Skavet nr. 45

Kväljs.

Vaknar 04.30 igen och igen och tänker att alla är min fiende.
Nej, läkaren på Hälsocentralen är inte det, men det spelar ingen roll. Det sitter som berghällar i mellangärdet.

Det hjälper inte att somna om ens till bekanta radioröster om spioner, bankrån och böcker som mystiskt försvinner från hyllorna i Sveriges minne.

Jag är lika delar rädd som förbannad nuförtiden. Förbannad för att jag uppenbarligen lyckats med något stort. Folk hmmar och himlar med ögonen och vill veta om lägenhetens storlek och arbetets längd. Men jag är för rädd för att vara glad.

För i samma ögonblick som jag tänker, tänk att jag fixade det, tvingas jag tänka, snälla ta inte ifrån mig det. Kan lätt se soffan, sekretären, lägenhetens ytor som ett fängelse. Minns kroppens värk och hjärndimma. När jag hade vad någon annan tyckte var skäligt, men inte det jag själv behövde.

Är mellan jobb och assistansbeslut. Vilar mot mina föräldrars axlar. De orkar bära mig lite till. Men på måndag ska de ringa från kommunen, jag håller andan. Vågar inte göra några affirmerande övningar om det kommande livet. Vågar inte tänka att det ska se ut si och så när jag går till jobbet och si och så när fixar hemma, och till jul borde man kanske ha en liten gran.
Glöm det, glöm.
Vem vet, vem vet alls hur det blir?

För att inte ha fullt lika mycket ångest i detta håglösa mellanland tar jag på mig några uppdrag, men räds att öppna mailen. Tänker på mellantiden som extra semester och ligger i min säng och läser. Tar rygg på andra kvinnor i litteraturen som knapp vet vem dem är, eller vet det precis men undanhåller det.

Kerstins Lillemor Troj, kryper in under hennes fluffiga morgonrock. Spjärnar emot i språket.

Att läsa är att svepas med, men att skriva är som att tugga, stora kantiga bitar.

Läkaren på vårdcentralen vill se på mina händer och ben. Lyssnar när jag berättar om värken i höften. Ilande, skarp, nervsmärta, som återkommer då och då efter den där natten på Karolinska. Som att jag är förkyld i benet. Som att någon skurar muskeln med rotborste.

Stela, säger hon.
Ja, säger jag.
Släpper ner axlarna. Så märkligt att det ska kännas så skönt att någon beskriver kroppens brist. Att någon inte luras av att jag har jeans och en snygg jacka. Vad nu det ska vara att luras med?

Jag skulle vilja stanna här tänker jag nu. Dra landet över mig och försvinna i den här sängen i västerkökskammarn. Men det är bara för att jag är rädd.

Tänk, tänk ett annat samhälle. Tänk om jag redan kunde bo där.
Om jag hade kunnat ägna de här veckorna åt att bo in mig, intervjua, anställa.
Istället för att hålla andan.

Dyk!

Håll andan i det grumliga vattnet. En kan ligga vid strandkanten nästan, hålla sig fast i sanden på botten med händerna. Minns att jag simmat så som barn.

Benen kommer att flyta upp men inte nog för att synas.

En kan gå så, på botten.

 

Advertisements
Standard

Skavet nr. 44

Stockholm, Stockholm stad i världen.
Stockholm, Stockholm världens stad.

Nej. Skämt åsido. Hej då och tack. Tack för allt.

Först och främst, och jag menar det. Tack Stockholms alla färdtjänstchaufförer. Tack för allt. Tack för allt ni lärt mig. Om att vara människa när ingen annan tror att man kan vara det. Tack för allt ni vetat om att någon annan bestämt över era kroppar och er tid. Tack för att vi vetat något om det tillsammans.
Tack för alla samtal om att riskera allt, igen och igen och igen.
Tack du som lärde mig det där iranska talesättet, han kan strypa dig med bomull.
Alla de som försöker göra det, strypa oss mjukt.

Tack för alla samtal om hur världen hänger ihop och hur man bäst skaffar ett jobb om det syns att man är svart, eller funkis, på intervjun.
Tack, framtiden är er – och era barns. En gång ska monopolet få betala.
Jag menar det.

