Skavet nr.53

2017

Om året vore en dikt skulle den handla om att bryskt brytas upp och sedan lappas ihop igen.
Eller inte lappas.
Lapas. Som katter gör. Tolv månader i kattungor.
Sandpapper.
Sträva tungspetsar mot kroppen, som klistrar hud på öppna sår.
Som blött tidningspapper i lager ovanpå varandra.
Till slut blir det hårt, motståndskraftigt.

Sandpapper i munnen, säger hon.
Sandpapper mot mina handflator när jag stryker henne över håret.
Sandpapperstextur i den glittriga tejpen jag köper i pysselaffärer.
Men tejpar över bröstvårtorna för att gå på fest.
Glitter i min eyeliner.
Smågrus under fingertopparna.
Grus i mitt inre orossystem.

Tiden i min hand och runt min handled.
Klockorna stannar när jag vill det.
Detta hantverk kan jag.
Driver tiden genom stålets hetta.

Det här året var att resa lätt.
Tandborste och tandkräm,
Deodorant, mascara,
eyeliner, trosskydd.
Forskningspresentationer i fickan.
Smutsiga underkläder i innerfickan på min ryggsäck.

Under radarn, med kroppen som lösensumma mellan mig och andra.
Med smärtorna som pant.
Spionsinnet, begäret att gömma mig.
Att ständigt planerna för att fly.
Det blir jag inte av med så lätt.

En plötslig ovan smak i munnen.
Som att någon viskar ett namn jag borde känna igen.
Ett namn jag vet är mitt fast jag aldrig hört det förr.
Bitterljuvt. Sötsura strömmar över tungan.

Kontinuitetens smak i munnen.
Att plötsligt förstå att andra känner den hela tiden.
Att inte förstå om det smakar gott eller inte.
Vad smakar något som en inte vet vad det är?

Sandpapper, säger hon.
Sandpapper i munnen.
Sötsurt.
Bitterljuv strävhet i gommen.

Jag minns ingenting av början på det här året.
Inte det här heller, tänker jag.
Eller jo. Jag minns att det var januari.

Att jag sprack i alla sömmar – rann ner efter mig själv i blod och saltvatten.
Sydde slarviga, snabba sömmar runt om mig.
Att jag återupprättade mig själv genom att köpa bh:ar och klänningar.
Som jag knappt hade på mig.
Genom att måla långfingernageln, bara den, blodröd.

Sedan var det vår och vår och vår och vår.
Och jag var stabil och ostabil.
Läkte och gick upp igen.
Grät och grät och grät.
År rann ur mig.

Sydde sömmarna med tjockt grått garn.
Rörde mig för häftigt, såg dem gå upp igen och igen och igen.
Sprättade ibland upp dem, mot bättre vetande.
Om det ska göra ont ska jag göra det själv.

Och det var sommar.
Isiga vindar mot min nakna överkropp på balkongen.
Det här året blir jag aldrig riktigt brun. Det stör mig.

Hennes tyngd över mig.
Min farmor ser ner på oss från sitt bröllopsfoto.
Sista sommaren här.
Gruset sprutar efter bilen när hon kör som en biltjuv mellan byarna.
I Berlin läppjar någon på mina sår. Stryker över garnet i ärren med flinka fingrar.
Fingrar som mina.
Lirkar försiktigt ut det ur huden.
Gammalt blod och fnas i de grå fibrerna.
Benämner det jag inte själv vågar.
Ser mina armars muskler i spegeln.
Som om det vore nya.

Stockholm.
Går rakt in i elden.
Går genom den.
Sen minns jag inget mer.

Det är höst sedan.

Hösten är lång.
Hösten är att resa lätt.
Hösten är att snubbla på kullersten i låglänta städer.

Hösten är självklara luncher med henne igen. Hon med erkännandet.
I hennes blick blir jag till som hos ingen annan.
Hon säger att jag är i gott sällskap.
Hösten är att drömma en natt att hon har sin skinnjacka på sig och skäller ut svala medklasstjejer efter noter för min skull.
Hösten är att hon lovar att göra det – anytime.

Hösten är att någon sopar golven i stora rum inombords.
Lämnar dem tomma, för öppna fönster.
Hösten är att vilja rymma, från utdragna middagar, handledningstillfällen.
Hösten är sandpapper mot mina händer.
I hennes mun.
Hösten är att hoppas att det inte syns, och att det ska synas.
Att hoppas att ingen synar mina sömmar.
När de gapar som torrlagda floder.

