Skavet nr. 69

Barnet buret bär den vuxne, skriver hon en gång.
När jag frågar hur jag ska kunna orka bära mig själv som mamma och pappa bar mig.

*

Texten. Äran.

Jag börjar gråta redan på sidan 4.

Sedan gråter jag igen och igen. Över att det är så sällan jag läser sådant här. Över att jag tänker att normaterna inte kommer fatta ändå.

Jag gråter över önskan om återvändsgränder. Undrar om mamma önskade det.
Jag gråter över det hon berättat, igen och igen, om  när hon en gång hämtade mig och brorsan på dagis och jag satt ensam i sandlådan och lekte när de andra barnen sprang, runt, runt. Hur allt är rörelse och kropp. Utom min rörelse. Hur det skar och skar.

Hur blicken kommer ur det. Hur den är sår och vapen.
Hon påminner mig, med sitt eldröda hår och sina blyertsteckningar. Hur hen skriver det: Allt du ser som andra inte tror du ser.

Rädslan inför den som ser allt.

Jag gråter över hur mamma bar, hur blå ådernät svidande slog ut på hennes ben av det. Hur hon är rädd nu, för bensår och värk.

Hur tiden, andras blickar, utvecklingskurvor, allianser med medicinen tvingade oss närmare och längre ifrån varandra. Samtidigt.
Hur jag vill visa den här texten för henne: Titta, du är inte ensam.

Jag vet att du önskade dig återvändsgränder till mig. För de andra barnen att fastna i. Det är inget ont i det, det är rättvisa.

Hur mina släktingars blickar ändå säger, till mig, är du inte ledsen?
Hur jag alltid sagt. Jag vet inget annat.
Jag är inte ledsen — jag är förtryckt.
Men vilkens gråt är den förtrycktes?

Jag gråter över pappas löfte, hur det rinner genom texten — jag ska bära dem, överallt, så länge jag orkar.
Hur mamma och pappa blev lovade att samhället skulle ta över. Hur de skulle kunna lita på att vi skulle kunna bära oss själva. Till slut.
Men hur ingen tagit över. Hur de bär fortfarande. Hur nya föräldrar bär.

Jag gråter över övertygelsen.
Tonen som drunknar bland starkare toner.
Högre röster.
Du är inte fel, inte fel.

Jag gråter över hur hen skriver fram mig. Hur blåljuset från scenen tvättade mig. Hur jag alltid tycker att jag förhäver mig. Pendlar mellan skammen och det Gudlika. Hur mina upplevelser, mina egna ord blir knytnävsslag i magen när hen skriver dem. Ojämna omfamningar. Kroppar som tynger madrasserna ojämnt.

Jag har klarat mig utan muskelavslappnande idag. Kroppens hårdhet är ett välkommet hemma. Det spänner i händerna, i ljumskarna, i höfterna.

Det spänner i mig såsom världen spänner sig mot mig.

*

Äntligen någon som förstår.
Hela institutionen känns som en brottsplats. Gamla synder, oförrätter. Begär.
Här utbildas den som begår orätt mot de mina, och den som räddar dem.

Hon säger: Du har helt rätt. Ja, så kommer det att vara. När du är färdig kommer akademin tänka:  Så, nu kan du, var så god och dra in pengar. Annars är vi inte intresserade. Men välfärdsstatens byråkrati kommer att säga: Va? Har du inget jobb, hur ska vi kunna räkna ut ditt behov då?

Tack. Tänker jag. Tack, för att någon enda människa inte enbart tänker att det kommer att gå bra.

Traumat börjar där språket slutar. Det kulturella traumat i att en inte ens låtsas om att det kan gå dåligt. 

Jag blir rädd. Men sedd.

*

Slickar pomfrittsaltet av fingrarna efteråt.
Nu har du blicken igen, ler hon.

Vi pratar om gränsen för mänskligheten. Den smutsiga. Den fattiga. Den våldsamma. Den högljudda. Den i fel kropp, i fel tid.

Jag tänker: Jag känner mig minst av allt som ett djur.
Minst av alla som ett odjur.
Men jag vet att andra ser mig som det.

