Skavet nr. 66

Revolutionärer har varit i djungeln. De har skägg som växt i olika långa testar över ansiktet. Jord på kläderna. Blod. Sömnlöshetens elektricitet genom musklerna. Mjölksyra i vaderna.

Revolutionärerna är inlåsta. Ligger i järnlunga. Andningen sker utanför kroppen. Hör koltrasten utanför det öppna fönstret.
Tänker, livet måste vara större än det här.

Revolutionärerna breder ut kartan mellan sig, för med fingrarna över bergsmassiv och djupa kärr. Kan rulla ihop den på sekunden. Fly.

Revolutionärerna breder ut kartan. Stadsdelsförvaltningars telefonnummer. Ansökningsblanketter. Spiller kaffe över dem med plötsliga rörelser. Spiller mat på kläderna. Måste gå.
Snart kommer någon för att klä av en.
Snart kommer någon för att lägga en.
Snart kommer någon, vem vet vem?
För att se en i ens nakenheten.

Någon som kommer att fråga: Varför kommer du så sent? Du vet ju att det ordinarie passet slutar klockan 21? Har du spillt på kläderna igen? Vad har ni gjort ikväll?

Du kan svara, planerat revolutionen, för ingen kommer att tro dig.
Du kan be om att få ett glas vatten vid sängen, med sugrör i.

Den som klär av dig kommer att ”glömma” det.
Du kan ingenting göra.

Revolutionärerna saluför revolutionen på torget, med flygblad, i telefonkedjor. På informationsmöten med stadsdelsförvaltningen. Utopin. Drömmen.

Om vi fick bestämma, vi vet ju bäst själva.
Revolutionen får heta kostnadseffektivt, kontinuitet.
När den borde heta koltrastens sång utanför fönstret.
Egenmakt.

Revolutionärerna sover alltid med ett öga öppet. Ryggsäcken packad som huvudkudde. Det första gryningsljuset över ögonlocken är signalen. Nu.

Revolutionärerna sover alltid med ett öga öppet. Det hörs i stegen utanför dörren. Vem som kommer. Det hörs i skillnaderna i hur de tar i dörrhandtaget. Det hörs i om de ringer på eller knackar. Eller bara sliter upp dörren. Om en måste spänna sig inombords. Låta stålet dra över en, djupandas.

Om rösten är gäll. Om den är anklagande i sin mildhet. Blicken över ens nakenhet som gör den till ett intet. Den kommer andra generationen att ärva. Intigheten.

Jaha, god morgon. Vad sent du var ute igår? Hörde att du kom hem kvart i nio. Du vet ju att du inte får det? Vad ska du göra idag då? Är det möte med stadsdelsförvaltningen? Vill du ha vatten… Jag måste springa i väg en stund bara. Vänta!

Revolutionärerna har stålblanka ögon. De har fått dem för att skydda sig.
För att skydda koltrastens sång.
Andra generationen kommer att känna igen det i ögonen.
I Stockholm. Oslo. Glasgow. London.

Revolutionärerna har sin egen porträttmålare. Kolstiftet i den spända handen.
Det röda håret. Blicken som skär genom en.

Andra kommer att kalla hennes konstnärliga gärning för en stor fysisk bedrift, snarare än en konstnärlig. Tänk att hon kan styra spänningarna i muskeln? Den andra generationen kommer att vilja spotta ut smaken av kräks i munnen när de hör det.

Porträttmålaren kommer att ha en egen berättelse bland revolutionärerna.
Det måste ju ha tagit timmar att klä på sig.
Att komma ”hem” till institutionen alldeles för sent och lukta vin och Konstfacksfest.
Att själv vara koltrastens sång.
Livet är större än det här.

Revolutionärerna gör själva. Omfördelar resurser. Flyttar pengar. Uppvaktar politiker.

De förstår till slut att när ingen tror en kan något kan en göra allt, i smyg.

Tills de en dag kan säga, till den som kommer för att göra ens nakenhet till ett intet. Till den som kommer för att krympa en för att en spillt på kläderna. För att en inte kan göra annat.

Nu är revolutionen här.
Den kom i en utredning, ett lagförslag, ett beslut i ett fönsterkuvert.
Jag flyttar vid årsskiftet. Aldrig mer ska någon glömma ett glas vatten vid sängen, med sugrör i. Utan att jag kan göra något åt det.

Min nakenhet är aldrig mer en kollektiv angelägenhet.
Koltrastens sång ska fylla rummen där jag ska bo.

Andra generationen ärver mjölksyran i vaderna.
Men sömnlöshetens elektricitet kommer av koltrastens sång i bröstet.

Tills de förstår att de måste sova med ryggsäcken packad igen. Det första gryningsljuset över ögonlocken är signalen. Nu.

En kan se anfallen långt, långt innan. De är presskonferenser. En vet att de kan komma, men inte hur de känns.

Den andra generationen frågar, berätta för mig hur det kändes, att vara en kollektiv angelägenhet. Men berätta sedan högre, var kartorna är, var telefonnumren är, hur det kändes att flytta. Berätta igen hur en omfördelar resurser. Hur en är en sådan som kan göra allt, i smyg,

Berätta om koltrastens sång.

 

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s