Hösten är att jag fyller dem med stål istället.
Vulkar ihop mig.
Med smält begär som blänker när det stelnat.
Som krom.

Vad smakar något som en inte vet vad det är?
Som inte har någon färg eller lukt.
Livet matar mig med något fast jag blundar.
Matar mig med något och håller för näsan på mig.
Måste svälja.
Vill.

Gissa då? säger det. Vad smakar det?
Alla andra vet vad det smakar men inte jag.
Alla andra har ätit det här hela tiden.
Till sist får de det rakt in i magen.
Rakt in i blodet.

Jag vet inte vad det smakar…, viskar jag.
Vill fråga er. Som vet.
Vad ska det smaka, det här?
Men alla tror att jag redan vet.
För alla andra vet det.
Och de som alltid har vetat, de vet att det inte har någon smak.

Vaddå smak? svarar de när jag till slut vågar fråga.
Vill inte skämma ut mig, så jag frågar inte mer.

Jag borde veta.
Men jag vet inte.
Vad den smakar.

Vad jag ska göra med den.
Kontinuiteten.

Advertisements
Standard

Skavet nr. 52

Tung
Tyngd
Tyngden

Inte den där tyngden som är kletig och grå mellan bröstbenet och huden. Som rinner sakta genom märgen.
Utan den jag vetat om så länge jag levat.

Tyngden – 100 kilon – 100 meter lång.
Fast än 40 kilo tung – fast än inte ens en och en halv meter lång.

Inte den tyngden som kväver mig.
När jag tänker på att den kvävs.
Som inte får hjälp att andas.

Inte den tyngden som kletar sig på mig.
När jag kommer med dålig stämning på ännu en middagsbjudning.
Inte vad jag vill, men vad samtiden kräver av mig.
Rakt från kuvösens plastlåda till att låta det isa längs ryggraden.

Så lätt, alltid så liten och nätt.
Födslovikten som ett paket smör.
Eller nej, det är inte sant.
Först 630 gram, sen gick jag ner 130.
Hela handen så stor som pappas tumnagel.
Alltid så lätt, med kalla ben ända upp till knäna.
Mostrarna utropar förskräckta: Som en is!

Så nätt. Så länge som jag vältrade mig i det.
Att vara flyktig som en vind, var det inte så en skulle vara?
När en var liten och nätt.
Att vara barn och kunna dra in magen och lägga händerna i valven under bröstkorgen.

Var inte rädd, jag fick mat.
Drack grädde ur glas.
Tog det som en shot.

Mamma skickas som barn på salta bad hos mostrarna i Göteborg för att hon är mager.
Jag dricker grädde, som en shot, vid den andra generationens mostrars köksbord.

Men jag vet.
Att jag inte är flyktig fast jag är nätt.
Att jag inte är lätt fast andra bär mig överallt.
Sätter ner mig.
Lyfter upp mig.

Tung.
Tyngd.
Tyngden håller fast mig.
100 kilo.
100 meter lång.

Farmor.
De kuttrar förtjust att jag är lik henne.
Fastrarna, pappas.
Det utspelar sig ett kallt krig vid dignande kaffebord.
Det är inte så farligt som det låter.
Bara att det är snärjigt att vara barn till inte bara två föräldrar, utan släkter.
Minst fyra.

Att vara Hedmans, Hedströms och Bylunds oftast, och ibland i farmor, Larssons jänta.
Titta, titta, där är det!, utbrister de.
Det är flyktigt, ett drag över munnen, ett annat över ögonen, det är lätt och nätt.

Utom när jag för min mammas äldre kusin är min mormor.
Skarp och mörkögd, på vakt om de sina.

Men farmor är tung och rak. Och gömd.
När hon är ung är hon rak och blyg.
Hennes höfter lyser som järn under tunna bomullsklänningar på vallen.
Tyngd.

Det är tyngden som låter mig vara liten och nätt.
Flyktig och farande.
På fler ställen samtidigt.
Utan att försvinna.

Men jag känner att jag lämnar lättheten nu.
Inte bara för att jag inte längre kan gömma händerna i bröstkorgens valv.
Det bekommer mig inte –  jag vill ta min plats.

Vi pratar över kletiga pastatallrikar.
Hon berättar om känslan att allting plötsligt hänger ihop.
Hur är det för dig, vad är det som är ditt?, frågor hon.