Tonen ringer. Genom texten.
Genom mamma.
Genom pappa.
Genom den som bär.
Genom barnet buret som bär mig:
Inte du som är fel. Inget djur. Inget felslut.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 68

Taxichauffören som kör mig tillbaka till hotellet säger att han ska hämta min “bästis” med den sortens röst som en använder till ett barn när han kliver ut ur bilen för att plocka fram min rullator ur bagageluckan. 

Jag tänker på hur jag vilat pekfingret mot det kromade röret som vanligtvis löper bakom ryggen.

Befallit: Kyss det! 

Deras mjuka läppar om det hårda. Hur stålet bultat inom dem. 

Hatar att jag måste tänka på det för att tvätta mig. 

Standard

Skavet nr. 67

Ser min egen kropp i spegeln. De vida shortsens i bomull. Den bara överkroppen. Hårda axlar, breda överarmar. Brösten som är stora för kroppens längd, men ryms i a-kupor. Händerna som sluts om skumgummihandtagen. Den för stunden platta magen, musklerna som spelar under huden.

Högerbenets styrka, den ständigt spända muskeln utmed vadens utsida.

Jag ser min kropp och ler.

Idisslar de här dagarna. Tuggar och sköjs och tuggar igen.
Kroppens lynnighet. Min egen känsla av misslyckande.
Rädslan.

Allt jag inte kan som bara kan räddas av att jag alltid kan göra det som jag verkligen kan.
Kroppens marginaler, så små.
Mitt folk. Så fattiga. Inlåsta. Vad blir det ens av oss?

Jag ger henne bilderna av dem som om jag smugglade dem under bordet.
Inget dåligt track-reckord för en som är ful som jag, skriver jag.
Lägg av!
Jo, sned i ansiktet och har gula tänder.
Skärp dig!

Jag tänker på fingrarna som sluter sig om handtagen. Hur stela de är. Hur jag aldrig kommer kunna skriva fort nog.
Kommer aldrig kunna leverera så fort som det förväntas av detta pissjobb, skriver jag till henne.

Jag tänker på att allt handlar om vem en känner och inte känner, och att de ljuger, de som säger att de inte gör det. Och att jag inte orkar ett sådant jobb. Inte orkar någonting.
Att jag aldrig kommer kunna vara snabb nog, flexibel nog, trygg nog.
Att jag aldrig mer vill rädda mig med arbete.

Skönlitteraturen spottar sina syrliga loskor när jag läser.
”Jag lever med dig /…/ jag vet vad du tycker är smått”.
Ha, precis så, tänker jag. Jag ska skriva den grundaste avhandlingen ni någonsin läst. Lyxproblem över huvud taget att kunna ha denna sorts ångest över ett arbete som inte handlar om liv eller död. Gå inte på det. Svälj inte betet. Något annat är större.

Vad hände med henne? ska de fråga.
Vet inte, hon försvann.
Trist, hon verkade ju ha framtiden för sig.

Jag tänker att de kanske behöver någon som svarar i telefonen på brorsans fabrik. Det räcker. Jag fantiserar om att spotta syra vid deras fötter, de som tänker att jag slösat bort någon begåvning.

Värdet. Hur det slingrar sig om varandra mellan intellekt och kött. Sitter fast det i det yttre trycket, skulle Fiona sagt, i det som stavas funktionsmaktordning.

Allt jag svalt tränger upp ur den mun som svalt det.
Insikten om att jag på inget sätt är immun.

Kroppen. Så lätt den tappar i värde när endast den som får betalt för det ser den utan kläder. Lägger svala professionella blickar över huden. De ska inte vara annat heller, men jag vill inte ha dem nu.

*

Kom, jag vill prova, jag har bara gjort det några gånger förut, säger jag.
Tyngden av en annan kropp på sidan av min.
Andetagen mot sidan av halsen. Huden där, flortunn, som en spänd hinna över mitt inre. Det sprakar och knäpper.

Journalspråket flimrar framför ögonen: Sensorisk överkänslighet.

På andra språk, högspänning.
Minnet av att få dödsångest av att tvätta håret som barn.
Jag drunknar. Jag dör!

Men, utan det skulle det här inte gå.

