Skavet nr. 73

Kroppen är sämre men psyket bättre. Varför? För att jag gett upp,  tänker att det är så här nu. Tills det blir något annat. 

Jag har glömt min avhandling. Som om den aldrig hänt. Lika bra. 

Jag kan alltid distrahera mig, säger jag till min assistent.

Borde ha vilat händerna. 

Mitt eget fel att de brinner nu. 

Mitt eget fel. 

Fel. Men mitt eget. 

Mår sämre i allmänhet sedan igår. Kroppen tyngre. Huvudet luddigare. Sedan tänker jag på vad jag har ätit. 

Kräm och smågodis. Kaffe. Mackor. 

Ber min assistent köpa vattenmelon. Ber henne köpa vegfärs och mjölk och kaffefilter. 

Jag vill inte att tacksamhet ska vara en känsla jag har inför det. För det betyder att andra inte har det de behöver. Men jag känner det. 

Tacksamhet. Inför att de är tysta och lugna. Trygga, med egna gränser om kroppen. Med gränserna om min kropp. Det brännande svidande kött som är den. 

Mamma. (Ja, här kommer hon som alltid). Pressar upp min prestationsbaserade självbild mot väggen. Jag har inte fått den av någon, tänker jag. Den är medfödd. 

Om jag inte gör. Vem är jag?

Inte, vad är jag värd? Människan är alltid värd något. 

Men vad är hon? 

Jag är rädd för psykologer, säger jag. 

De kan inte läsa tankar, säger hon. När man är klar går man därifrån bara. 

Mamma. Är inget svårt för dig? 

Jag är rädd för rehaben, säger jag. Tänk om det är som i Aprilhäxan, tänk om det är bingo på fredagarna och första pris är en apelsin. 

Min morfars kusiner, deras brev från sanatoriet, tonårstrotset fast de var så sjuka (skulle dö):

Jag vill hem. Det är äcklig mat här! 

Jag mår bättre i psyket nuförtiden. Varför? För att något förmår koppla ifrån kroppen. Något förmår påminna mig om att jag är mer än det här brinnande svidande köttet. 

Eller att jag är något för att jag är det köttet. 

Det är det samma som alltid. Skitsamma vad det blir av någonting. Av alltihopa. 

Bara jag alltid kan få ivern. 

Bara jag vet att jag alltid kan det här. 

Jag funderar så mycket på paradoxen. Den att för att kunna komma till en plats där jag  kan vila har jag behövt pressa mig . 

Men har jag ens pressat mig tänker jag? Får jag inte vara uthållig och cp-skadad samtidigt. 

Jag har gjort illa mig. Det var inte med flit. Inget är det. 

Mamma, säger jag. Jag vill inte att de ska hela mig. Jag vill bara slippa ha ont. Om det går. 

Det är ingen risk, säger hon. Det är en hjärnskada. Celebral. Pares. 

Vi stänger in oss. Är hårda och mjuka, genomskinliga och fnissiga inför varandra och jag tycker så mycket om henne. Om hennes omsorg från långt bort ifrån. 

När vi pratar tänker jag på barnen. De där tre som jag naivt trodde att jag skulle ha nu. Som om jag kunde bestämma det. 

Deras namn ekar under huden. Jag spar ett. Till sen. Men jag spar det bara för att spara det. Vet att jag aldrig kommer att använda det. 

Jag fyllde 32 och jag hade inga barn. Jag släppte taget. Såg mig själv i min finaste klänning och tänkte att nu var det över. Sorg och befrielse om vartannat. Nu blir det inga. 

Jag har gjort annat av omsorgen. Den som fåfängt söker sitt hem. Vänt den ut och in. 

Bär den som en tröja på aviga. Ger den med sömmarna utåt. 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 72

Det finns ingen plats för mina ord. Eller, jag ändrar det. 

Det finns ingen plats för bekräftelse av mina ord. 

Där de inte platsar skriver jag dem. Om remisstider och väntan och värk  och torkade floder. Där jag borde skriva om tyngden över mina lår. 

Här skriver jag inget. 

Vad ska det bli av mig? 

