Skavet nr. 65

Jag tar det aldrig i munnen. H-ordet. Det känns som om någon slår mig när jag hör det. När jag läser det. Jag vill spotta ut det, fast det inte är något där, bara skummande slem.
Äckel. Borrar naglarna djupt i handflatan.
Håll, käft.
Håll, käft.
Svikare.
Förrädare.

De säger det mest. De med korta svarta shorts och blanka kängor och håren rakade på ena sidan. De säger det från scener och när jag ber dem berätta om vilka de är i barer.

De säger det ordet. Förolämpar mig.
Men de får ju säga det?
De kände ju så.
De kom också därifrån.

En sån liten, och så det där ordet.
Äsch, fanns ingenting i den lilla, och så det där ordet.

Tar det aldrig i munnen, aldrig i livet. Inget kan få mig att göra det. Men jag känner det. Det krymper mina platser. Bergen. Sjön. Skogen. Myren. Myggen. Byn. Samhällets asfalt. Gör dem till monster. Pappa. Brorsan. Grannarna.

Det förtjänar inte att skrivas här.
Ni kan gissa.

Läser det om och om igen i deras berättelser.
Värjer mig med händerna framför ansiktet.
Lägg av, ni får inte slå mig!

Andra h-ord.
Hemma.
Häre vôssas.

Att bli igenkänd. Det är det ingen vill. Det är  allt jag vill. Att deras blickar fastnar i min, att de vet vem jag är. Att de känner igen mig som Hedmans jänta. Hedströms jänta. Kristin. Att de känner igen mig som mormors barnbarn. Att de kommer fram på biblioteket och säger att de letar stavfel i mina krönikor, skämtandes.

Kontrollen. Var du än hamnar kom du härifrån och alla vet det.
De som spottar h-ordet som en loska vill fly den.
Jag vill krypa tätt intill.

Tro inte att de handlar om att de inte finns något att skvallra om. Det handlar om att allt är uppfläkt, ägt. I dåtid och i nutid.
Vansinne. Spelskulder.
Självmord. Snedsteg.
Samkönade begär (mitt).
Ingen kan slå en med det en själv vet om.

Att erkänna mig som mormors barnbarn är att förstå att inget om mig kan förvåna mig.

Slå mig med sanningen då, om du vill försöka, den gör inte ont.

Häre vôssas.
Tar inte heller det i munnen. Tar det i blodomloppet. Intravenöst. Genom bukväggen rätt in i magsäcken, som den som får trögflytande mat genom plastslang.
Språket. Språke. Javvle. Hä gjär mett.

Är med mina föräldrar genom alla mellandagar. Märker att jag varit det när vi ses. Kan inte prata (rent).
Min mun läcker. Javvel.
Jag håller inte emot. Låter det flyta genom mig.

Nej men, jag tänker inte så, ja, e.
Att tala Dellboska är att för alltid upprepa det en redan sagt, å.

Förlåt mig för att jag inte kan stava.
Dellboskan har ingen ortografi – det är inte meningen att en ska stava på dialekter.
Förlåt oss för att vi uppfinner språket själva.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s