Det är på gränsen mellan skönt och obehagligt, det är därför jag vill det, säger jag.
Som för att ursäkta, min krummande rygg, slingrandet mellan de starka armarna.
Gör det bestämt bara. Jag säger till om du måste sluta. Det värsta jag vet är folk som tar i mig som om jag kan gå sönder.
Hans hand i mitt hår. I det här rummet är kön egalt.
Huden på halsen som tänds mot hans läppar.
Vita blixtrar efter ryggen.
Det fungerar, tänker jag förbryllat.
Vällusten bryter upp mig. Rusar ur mig som vrål.

*

Det måste finnas andra händer.
Än de som ordnar knappar och dragkedjor och kaffekoppar med lönearbetets professionalitet.

Det är dem jag vill ha nu.

Standard

Skavet nr. 66

Revolutionärer har varit i djungeln. De har skägg som växt i olika långa testar över ansiktet. Jord på kläderna. Blod. Sömnlöshetens elektricitet genom musklerna. Mjölksyra i vaderna.

Revolutionärerna är inlåsta. Ligger i järnlunga. Andningen sker utanför kroppen. Hör koltrasten utanför det öppna fönstret.
Tänker, livet måste vara större än det här.

Revolutionärerna breder ut kartan mellan sig, för med fingrarna över bergsmassiv och djupa kärr. Kan rulla ihop den på sekunden. Fly.

Revolutionärerna breder ut kartan. Stadsdelsförvaltningars telefonnummer. Ansökningsblanketter. Spiller kaffe över dem med plötsliga rörelser. Spiller mat på kläderna. Måste gå.
Snart kommer någon för att klä av en.
Snart kommer någon för att lägga en.
Snart kommer någon, vem vet vem?
För att se en i ens nakenheten.

Någon som kommer att fråga: Varför kommer du så sent? Du vet ju att det ordinarie passet slutar klockan 21? Har du spillt på kläderna igen? Vad har ni gjort ikväll?

Du kan svara, planerat revolutionen, för ingen kommer att tro dig.
Du kan be om att få ett glas vatten vid sängen, med sugrör i.

Den som klär av dig kommer att ”glömma” det.
Du kan ingenting göra.

Revolutionärerna saluför revolutionen på torget, med flygblad, i telefonkedjor. På informationsmöten med stadsdelsförvaltningen. Utopin. Drömmen.

Om vi fick bestämma, vi vet ju bäst själva.
Revolutionen får heta kostnadseffektivt, kontinuitet.
När den borde heta koltrastens sång utanför fönstret.
Egenmakt.

Revolutionärerna sover alltid med ett öga öppet. Ryggsäcken packad som huvudkudde. Det första gryningsljuset över ögonlocken är signalen. Nu.

Revolutionärerna sover alltid med ett öga öppet. Det hörs i stegen utanför dörren. Vem som kommer. Det hörs i skillnaderna i hur de tar i dörrhandtaget. Det hörs i om de ringer på eller knackar. Eller bara sliter upp dörren. Om en måste spänna sig inombords. Låta stålet dra över en, djupandas.

Om rösten är gäll. Om den är anklagande i sin mildhet. Blicken över ens nakenhet som gör den till ett intet. Den kommer andra generationen att ärva. Intigheten.

Jaha, god morgon. Vad sent du var ute igår? Hörde att du kom hem kvart i nio. Du vet ju att du inte får det? Vad ska du göra idag då? Är det möte med stadsdelsförvaltningen? Vill du ha vatten… Jag måste springa i väg en stund bara. Vänta!

Revolutionärerna har stålblanka ögon. De har fått dem för att skydda sig.
För att skydda koltrastens sång.
Andra generationen kommer att känna igen det i ögonen.
I Stockholm. Oslo. Glasgow. London.

Revolutionärerna har sin egen porträttmålare. Kolstiftet i den spända handen.
Det röda håret. Blicken som skär genom en.

Andra kommer att kalla hennes konstnärliga gärning för en stor fysisk bedrift, snarare än en konstnärlig. Tänk att hon kan styra spänningarna i muskeln? Den andra generationen kommer att vilja spotta ut smaken av kräks i munnen när de hör det.

