Skavet nr. 61

Sommarsvit

Jag faller i hettan. Sugs mot ryggraden som av en smutsig underström.
Den fadda smaken av dy i munnen. Vatten i strupen.
Som vattnet i sjön i uppväxtbyn där bottenslammet gjorde varje hudhår brunt.

Underkastelsen i bönens bugning, som en våg vatten över kroppen.

Johannes kallar det så. Jag flyr till hans ord som jag flytt till andras.
Jag vill höra berättelsen om och om igen.
Repetitionens tröst. Lyssnar på intervju efter intervju.
Märker skillnaderna till slut –  i vilken sorts berättelse som vilken sorts lyssnare får.
Men den innehåller alltid:
Mannen på tunnelbanan med de vita kläderna.
Drömmen om att bli blind.
Uppvaknandet.
Gud i vinden.
Jag tänker mig Gud som någon som håller mig i fötterna.
Försöker hålla mig kvar på jorden.
Gud svettas, kämpar.

Solen mot huden på balkongen.
I sommar blir jag brun.
I alla fall på framsidan.
Det känns som om någon drog en svart vinge efter ryggen.
Gud?
Det hisnar i musklernas fibrer.
Som om någon sänker ner mig i ett segt bad.

*

Jag faller i Londons tunnelbana.
Skräcken lämnar inte kroppen på flera dagar fast allt gått bra.
Tusendelssekunden när en faller – hisnandet i kroppen – spelas upp som en film igen och igen. Nu är London under min hud tänker jag, när mitt bara lår skrapas mot stationens golv.

I London fanns ingenting som var vitt, säger han långt senare, på det språk som är mitt och hans förstaspråk. Det blåser kring torpet som ska bli mitt.  I tallrikarna framför oss blandar sig saftsås och grädde till rosa floder om ostkakan. Jag vill sträcka ut handen och röra vid honom när han talar om sin ensamhet, men jag gör det inte.
Vad menar du? frågar jag försiktigt, i dessa tider vet en aldrig vad folk menar med ord som vitt.
Smutsigt, säger han. Allt var skitigt.

Jag får dåligt samvete för att jag skäller ut alla som vill hjälpa mig – händer som sträcker sig mot mig genom en skog av kroppar.

Jag skriker på engelska:
RÖR MIG INTE, RÖR MIG INTE.
JAG VILL INTE ATT NI RÖR MIG!
KAN JAG BARA FÅ RESA MIG SÅ SKA DET HÄR GÅ BRA!

Men ingen hör mig i myllret.

Jag får dåligt samvete för att jag skäller ut läkaren som frågar min mamma:
I am a doctor, is she okay?
Jag är så trött på att bli omtalad i tredje person av milda brittiska röster, och rädd, att jag svarar henne skarpt:
You can address me in first person and I am fine!
Ser i hennes ögon att hon tycker att jag är bortskämd – odräglig.
Önskar att jag inte hade fallenhet för att se sådant, önskar jag inte brydde mig om det.
Funderar på om jag gjort henne ledsen i flera dagar.

När jag rör mig med mamma och henne bredvid mig förstår jag hur andra ser mig. För jag ser hur andra ser dem. Märker skillnaden.
Folk är trevliga, det är inte det.
Det är precis det.
De flyttar sig på gatan när jag kommer, håller upp dörrar, ber om ursäkt, kallar mig frun fast jag aldrig ska gifta mig. Men respekten smakar ömkan.
“Oh, bless… (you)”
”Oh, fuck you!”
Förstår varför så många brittiska aktivister och forskare är så förbannade, i tal, i skrift, i person. Välviljans kletighet kan en bara bemöta med ilska. Välviljan kommer att vrida det mot dig, kalla dig oförskämd, odräglig, men det finns inget annat sätt att spräcka hål på den kletiga filmen runt om dig.

Vill tvätta mig efteråt.
Skrubba av mig skräcken och ömkan.
Med bladguldet i den överdådiga pianobaren. Men den milda blicken hos mannen i trenchcoat som arbetar som portier i hotellet där den ligger. Han ömkar mig inte, det känns på smaken. Tänker mig någon som inte finns, ännu, bredvid mig.

Sträcker på ryggen.
Tar spegel-selfies med mitt leende som ett grin över ansiktet.
Föreställningsförmågan, min egen röst, är tvål och vatten inombords.
”Sitt ordentligt, söta.”

Vi går ut en kväll och äter franska pannkakor – som vi brukar.
Sugs in mot henne i samtalet som av stark ström. Som om väggarna slöts om oss. Som om de ändrade färg, blev som hennes kjol. Rött. Blått. Vitt. Blev stora solfjädrar som skuggade oss.

När vi är i samtal är vi i en flod. Bärs fram av den.
Älskar det här, säger jag. Älskar intensiteten i att vara med dig. I att vara med sådana som dig.
Vi skrattar åt det.
Jag tänker att jag känner dig väldigt bra, säger jag. Men det är som om jag vet att det finns stängda dörrar i dig. En känner när en går mot dem.
Vi talar länge om stängda dörrar utan att öppna dem.
Jag har sådan ångest av min avhandling, säger jag. I nästa sekund tänker jag att det är väl fan bara ett jobb, folk har väl haft jobbiga jobb förut.
Du är för hård mot dig själv, säger hon. Allvarligt, du måste bli snällare mot dig själv. Vad skulle du ha om inte ångest inför detta?
Allt skär genom mig, säger jag och känner mig otillräcklig.
Ja, såklart det gör!
Ibland undrar jag om allt i mitt liv hänt på riktigt, säger jag. Alltså inte om det hänt i praktiken, utan om det varit så som jag trodde. Ibland tänker jag att jag bara får för mig, föreställer mig.
Hon skrattar. Ler slugt.
Lägg av, klart det hände på riktigt.
Är du säker på det? frågar jag
Ja, verkligen. Jag vet inte vad som hände. Men det var på riktigt i alla fall.