Jag kan sila tiden, säger jag. Har alltid känt det så.
Som om den drevs genom ett såll, i mig.
En lutar sig bara bakåt inombords, mot tyngden, och så är det som om en dörr öppnar sig längst bak i ryggen.
Mellan skuldrorna.
Och allt kommer.

Det handlar inte om tidigare liv eller så.
Det handlar om historia.
När jag ser en människa ser jag det hen varit innan vi möttes. Men jag säger inget om det, oftast.
Kanske är det bra fantasi, eller människokännedom eller känslokännedom.
Eller allt detta.

Men det är det sannaste i mig.
Jag är inga paradoxer. Jag är bara tung.
Lätt utanpå, för andra, men tung inuti.
Att luta sig mot.

Standard

Skavet nr.51

Hon talar om erkännandet som ett grundbehov hos varje människa, att en annars tappar sammanhang, marken under fötterna.

Vet du, redan Hegel…., berättar hon. Hennes ögon glittrar. Jag önskar att jag var en hälften så bra teoretiker, som en slags begreppens arkeolog, som hon.

Jag ryser. Erkännandet. Det hon sagt att varje människa behöver. När jag skriver om vad det gör med en att inte få det av samhället känns det alltid som att jag duckar för något. Känslan av att inte bli erkänd av dig. Att tappa marken under fötterna.

5 år, säger en annan, när vi ses i en hotellbar och hennes skratt smittar. Du behåller dina hemligheter bra! Men varför har du inte sagt något?
För att den inte ville det, säger jag.

Det kan vara sant att jag är sämst på att hålla hemligheter, som att jag sällan kunde hålla hemligt vad du skulle få i födelsedagspresent av mig. Flera dagar innan kunde jag säga ”här är det, jag orkar inte vänta, öppna nu!”.

Jag berättar om dig och mig, att det varit något. Men aldrig att jag säger ditt namn. Fast vi alla känner varandra. Om något är riktigt hemligt förråder jag det aldrig.

Hur tror ni jag klarat mig ända hit?

Hemligt håller jag det också när jag kryper bakom fiendens linjer. I alla fall är det så det känns. Hon som vara din innan jag blev det. Hon som jag plockade ihop dig från. Hon säger: När ingen annan såg var vi allt, men annars var vi inget.

Jag säger inget då, fast det skulle vara den lättaste sak i världen att låta ditt namn glida mellan läpparna. Aldrig. Jag har lovat dig.

Du sa en gång att andra människor var rädda för mig. Att det var därför de inte närmade sig mig på det viset. De visste inte hur de skulle göra, sa du. Du sa att jag var ett kraftfält och att andra såg det och drog sig undan mig. Bara de med tillräckligt mycket mod kom nära mig, sa du. Kanske sa jag då att du var modig.

Kanske smickrade du bara mitt ego, eller är det sant?

I mitt horoskop står det: She may have a talent for detecting what others feel like hiding about themselves.

I en annan tid sa hon, du gör mig svag, du gör mig till någon jag inte är säker på att andra ska få se. Men allt, allt är din förtjänst. Jag rycker till när jag får en inbjudan till hennes bröllop. Trodde hon glömt mig. Låtit mig dö ut.

När hon kramar mig på kyrkbacken säger hon, inget av detta utan dig – bara så att du vet.

Det är höst och storm i Stockholm. Du säger:
Inget av detta hade hänt utan dig. Det är din förtjänst att jag vågar nu. Du har lärt mig att man kan få något helt förutsättningslöst. Du har gjort mig trygg och modig.
Vänt mig mot mig själv.

Jag frågar mamma, vad är felet, varför blir det alltid så här för mig?
Mamma säger, du ger för mycket av dig själv, allt. Det får du sluta med.
Jag svarar: Det går inte. Hur?

I mitt horoskop står det att jag har månen i tvillingarna.
Social och rolig, kvicktänkt. Men dubbelnatur. Bitsk. Känslostyrd och föränderlig. Blir lätt uttråkad. Has a way with words.

Ordet, tänker jag. Kan inte koncentrera mig på andra ord jag borde ha skrivit idag. Har en deadline jag inte kan fullfölja. Det spränger sig in i mig. Jag har alltid kunnat jobba, trängt bort allt annat med arbete, produktion, men när jag tänker på det här går det inte.

Ordet.
Skriv, skriv när du tröttnat på att gråta.
Ordet. Fräls mig, viskar jag.