Tack.
Tack tvättstugekillen. Slår mig att jag aldrig frågat dig vad du heter.
Tack för alla fina blickar av igenkänning du gett mig och att du alltid frågat om min mamma mår bra. Tack för att jag fick smaka din frus piroger i tvättstugan när du städat klart med ditt arbetslag, och för den där gången du visade mig, igen, vad solidaritet är.
När jag satt utanför på bänken och solade och du kom ut med din matlåda och sa, har du sett det där rumänska paret idag?
Och jag sa nej
Och du sa, de brukar vara borta vid garageingången. De ska få min matlåda. Jag jobbar bara halvdag idag. Det är fredag och jag behöver ingen lunch.

Bläddrar igenom vårens kalender. Tänk att det är augusti nu, mer än halva året har gått och jag har brutit upp. Det som jag så hett eftertraktar men sällan gör nuförtiden. Ha! Jag gjorde det. Samtidigt hände det utan att jag verkar ha förstått det.

Satt på creddigt fik där creddiga personer sitter och skriver böcker eller något. Hade tagit för mycket ögonbrynspenna och såg ut som Vilhelm Moberg när jag berättade för henne att jag skulle söka tjänsten. Tog en bild av oss i spegeln på det creddiga fiket. Hennes rygg när hon beställde kaffe.

Stockholm skalv inom mig, när jag bestämde mig.
Vårens kalender visar staden från sin fulaste sida. Alla samtal till banker och lönlösa försök till uppskov av utflyttning ur studentlägenhet, anteckningar av typen ”Ring bankhelvetet!” Innan jag bestämt mig.
Hur många ekonomiska allianser tunna som spindelväv måste man ingå med sina åldrande föräldrar för att få bo någonstans i den här staden? Hur kunde det bli såhär? Eller klart det blir, med socker i botten går bostadsmedicinen ner för den som kan tjäna på att någon annan knappt kan bo. Det är inget att hymla om, vi vet precis vad som hände.

Stockholm skalv när hon lämnade mig också. Måste tillstå att jag blev förvånad, att jag så länge var övertygad om att om någon skulle lämna någon så skulle det vara jag som lämnade henne. Till slut skulle jag sluta ropa varg om den här staden och gå.
Kanske rätt åt mig ändå.

En låt på repeat genom hela våren.
Enough about hard times, you fell on your own knife.
Enough about leaving unless you’re gonna go.

Hon säger åt mig när jag inte kan bestämma mig för om jag egentligen vill. Du vill, du har bestämt dig. Du orkar bara inte ta hand om konsekvenserna.
Deal with the consequences.
Sätter upp det på en post-it lapp på jobbet.

Ibland får jag för mig att jag glömt vad Stockholm är och var också. För att jag bara jobbat och skrivit uppsats och grinat i sex månader. Och att det är mot det jag skjutit ifrån.
Att det kan vara som det var den där fredagen när det till slut regnade efter en svallhet dag, så det ångade från trottoarerna. Och jag hets-bytte om till en klänning som jag knappt minns nu och skyndade mig ut.

Och salongen var mättad av sorg och kampvilja och alla drottningar hade sina högsta peruker och glittrigaste klänningar, och jag grät och jublade i publiken.
På vägen ut stoppade hon mig, och hon hade de rödaste läpparna och la handen på hjärtat och sa att jag var precis där jag skulle vara och på väg precis dit jag skulle.
Och så lämnade jag. Trygg i det.

Äntligen, cigaretten på min brorsas altan. Som jag längtat efter att det ska riva i gommen.
Det är här jag vill vara egentligen. Hela tiden.
Många tror att man inte kan ha diskussioner om funktionsmaktordningen här, om makt och smak och normbrytande liv. Glöm det.
Jag har inte varit på en roligare fest sen jag gick på gymnasiet. Sitter med den första whiskeycolan på sex år i min brorsas skinnfåtölj och diskuterar idén om barnlängtan med hans arbetskamrat. Industriarbetare, nedre Norrland.

Det ska bli skönast av allt – att aldrig mer på samma sätt behöva försvara Norrland eller inlandet. Släpp ner axlarna. Det är okej nu, att andas in snabbt betyder ja och ingen kommer att fnissa eller härma det.

Tack då Stockholm. Tack för allt och inget.
Jag är färdig med mycket i den där staden, men jag är inte färdig med er. Som bor där.