När mamma kommer ger jag upp. Lägger mig. Hon tvingar i mig mat. 

Fisk och potatis och rivna morötter. Pasta och sås och rivna morötter. Vadsomhelst och rivna morötter. 

Hon löser korsord och stickar. Skäller på mig för att jag inte har någon tv. 

Jag går på akupunktur och det känns som om det skjuter en elstöt genom armen. 

Den natten brinner hela huden. 

Jag vill bli inlagd, säger jag. Läkaren byter ämne. 

Jag får ny medicin och det slutar att brinna i händerna. 

Min neurolog från barnhabilitering ringer upp. 

Ja, något måste jag ju göra, säger han. 

Jag väntar på utredning och nya röntgenbilder. 

När de säger att de ska röntga hjärnan ser jag bara ett svart hål som sväljer mig. 

Musklerna är hårda som pansar under huden. Stål som dras mot varandra. 

Jag ligger inte mjukt på rygg längre. Jag ligger på ett spett. 

Jag går upp och går runt i lägenheten varje dag. 

Blir andfådd av att gå till soffan. 

Medicinens fel.

Och liggandets. 

Jag tänker på att varje behandling hjälpt i början men att det sedan blivit värre och värre. 

Jag avbokar akupunkturen för jag orkar inte åka dit. 

Jag tänker på stålet under huden. Hur det var när det inte skar mig. Hur det var när det var något att hålla fast mig i. 

Jag gråter i sovrummet när jag skriver det här. Dörren öppen. Min assistent i vardagsrummet. 

Jag tänker på ensamhet. 

Jag tänker på att jag snart måste be henne hämta posten. 

Jag tänker på ryggbältet. 

Jag tänker på  massage. 

Jag tänker på nålarna i huden. 

For crip time is broke time, har  Ellen Samuels skrivit.

Klockorna stannar. 

Jag tänker på väntan. Jag tänker på trösklarna i välfärdsstaten. Hur de är att bli ståendes på dem. Hur livet är mellan dem. 

Jag tänker på att det som varit farligt alltid varit utanför mig. En tydlig fiende.

Att spänna blicken i. 

Jag tänker att den är inom mig nu. Jag tänker att det här kommer ta så lång tid. 

Jag tänker att de glömmer mig. 

Standard

Skavet nr. 71

Överlämnar mig under filten hos min akupunktör. Söker med blicken i sprickorna mellan de vita plattorna i taket. Tänker att mitt liv är så litet. Tänker att det får plats i en sådan spricka. Att jag får plats där.

Vi enas om att jag inte ska gå tillbaka till massören som inte verkar förstå begrepp som permanent och sedan födseln. Som vill att jag ska göra stretchövnigar jag inte gjort på 15 år för att jag helt plötsligt blivit bättre. Av akupunkturen.

Jag har inte sovit på hela natten och det rinner tårar efter kinderna till slut. När jag är ensam i rummet. Jag kan inte lyfta upp handen och torka dem för den är full med nålar.

“Jag orkar inte. Jag har gått med den här skiten i fyra månader nu”, säger jag.
“Och hur länge har du fått behandling?” frågar hon och ler snett.
“Två veckor. Tre gånger”, svarar jag påkommet.
“Ja, kroppen läker”, säger hon.

Lämnar  mig med blicken i taket.

Jag tänker att mitt liv är så litet.
Jag tänker att det får plats i sprickan mellan takplattorna.
Jag tänker att jag får plats där.

Standard

Skavet nr. 70

Jag minns inte hur kroppen kändes längre, tänker jag. När den inte stack och sved. När den var hård och jag kunde spjärna emot mot musklernas hårdhet och känna det som att jag var en båge av stål under huden.

Eldprovsstiden. Vi talar om att alla tycker att jag ska vila men hur ska jag ha tid med det. Tar du över då, ska du fråga nästa gång säger han. Ler snett över sina dumplings.

Vi är så sjuka tänker jag och rädslan är benvit. Vi har blivit det av stressen.  Av att det tjuter ett alarm i huvudet hela tiden. Av att inte kunna komma ut, gå på toaletten, ta våra prover,  planera vår vardag. Av att tänka: Nästa gång är det jag. En dag när en kissar är det blod överallt. En dag kan inte andas som en ska och läkaren säger att det är förtryckets fel.