*

Jag faller i Stockholm.
Fram till de sista dagarna är det en besvikelse, att välja mellan representation och tillgänglighet.
Kroppens trötthet. Tankens panik i det mörka hotellrummet.
Chansen, att få träffa henne.
Försakar allt för henne, som alltid. Kastar mig ut ur hotellrummet, in i en taxi, springer upp för gatan. Jo, jag springer faktiskt.
Kastar mig i hennes armar.
Hon är hemma. Förblir det, vem hon än varit, vem hon än blir.
Christine, säger hon. Du måste minnas det jag försökt lära dig. Det om skillnaden mellan intelligens och visdom.
Jag fnissar.
Intelligens är att se att det regnar, visdom är att ta med sig ett paraply när en går ut, upprepar jag som en läxa.
Jag älskar dig.
Och jag dig.

Professorns solbrända rygg, hennes axlar ur klänningens ringning.
Hennes hand om min. Breda leendets vita tänder.

Rör mig som om jag vore bara ben och eld. Tar plats för mig själv och alla som mig.
Jag skriver med tuschpenna på den vita bordsduken i papp:
Betala mig för mitt känsloarbete.
Ler när hon talar om känslor, hur svåra de är, när hon drar med handen över det blonda hårets snagg. Jag tänker att vi återkommer till varandra på årsbasis.

Sommarnöjet, kommer jag att kalla henne om någon vecka. Nu skiljs vi åt utanför lokalen:
Hennes glittrande ögon.
Hon måste böja sig djupt ner för att krama mig. Jag nyper henne i kinden.
Hon fnittrar, stryker mig om håret. Som för att säga: Inte här!
Ses snart!

Hör hennes röst inombords, som den var när vi åt middag i London, hon, jag och mamma:
Det är sant – du är inte liten inuti.

*

Jag faller i Hälsingland.
Handlederna brinner när jag skriver. Det snurrar i huvudet. Allt känns utom räckhåll.
Jag har glömt det hon sa om att vara snäll – om att vara ärlig om priset som jag betalar för att skriva just den här avhandlingen. Mår illa av alla röster om avhandlingen som ett steg på vägen, den behöver bara bli klar, inte bra.

Det behöver inte ens vara något en tycker om att göra.
Bara något som är rimligt intressant.
Tänker på vem som har råd att tänka så.
Det här kanske är det sista jag gör, tänker jag. Inte det första.

Tänker bara på allt strukturellt som bakbinder mig. Får tårar i ögonen. I tanken parafraserar jag:
”Jag minns musklerna i mina underarmar och hur de brann när jag skrev min avhandling. Jag minns alla forskare med normföljande fysisk funktionalitet och hur de sprang ifrån mig. Jag minns ljudet av deras steg när de gjorde det.”
Allt känns förgäves, vill gråta. Vill ge upp. Ingen kommer att minnas mig ändå. Tänker jag.

Sommarnöjet.
Hon kör som en biltjuv i år också. Det blänker i hennes ögon när hon ser mig.
Jag är förundrad, som alltid. Säger det högt till henne.
Ja, tänk liksom, att någon går omkring och tänker på mig ett helt år.
Hon ler.
Förlåt för att jag pratar så mycket om min avhandling, säger jag.
Det gör inget, säger hon.
Fy fan, min mitt-seminarietext är så värdelös.
Ja, men den får väl vara det då, hon skrattar.
Ja, den kanske får det.
Alltså, allvarligt. Det där du gör med din avhandling. Det är ju helt sjukt. Jag skulle aldrig våga det. Det är inte meningen att en ska göra sådant.
Jag kan inget annat, säger jag. Allvarligt. Tänker på stängda dörrar inombords, att jag stänger dem genom att öppna dem.

Kom och titta då.

Hon ser det som ingen som ömkar mig i sin spelade respekt ser.
Skulle kalla mig frun fast jag aldrig ska gifta mig om jag bad henne. Sa åt henne att göra det. Språket byter smak.

Hon ser det utan att jag behöver hålla fram det till beskådan. Tar emot det som en självklarhet. Mina händer över hennes hår, i hennes nacke.Hennes blossande kinder.
Så, kom då… Klä av dig.
Tyngden av henne mot min kropp.

Mina stela spastiska händer, som hon sköljt hav av beröm över dem.
Jag behöver höra det – säg det igen, igen och igen
Kommer på mig själv med att le så att det stramar i kinderna.
Det här kan jag, tänker jag.  Om jag kan något kan jag det här.

När jag har det här betyder inget annat någonting alls. När jag inte har det betyder allt annat för mycket. Sväller till oproportionerliga betydelser. Ljudet av stegen hos de som jag vet kommer springa ifrån mig bleknar.
Jag struntar i det. Ge mig det här bara.

Söta, viskar jag mot hennes överarm efteråt. Kysser huden där.
Något går sönder. Krasar omkring oss.

Nyper henne i kinden igen, när hon släpper av mig på parkering vid mina föräldrars hyreshus. Hon skrattar, nafsar efter min handled.
Jag tänker att jag lever livet baklänges. Gör tonårssaker som att kyssas på parkeringar i 30 års åldern.

*

Jag reser mig i Göteborg.
Tänker att jag gör narr av något jag verkligen behöver för att jag lättare ska kunna få det.

Blåsköljt ljus över min kropp på scenen.

Jag har kämpat inne på den tillgängliga toaletten i flera minuter med att få den tunna spetstopen att sitta fast på huden med genomskinlig hudtejp.
Men det märks inte nu. Kämpandet.

Hela sommaren, dess bråddjupa besvikelser, dess brännande handleder, dess tyngder i och utanför kroppen, nu rinner den av mig. Ser knappt publiken för det blåa skenet från lamporna. Efteråt kommer folk att referera till saker jag sagt där och då utan att jag vetat att de varit i rummet.

Tyst som i ett vakuum mellan texterna.
Jag märker att jag skjuter upp hakan när jag tittar ut i det blåtonade mörkret. Var är ni? Kom och ta mig då! Försök med det i alla fall?
Jag ser ju inte hur ni ser ut i ansiktet så jag kan inte bedöma om ni tycker det är bra eller inte, skämtar jag.
Det blånande mörkret skrattar högt.
Okej, så här är det va – kan en få lite sån där neurotyp känslobekräftelse eller!?
Mörkret jublar. Kvider av skratt och dubbeltydig igenkänning. Ropar med en röst:
Ja, såklart!
Applåderar – visslar.
Jag känner igen hens röst bland de andras. Hen ropar från långt bak i lokalen: Du är så bra, hurra! fnissar.