Vi ses!

Standard

Skavet nr. 43

Berätta, berätta om det igen.
Berätta om året.
Jag har inte skrivit i Skavet på flera månader.

Detta år blev till slut för mycket. Förtrycket för vidrigt. Jag orkade inte ens formulera det. Det bara voltade och voltade runt sig själv. Växte femhövdat och spottade.

Men nu är jag ett djur.

En delseger är vunnen men jag vågar knappt lita på den.
Den kommer med förändring. Positivt men ändå, förändring.
Jag orkar inte förändring.

Jag orkar inget.

Jag är ett djur nu.
Men inte vilket djur som helst, säger hon.
Nej, jag är ett djur nu.
Ett djur som går på eld.
Ett djur som får tjänstemän att rodna.
Ett djur vars blick de inte kan möta.

Jag är ett djur nu.
Hon gick – och tog med sig hela världen.
Ett djur utan riktning.
En som varit som ett tomt ark.
Jag är ett djur nu.
En som gråtit så hela Köpenhamn hört det.

Jag är ett djur nu.
En med rävens tänder i munnen.

En med spasticitetens hårda händer mot hennes fräkniga rygg.
Djuret, som stryker hennes länder.
Jag är ett djur nu.
Fem månader har vi på oss.
Svårast är att låta det vara vad det är i sig själv.
Inte det jag önskar att de borde ha varit, men hon som gått
och tagit hela världen med sig.

Jag är ett djur nu.
Strykrädd.
Tro inte annat, att slagen inte tagit.
Att de inte vässat rävens tänder.
Att stormarna inte skavt upp bröstbenet
Gjort det tunt som papper

Berätta igen. Berätta om året.

Djur.
Jag är ett djur nu.

Standard

Skavet nr.42

Jag är rädd. Jag vaknar i ett samhälle där en människa inte längre är en människa. Där en människa bara är en parasit, ett problem, en sanitär olägenhet på våra gator.

Det är inte som att jag inte vetat detta innan, men det är ändå så långt ifrån vad jag trodde var möjligt. Kanske är det så, hela tiden överskrids gränsen lite, lite, lite, tills det till slut känns som en tagit klivet över ett helt världshav av anständighet och moral.

Vad är detta för land? Hur kan en säga så?
Det är en barnslig, naiv, fråga från djupet av mig. Men den är sann mot det sannast i mig. Det som jag matats med samtidigt som välling som var svart av järntillskott. Den verkliga solidariteten är att dela med andra vad en själv aldrig kommer att behöva. Att låta det ske och inte sätta sig till motvärn, strukturellt eller mellanmänskligt.

Mamma hur kan en säga att människor är problem? Att de inte är människor?

Tänker på höstens telefonväkteri i p4. En fick ringa in berätta vad en tyckte om tiggare. Som om det var nya Slussen, som om det var en fotbollsmatch. Jag åkte färdtjänst och stelnade till i framsätet. När slutade en människa att vara människa?

Mamma skulle vi inte lära oss av historien.

Tänker på samtalet med taxichauffören. Hur han först sa att han inte brukade ge något. Att han var osäker på vem det var som satt där och varför den var här. Att jag sa att jag ger så ofta jag kan. Att jag tror att vi är ovana att se denna fattigdom i Sverige. Den stör oss. Att vi till slut enades. Att en människa är en människa. Att en människa måste få möjlighet att leva, överleva.

Jag blir rädd för jag tänker att snart är det nya budskap. Snart är det jag:
Ursäkta röran. Ursäkta att stadsbilden är så förfulad. Det finns så många handikappade i Sverige. Organiserat sig har de också gjort. Ägnar sig åt tiggeri – assistansersättning, sjukersättning, bilstöd. Den nuvarande regeringen tar inte sitt ansvar. Men vi kommer att göra det.

Är det hisnade? Fruktansvärt? Ja, det är klart. Så här har många tyckt förut, och lite, lite, lite flyttas gränsen. Tills min mamma en dag får ett brev om att jag inte längre lever – men att det var bäst så.