Erkännandet. Att leva utan det gör också livet spännande. Som om en vore spion. Bara vi vet. Ett av mina performances i Stockholm handlar om intima relationer. Jag ber folk skriva upp namn på ett stort block i lokalen. Du skriver inte mitt namn, du vill inte att någon annan ska veta. Vi tittar på varandra med berättigande i blicken när du visar mig vad du skrivit istället. Bara vi vet och luften sprakar runtom oss.

Jag ser det i dina ögon. När du är med någon annan men när jag kommer in skriker dina ögon: Där är du ju! Titta, titta på mig. Jag vill att du ska se mig!

När jag frågar dig om andra säger du att det inte är på riktigt. Att det som vi är är något annat.
Allt har du lärt mig säger, du.
Att det inte är farligt att vara sårbar.

Jag säger aldrig att det är du. Kommer aldrig att låta ditt namn glida mellan läpparna. Men när det är slut händer något med erkännandet, eller bristen på det. Det muterar. Ingen vet att det har varit du. Ingen vet att vi haft en relation. När något är hemligt på riktigt är det det. Hemligt.

Nu förstår jag Hegel. Nu förstår jag varför erkännandet är så viktigt. Från staten och från andra människor. Andra kändes du vid. Men inte mig. Jag lovar mig själv att aldrig mer vara någon som någon annan inte vill kännas vid. Hur bra det än känns just då. Som att en är spion.

Det har gjort så ont i mig. Den tanken att det som var så bra mellan oss var något du inte kunde kännas vid. Redan Hegel förstod det…
Jag har trott så länge att jag inte var någon värd att kännas vid. Att jag kanske var en skamlig del av ditt liv. Trots att dina ögon sa allt annat.

Skämdes du för mig? frågar jag.

Du svarar.
Minst av allt skämdes du, skriver du.
Aldrig.
Men det är som innerst inne.
Grunden. Den vill en inte visa för alla.

Men jag tror jag vet det nu. Vad som skavde. För dig och hon som sa att hon aldrig hade kunnat stå där på kyrkbacken om det inte vore för mig. Er själva. Det är inte som att jag drog ut någonting som inte fanns i er sedan innan.

Jag kan också tänka på det som en slags ädelstenar som jag sparat bakom bröstbenet. Vetskapen om den jag varit. Att jag varit spion. Det ni varit var ni bara för mig.Jag vet det nu. Har vetat det hela tiden såklart.

Och jag vet något annat också
Jag vet nu, att det är tacksamt att beskriva mig som ett fenomen. Hon på kyrkbacken sa alltid att jag var en örn. Cirklades över henne på betryggande avstånd.

För hur ska någon kunna kännas vid att någon trätt in ens liv och liksom vänt upp och ner på det. Hållit upp spegeln mot ens innersta och låtit en se det.
Om det inte är en storm, ett fenomen.

Vet du jag tror inte att det krävs mod att närma sig mig.
Men mod att erkänna att en gjort det.

Hon är inte feg.
Hon skickar ett tjockt paket från Paris och jag får tårar i ögonen när jag tänker på att det var länge sedan som någon brydde sig så om mig. Att jag glömt bort att det kan vara så.

Det är inte alls samma sak med henne såklart. Vi är vänner, det är något annat. Men hon vet något om erkännandet som jag behöver lära mig igen.
Berätta för mig om Hegel, viskar jag.

Standard

Skavet nr.50

Hade på mig push-up bh för första gången på länge häromdagen. Mötte min blick, och mina bröst, i hotellets hallspegel. Här är jag, tänkte jag.
Tänk att jag alltid glömmer, men påminns direkt när jag ser vad jag skulle kunna vara. Påminns om vad det kostar att inte välja den representation jag själv vill.
Att välja den enkla vägen.

På konferensen där jag var efter att jag sett mig själv såsom jag vill se mig rörde jag mig hela tiden mellan mig själv, mellan ett kollektiv av känslor och mellan den som ser mig i ett så kallat objektivt, akademiskt ljus.

Det är skillnad att veta att detta också kan vara, eller komma att bli, ens egen erfarenhet. När en sitter i en fullsatt aula och hör om hur personer med normbrytande funktionalitet blir fattigare och fattigare, lever osäkrare och osäkrare liv, bestämmer allt mindre över sina egna levnadsförhållanden. Jag tittade mot en annan tjej i permobil under presentationen om vår sociala och ekonomiska ställning i dagens Europa. Vi nickade modfällt mot varandra. Vi vet båda att vi av någon anledning också klarat oss från vissa delar av det som nu berättas från podiet. Med hjälp av en eller annan strategi, slump, funktionsförmåga är vi här – på konferens.