Ta med dem dit det bränns, dit det gör ont i dig och mellan dig och andra, tänker jag som instruktioner för mig själv.
Släpp dem fria en liten stund där, så de tror att de faller rakt ner, ut i intet.
Ta dem sedan i handen. Hårdare än innan.
Nu, säger jag, Ska vi avsluta med en ritual…

Kärleksbreven till de som fick socker ringlat över maten.
Ord som socker, som sega kolor som fastnar i tänderna.
Kysser ni era mammor med de där munnarna, väser jag.

Borstar tänderna.
Underkastar mig i ritualen. Som jag bugar mig i bön.
Underkastar mig endast tre fenomen:
Mamma. Gud. Folktandvården.
Men underkastar mig inte medicinen, odontologin, utan er. Ni som betalde det yttersta priset.

Borstar tänderna som om någon tvingade mig.
Borstar tänderna som om jag borstade hennes: Gapa stort!
Borstar tänderna som om jag kysstes.
Borstar utanför munnen, smetar tandkräm i breda strimmor.
Som deras fingertoppar kysst min hud. Borstar som de kysst glas, grus, sammet och trä.
Borstar för självtrösten i mina egna fingertoppar.
Mina egna fingrar mot huden i cirklar.

Musiken:

Honey, honey up in the trees
Fields of flowers deep in his dreams
Lead them out to sea by the east
Honey, honey, food for the bees.

Tar vatten i munnen. Gurglar, spottar ut.
Öppnar ögonen.

Hen kommer fram efteråt.
Har nyputsade kängor och en t-shirt med hamnarbetarförbundets logga på.
Fy fan vad bra! Och hett, ler hen.
Tack, säger jag. Det är sällan någon fattar att det är det.
Det glittrar i hens blå ögon.
Hur kommer en i kontakt med dig nuförtiden? flinar jag.
En får skriva brev. På papper typ. Skriv upp din adress!
Ska jag skriva den på en bit manus? jag håller fram luntan med texter. Du kan få välja en sida…
Åh, jag vet precis vilken!
Hens händer över arken som om de vore en påse med karameller.
Jag tänker på det veka håret i hens nacke.

Hen väljer den om min plats i relationer som en planet. Omloppsbana.
Jag skriver med spretig handstil…

Sista kvällen.
Säger till min mamma att hon ska vänta på hotellrummet.
Jag ska bara träffa en vän i lobbyn säger jag. Det blir kort, någon minut bara.
Springer mot hen – som om jag sprang mot ett gammalt jag. Hens färg i synfältets gränser.

Bryr mig inte om att våra samtalsämnen inte är sådana som passar sig för hotellobbys.
Vi har inte setts på flera år. Längre än jag trodde.
Men något sträcker på sig inombords när jag möter hens blick.
Hen vet vem jag är när (nästan) ingen annan ser.
Vi skrattar – jämför anekdoter och sorger – jag nämner dem vid namn.

Sedan måste hen rusa till tåget.
Får jag kyssa din hand? frågar hen.
Läpparna bränns mot handryggen.
Det är en ikon som kysser din hand, tänker jag.
Blåser slängkyssar mot hen när hen skyndar ut i regnet.

*

Sommaren slutar abrupt.
Det blåser ju genom köttet här, säger hon.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 60

[Text med anledning av att NMR tillåtits att demonstrera under Almedalensveckan i Visby, och tillåtits att punktmarkera RFSLs programpunkter och lokalen Lila Shala en plats för feministisk och antirastisk organisering.]

Så många gånger som jag den här våren tänkt, nu händer det. Nu överskrids en gräns in i en ny tid. Eller en nygammal sådan. Så här kändes det kanske – då för 80 år sedan. När det politiska landskapet blev ett av iskallt kalkylerat våld och hat. Sakta sakta tills en var mitt i det.

Hur farligt kan det vara, tänkte de säkert då också. De som inte redan förstod – att de skulle dö.

Det sticker av rädsla i kroppen.
Är det en överdriven rädsla?

Nej, vi vet ju precis vilka de är. Vi vet precis vad de vill göra och vi vet precis hur de gjort det förut. Det är redan olagligt, att hetsa mot oss. Men ingen gör något.
Och nu vet ungdomar, barn, att polisen tycker det är viktigare att ge nazister talutrymme än att skydda dem från hat och våld. De kommer ta med sig den insikten genom livet. Inte skyddsvärd.

Våld är inte bara handling. Terror betyder rädsla. Och det är klart jag blir rädd. Jag vet inte en enda i mitt liv som kommer slippa undan.

De kommer att döda oss alla.
Min pappa, som just nu tältar vid en bäck i Vindelfjällen, han som älskar skogen för att den tröstar och är en helt egen vidsträckt värld för tanken och kroppen.
De kommer att kalla honom,  socialistisk folkförrädare.
Min mamma, detsamma.

Fackavgifterna inbetalade med sekundprecision varje månad. Övertygelsen. Det finns inga jordiska herrar – arbetarklassen har inget fosterland. Organisering är en muskel som måste övas, tränas som växer ihop med andras. På arbetsplatsen, i funktionshinderföreningen bland andra föräldrar.

Där du lär dig argumentera för ditt barns människovärde. Får lära dig att de mördade sådan som oss en gång förut. Att den historiska linjen aldrig brutits. Bara kommer att stärkas om de får chansen.

Min bror och jag, inte ens förrädare, bara betungande för samhällskroppen och samhällsekonomin. Biologiska felslut.
Brorsan kommer inte att ge sig utan strid.
Det ligger inte i hans natur. Jag är rädd att han kommer att provocera fram det grymmaste av våld.
Han kommer att dö skrikandes tänker jag – jag kommer att gräva in naglarna i handflatorna.
Säg inget, kommer jag viska inombords. Jag vet att du inte vill ge dig, men gör det inte värre.
Låt dom skjuta bara.