Porträttmålaren kommer att ha en egen berättelse bland revolutionärerna.
Det måste ju ha tagit timmar att klä på sig.
Att komma ”hem” till institutionen alldeles för sent och lukta vin och Konstfacksfest.
Att själv vara koltrastens sång.
Livet är större än det här.

Revolutionärerna gör själva. Omfördelar resurser. Flyttar pengar. Uppvaktar politiker.

De förstår till slut att när ingen tror en kan något kan en göra allt, i smyg.

Tills de en dag kan säga, till den som kommer för att göra ens nakenhet till ett intet. Till den som kommer för att krympa en för att en spillt på kläderna. För att en inte kan göra annat.

Nu är revolutionen här.
Den kom i en utredning, ett lagförslag, ett beslut i ett fönsterkuvert.
Jag flyttar vid årsskiftet. Aldrig mer ska någon glömma ett glas vatten vid sängen, med sugrör i. Utan att jag kan göra något åt det.

Min nakenhet är aldrig mer en kollektiv angelägenhet.
Koltrastens sång ska fylla rummen där jag ska bo.

Andra generationen ärver mjölksyran i vaderna.
Men sömnlöshetens elektricitet kommer av koltrastens sång i bröstet.

Tills de förstår att de måste sova med ryggsäcken packad igen. Det första gryningsljuset över ögonlocken är signalen. Nu.

En kan se anfallen långt, långt innan. De är presskonferenser. En vet att de kan komma, men inte hur de känns.

Den andra generationen frågar, berätta för mig hur det kändes, att vara en kollektiv angelägenhet. Men berätta sedan högre, var kartorna är, var telefonnumren är, hur det kändes att flytta. Berätta igen hur en omfördelar resurser. Hur en är en sådan som kan göra allt, i smyg,

Berätta om koltrastens sång.

 

Standard

Skavet nr. 65

Jag tar det aldrig i munnen. H-ordet. Det känns som om någon slår mig när jag hör det. När jag läser det. Jag vill spotta ut det, fast det inte är något där, bara skummande slem.
Äckel. Borrar naglarna djupt i handflatan.
Håll, käft.
Håll, käft.
Svikare.
Förrädare.

De säger det mest. De med korta svarta shorts och blanka kängor och håren rakade på ena sidan. De säger det från scener och när jag ber dem berätta om vilka de är i barer.

De säger det ordet. Förolämpar mig.
Men de får ju säga det?
De kände ju så.
De kom också därifrån.

En sån liten, och så det där ordet.
Äsch, fanns ingenting i den lilla, och så det där ordet.

Tar det aldrig i munnen, aldrig i livet. Inget kan få mig att göra det. Men jag känner det. Det krymper mina platser. Bergen. Sjön. Skogen. Myren. Myggen. Byn. Samhällets asfalt. Gör dem till monster. Pappa. Brorsan. Grannarna.

Det förtjänar inte att skrivas här.
Ni kan gissa.

Läser det om och om igen i deras berättelser.
Värjer mig med händerna framför ansiktet.
Lägg av, ni får inte slå mig!

Andra h-ord.
Hemma.
Häre vôssas.

Att bli igenkänd. Det är det ingen vill. Det är  allt jag vill. Att deras blickar fastnar i min, att de vet vem jag är. Att de känner igen mig som Hedmans jänta. Hedströms jänta. Kristin. Att de känner igen mig som mormors barnbarn. Att de kommer fram på biblioteket och säger att de letar stavfel i mina krönikor, skämtandes.

Kontrollen. Var du än hamnar kom du härifrån och alla vet det.
De som spottar h-ordet som en loska vill fly den.
Jag vill krypa tätt intill.

Tro inte att de handlar om att de inte finns något att skvallra om. Det handlar om att allt är uppfläkt, ägt. I dåtid och i nutid.
Vansinne. Spelskulder.
Självmord. Snedsteg.
Samkönade begär (mitt).
Ingen kan slå en med det en själv vet om.

Att erkänna mig som mormors barnbarn är att förstå att inget om mig kan förvåna mig.

Slå mig med sanningen då, om du vill försöka, den gör inte ont.

Häre vôssas.
Tar inte heller det i munnen. Tar det i blodomloppet. Intravenöst. Genom bukväggen rätt in i magsäcken, som den som får trögflytande mat genom plastslang.
Språket. Språke. Javvle. Hä gjär mett.