Och inte någon annanstans.

Jag vill tvätta mig efteråt, men inte med vatten.
Jag vill tvätta mig med stål.
Med begär vill jag tvätta mig.

Eftersom jag rest mycket de senaste dagarna är min rullator inte lika hårt hopskruvad som den borde vara. Tåg och bussar och flyg har skakat den. Löst upp den i kanterna. När jag rör mig låter det mer än vanligt. När jag flyttar tyngden för att kunna ta ett steg svarar metallen sviktande och knarrande under mina händer. Jag tänker på vad hon sade en gång att det handlade om mekanik, det här hur jag tog mig fram.

I samma stund blir jag rädd. Vad händer om rullatorn inte kan hålla ihop? Den här modellen finns ju inte längre. Det finns inte heller någon klisterlapp med ett registreringsnummer till någon hjälpmedelscentral. Den rev pappa och jag bort när vi bytte färg på rullatorn genom att lämna in den till den lokala blästraren och billackeraren i somras. Vad ska en göra när den har utgått ur sortimentet?
Men samtidigt som jag blir rädd tänker jag på det ökade ljudet  som något eggande.
Tänk så bra du kan höra mig nu.

Jag vill tvätta mig, men inte med vatten.
Med begär vill jag tvätta mig.
Det är mörkt runt omkring oss. Jag är utom synhåll för dig, för att jag har sagt att det ska vara så. Men du hör mig. I släpande steg, i rullatorns metall som spelar när jag flyttar tyngden för att ta ett steg. Nu kommer jag, eller nu går jag ifrån dig.

Stål och blod, kött och muskler, spänningen mellan muttrar och skruvar såsom mellan ligament och senor.

Det smäller, ibland ekar det mellan väggarna, när jag sätter ner hjulen och ändrar riktning.  Jag fnissar åt att jag ibland använt det som effekt. När jag varit utom synhåll.
Du kommer att koppla ihop mig med det.
Ljudet.

Vem vill du vara för den andre? frågar hon.
Jag vill vara en planet, säger jag. Omloppsbana. Jag vill vara ljudet av stål utom synhåll, jag vill vara muskler spända som fiolsträngar på baksidan av mina knän. I din nacke.

Jag vill vara släpande fötter och hjul som slår mot golvet när jag ändrar riktning.
Jag vill att du ska minnas det ljudet som mitt.
När du hör det på andra plaster vill jag att det ska vara hemma och långt borta, samtidigt.
Jag vill att du ska lyssna med ryggens muskler mot mig, med hudens alla porer.
Lyssna efter mitt stål.

Jag vill vara stål och mjuka händer.
Ljudet som är hemma och långt borta. Som är nu, äntligen, kommer hon och kommer hon redan.

Jag vill tvätta mig, men inte med vatten.
Jag vill tvätta mig med stål.
Dina läppar mot det.
Utforska det som en plats.
Benämna det – hemtrakt.

Till slut vill jag att stålet ska vara inom dig. När du kysst det tillräckligt många gånger vill jag att det rör sig genom dina muskler.  Som om det ropade genom dig till mig när jag rör mig bakom dig.

Jag vill tvätta dig, men inte med vatten
Jag vill vara stål för dig.
Stål i ditt blod.
Stål genom dig.

Standard

Skavet nr. 49

En app på min telefon berättar att nu är en ypperlig tid att bli gravid.
Kanske det hade kunnat vara tänker jag, om inte allt hade varit skört som spindelväv.Om inte livet bara räckt från ett år till ett annat.
Om jag hade varit säker.

Jag tänker på barnlängtan.
Min barnlängtan.
Jag tänker på hur jag på gymnasiet i min enrumslägenhet med den randiga soffan tänkte mig barn.
Flera än ett.
Hur jag tänkte mig namn.
Hilla
Betyder stridsmö.

Jag tänker på hur jag tänkte mig. Tre barn innan 32.
Hur det är redan nästa år. Hur ingenting tyder på att något kommer att vara bättre. Snarare sämre. Jag tänker på hur jag tröstat min längtan med att utforska idén om det queera moderskapet.

Kan jag vara din mamma fast jag inte är det?
Kan moderligheten vara en idé, ett förhållningssätt.
Något måste det få vara, om det inte kan vara det som det är för andra…
Kan jag vara mamma som mamma Angie.
Mother.
House Mother.