Alla de jag tycker och tyckt allra mest om – detsamma.
Hur tjocka vore inte våra filer, är det kanske redan, i deras arkiv.
Begär. Identiteter. Funktionaliteter. Politiska åsikter.
Jag ber stilla böner om att de inte kommer vilja utföra några experiment på oss.
Klarar inte av att föreställa mig vad de tänker att de skulle kunna ha en sådan som henne till.

Och så, hon,  min syster.
Hennes böner – våra viskningar på svenska och arabiska till varandra.
Om herren dröjer… Insha’Allah.
Halleluja. Alhamdulillah. Tack Gud för dig och mig – oss.
Hur tron fått språk och övertygelsen stärkts mellan oss. Det finns ingen Gud utom Gud. Vad hen heter spelar mindre roll.

Jag vill gråta – kom du hit från krigshelvetets Syrien för att uppleva detta?
Varför verkar ingen förstå vad det är som händer?
Christine, skulle hon säga till mig, jag har varit med om sådant här förut.
Du vet jag studerade på universitet i Raqqa när IS kom dit – jag förstod på en gång, det här kommer aldrig att gå bra.

Inatt drömde jag så underligt.
Vaknade mjuk i kroppen och med handen spastiskt knuten i revbensbågen kupol.

Jag drömde om andra kroppar, utan ansikten kom och gick de, flöt in i min. Drömde att vi låg mitt emot varandra i min blå soffa i omgångar. Höll varandras händer, om varandras nackar, viskade till varandra att vi var så fina. Viskade interskämt och ord på hemliga språk. Låg tysta, blundandes. Kände andras händer hårt om mina.

Jag förstår inte drömmen när jag vaknar. Förstår inte om jag ska bli ledsen eller glad, förundrad eller förvirrad. Men sedan tänker jag – det är bra att jag skyddas på nätterna.

Lär mig i drömmen, som en hemläxa, det som mamma och pappa lärt mig – övertygelsen är känsla. Motståndets organisering utgår från hjärtat.

Tänker att jag ofta förstår mig själv som en sådan som känner för mycket– att det inte gagnar mig, känslolivet. Gör mig blödig och vek, upphakad på detaljer.
Men då tänker på en av dem som då, sist, för nästan 80 år sedan, utgick från den känslan – motstånd börjar i hjärtat. Där får en inte förhärdas, då mister en möjligheten till motstånd:

Man måste ha en hård tanke, men ett vekt hjärta.

Jag räddas på nätterna av att drömma sanndrömmar från mitt veka hjärta.
Som berättar för mig att vi visst är skyddsvärda.
Att vi alla måste hjälpas åt att skapa ett samhälle som skyddar människovärdet.
Att de är de som inte förstår eller tror det  som är förrädarna.

Det är tur, tänker jag.
För när jag är vaken ser jag bara mardrömmar.

Standard

Skavet nr. 59

En ny klänning. Det svarta tygets struktur under fingertopparna som gropar och prång.
Bäckebölja.
Den är kort. För kort?
Jag ler sluga leenden framför spegeln.
Men en trötthet har sprängt sig in mellan skulderbladen. Drar sig upp på sidan av nacken. Det sticker och är varmt. Det betyder att jag är rädd. Egentligen är jag så skör nu, men låtsas inte om det. Trodde jag kunde hoppa över detta. Men glöm det. Känner mig själv så väl att jag ofta glömmer mig.

Ler när jag ser mig själv i den där klänningen.
Tidskapsel. Alla åldrar och ingen ålder.
Precis som när jag var liten, när jag var åtta och kände mig som femton – men förstod att andra såg mig som fem, eller tre. En sådan oerhört verbal femåring.

Min fäbless för osamtidigheten är essentiell tänker jag ibland.
Hur kan den bli annat, när folk hela tiden är osäkra på vad de ser.
Barnet som frågar sin förälder; mamma är det där en vuxen människa?

Jag är gullig tills jag öppnar munnen, skämtar jag. Men det är helt sant.
Som barn var jag gullig även när jag öppnade munnen.
Jag frågar mamma om jag var konstig som barn, tycker ju så ofta att jag borde ha varit det. Eftersom jag blivit den jag blivit.
Nej, säger hon. Du var glad och foglig, och det där skrattet, som lossade kroppens alla leder. Som om du tappad fasonen helt. Rann ut.

Så hett jag åtrådde att bli vuxen, säger jag. Ville inget annat än att få bestämma över mig själv. Vi dricker öl i svulstig hotellmiljö och talar om våra forskningsintressen som det som skaver och gör ont. Som flickigheten som en aldrig kunnat erövra, fast en så gärna ville. Som flickigheten som en fick överge.

Jag sitter inte fast i mig själv under de här dagarna. Har lossnat och driver. I bakhuvudet slår ett öppet fönster. Jag orkar inte, viskar jag mot mitt eget undermedvetna. Tror fan jag vet vad du vill att jag ska göra, men jag vill inte det.
Haha, skrattar det rått. Väcker mig på märkligt udda klockslag.
Håll i dig – nu ska det bli åka av.

Inombords ordnar någon sina papper. Går någon över knarrande golv.
Snurrar jag, i korta ögonblick, i den där klänningen som är för kort. Ler jag sluga leenden ur flickighetens mildhet. Älskar jag den.
Ta mig i famnen ber jag, så som jag bara bad henne. Lyft upp mig.

Gud nåde den som velat lyfta mig som bevis på sin egen styrka. I alla slags trappor. I källare och vindsrum.  De spänner musklerna på ett vulgärt sätt. Vill lyfta mig som vore jag en möbel, som vore jag en tyngd på något träningspass.

Rör mig inte, jag är ingen liten tjej du kan lyfta!

Har inte saknat henne på knappa året. Men nu saknar jag att bli lyft, buren av henne. Saknar att hon ska ingå pakter med mig, lära mig att stängsla om mig själv.
Låta mig ta henne i famnen nio av tio gånger. Men den tionde, ta mig till sig, trösta mig.  Vi bytte flickighetens förhoppningar. Den jag alltid haft och den hon aldrig fått.