Är med mina föräldrar genom alla mellandagar. Märker att jag varit det när vi ses. Kan inte prata (rent).
Min mun läcker. Javvel.
Jag håller inte emot. Låter det flyta genom mig.

Nej men, jag tänker inte så, ja, e.
Att tala Dellboska är att för alltid upprepa det en redan sagt, å.

Förlåt mig för att jag inte kan stava.
Dellboskan har ingen ortografi – det är inte meningen att en ska stava på dialekter.
Förlåt oss för att vi uppfinner språket själva.

Standard

Skavet nr.64

2018

Staden krymper och sträcker på sig samtidigt. Blir sina hotellrum och fik och restauranger. Jag ritar gränser med röd tuschpenna över dess stadsdelar. Skuggar dem i ljusröd lavering.

Går genom universitetskorridorer och pratar om att jag lägger lika mycket pengar som till en mindre utlandsresa på att förflytta mig här, men att det är värt det.

Vad kommer jag att tänka, säger jag till mamma. När den tidsbestämda tryggheten är över och ingenting skyddar mig. Kommer jag då att sakna pengarna eller att jag inte tog tillvara på att jag kunde detta nu.

Jag vet svaret.

En annan slags hets, ett annat slags spionsinne, vägleder mig.
Gör det nu – snart är det för sent.
Tuggar skuld och privilegier om vartannat i barer och på middagar.

Berätta för mig vad jag ska göra med Stockholm nu för tiden?

*

Ubmeje, iähtsáb duv.
Jiännuo – älven som lär mig hur en stannar och hur en går.
Samtidigt.
Ska rinna genom älven under cyckelbron…
Ritar gränser som spiraler.

Spiraler i rött garn, som hänger på möbler i creddiga fik.
I universitetskorridorer.
Jag sitter och skriver bredvid dem. De stängslar in mig.
When you work in medelklassen in Umeå…, tänker jag.

Fantiserar yllets strävhet mot tänderna.
Andas in.
Ebb och flod, tänker jag.
Ebb och flod.

Det gör inget att det är ebb nu.

*

Om detta ska bli en slags årskrönika behövs korsreferenser, se Sommarsvit

Se vårens präriebränder över kinderna.
Öppna fönster som slår i bakhuvudet.
Klänningar att snurra i.
Bladguld och min egna röst som tvättar mig i spegelsalar.
Smuts under hudens första lager.

Tyngd över kroppen.

Baren där alla blir gröna i ansiktet.
De sitter bredvid varandra och ler med samma leende.
Jag tänker att jag älskar dem.

Se, vinden genom köttet.

*

Jag tänker på min tätast återkommande (enligt mamma falska) idé om mig själv, den att jag så sällan är en egen person. Att jag fastnar i andra som ett kletigt nät. Som ett tuggummi som en utan att tänka sig för trasslar in i håret, när en tänker på något invecklat.

Omöjligt att få loss utan att håret klipps av.

Är i intorkat varande, sitter med benen uppdragna mot hakan i rummen bakom bröstbenet. Lutar mig mot hårda möbler. Allt ska inte vara skönt.
Ebb i dessa rum inom mig – ebb mellan mig och andra.

Slöjor av röd tusch över deras ansikten.

Att jag så länge tänkt på mig själv som den som är utan.
Att jag förstår att jag inte är det, inte varit det

Kanske är hösten inte alls ebb, tänker jag.
Kanske är den också flod, smältvattensflöden sipprar under huden.

Tidstunneln är en port en öppnar med axeln, ramlar baklänges in genom.
Eldprov och solidaritetshandlingar – att jag inte blir obegriplig, att han inte lämnar mig för att mingla.

Bara halvtid, får jag påminna mig. Bara halvtid.

Halvtid i den yttersta tiden.
Djupa andetag.
Du hinner än.

*

Platta södra Sverige utanför tågfönstret.
Himlen grålila, regnet i sidled över fönsterglasen.
Det ser ut som undergången här, tänker jag.

*

På Storbonnsvis visar jag henne markerna inombords.
Vi är bekväma med det språket. Skiften och berg och rågångar och åkrar.
Klättrar bland barrskog och sank myrmark högst upp inom mig.
Ser solen gå upp över mitt mörker.
Håller ut handen –  allt du ser är mitt.

