Skavet nr. 69

Barnet buret bär den vuxne, skriver hon en gång.
När jag frågar hur jag ska kunna orka bära mig själv som mamma och pappa bar mig.

*

Texten. Äran.

Jag börjar gråta redan på sidan 4.

Sedan gråter jag igen och igen. Över att det är så sällan jag läser sådant här. Över att jag tänker att normaterna inte kommer fatta ändå.

Jag gråter över önskan om återvändsgränder. Undrar om mamma önskade det.
Jag gråter över det hon berättat, igen och igen, om  när hon en gång hämtade mig och brorsan på dagis och jag satt ensam i sandlådan och lekte när de andra barnen sprang, runt, runt. Hur allt är rörelse och kropp. Utom min rörelse. Hur det skar och skar.

Hur blicken kommer ur det. Hur den är sår och vapen.
Hon påminner mig, med sitt eldröda hår och sina blyertsteckningar. Hur hen skriver det: Allt du ser som andra inte tror du ser.

Rädslan inför den som ser allt.

Jag gråter över hur mamma bar, hur blå ådernät svidande slog ut på hennes ben av det. Hur hon är rädd nu, för bensår och värk.

Hur tiden, andras blickar, utvecklingskurvor, allianser med medicinen tvingade oss närmare och längre ifrån varandra. Samtidigt.
Hur jag vill visa den här texten för henne: Titta, du är inte ensam.

Jag vet att du önskade dig återvändsgränder till mig. För de andra barnen att fastna i. Det är inget ont i det, det är rättvisa.

Hur mina släktingars blickar ändå säger, till mig, är du inte ledsen?
Hur jag alltid sagt. Jag vet inget annat.
Jag är inte ledsen — jag är förtryckt.
Men vilkens gråt är den förtrycktes?

Jag gråter över pappas löfte, hur det rinner genom texten — jag ska bära dem, överallt, så länge jag orkar.
Hur mamma och pappa blev lovade att samhället skulle ta över. Hur de skulle kunna lita på att vi skulle kunna bära oss själva. Till slut.
Men hur ingen tagit över. Hur de bär fortfarande. Hur nya föräldrar bär.

Jag gråter över övertygelsen.
Tonen som drunknar bland starkare toner.
Högre röster.
Du är inte fel, inte fel.

Jag gråter över hur hen skriver fram mig. Hur blåljuset från scenen tvättade mig. Hur jag alltid tycker att jag förhäver mig. Pendlar mellan skammen och det Gudlika. Hur mina upplevelser, mina egna ord blir knytnävsslag i magen när hen skriver dem. Ojämna omfamningar. Kroppar som tynger madrasserna ojämnt.

Jag har klarat mig utan muskelavslappnande idag. Kroppens hårdhet är ett välkommet hemma. Det spänner i händerna, i ljumskarna, i höfterna.

Det spänner i mig såsom världen spänner sig mot mig.

*

Äntligen någon som förstår.
Hela institutionen känns som en brottsplats. Gamla synder, oförrätter. Begär.
Här utbildas den som begår orätt mot de mina, och den som räddar dem.

Hon säger: Du har helt rätt. Ja, så kommer det att vara. När du är färdig kommer akademin tänka:  Så, nu kan du, var så god och dra in pengar. Annars är vi inte intresserade. Men välfärdsstatens byråkrati kommer att säga: Va? Har du inget jobb, hur ska vi kunna räkna ut ditt behov då?

Tack. Tänker jag. Tack, för att någon enda människa inte enbart tänker att det kommer att gå bra.

Traumat börjar där språket slutar. Det kulturella traumat i att en inte ens låtsas om att det kan gå dåligt. 

Jag blir rädd. Men sedd.

*

Slickar pomfrittsaltet av fingrarna efteråt.
Nu har du blicken igen, ler hon.

Vi pratar om gränsen för mänskligheten. Den smutsiga. Den fattiga. Den våldsamma. Den högljudda. Den i fel kropp, i fel tid.

Jag tänker: Jag känner mig minst av allt som ett djur.
Minst av alla som ett odjur.
Men jag vet att andra ser mig som det.

Tonen ringer. Genom texten.
Genom mamma.
Genom pappa.
Genom den som bär.
Genom barnet buret som bär mig:
Inte du som är fel. Inget djur. Inget felslut.

Advertisements
Standard