För att jag inför henne gick sönder så att inga tidsresor kunde upprätta mig.
I ett mycket tidigt inlägg här har jag skrivit om det. Om att gråta en hel sommar, om att förstå att makten över mitt liv och min tid låg i någon annans händer, att förstå vad det kostade att klara sig ur det. Att förstå hur tätt det varit förbundet med den slags växandets, seriositetens, osamtidighet.

Om du inte kan ta mig på allvar, uppfatta mig som ett rimligt hot, då kan du ta ifrån mig allt. En annan sorts flickighet, tidigt lärd, i det. Den som är kravfylld, den vars röst slingrar sig om allt – hon som pratar jämt. Hon som bestämmer i alla rollekar.
Men priset – det betalar jag med att stuva undan den där glada, söta.

När jag går sönder och ingenting kan återupprätta mig då beskriver hon mig.
Ljusblå klänning med volanger, och boxningshandskar.
Det är ingen motsättning.

Livets sommar väntar oss efter det. Jag gråter och hon gråter och hon är inte rädd för att ta i mig hårt, och jag är inte rädd för någonting efter att hon valt mig – till något som hon aldrig haft – och vi grälar så att färgen skulle flagna från mina väggar om den kunde. Och jag älskar att gräla (för jag kommer från en familj där en höjd röst inte är ett hot) men hon blir rädd. Och jag lovar att bättra mig. Och ingen vet om att hon valt mig, eller till vad, eller att jag efter det aldrig mer är rädd för något.
Inte ens nu.
Bara trött.

I höstas pratade jag om detta med att den queera osamtidigheten alltid går nedåt. Men att den för mig alltid gått uppåt, varit att erövra varje år jag faktiskt levat. Varje lärdom som gjort mig vuxen, vuxnare. Blicken. Som barn rusade den ut. Den gör nog det nu också. Rusar mot den som förtjänat det.
Snorvalpar.

Det är väl kul med glitter och kattungar säger jag, men jag vill klä mig så att någon tar mig på allvar. Jag måste det.

Och som de tar mig på allvar.
På tröttsamt allvar.

Mamma igen, alla mina texters deus ex machina:
Du är för smart, säger hon.
Nej, nästan skriker jag, tårarna tränger upp. Jag vill aldrig mer höra det – det är en feg ursäkt. För att inte ta mig i famnen.

Jag spänner ögonen i dem och de tystnar. Och inombords ordnar någon sina papper. Går någon över knarrande golv. Sitter någon med knäppta händer och armbågarna på knäna, flinar.  Och fönstret slår och slår.

Men stäng fönstret! fräser någon
Pappren kan inte ordnas, virvlar omkring i rummet.

Flickkroppen. Den är liten och vass. Knäar den den sover bredvid i ryggen. Sittbenen som knivar mot någons lår. Någon lyfter upp och sätter ner mig. Jag väntar mellan förflyttningarna.

När jag blir stor ska jag lära dem att vänta, tänker jag.

Jag har fått betala, med den. Lättheten. Det glada fogliga, oseriösa, fnissiga.
Det blandas i mig som ett oheligt, bräckt, vatten.
Ikväll sörjer jag det.

Snurrar och snurrar inombords i den där korta klänningen.
Skriver med feta kritor på väggarna, mina bästa ord:
TYST I KLASSEN!

Stäng fönstret!

Flickkroppen klättrar på fönsterbrädan, kryper.
Vrider om handtagen med stela händer.

 

Standard

Skavet nr.58

[Istället för galetter och vykort med art deco-mönster]

Hon vill att jag ska berätta fler sagor.
Jag kan inte stå emot en sådan vilja. Men i dagarna finns ingen plats för sagor mellan mina fingrar och tangenterna.  Därför skriver jag istället om vad jag vill berätta för slags sagor för henne.

När tid finns:
För henne vill jag berätta himlen som en sänghimmel.
Berätta jorden som det perfekta underlaget för våra ryggar, höfter, nerver och leder. Inget sticker, stramar, isar, brinner inombords. Just då.

För henne vill jag berätta om hårda berg inom oss.
Om de som uppkommit innan tidens början, och de som uppkommit som ett resultat av ett stadigt yttre tryck. Dess skiftningar, sprickor, strävheter på sina ställen. Men förvånansvärt blanka, svala – glättade som marmor av ständig friktion.

Jag är förbannad, skriver jag till henne. Läste något om att ens sårbarhet är en största styrka. Det gäller bara att kunna visa den. En ska mjukna, men för vem är det möjligt? Vem har kunnat vara sårbar? Vem kan visa det, utan att det omsluter en helt, som en kletig hinna?

Förråder en till slut.

För henne vill jag skriva fram cigarettrökens stickiga strävhet i gommen.
Som en symbol för allt en utsatt sig för men som en slutat att göra, för att risken för alltid är förhöjd hädanefter. Men som en ändå längtar efter.

Tänker att det är någon slags självbevarelsens gud som håller sin hand över oss, att det ändå aldrig blir något. Fast vi skriver så många fantasier till varandra om att röka.

De har sagt att det är det värsta en kan göra, säger hon.

Det är alltid är något i vägen.
Vädret är för kallt.
Jag är förkyld.

Jag vill skriva fram oss som pastischer. Hon förtjänar att bli målad med breda penseldrag. I en annan saga skriver jag fram henne som spion. Med avsiktliga cigaretter i etui på fönsterblecket. Jag skriver att jag ser henne som en rakbladsvass stråle vatten som klyver sten i en fabrik.

Hårdare, radikalare än någon jag hittills vetat om.
Inget skrämmer henne, tänker jag.
(Jo, något, men det tänker jag inte berätta för er).

I den andra sagan skriver jag fram henne i lejonets kula. Bland alla de som beskrivit oss om besvärliga, okontrollerbara men mätningsbara. Möjliga att kuva, utblotta, registrera. Jag skriver fram henne som en sådan som skulle klara det. Som inte har ett sådant genomskinligt ansikte som jag själv. Mitt bland dem ska hon överrumpla dem.
Det kommer att hända. Tro mig.

