Skavet nr. 67

Ser min egen kropp i spegeln. De vida shortsens i bomull. Den bara överkroppen. Hårda axlar, breda överarmar. Brösten som är stora för kroppens längd, men ryms i a-kupor. Händerna som sluts om skumgummihandtagen. Den för stunden platta magen, musklerna som spelar under huden.

Högerbenets styrka, den ständigt spända muskeln utmed vadens utsida.

Jag ser min kropp och ler.

Idisslar de här dagarna. Tuggar och sköjs och tuggar igen.
Kroppens lynnighet. Min egen känsla av misslyckande.
Rädslan.

Allt jag inte kan som bara kan räddas av att jag alltid kan göra det som jag verkligen kan.
Kroppens marginaler, så små.
Mitt folk. Så fattiga. Inlåsta. Vad blir det ens av oss?

Jag ger henne bilderna av dem som om jag smugglade dem under bordet.
Inget dåligt track-reckord för en som är ful som jag, skriver jag.
Lägg av!
Jo, sned i ansiktet och har gula tänder.
Skärp dig!

Jag tänker på fingrarna som sluter sig om handtagen. Hur stela de är. Hur jag aldrig kommer kunna skriva fort nog.
Kommer aldrig kunna leverera så fort som det förväntas av detta pissjobb, skriver jag till henne.

Jag tänker på att allt handlar om vem en känner och inte känner, och att de ljuger, de som säger att de inte gör det. Och att jag inte orkar ett sådant jobb. Inte orkar någonting.
Att jag aldrig kommer kunna vara snabb nog, flexibel nog, trygg nog.
Att jag aldrig mer vill rädda mig med arbete.

Skönlitteraturen spottar sina syrliga loskor när jag läser.
”Jag lever med dig /…/ jag vet vad du tycker är smått”.
Ha, precis så, tänker jag. Jag ska skriva den grundaste avhandlingen ni någonsin läst. Lyxproblem över huvud taget att kunna ha denna sorts ångest över ett arbete som inte handlar om liv eller död. Gå inte på det. Svälj inte betet. Något annat är större.

Vad hände med henne? ska de fråga.
Vet inte, hon försvann.
Trist, hon verkade ju ha framtiden för sig.

Jag tänker att de kanske behöver någon som svarar i telefonen på brorsans fabrik. Det räcker. Jag fantiserar om att spotta syra vid deras fötter, de som tänker att jag slösat bort någon begåvning.

Värdet. Hur det slingrar sig om varandra mellan intellekt och kött. Sitter fast det i det yttre trycket, skulle Fiona sagt, i det som stavas funktionsmaktordning.

Allt jag svalt tränger upp ur den mun som svalt det.
Insikten om att jag på inget sätt är immun.

Kroppen. Så lätt den tappar i värde när endast den som får betalt för det ser den utan kläder. Lägger svala professionella blickar över huden. De ska inte vara annat heller, men jag vill inte ha dem nu.

*

Kom, jag vill prova, jag har bara gjort det några gånger förut, säger jag.
Tyngden av en annan kropp på sidan av min.
Andetagen mot sidan av halsen. Huden där, flortunn, som en spänd hinna över mitt inre. Det sprakar och knäpper.

Journalspråket flimrar framför ögonen: Sensorisk överkänslighet.

På andra språk, högspänning.
Minnet av att få dödsångest av att tvätta håret som barn.
Jag drunknar. Jag dör!

Men, utan det skulle det här inte gå.

Det är på gränsen mellan skönt och obehagligt, det är därför jag vill det, säger jag.
Som för att ursäkta, min krummande rygg, slingrandet mellan de starka armarna.
Gör det bestämt bara. Jag säger till om du måste sluta. Det värsta jag vet är folk som tar i mig som om jag kan gå sönder.
Hans hand i mitt hår. I det här rummet är kön egalt.
Huden på halsen som tänds mot hans läppar.
Vita blixtrar efter ryggen.
Det fungerar, tänker jag förbryllat.
Vällusten bryter upp mig. Rusar ur mig som vrål.

*

Det måste finnas andra händer.
Än de som ordnar knappar och dragkedjor och kaffekoppar med lönearbetets professionalitet.