För henne berättar jag det som kan göras begripligt.
Kroppens konvulsioner. Fingertopparna mot mjuk hud. Blicken. Kyssarna.
Men, inget förråder jag.
Kroppens doft av svett och hårt arbete.
Stillheten som gjorde luften tjock. Som väggar som höll att luta sig mot.
Det bästa jag gjort får jag ingenting för – igen och igen.
Håller glaspärlor i knuten hand.
De bultar mot huden.

Till en annan viskar jag. Vi lånar ord för våra liv.
Ibland passar de perfekt. Lägger sig som en andra hud.
Pansar.

Ibland är de som kläder en ärvt.
Tröjor som är för långa i ärmarna så en får vika upp dem.
Skor som glappar i hälen.

En kan inte gå runt hela livet med glappande skor.

Vi fyller glappet i skorna med erfarenheten, silkespapper, pärlor.
De minsta detaljerna viskar jag med hetta i rösten.
Är rädd för att de ska gå sönder när de lämnar min mun.
Förstår du? frågar jag.
Ja. Jag förstår.

Blänket i ögonen.

Det minsta håller jag fram i kupade händer.
Titta! utbrister jag.
Den andra ler, fnissar, petar på det försiktigt med fingret.
Oj, säger den.
Ja, oj…, säger jag.

Stoppar kvickt undan det i kappans ficka.

Standard

Skavet nr. 63

Det är eldprovet.

Ett ord och jag obegriplig för dig. För den här världen.
Hur ofta? frågar hon.
Varje år.
Varje år! Men det är ju helt sjukt, för något som inte förändras.
Nej, säger jag. Det gör ju inte det.

Nu kan det hända tänker jag. Nu kan jag glida ut ur synfältet.
Håller andan.
Men det händer inte.

Det svajar inombords.
Jag fattar inte varför jag har sådan ångest, redan på morgonen.
Tunna kvistar böjer sig för vinden inom mig.
Rispar huden i nacken.
Jag fryser. Huttrar i mässhallen.

Vi sitter på scenen:
Hon sitter bredvid mig. Vi ser in i varandras ögon från sidan.
Jag ser kända ansikten i publiken.
För tio minuter sedan satt jag i mässmontern och sa:
Nej, jag blev knäpp i huvudet. Det tog år innan jag fattade det.
Jag hade inte gjort någonting sådant sedan jag var barn.
Jag var vuxen då och hon talade med en mun bredvid munnen när hon sa:
Jag värnar om din integritet Christine. Ta av dig nu!

Hennes brytning är hemma, engelskalektioner på gymnasiet, när hon säger att hon kommer vägra. Om de någonsin kommer till henne.
Jag vägrade inte. Jag vägrade inte.

Jag kommer aldrig få några forskningspengar, säger jag. Alla broar har jag väl bränt när jag väl disputerat.
Säg inte det, säger hon.

Jag hatar karriär – men jag måste.

På scenen säger jag:
Någon annan som mig, någon som inte var svensk, var tvungen att visa avsky för detta för att jag själv skulle göra det.
Jag såg det inte som något onormalt. Jag såg det som ett tecken på min marginalisering såklart. Men inte som något onormalt. Jag såg det som något som jag måste göra. Förresten, oavsett hur mycket jag förstår att de kränker mig, måste jag ändå göra det. Om det hände igen skulle jag göra det igen. För jag kan inte leva självständigt annars.

Ser honom vid bordet med flera andra efteråt. Det är silver överallt. Och hans milda ögon är allt jag behöver. De och vår humor. Jag vet att han vet. Det knyter mig intill kroppen. Det sticker av svett och adrenalin under polyesterblusen.

Min hörförståelse är riktigt bra nuförtiden tänker jag och känner mig som en spion.
Čohkkát i dess olika former:
Går det bra, vill du sitta här? Vi kan väl flytta ihop oss?
Nej, jag sitter här. De andra kommer också. Så vi kan sitta där tillsammans.

Här förstår de, tänker jag. För dem har tiden också gått sönder. Flera gånger om.
Inom mig viskar det:

Stáhta vehkaváldi birra.
Áigi.
Vousttaldit.