I en tredje saga – möjligen den jag ska berätta när tid ges – vill jag skriva alla sorters fusk och extraliv till henne.

Vita, röda, ljusblå, filmdragerade sådana.
Som ger det perfekta underlaget.
Som driver färger långt ut på väggarna.
I rum där våra kroppar slipper att vara någon annans tankars lekplats.
Där tanken är vår lekplats.
Där himlen är en sänghimmel.

 

 

 

Standard

Skavet nr. 57

OMSORGTEORIERNAS  SAGOR
eller
SHE’S EXPERIMENTAL TONIGHT

Jag vaknar med eld i magen nu för tiden. Som jag vaknade 2014-2015-2016. Jag är rädd fast jag inte behöver vara det. Allt är isande bekant och kroppen reagerar som av sig själv. Som vore den programmerad av skräck. För att den är det.
I halvdvalan drömmer jag att jag håller en kniv i handen. Bladet brett och blankt. Som jag drömt det, 2014-2015-2016. Fingrarna sluter sig om skaftet. Glöm inte, du har en kniv i handen. Viskar jag till mig själv.

När jag (be)skriver det här viskar en annan röst. Hårdare:
Ljuger du nu då, Christine? Det är ju fiktion det här. Har du lovat. Halva i alla fall.
Varför då! Vad skulle jag ljuga för? Jag kan bara tala sanning.
(Jag tror att alla andra bara talar sanning)

Om detta vore en pjäs skulle den befolkas av flera röster:

VISKANDET:
Gör det ont?

JAG:
Ja.

VISKANDET:
Vad då?

JAG:
Allt. Att läsa det de skriver.

VISKANDET:
Får jag se det? Det som gör ont. In med handen bara. In med den under, bakom, revbensbågen. Den kommer att komma ut blodig. Blod långt ut på underarmen. Men det kommer hjälpa.

Tänker på Anna [Jörgensdotter] och Mikael [Niemi]. På att kunna skriva så om blod och tid. Herregud, vilka hjärnor. Vad försiggår där? Sedan tänker jag att andra tänker så om mig.

ANDRA:
Christine, blod på armarna? Långt upp mot armbågen? Hur mår du egentligen?

JAG:
Bra, alltså, egentligen mår jag bra. Ska bara få ur mig den här känslan. Det hjälper bara att spotta, att skriva som om en kräktes. Som om en sprang.

Huvudens tyngd mot min axel.  De kommer i grupp. De har bett mig, igen och igen. Önskat sig:

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Kan du berätta en saga för oss? Snälla….

JAG:
Om jag kan. Men det är inga lögner i mina sagor.

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Nej, vi vet!

Jag berättar sagor, men samtidigt berättar någon annan andra slags sagor för mig. Som att prata i telefon samtidigt som någon högläser en i örat.

De som högläser berättar sagor med lögn i för mig, teoretiska sådana. De säger: ”kvinnor med funktionsnedsättning kan ofta uttrycka en stark vilja att ge omsorg”. (Som om det vore något vulgärt). “Detta fungerar ofta som en kompensationsstrategi för den utsatthet som funktionsnedsättningen medför”. (Utsatthet som skapas av vad då, kan en undra, men de skriver inget om det så strunt i det nu).

Det är ett uttryck för en vilja att vara en riktig kvinna, säger de. Det är en vilja att nå upp till den kulturella konstruktionen av en sådan riktig kvinna. Det är att vilja bli subjekt, att gå från omsorgsobjekt via omsorgssubjekt till en sådan som ger omsorg. Men cirkeln kan aldrig slutas. För (den tänkta) bristen kan en aldrig kompensera helt.

Det är som att få en örfil.
(Här ljuger jag. Vet inget om hur det känns.
Bara hur hettan i handflatan känns).

Som om jag stod helt naken i ett rum där andra hade kläder på sig. Som om allas blickar vändes mot mig. Men det är inte kroppen som är naken. I sådana fall skulle det inte gjort något. (Diskutera betydelsen av detta i smågrupper, återkoppla sedan i helgrupp).

Var det så enkelt, tänker jag. Detta att bli beskriven. Var det så banalt. Handlade allt om detta. Brist och kompensation.

HÖGLÄSARNA:
Men vi menar ju inte dig! Vi menar ju andra kvinnor, sådan som inte kan alltså, på riktigt inte kan. Du är ju inte sån. Inte sån. Det går ju bra för dig, eller?

JAG:
Men ni skriver ju inte så! Ni skriver ju som om det handlar om mig. Och det gör väl det. Jag ska inte ljuga. Det är väl sant…. Antar jag. Kan jag få tillbaka mina mentala kläder nu?

HÖGLÄSARNA:
Ja, absolut. Här.
Kan du klä på dig själv..?
Är det mycket svårt?
Eller förlåt, det har väl inte vi med att göra.
Vi menar inte dig. Om du tog illa vid dig av det alltså?
Alltså, det var inte meningen att säga .

JAG
Jaså inte…

Sedan börjar det verka.
Värka.
I botten av revbensbågen.
Blodet rinner ur sina sår. Jag vill ta det i kupade händer.
Dricka det.

 

JAG:
Det är något med det som inte stämmer… Det kanske stämmer rent mekaniskt. Men det måste finnas mer.

VISKANDET:
Vad är det som inte stämmer?

JAG:
Jag tänker att det är en för lätt väg att ta, att påstå att detta bara skulle handla om att kompensation, att återupprepa kulturella föreställningar, som att det vore att överdriva. (En del skulle säga att det inte finns någon kärna, bara föreställningar… jag vet det). En känner det på smaken, om det är en egen erfarenhet som styrt det en skrivit. Och om det inte är det.

Så här då:
Fel. Fel. Fel.
Som att det inte ingår i den allmänna kvinnorollen att ge omsorg.  Som att dessa kvinnor i synnerhet (sådan som mig) gör något perverterat (kanske jag gör) med den – det är för att den uppfattningen utgår från ett funktionsfullkomligt felslut. Dessa kvinnor kan inte bli riktiga kvinnor, inte ens när de lägger sig till med den “riktiga kvinnans” omsorgspraktiker. De maskerar sig bara, sträcker sig efter något de inte kan nå. Du ska vilja detta, men du ska också klädsamt erkänna att det inte är (till) för dig.

