden?

*

Ubmeje, iähtsáb duv.
Jiännuo – älven som lär mig hur en stannar och hur en går.
Samtidigt.
Ska rinna genom älven under cyckelbron…
Ritar gränser som spiraler.

Spiraler i rött garn, som hänger på möbler i creddiga fik.
I universitetskorridorer.
Jag sitter och skriver bredvid dem. De stängslar in mig.
When you work in medelklassen in Umeå…, tänker jag.

Fantiserar yllets strävhet mot tänderna.
Andas in.
Ebb och flod, tänker jag.
Ebb och flod.

Det gör inget att det är ebb nu.

*

Om detta ska bli en slags årskrönika behövs korsreferenser, se Sommarsvit

Se vårens präriebränder över kinderna.
Öppna fönster som slår i bakhuvudet.
Klänningar att snurra i.
Bladguld och min egna röst som tvättar mig i spegelsalar.
Smuts under hudens första lager.

Tyngd över kroppen.

Baren där alla blir gröna i ansiktet.
De sitter bredvid varandra och ler med samma leende.
Jag tänker att jag älskar dem.

Se, vinden genom köttet.

*

Jag tänker på min tätast återkommande (enligt mamma falska) idé om mig själv, den att jag så sällan är en egen person. Att jag fastnar i andra som ett kletigt nät. Som ett tuggummi som en utan att tänka sig för trasslar in i håret, när en tänker på något invecklat.

Omöjligt att få loss utan att håret klipps av.

Är i intorkat varande, sitter med benen uppdragna mot hakan i rummen bakom bröstbenet. Lutar mig mot hårda möbler. Allt ska inte vara skönt.
Ebb i dessa rum inom mig – ebb mellan mig och andra.

Slöjor av röd tusch över deras ansikten.

Att jag så länge tänkt på mig själv som den som är utan.
Att jag förstår att jag inte är det, inte varit det

Kanske är hösten inte alls ebb, tänker jag.
Kanske är den också flod, smältvattensflöden sipprar under huden.

Tidstunneln är en port en öppnar med axeln, ramlar baklänges in genom.
Eldprov och solidaritetshandlingar – att jag inte blir obegriplig, att han inte lämnar mig för att mingla.

Bara halvtid, får jag påminna mig. Bara halvtid.

Halvtid i den yttersta tiden.
Djupa andetag.
Du hinner än.

*

Platta södra Sverige utanför tågfönstret.
Himlen grålila, regnet i sidled över fönsterglasen.
Det ser ut som undergången här, tänker jag.

*

På Storbonnsvis visar jag henne markerna inombords.
Vi är bekväma med det språket. Skiften och berg och rågångar och åkrar.
Klättrar bland barrskog och sank myrmark högst upp inom mig.
Ser solen gå upp över mitt mörker.
Håller ut handen –  allt du ser är mitt.

För henne berättar jag det som kan göras begripligt.
Kroppens konvulsioner. Fingertopparna mot mjuk hud. Blicken. Kyssarna.
Men, inget förråder jag.
Kroppens doft av svett och hårt arbete.
Stillheten som gjorde luften tjock. Som väggar som höll att luta sig mot.
Det bästa jag gjort får jag ingenting för – igen och igen.
Håller glaspärlor i knuten hand.
De bultar mot huden.

Till en annan viskar jag. Vi lånar ord för våra liv.
Ibland passar de perfekt. Lägger sig som en andra hud.
Pansar.

Ibland är de som kläder en ärvt.
Tröjor som är för långa i ärmarna så en får vika upp dem.
Skor som glappar i hälen.

En kan inte gå runt hela livet med glappande skor.

Vi fyller glappet i skorna med erfarenheten, silkespapper, pärlor.
De minsta detaljerna viskar jag med hetta i rösten.
Är rädd för att de ska gå sönder när de lämnar min mun.
Förstår du? frågar jag.
Ja. Jag förstår.

Blänket i ögonen.

Det minsta håller jag fram i kupade händer.
Titta! utbrister jag.
Den andra ler, fnissar, petar på det försiktigt med fingret.
Oj, säger den.
Ja, oj…, säger jag.

Stoppar kvickt undan det i kappans ficka.

Advertisements
Standard