Jag vet nu att det inte kan mäta sig med varandra.
Att moderlighetens idé är just det, en idé. Att den också är tunn som spindelväv.
Tänker att så mycket gör mig till djur just nu. Att sorgen är biologi och att jag vrålar ut den när jag inser, att en dag är det försent. Kanske redan nu. En går runt och tror att en är fertil men vad kan en veta? Att tiden oförlåtligt skjuter mig framför sig, att jag gråter när jag skriver den här texten.

En vaknar en dag och det är försent. En är 32 och har inga av de barn en drömt.
En vaknar en dag och det är försent. En är 40 och välfärdsstaten är inte trygg än. En är 50 och det är ohjälpligt försent.

Mamma.

Vi pratar, min mamma och jag, som alltid.
Hon säger jo men om du inte hade varit…
Jag säger, det är inte min funktionalitets fel!
Om inte de senaste 3 åren varit en gröt av kränkningar, otrygghet, cynism och rättsliga förhandlingar. Om jag varit säker på att få det stöd jag hade behövt då hade jag vågat. Då hade jag vågat mycket mer än det som ändå våghalsigt gjort.

 

Namnen.
De kommer och går.
En kan inte döpa djur till namn som en reserverat för sina barn.
Jag tänker på katter och hundar, men det är inte samma sak.
Ingen katt kan heta Hilla.
Det betyder stridsmö.
Ingen kommer att heta det.

Det är namnen som förföljer mig. Återkommer då och då, jag förstår att vissa av dem är förbi. Ingen kommer att heta Judith eller Jesaja som profeten. (Såg det en gång på en sådan där barnvagnsskylt som ser ut som en registreringsskylt på en bil. I Örnsköldsvik, var annars, för 10 år sedan, sparade det.)  Men ett håller jag i. Ett gömmer jag som fåfängt hopp. Kanske en dag ändå. Som jag gömmer sorgen över känslan av att allt kommer att vara slut med mig. Att inte få ge vidare. Mitt mellannamn, mammas och mormors och min historia, som går med Ljusnan till fjällen. Att alla hittills lyckats, innan mig, ge något vidare innan de själv dött. Livet.

För några år sedan.
Jag pratar med henne som jag träffar i korta heta ögonblick i staden som jag nu lämnat.
Vi pratar om att ha barn. Hon säger att hon aldrig velat det.
Jag säger att jag alltid velat det. Även när jag själv mest var barn.
Det handlar kanske inte heller jämt om att få uppfostra någon, säger jag. Det handlar också om att få bära någon inom mig. Att få vara gravid.

Är du knäpp i huvudet, skrattar hon.

Kanske. Jag vet inte. Vet bara att jag nu förstår att det nog inte kommer att gå. Att jag förstått det i perioder. Förstått att jag inte vågat, formalisera, flytta ihop, ha ansvar för någon annan än mig.

Många vågar ändå, är kanske modigare än mig. Men jag vågar inte – det går oftast bra, jag tänker inte på det. Men idag tänkte jag på det, att jag är 31 år i år.

Att det snart är dags, eller slut.
Och att ingen rör sig inom mig.

Mamma.
Jag tänker att hon kanske inte är rätt person att prata med. Hon som aldrig ville ha barn men fick två på en gång. Hon sa en gång att hon alltid gillat barn, men att hon var rädd för ansvaret kanske, att inte duga som mamma.
Jag tänker att jag vill ha ansvaret, vet att jag kan ta det.
Men att jag är så ansvarsfull att jag inte vågar riskera att inte kunna ta hand om någon.

Jag har nog aldrig formulerat för mig själv så här rakt som jag gjort de senaste dagarna, månaderna. Det är en sådan sorg – detta att det är något jag inte bestämt själv. Att jag tänkt att jag haft tid att söka mig fram – innan livet mest blev en strid om människovärdet. Sedan blev det det och inget annat fick plats. Sedan blev det det och det åt upp tiden.

Och nu är jag här.

Kanske förstod jag redan som 19 åring att den plan jag gjort var allt för utopisk, idealistisk, som jag själv. Men det är inte bara skrattretande att förstå att det jag såg framför mig då snart är förbi. Jag tänker att jag lägger detta till listan av sorger nu. Så länge, tills det mot förmodan blir någonting annat. Att det smakar bittert, beskt i munnen som så mycket annat. Att förstå att detta skriver jag också till listan på det en (med tvång) väljer bort – när livet är tunt som spindelväv.