Det är dem jag vill ha nu.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 66

Revolutionärer har varit i djungeln. De har skägg som växt i olika långa testar över ansiktet. Jord på kläderna. Blod. Sömnlöshetens elektricitet genom musklerna. Mjölksyra i vaderna.

Revolutionärerna är inlåsta. Ligger i järnlunga. Andningen sker utanför kroppen. Hör koltrasten utanför det öppna fönstret.
Tänker, livet måste vara större än det här.

Revolutionärerna breder ut kartan mellan sig, för med fingrarna över bergsmassiv och djupa kärr. Kan rulla ihop den på sekunden. Fly.

Revolutionärerna breder ut kartan. Stadsdelsförvaltningars telefonnummer. Ansökningsblanketter. Spiller kaffe över dem med plötsliga rörelser. Spiller mat på kläderna. Måste gå.
Snart kommer någon för att klä av en.
Snart kommer någon för att lägga en.
Snart kommer någon, vem vet vem?
För att se en i ens nakenheten.

Någon som kommer att fråga: Varför kommer du så sent? Du vet ju att det ordinarie passet slutar klockan 21? Har du spillt på kläderna igen? Vad har ni gjort ikväll?

Du kan svara, planerat revolutionen, för ingen kommer att tro dig.
Du kan be om att få ett glas vatten vid sängen, med sugrör i.

Den som klär av dig kommer att ”glömma” det.
Du kan ingenting göra.

Revolutionärerna saluför revolutionen på torget, med flygblad, i telefonkedjor. På informationsmöten med stadsdelsförvaltningen. Utopin. Drömmen.

Om vi fick bestämma, vi vet ju bäst själva.
Revolutionen får heta kostnadseffektivt, kontinuitet.
När den borde heta koltrastens sång utanför fönstret.
Egenmakt.

Revolutionärerna sover alltid med ett öga öppet. Ryggsäcken packad som huvudkudde. Det första gryningsljuset över ögonlocken är signalen. Nu.

Revolutionärerna sover alltid med ett öga öppet. Det hörs i stegen utanför dörren. Vem som kommer. Det hörs i skillnaderna i hur de tar i dörrhandtaget. Det hörs i om de ringer på eller knackar. Eller bara sliter upp dörren. Om en måste spänna sig inombords. Låta stålet dra över en, djupandas.

Om rösten är gäll. Om den är anklagande i sin mildhet. Blicken över ens nakenhet som gör den till ett intet. Den kommer andra generationen att ärva. Intigheten.

Jaha, god morgon. Vad sent du var ute igår? Hörde att du kom hem kvart i nio. Du vet ju att du inte får det? Vad ska du göra idag då? Är det möte med stadsdelsförvaltningen? Vill du ha vatten… Jag måste springa i väg en stund bara. Vänta!

Revolutionärerna har stålblanka ögon. De har fått dem för att skydda sig.
För att skydda koltrastens sång.
Andra generationen kommer att känna igen det i ögonen.
I Stockholm. Oslo. Glasgow. London.

Revolutionärerna har sin egen porträttmålare. Kolstiftet i den spända handen.
Det röda håret. Blicken som skär genom en.

Andra kommer att kalla hennes konstnärliga gärning för en stor fysisk bedrift, snarare än en konstnärlig. Tänk att hon kan styra spänningarna i muskeln? Den andra generationen kommer att vilja spotta ut smaken av kräks i munnen när de hör det.

Porträttmålaren kommer att ha en egen berättelse bland revolutionärerna.
Det måste ju ha tagit timmar att klä på sig.
Att komma ”hem” till institutionen alldeles för sent och lukta vin och Konstfacksfest.
Att själv vara koltrastens sång.
Livet är större än det här.

Revolutionärerna gör själva. Omfördelar resurser. Flyttar pengar. Uppvaktar politiker.

De förstår till slut att när ingen tror en kan något kan en göra allt, i smyg.

Tills de en dag kan säga, till den som kommer för att göra ens nakenhet till ett intet. Till den som kommer för att krympa en för att en spillt på kläderna. För att en inte kan göra annat.

