Skavet nr. 84

Jag lägger ifrån mig en tung börda. Alla berättelser, alla försök att sammanfoga dem till analyser omöjliga att misstro. Vi är inga enskilda fall.

Mari Storsteins ord kommer för mig: Det är inte ett misstag, det är så systemet funkar.

Det är med flit!

Jag skickar bördan till min handledare och tänker på hur trött jag var när jag hade skickat in till halvtidsseminariet. Jag svajade där jag stod. Kunde inte se på tv i dagar efteråt. Sov tolv timmar varje natt. Sakta läkte en öppning ihop i bröstet, den där teori och blod och vatten runnit.

Jag svajar inte nu. Jag rätar på ryggen. Inser att jag svajade för att jag tog upp bördan då. Kände dess fulla tyngd över ryggen. Kände knäna vika sig. Riktade blicken rakt fram. Som när jag dristar mig till att bära en kaffekopp. Ena handen om stålet. Den andra om koppen. Blicken framåt. Som på lina ett steg i ett taget. 

Jag måste orka bära.

I min fäbless för arbetarlitteraturen, mitt sätt att gömma mig i den, är det dem jag identifierar mig med. De som bar bördan, som blev sneda i ryggen och fick sluttande axlar. Men innan de fick det bar de bördan högre än någon annan. Innan de fick det bar de tyngre bördor än någon annan. 

Men en dag kan man inte resa sig ur sängen. Bördan som man alltid orkat är inuti kroppen. Och avgrunden öppnar sig. Utan förmågan att bära bördan försvinner boendet, maten, tryggheten.

Jag silar mina intervjupersoners berättelser:

De sa till oss att det var att vi arbetade och var dugliga medborgare som räknades. Och vi fick arbete och vi var dugliga. Men vi dög ändå inte. Nuförtiden är det inte ens arbetet som kan rädda oss. 

Det är med flit. Vi är de odugliga. Spillet. De felbara. Vi är ju bara sådana.

Men jag är min mammas dotter. Jag är min brors syster. Jag är mina flickors stål och omsorg.

Jag läser om vissnandet imorse. De kallar det så. Det sätt på vilket kroppen sakta bryts ner av förtrycket. Det höga blodtrycket, de stela lederna, tröttheten. Rädslan. Otryggheten äter kroppen.

De förlorade åren. De posttraumatiska reaktionerna som gnistor i ett ständigt pågående trauma.

Gräsbränderna över huden. 

Dödligheten.

Jag tänker på mina föräldrars sätt att bita sig fast i livet, att det är deras motstånd mot vissnandet. Att alltid finnas. Vi måste bli 150 år. För ni behöver oss alltid. Det är så systemet blivit.

Jag läser om vissnandet och förstår alltid på en gång att det också händer mig, fast det inte är mig eller sådana som mig det handlar om. Det handlar oftast om den som marginaliseras utifrån sin kropps utseende, utifrån det den inte kan göra något åt. Jag kan inte heller göra något åt kroppen. Bara åt vad den betyder i det samhälle jag lever. Och jag förstår att det finns ett särskilt vissnande för sådana som mig.

Jag trycker insikten så långt ut från synfältet som det är möjligt. För att det att den är sann är en sorg utan botten.

Jag svajar under bördan.

Förra året hade jag burit bördan högre och högre, kanske stod jag högst upp på stapeln när jag halkade till. Jag föll och skrev i min dagbok:

Nu tänker jag mer att det är på den där konferensen som de kommer att cementera sina kontakter och ingen av de som förnumstigt sagt att jag måste lugna ner mig kommer att minnas mitt namn. Och jag kommer att feberfrossa mig genom hela april och avgrunden kommer att öppna sig.

Om vi ändå hade kunnat vila tänker jag och tänker på alla de jag haft runt mig. Vi som sprungit rakt mot välfärdsstatens sönderfall, vi som måste springa jämsides det och genom det. Vi som inte har något val. X som pissar blod för att njurarna pajat, Y som varit utan assistans så länge så att hon blivit så svag att hon får lunginflammation på lunginflammation. Kampens pris.

Om jag tänker på vissnandet måste jag också tänka på dess motsats, det är därför jag trycker det så långt ut i synfältet som det går. För jag vet att dess motsats är lugnet, stillheten, tryggheten, djupa andetag i lungorna. Jag vet att det är sådant som inte är för mig. Tydligen.

De som bar bördan högst upp kunde se långt bort. De kunde se fruktträden och buskarna och villorna och havet och skeppen. De kunde se bördans motsats   —  friheten   — människovärdet.

En dag lade de ner bördan.

Jag lägger ner en tung börda. Jag ser mot stapeln, den sträcker sig mot himlen. Jag vet att därifrån ser man långt. Ser trygghet och frodighet. Ser växtgödning i kulturell begriplighet och strukturellt stöd.

Vet att tala om det när man kommer ner. 

Standard

Leave a comment