Det är eldprovet.
Jag tänker alltid så, när jag ska berätta om hur jag ”egentligen har det”.
Nu går det sönder, tänker jag. Tiden. Rummet.
Nu blir jag någon som blir obegriplig.
Inte för att jag har det så nu. Men för att jag fått ha det så, så länge jag kan minnas.

En sekund och jag blir obegriplig för dig. Blir ett sådant en ryggar tillbaka för, eller tycker synd om.
Eller talar med en mun bredvid munnen om.

Fiona skriver, den som är (ses som) funktionsfullkomlig har inget att vinna på att alliera sig med den som ses avvikande. Därför gör de det inte.
Ingen vet någonting om det här, tänker jag. Hur skulle de kunna det?

Jag hör de andra kvinnornas röster vi bordet bredvid oss hela tiden.
Tänker när hon är på toaletten att vi skulle kunna vara som de, om vi talade om annat.
De andra kvinnorna talar om att köpa radhus med sina män.
Är det så en kan göra, tänker jag. Planera tiden?
Vi. Jag. Har klarat eldprovet. Jag kränger på mig jackan.

Förekommer obehaget (om det kommer):
Nu kommer taxichauffören tro att du är min vårdare, säger jag.
Vad gör jag då?
Le och säg inget bara.
Okej! ler hon. Jag åker aldrig taxi någonstans.

Han bär min rullator på starka armar. Högt. Upp genom hela trappen.
Håll hårdare om min hand, säger jag. Jag måste hålla balansen.

Han sitter med mig hela kvällen. Hämtar min dryck i baren. Vi fnissar. High-five:ar. Tar selfies.

Andra snavar över min rullator utan att be om ursäkt och han blir arg.
Jag väser, det där var också en professor!
Vet du, jag har skrivit en text om det här, säger jag. Om att revolutionen börjar i avkallet. Att du skulle kunna lämna mig här, mingla. Men du gör inte det.
Nej, varför skulle jag det?
Är det inte helt sjukt? Att jag reagerar med förvåning på detta. Det visar bara hur sällan det här händer.
Ja det är sjukt, säger han.

Vi genomgår inget eldprov, tänker jag. Vi delar elden mellan oss.

Jag ser dem också, de som ställer sig mellan min rullator och andras kroppar.
Nickar mot mig som om de vore mina soldater. Mimar: hej!

Det är fint på festen. Men jag orkar inte kroppar som stöter mot min och snavande fötter hur länge som helst.

Kom, kan vi gå?
Ja, om du vill. Jag ska dricka upp min öl bara.

De säger det flera gånger under kvällen. Du har så mycket på din agenda. Oj vad mycket du gör. Passa dig, en kan bli utbränd.
Nog brinner det, tänker jag. Ler slugt.

Tänker på revor i tiden.

Hur jag sa till henne, i eldprovet: Tiden har aldrig räckt så här länge förut och ändå är det den yttersta tiden.

Hon, med erkännandet, är den enda som hittills förstått mig:
Det är väl klart du gör så, en måste leva intensivt. Om tiden är kort.

Om den ligger i någon annans händer.
De som säger så där till mig har aldrig känt så. Aldrig har deras tid legat i någon annans hand. Jag kan svära på det.

Det är något med tiden och med eldprovet:
Antingen måste en ha en annan tideräkning som ingen erkänner. Eller inte förstå tiden över huvudtaget, leva i ett ständigt försök att mästra den. Eller ta den mellan knotiga händer och tvinna den. Då förstår en.

Han säger, ja men säg åt dem då: Så bra! Jag sätter mig här och vilar om du tar över kampen för mina mänskliga rättigheter.
Vi skrattar men jag tänker att jag skulle behöva sitta ner. Fast jag redan sitter.

Kommer hem till hotellrummet och spelar den här om och om igen:

And I don’t know a soul who’s not been battered
I don’t have a friend who feels at ease
I don’t know a dream that’s not been shattered
or driven to its knees
But it’s all right, it’s all right
We’ve lived so well so long

Eldprovet.
Det är de som ska klara det, tänker jag.
Inte jag.

Standard