När jag äntligen fick det jag behövde satte jag mig inte ned. Hur skulle jag kunna ha gjort det? Alarmet tjöt i huvudet. Spring. Spring. Jag spände mig i kromad båge. Mina händer vilade stela i knät i tågsäten och flygplatser. Jag måste hinna det här.

Skillnaden mellan den med den egna erfarenheten och den med det teoretiska intresset är att det teoretiska intresset inte tvingar en på knä till slut. Den osynliga handen lyfter dem högre än mig. Om jag en gång var klädsamt tyst om det ska jag tala högt nu.

Jag tuggar bittert. Spottar ut det bredvid henne. Tål inte deras ansikten längre, tänker jag.

Framtiden är i tretakt. Taktfasta stamp. Hjulens rullningar. Händerna som måste skjuta på på rätt ställe för att kunna rulla riktigt långt på varje tag.

Jag måste lära mig, tänker jag. Att ta trösklar. Trottoarkanter. Väga tyngdpunkten precis rätt. Skaffa handskar.

Kolfiberns böjningar. Jag vill att den ska vara djupt djupt blå. Nästan svart. 

En kan ha vilka skor en vill. De kommer att hålla för evigt.

Tänker på att det är det hetaste jag vet. Hur det bultar inuti när jag ser det. Ser en som sträcker ut ur stegen i ekrar och kol. Armens rörelser. Detaljkänsligheten.

För mamma berättar jag om att jag inte vill för att jag kommer att bli ännu mindre om jag sätter mig ner. Stigmat. Klet och äckel.

De kommer att ömka mig, säger jag. 

De gör redan det, säger hon.

Jag tänker att den blir förskjuten nu. Dagdrömsdagen. Disputationsdagen.

Men kan se mig själv så tydligt redan. Tyngdpunkten. Ljudet. Som svalor har han skrivit. Visslingar där det förut släpat och knarrat.

Hon kommer att behöva sitta på knä. Innan. Vila huvudet mot lika delar kolfiber och lår. Snaggen. Jeansen. Kängorna. Hon har lovat att ha dem på sig. Mina fingertoppar mot huden i hennes nacke.

Våga bara ömka mig.

Solen spelar i mina ben av stål bredvid sängen de här dagarna. Jag säger till mamma att jag vill smälta ner dem. Göra en amulett att hänga om halsen. Men jag har ändrat mig nu.

Jag vill göra ett armband. Stålet ska kyla mig. Lugna pulsen.

Brorsan får lära mig. Om tyngdpunkten. Om trösklar och trottoarer.

Är du feg, ska han flina. Luta sig bakåt så hjulen hänger i luften. Kom igen!

När han skäller ut mig och jag vaknar ur dagar av panik tänker jag att vi alltid kommer klara oss. Han drömmer om ett lusthus åt mig.

Där ska vi sitta tänker jag. Bläckblå augustinätter. Hennes hår som flammar i ljusskenet.

Så barnsligt av mig, tänker jag ofta.

Att jag trodde att hon bara var ljus. Första gången vi sågs.

Som om jag bara var smuts.

Standard

Skavet nr. 69

Barnet buret bär den vuxne, skriver hon en gång.
När jag frågar hur jag ska kunna orka bära mig själv som mamma och pappa bar mig.

*

Texten. Äran.

Jag börjar gråta redan på sidan 4.

Sedan gråter jag igen och igen. Över att det är så sällan jag läser sådant här. Över att jag tänker att normaterna inte kommer fatta ändå.

Jag gråter över önskan om återvändsgränder. Undrar om mamma önskade det.
Jag gråter över det hon berättat, igen och igen, om  när hon en gång hämtade mig och brorsan på dagis och jag satt ensam i sandlådan och lekte när de andra barnen sprang, runt, runt. Hur allt är rörelse och kropp. Utom min rörelse. Hur det skar och skar.