Standard

Skavet nr. 48

Min farmors tunga glas i handen. Är det ett groggglas? Jag minns att jag tog det när jag skulle flytta hemifrån för första gången, jag var sexton år och vi körde upp för backen med bilen. I byn där pappa vuxit upp. Farmor och farfars funkishus, med järnbron som flagnade roströd. Vi körde förbi det. Till det röda huset ovanför. Moffars.
Alltså inte min egen morfar, utan min pappas. Lars Larsson hette han. Hans fru hette Selma. Det var hon som stoppade blodflödet ur pappas läpp när han gjort sig illa som barn. Det var hon som kokade motto, så som det skulle vara. Tort och klumpigt.

Lars Larsson, tyst. Tystare än pappa till och med.
Kanske vrång. Jag vet inte. Vad vet jag,

Man vet inget om den man inte lärt känna.
Förmanar mamma inifrån, när jag skriver.

Lars Larsson är en liten pojke med höga kindben och rågblont hår. Han tittar förbi fotografen på det enda kort min pappa har av honom som barn och hans familj.
Moffa’ växte ôpp i e fex, säger pappa. Det betyder att han växte upp i en lagård. Men det var inga djur där. Det var utrymt, så familjen kunde flytta in där. Efter att de sålt hemmanet. Eller sålt och sålt, historien har luckor.

Någon köpte skogen.

Lars Larsson var huggare hela livet, och torpare. Som de flesta andra i hans samtid. Stora händer vilar på knäna när han har kostym och sitter i en av de två fåtöljerna som han fått i present (eller köpt?) när fyllt år, 60. Inte kan han väl vara bara 50?

Ibland var Lars Larsson borta veckor i sträck. Ibland var Selma med honom och högg i skogen.

Om Lars Larsson finns en enda historia. En typisk hjälteberättelse. En om dristighet, mod och desperation.
Det är vinter. Lars Larsson är någonstans och hugger och han har infernalisk tandvärk. Till slut hälar han inte ut längre, som vi säger.
Han tar en spik. Lägger den mot elden i spisen så att spetsen blir rödglödgad.
Sen kör han ner spiken i tanden så den dör.
För att få ut tanden går han ut och tar en näve snö som han stoppar i munnen. Snöns kyla gör att den heta tanden spricker. Han kan plocka ut bitarna med fingrarna.

Kan det vara sant?
Jag tvivlar inte. Min pappa kan skarva, men han skulle inte ljuga.

Glasets tyngd i handen. Att Lars Larsson inte gick till tandläkaren.

Hans stora händer.
Titta, säger mamma. Titta på hans händer! Nu vänder det.

Stefan Löfvén är vald till socialdemokratisk statsminister. Han håller tal. Förklarar efter mycket om och men sin regering. Det låter bra. Hans händer är som Lars Larssons.

Oppositionen kallar honom för det fulaste de vet. De kallar honom arbetare.
Kan svetsaren verkligen styra ett land?
Mamma är rasande.

Pappa undrar, han är rädd för att Löfvén kommer att vara marionett för de mer blålila sossarna. Man undrar, säger han, man undrar hur det kommer gå…

Stefan vill öppna gränsen. Sen vill han snabbt stänga den.
Stefans ministrar vill öka träffsäkerhet och minska kostnader. De ger en statlig myndighet i uppdrag att bromsa utvecklingen till ett liv i frihet. Sedan låtsas de inte om att de sagt det.

Farmors tunga glas i handen. Hennes pappas händer, stora som Stefans.

Pappa har slutat undra, han skakar bara på huvudet.
Det är tur, säger jag, att du levt under en tid där du i alla falla hade det ganska bra. Där du till och med fick det bättre.
Tänk på mig, jag är mitt i livet och runt omkring är det bara kaos…

Mamma och jag säger inte mycket. Det går liksom inte att formulera, sveket. Så bråddjupt. Jag påminner henne om vad morfar sa när jag och brorsan föddes. När vi låg i två plastlådor omgivna av slangar.
Han sa.
Jag har aldrig tagit ut en enda dag ur sjukförsäkringen i hela mitt liv. Men det är bara bra, då blir det mer över till er, och barna.
Moffen, alltså min. Han hade också stora händer, som Stefan. Han var frireligiös, men han var inte Kristdemokrat för det.