Teorin i praktiken: Viljan att visa omsorg blir pervers, efter som den utgår från en kropp som uppfattas som pervers i kulturen.

VISKANDET:
Må så vara. Men, ljuger du nu då Christine? Så himla ont behöver väl inte det här göra.

JAG:
Jag ljuger inte, jag svävar på målet. Vänta – jag måste kupa händerna först.
Dricka djupa klunkar.

(Kanske är det för att jag är uppväxt på en plats där brunnsvattnet alltid smakade en aning järn som jag föreställer mig att blod smakar sanning.)

JAG:
Okej. Beredda?

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Beredda! (När blir det riktiga sagor?)

JAG:
Det känns som att få en örfil för att det gör det bästa i mig till ett symptom på en brist. Knådar det mellan lätta händer till något obegripligt. Haha, titta på den där, så hon försöker… Så högt hon sträcker sig. Det är för att rummet ifrån vilket det där skrivs är ett vitt rum med män i vita rockar. Fast det bara är kvinnor vars arbete är att tala om omsorg där. Vad jag vet. I det rummet går det bara att skriva fram avvikelse. Därför skrivs också omsorgen fram som det, om den utgår från en kropp som min, ett sinne som mitt. Då är det bara ett verktyg, en mask. Det kan inte vara mer än så.

VISKANDET:
Men vilket verktyg sen!

DE SOM ÖNSKAT SIG:
Kom nu… Har du inte släppt det där än? Du sa ju att du skulle…
Kan du berätta en saga för oss?

JAG:
Om jag kan!

 

Standard

Skavet nr. 56

Fördämning, förstämning.
Tung i lederna. Något kletigt glider där.
Öm över axlarna, långt ner i armarna
Feberns matthet i klibbiga strimmor över huden.
Vad är vad?
Hur mår jag egentligen?
Träffar en vän förrförra veckan i kyrkan.
Hur mår du frågar vi varandra, som en gör.
Jag mår nog, säger han.
Ja jag mår också nog, säger jag.

Pratar med mamma idag om detta, att må nog.

Ja, vi var där i det där källarrummet där jag bodde med de andra mammorna som också hade barn på neonatalavdelning. Och direkt det ringde på telefonen så tänkte alla, nu har det hänt mitt barn något, säger hon.
Kommer du ihåg hur du kände då, i början? frågar jag med etnologens röst.
Nej, jag tror att det var som om någon klippt av känslolivet, säger hon.
Ja, när kom det tillbaka då?
Jag vet inte, säger hon. Men det har det ju gjort.

Jag berättar för henne om sist i Stockholm.
Hur jag stod i kön till att beställa dyr mat under höga tak med henne och hon sa; vi pratar väl om det på en gång va?
Och menade krisen, den realpolitiska, som inte utspelat sig än men som skär in i mitt liv, med sina rädslor och skräckscenarion.
Jag sa till henne att jag var rädd att den skulle skära sönder allt.

Och jag sa det till henne på en gång, att jag kände så tydligt.
Att jag hårdnade.

Hur det är hemtamt, som att dra på sig en gammal tröja som pappa haft i skogen.
Kåda och svett efter ryggen.
Men inte med det hemtamas värme.
Med kyla istället.

Den som skärper mig.
Jag är så van att kämpa, säger jag till mamma.
Förra våren var det som att jag förstod att jag inte behövde det längre just då.
Då rann allt ur mig.
Allt som jag inte hade kunnat vara ledsen för på flera år.
När skulle jag haft tid med det?

Och därför känner jag det så tydligt nu.
Hur jag blir skarp i blicken, men inte på det bra sättet.
Fast det kommer från samma plats är det här bara ett skydd.
Det ena hämtar sitt stål ur djupa källor inifrån.
Det andra är ett svar – en reaktion på ett yttre tryck.
Men praktiken är likartad.

Räven stryker inombords.
Visar sina vassa tänder.

Räven är två olika sorters djur inuti i mig.
En med blod på läpparna och en utan.
En röd och en grå, med silverfärgade strimmor i pälsen.
Det är den senare.
Som hastar hungrig över snåriga marker.
Den är svaret på det yttre trycket.

Dess tänder kan se likadana ut.
Dess ord studsa med spetsiga tunga mot framtändernas baksida.
Och det är sant att jag tänker på socialtjänsthandläggare
och myndighetsföreträdare som
små fröknar
när jag inte håller med dem.
Eller vill skrämmas.
För att de har skrämt mig först.
Det är sant att jag höjer blicken precis på samma sätt.
Stillnar.
Medelst självkontroll kan du utöva kontroll över andra.

Barndomens,
ungdomens,
vuxenhetens
lärdom – den som skriker är den maktlösa
eller den som inte förstår sin makt
och därför känner sig maktlös fast den har makt.
Det är den som måste det.

Jag har också skrikit.

Skulle vilja skrika nu.
Men jag luras istället.
Jag lurar så ofta andra
med den stillnade lugnet som en isskorpa över en sjö.

När mitt skärpta jag är det enda som syns,
när det vässas som eggen på en slö kniv.

(Pappa gör det i köket när vi styckar kött när jag är barn.
Det svischande ljudet av stålet mot brynet
det är ett rytmiskt hantverk.
Så vässar realpolitiken mig.
Med sina viskningar och rop
långt ifrån
sina svischande ljud).

 

 

 

 

Standard

Skavet nr. 55

Ringer min mamma såsom alla andra dagar.

Symbiosen med mamma som jag är rädd gör mig o-vuxen, osjälvständig. Symbiosen som är beviset bland andra på hur min funktionalitet flätat och flätar mig tätare henne än mina andra vänner med sina mammor.
Mamma, hon som sett och ser min kropp i duschen.
Min kropp är barnets och kvinnans, samtidigt.

Mamma ser märken på min hud efter andras händer, deras munnar. Mamma ser begär och blod. Men mamma säger inget.
Mamma fräser bara att det kan bli infektioner, i ansad behåring.
Vem har tid med så här krångliga behåar? frågar hon. Men knyter dess band.