Hur blicken kommer ur det. Hur den är sår och vapen.
Hon påminner mig, med sitt eldröda hår och sina blyertsteckningar. Hur hen skriver det: Allt du ser som andra inte tror du ser.

Rädslan inför den som ser allt.

Jag gråter över hur mamma bar, hur blå ådernät svidande slog ut på hennes ben av det. Hur hon är rädd nu, för bensår och värk.

Hur tiden, andras blickar, utvecklingskurvor, allianser med medicinen tvingade oss närmare och längre ifrån varandra. Samtidigt.
Hur jag vill visa den här texten för henne: Titta, du är inte ensam.

Jag vet att du önskade dig återvändsgränder till mig. För de andra barnen att fastna i. Det är inget ont i det, det är rättvisa.

Hur mina släktingars blickar ändå säger, till mig, är du inte ledsen?
Hur jag alltid sagt. Jag vet inget annat.
Jag är inte ledsen — jag är förtryckt.
Men vilkens gråt är den förtrycktes?

Jag gråter över pappas löfte, hur det rinner genom texten — jag ska bära dem, överallt, så länge jag orkar.
Hur mamma och pappa blev lovade att samhället skulle ta över. Hur de skulle kunna lita på att vi skulle kunna bära oss själva. Till slut.
Men hur ingen tagit över. Hur de bär fortfarande. Hur nya föräldrar bär.

Jag gråter över övertygelsen.
Tonen som drunknar bland starkare toner.
Högre röster.
Du är inte fel, inte fel.

Jag gråter över hur hen skriver fram mig. Hur blåljuset från scenen tvättade mig. Hur jag alltid tycker att jag förhäver mig. Pendlar mellan skammen och det Gudlika. Hur mina upplevelser, mina egna ord blir knytnävsslag i magen när hen skriver dem. Ojämna omfamningar. Kroppar som tynger madrasserna ojämnt.

Jag har klarat mig utan muskelavslappnande idag. Kroppens hårdhet är ett välkommet hemma. Det spänner i händerna, i ljumskarna, i höfterna.

Det spänner i mig såsom världen spänner sig mot mig.

*

Äntligen någon som förstår.
Hela institutionen känns som en brottsplats. Gamla synder, oförrätter. Begär.
Här utbildas den som begår orätt mot de mina, och den som räddar dem.

Hon säger: Du har helt rätt. Ja, så kommer det att vara. När du är färdig kommer akademin tänka:  Så, nu kan du, var så god och dra in pengar. Annars är vi inte intresserade. Men välfärdsstatens byråkrati kommer att säga: Va? Har du inget jobb, hur ska vi kunna räkna ut ditt behov då?

Tack. Tänker jag. Tack, för att någon enda människa inte enbart tänker att det kommer att gå bra.

Traumat börjar där språket slutar. Det kulturella traumat i att en inte ens låtsas om att det kan gå dåligt. 

Jag blir rädd. Men sedd.

*

Slickar pomfrittsaltet av fingrarna efteråt.
Nu har du blicken igen, ler hon.

Vi pratar om gränsen för mänskligheten. Den smutsiga. Den fattiga. Den våldsamma. Den högljudda. Den i fel kropp, i fel tid.

Jag tänker: Jag känner mig minst av allt som ett djur.
Minst av alla som ett odjur.
Men jag vet att andra ser mig som det.

Tonen ringer. Genom texten.
Genom mamma.
Genom pappa.
Genom den som bär.
Genom barnet buret som bär mig:
Inte du som är fel. Inget djur. Inget felslut.

Standard

Skavet nr. 68

Taxichauffören som kör mig tillbaka till hotellet säger att han ska hämta min “bästis” med den sortens röst som en använder till ett barn när han kliver ut ur bilen för att plocka fram min rullator ur bagageluckan. 

Jag tänker på hur jag vilat pekfingret mot det kromade röret som vanligtvis löper bakom ryggen.

Befallit: Kyss det! 

Deras mjuka läppar om det hårda. Hur stålet bultat inom dem. 

Hatar att jag måste tänka på det för att tvätta mig. 