Nu är revolutionen här.
Den kom i en utredning, ett lagförslag, ett beslut i ett fönsterkuvert.
Jag flyttar vid årsskiftet. Aldrig mer ska någon glömma ett glas vatten vid sängen, med sugrör i. Utan att jag kan göra något åt det.

Min nakenhet är aldrig mer en kollektiv angelägenhet.
Koltrastens sång ska fylla rummen där jag ska bo.

Andra generationen ärver mjölksyran i vaderna.
Men sömnlöshetens elektricitet kommer av koltrastens sång i bröstet.

Tills de förstår att de måste sova med ryggsäcken packad igen. Det första gryningsljuset över ögonlocken är signalen. Nu.

En kan se anfallen långt, långt innan. De är presskonferenser. En vet att de kan komma, men inte hur de känns.

Den andra generationen frågar, berätta för mig hur det kändes, att vara en kollektiv angelägenhet. Men berätta sedan högre, var kartorna är, var telefonnumren är, hur det kändes att flytta. Berätta igen hur en omfördelar resurser. Hur en är en sådan som kan göra allt, i smyg,

Berätta om koltrastens sång.

 

Standard

Skavet nr. 65

Jag tar det aldrig i munnen. H-ordet. Det känns som om någon slår mig när jag hör det. När jag läser det. Jag vill spotta ut det, fast det inte är något där, bara skummande slem.
Äckel. Borrar naglarna djupt i handflatan.
Håll, käft.
Håll, käft.
Svikare.
Förrädare.

De säger det mest. De med korta svarta shorts och blanka kängor och håren rakade på ena sidan. De säger det från scener och när jag ber dem berätta om vilka de är i barer.

De säger det ordet. Förolämpar mig.
Men de får ju säga det?
De kände ju så.
De kom också därifrån.

En sån liten, och så det där ordet.
Äsch, fanns ingenting i den lilla, och så det där ordet.

Tar det aldrig i munnen, aldrig i livet. Inget kan få mig att göra det. Men jag känner det. Det krymper mina platser. Bergen. Sjön. Skogen. Myren. Myggen. Byn. Samhällets asfalt. Gör dem till monster. Pappa. Brorsan. Grannarna.

Det förtjänar inte att skrivas här.
Ni kan gissa.

Läser det om och om igen i deras berättelser.
Värjer mig med händerna framför ansiktet.
Lägg av, ni får inte slå mig!

Andra h-ord.
Hemma.
Häre vôssas.

Att bli igenkänd. Det är det ingen vill. Det är  allt jag vill. Att deras blickar fastnar i min, att de vet vem jag är. Att de känner igen mig som Hedmans jänta. Hedströms jänta. Kristin. Att de känner igen mig som mormors barnbarn. Att de kommer fram på biblioteket och säger att de letar stavfel i mina krönikor, skämtandes.

Kontrollen. Var du än hamnar kom du härifrån och alla vet det.
De som spottar h-ordet som en loska vill fly den.
Jag vill krypa tätt intill.

Tro inte att de handlar om att de inte finns något att skvallra om. Det handlar om att allt är uppfläkt, ägt. I dåtid och i nutid.
Vansinne. Spelskulder.
Självmord. Snedsteg.
Samkönade begär (mitt).
Ingen kan slå en med det en själv vet om.

Att erkänna mig som mormors barnbarn är att förstå att inget om mig kan förvåna mig.

Slå mig med sanningen då, om du vill försöka, den gör inte ont.

Häre vôssas.
Tar inte heller det i munnen. Tar det i blodomloppet. Intravenöst. Genom bukväggen rätt in i magsäcken, som den som får trögflytande mat genom plastslang.
Språket. Språke. Javvle. Hä gjär mett.

Är med mina föräldrar genom alla mellandagar. Märker att jag varit det när vi ses. Kan inte prata (rent).
Min mun läcker. Javvel.
Jag håller inte emot. Låter det flyta genom mig.

Nej men, jag tänker inte så, ja, e.
Att tala Dellboska är att för alltid upprepa det en redan sagt, å.

Förlåt mig för att jag inte kan stava.
Dellboskan har ingen ortografi – det är inte meningen att en ska stava på dialekter.
Förlåt oss för att vi uppfinner språket själva.

Standard