Mamma att du vågade, släppa iväg mig. Tänker jag som vuxen. Alla saker jag gjort som jag i efterhand nu tänker var helt obegripliga för dig. För vilka mammor som helst.
Jag ber att det ska spruta eld ur dina rullatorhandtag om någon vill dig något ont säger du, och menar det.

Jag rör mig på nätterna i stora städer. Ensam efter att assistanstimmarna är slut.
Jag rör mig i trygga rum som andra tror är otrygga.
Jag blir en annan slags människa där.
Det som är smutsigt tvättar mig.
När så mycket i samtalet kring funktionalitet och funktionsmaktordning handlar om att vi inte tror att vi kan eller duger.
Så klart jag också tror så, bottensatsen skvalpar. Kallar mig ful och märklig.
Vem vill ha mig?
Men å andra sidan har jag hela tiden motbevisat det, hos mig själv och andra när jag kunnat. Det handlar inte om att jag själv tycker något i ett vakuum. Det handlar om möjligheter.

Mamma? frågar jag. Såg din mamma dig så här.
Jag vet svaret, det är nej.

Mamma du var och är kapabel till något som så många inte kan – det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Detta att se mig i duschen och ändå tänka att jag inte är ett barn fast jag är ditt barn. Inte någon som ska skyddas från världen utan ges verktyg att leva i den.
Man måste berätta för barnen hur världen ser ut. Så att de kan hantera den.
Du sa.
Ni sa.
Världen är er.
Men den kommer låtsas, övertygande, att den inte är det. Inget är gratis.

Mamma – jag orkar inte, säger jag nu. Jag orkar inte en dag till. Hur orkade du och pappa? Man måste, säger hon. Man måste orka. Det kanske var bättre på 1990-talet på många sätt. Men det var ändå alltid en kamp. Varenda dag.
Om vårdbidraget.
Om era assistenter i skolan.
Hur hade det varit om ni inte hade haft dem. Om ni hade varit kränkta varenda skoldag, i beroendeställning till alla runtom er. Lätta byten.
Man kan väl tappa matbrickan i matsalen tills man lär sig, så sa han. Psykologen.
Om jag hade kunnat lära mig att hålla balansen genom förnedring hade jag inte varit här nu tänker.

Det var aldrig självklart. Aldrig någon som sa, det här har ni rätt till, så här gör ni bäst för att få det, mamma upprepar det gång på gång.
Vi kanske inte alltid hade språket, men vi hade övertygelsen. Att samhället var till för er lika mycket som för andra barn. Att ni aldrig var problemet. Att ni var värda trygghet och respekt. Vi sökte oss fram på de vägar vi hade, säger hon.
Det vi lärde oss sipprade vi ner till er.

Min rätt till kläder på kroppen, mat i magen, självbestämmande, studier och arbete.
Jag är 16 år. Jag ska börja på gymnasiet i en annan stad.
Den kommunala handläggaren upplyser mina föräldrar om föräldraansvaret som räcker tills barnet är 18 år.
Är det inte det vi tar, undrar de?
Jag får avslag. Mina föräldrar överklagar.
De har inte verktygen, inte språket, men de har övertygelsen.
Min pappas handstil i blyerts på kvällarna vid köksbordet, handskrivna utkast. Kontakter med socionomstudenter som hjälper dem navigera byråkratins spelplan.

Jag vinner. Min pappas blyertssidor vinner över den kommunala byråkratin.
Och jag vinner, igen och igen och igen.
Och jag bär med mig det.
Blyertsen vid köksbordet. Den kan vinna över byråkratin.
Tills politiken ändrar spelplanen helt, så att det inte finns något att vinna över.

Då måste vi vinna över politiken, säger mamma. Alla vi som var era föräldrar då, vi får samla oss igen. Bara för att ni är vuxna nu vet vi ändå, att det gäller er alla, oss, barn som er nu.

Ja, ni måste orka det också, för de som är föräldrar nu de orkar ju knappt, tänker jag.
Forskning visar att mammor till barn med normbrytande funktionalitet är i riskzonen för utbrändhet mest hela tiden. Den ständiga kampen tär.
Det kunde min mamma ha berättat för dig, tänker jag.

Tänker idag på feminismens ständiga glömska inför funktionsmaktordningens förtryck.
Söker mina berättelser i mediabruset. I allianserna.
Jag ger upp er, tänker jag. Ni är inte mina systrar förrän ni bevisat det.
Jag är aldrig mer ert alibi. Era tankars lekplats.
Men jag vet att ni kan bli mig, kan bli min mamma, kan bli den mamma som förtvivlat försöker förstå spelplanen som hela tiden ändras, som inte får sova, som måste lämna bort sitt barn som om det vore 1960-talet.

Feminismens historia i Sverige. Era hjältar. Mina också, tills jag förstod vad de ville – sådan som mig.
Ellen. Som ville att barn som mig skulle dö. Hon som profeterade om barnets århundrade.
De som ville ha barnbidrag och daghem.
På bekostnad av sådana som mig.
Det är vi som gömts undan. Steriliserats. Som inte fick rösträtt förrän 1989. Rösträttsreviveln smakar illa, smakar blod och järn.
Det är mig ni glömmer.
Men jag glömmer inte er.

Jag tänker på mamma. Som hon bar mig. Bokstavligen.  Valde mina kläder med omsorg så att jag tar det för självklart att välja behåar med knytband i ryggen som vuxen. Mamma som orkade en dag till och en dag till och en dag till. Så att jag ska orka.
Gjorde mig till kvinna, gjorde mig till en sådan som gör först och tänker sedan. Som betalar samma pris för det som vilken vuxen människa som helst.

Och några mycket högre priser.

Jag tänker på alla mammor just nu. Som tvingas bära politikens beslut och ovilja. Sina barn, sina vuxna barn, sig själva. Som inte kan vara mammor, som inte kan vara annat än mammor. Funktionsmaktordningen gör något med den normbrytande funktionalitetens feministiska potential, i kvinnligheten, i moderskapet.
Den raderar den.

Standard