Standard

Skavet nr. 67

Ser min egen kropp i spegeln. De vida shortsens i bomull. Den bara överkroppen. Hårda axlar, breda överarmar. Brösten som är stora för kroppens längd, men ryms i a-kupor. Händerna som sluts om skumgummihandtagen. Den för stunden platta magen, musklerna som spelar under huden.

Högerbenets styrka, den ständigt spända muskeln utmed vadens utsida.

Jag ser min kropp och ler.

Idisslar de här dagarna. Tuggar och sköjs och tuggar igen.
Kroppens lynnighet. Min egen känsla av misslyckande.
Rädslan.

Allt jag inte kan som bara kan räddas av att jag alltid kan göra det som jag verkligen kan.
Kroppens marginaler, så små.
Mitt folk. Så fattiga. Inlåsta. Vad blir det ens av oss?

Jag ger henne bilderna av dem som om jag smugglade dem under bordet.
Inget dåligt track-reckord för en som är ful som jag, skriver jag.
Lägg av!
Jo, sned i ansiktet och har gula tänder.
Skärp dig!

Jag tänker på fingrarna som sluter sig om handtagen. Hur stela de är. Hur jag aldrig kommer kunna skriva fort nog.
Kommer aldrig kunna leverera så fort som det förväntas av detta pissjobb, skriver jag till henne.

Jag tänker på att allt handlar om vem en känner och inte känner, och att de ljuger, de som säger att de inte gör det. Och att jag inte orkar ett sådant jobb. Inte orkar någonting.
Att jag aldrig kommer kunna vara snabb nog, flexibel nog, trygg nog.
Att jag aldrig mer vill rädda mig med arbete.

Skönlitteraturen spottar sina syrliga loskor när jag läser.
”Jag lever med dig /…/ jag vet vad du tycker är smått”.
Ha, precis så, tänker jag. Jag ska skriva den grundaste avhandlingen ni någonsin läst. Lyxproblem över huvud taget att kunna ha denna sorts ångest över ett arbete som inte handlar om liv eller död. Gå inte på det. Svälj inte betet. Något annat är större.

Vad hände med henne? ska de fråga.
Vet inte, hon försvann.
Trist, hon verkade ju ha framtiden för sig.

Jag tänker att de kanske behöver någon som svarar i telefonen på brorsans fabrik. Det räcker. Jag fantiserar om att spotta syra vid deras fötter, de som tänker att jag slösat bort någon begåvning.

Värdet. Hur det slingrar sig om varandra mellan intellekt och kött. Sitter fast det i det yttre trycket, skulle Fiona sagt, i det som stavas funktionsmaktordning.

Allt jag svalt tränger upp ur den mun som svalt det.
Insikten om att jag på inget sätt är immun.

Kroppen. Så lätt den tappar i värde när endast den som får betalt för det ser den utan kläder. Lägger svala professionella blickar över huden. De ska inte vara annat heller, men jag vill inte ha dem nu.

*

Kom, jag vill prova, jag har bara gjort det några gånger förut, säger jag.
Tyngden av en annan kropp på sidan av min.
Andetagen mot sidan av halsen. Huden där, flortunn, som en spänd hinna över mitt inre. Det sprakar och knäpper.

Journalspråket flimrar framför ögonen: Sensorisk överkänslighet.

På andra språk, högspänning.
Minnet av att få dödsångest av att tvätta håret som barn.
Jag drunknar. Jag dör!

Men, utan det skulle det här inte gå.

Det är på gränsen mellan skönt och obehagligt, det är därför jag vill det, säger jag.
Som för att ursäkta, min krummande rygg, slingrandet mellan de starka armarna.
Gör det bestämt bara. Jag säger till om du måste sluta. Det värsta jag vet är folk som tar i mig som om jag kan gå sönder.
Hans hand i mitt hår. I det här rummet är kön egalt.
Huden på halsen som tänds mot hans läppar.
Vita blixtrar efter ryggen.
Det fungerar, tänker jag förbryllat.
Vällusten bryter upp mig. Rusar ur mig som vrål.

*

Det måste finnas andra händer.
Än de som ordnar knappar och dragkedjor och kaffekoppar med lönearbetets professionalitet.

Det är dem jag vill ha nu.

Standard