Mina föräldrar är inte längre socialdemokrater. Inte Kristdemokrater heller. Men vi talar inte så mycket om det, vi bara nickar modfällda mot varandra. Sveket sjunker som en sten i magen.

Vad i hela friden var det som hände?

Jag hoppas att någon kan berätta det för mig. Sedan. Eller för mina barn eller barnbarn (om det hinner bli några). De som kommer att tänka på min pappa som moffen. Jämföra hans händer med Stefans. Jag hoppas att det kommer att diskutera sveket. Hur det kunde bli så här och varför.
Titta, sa deras mormor. Titta på hans händer! Nu vänder det.
Och nog vände det. I dyn.

Standard

Skavet nr. 47

Okej, det är jag igen. Okej, det handlar om dig igen. Kommer hem efter en dag av fruktansvärt misstänkliggörande från statliga myndigheter. Vem är jag, jag är fuskare, parasit, ömkansvärd, men dyr. För dyr.

Samtidigt har det tidigare lugnet över ett positivt beslut från kommunen lagt sig. Jag ser det krasst nu, det är bara ett tillfälligt beslut. Räcker bara till den 31a december. Räknar ner månaderna redan nu. I november bör ju kommunen vilja göra hembesök, mäta och väg, misstänkliggöra. Hur rimligt är mitt behov, hur lönsamt, hur försvarbart?
Kan inte andas på väg från cafeterian på jobbet till min kontorsplats. Assistenten märker inget, tror jag. Som en diabild framför ögonen:

Jag ska skriva om hur vi raseras av detta system som hela tiden raserar oss.

Får inte få panik, då blir det ju inget, varken avhandling eller något annat. Men vem får inte panik. Ringer mamma, säger att jag inte ens vet om det kommer att bli någon avhandling, innan jag är klar kanske mina möjligheter att göra det är borta.

Kommer hem från allt detta. Saknar dig mer än någonsin. Saknar allra mest att bli upprättad i din blick. Att få vara något annat än fuskare, parasit, forskare, rättighetskämpe. Att inte ens få vara något som andra associerar med detta. Att få komma hem och bli ett helt universum framför dig, att ta plats i hela din blick fast du inte ens ser på mig.

Så självklart det var, mitt berättigande över dig. Och ändå aldrig det.
Haha, omen, ”vår låt” kommer på på Spotify nu, när jag skriver det här.

One night to be confused
One night to speed up truth
….
Both under influence

One night of magic rush
The start a simple touch
One night to push and scream
And then release

Minns att jag gav dig en lapp med de raderna nedskrivna under en kväll när mina fötter slant i källarklubbstrappen. Saknar det som jag knappt trodde att jag hade då, det att andra såg när de såg mig med dig, att de då också såg mig som något annat. Tänk, att blicken både kan smutsa och tvätta en.

Jag är 100 år gammal, jag två meter lång. Jag är ett hav, jag är universum, i din blick. Eller, var, jag var…

I höstas, när jag bara grät och spelade Dan Andersson och tänkte att om jag bara började röka skulle allt ordna sig, pendlade vi fram och tillbaka i varandras blickar. Storslaget och smärtsamt. Jag var universum, jag var ingen i din blick, jag var havet, jag var den du inte längre vill ha. Jag ville inget annat än mina stela händer mot din nacke. Ville inget annat än din ryggs sträckning, ville inget annat än att bli sedd utan att du såg mig.

Då, i rätten, med genomgångar av duschtid och torkning av ryggar (min rygg). Då när handläggaren rodnar och ingen kan möta min blick. Då har jag ägnat natten åt att se mig själv genom din blick. Läst alla våra mail, sms, chattar. Silat mitt berättigande och värde mellan tänderna. Händerna hårdnar, talet mildras, blicken höjs som om den såg dig.

Efteråt ligger jag på sängen, du lagar mat till oss. Det är storm utanför fönstret, inte bara bildligt. Vi har köpt vin till dig. Har alltid älskat att se dig lite berusad. Det lilla fnittret som avslöjar dig.
Vem ska jag bli nu? fnittrar du. Jag vet inte alls vem jag är.
Den du vill, ler jag slugt.
Och så grinar jag.
Havet, havet eller ingen…

Vem ska upprätta mig nu, sedan i november, när handläggaren gått härifrån och jag kommer att se mitt hem med hens blick?
Vem ska se mig genom att inte se mig. Våga inte se på mig.

I vems blick ska jag bli något annat än märklig, parasit, ömkansvärd.
I min egen, ja. Men det räcker inte.

Standard