Jag tänker att vi lider av brist på berättande i detta land. Att om vi la örat mot vår stads asfalt, mot vårt samhälles trottoar och mot vårs bys grusväg skulle vi höra.
Om svält. Om människor som inte ansågs vara människor. Om de som tvingades ut på vägarna. Om de som tvingades bort från Sverige. Om de som tvingades till nödhjälp och förödmjukelse. Om de som lämnade allt.

Kanske skulle det då bli begripligt. Om de som inte tror att alla människor är människor fick egna ramar, fick svenska berättelser om nöd och brist, och om vägen bort från det. Men kanske är jag naiv nu också, kanske tror jag för gott om människor. Kanske tror att alla innerst inne ändå vet – att en människa är en människa.

I Sverige tror vi att nöden ligger långt bakom oss. Det kanske den också gör historiskt. Men samtidigt finns nöden mitt ibland oss. Och den själsliga nöden gror hos den som inte vill dela med sig, som är rädd.

Ur berättelsen om ett Sverige i nöd växte något annat. Till slut var det organiserade människovärdet så starkt att det åstadkom politisk förändring. Till slut kunde upprättelse ges åt den som slitit ihjäl sig, den som svultit, den som vuxit upp i fattigstugans blandning av gamla och barn. Den som inte fått behålla sin värdighet.

I Sverige var och är värdighet, människovärdet, inte förbehållet alla – det är sällan det.

Men jag matades med det människovärde som tidigare generationer erövrat.
Sköt ifrån från det när samhället sa att jag inte var människa. Att mitt liv inte var rimligt. Att det bara var minuter på ett papper för handläggare utan ansikte att lägga till och dra ifrån.

Jag vaknar och är så rädd. Hur kan en säga så? Hur får en säga så?
Vad är detta för land? Vad tror en om detta lands förträfflighet?
Hur kan en inte lyssna, lägga örat mot sin trottoar, sin gatsten, sin grusväg.
Höra de som kom och de som gick. De som drog fram över detta land på jakt efter människovärdet. För de visste, fast än andra sagt att så inte var fallet – att de var människor.

Jag vaknar rädd för jag är inte heller människa i detta land.

Sakta
sakta
flyttas gränsen.

Standard

Skavet nr. 41

Minns ni när en lekte affär?
Köpte mjöl och mjölk, och O’boy och tuggummi för osynliga slantar som vägde tungt i handen.

På min barnhabilitering fanns inte bara en trapp som inte ledde någonstans där jag gick med ett steg på varje trappsteg för att det var så en skulle göra. Hemma åkte jag på rumpan ner för trappen. Så gör jag fortfarande. Men så kan en inte göra när en inte är hemma, så då går jag ett trappsteg i taget. Fel enligt den medicinska modellen, rätt enligt kroppen. Där fanns också en grågrön vikskärm med ett utsågat fönster och en bräda under som en disk. På disken stod tomma paket, mjölk, mjöl och O’boy som arbetsterapeuterna fyllt med ris och tejpat igen. Där lekte vi affär. Där betalade vi med röda, gröna och blå plastpengar i en lika plastig kassaapparat. Där övade vi oss på aktiviteter i dagligt liv.

Idag ska jag leka affär. Eller nej, jag ska gå till min butik i området. Där jag handlar flera gånger i veckan. Där jag förfasar mig över det dåliga utbudet och skrattar åt att de inte har toapapper men har extrapris på tumvantar. Där kassapersonalen känner mig och mina assistenter och där jag vet precis hur kort datum mjölken kan ha och ändå gå att sälja. Jag ska inte leka affär, jag ska handla. Men ändå känns det som om jag ska köpa mjölk, mjöl och O’boy, försöka lyfta förpackningar som någon fyllt med ris, svettas, vingla till och bli röd i ansiktet. Skämmas över hur fjantigt allt är. Att allt är på låtsas.

När jag var barn hade jag smärtsamt svår för vuxna som förställde sig. Som klädde ut sig, pratade mig löjlig röst och log med munnen men inte med ögonen. Jag tror att det var för att jag redan då förstod. Allt, allt är på låtsas. Du vill inte se vad jag kan egentligen, du vill egentligen inte höra vad jag vill med mitt liv, för du har redan bestämt att det är orimligt. Du vill bara se hur väl jag passar in i förväntningen om mig. Du vill se hur mycket jag kämpar med att öppna dörren till kyldisken. Hur dåligt jag går när kundkorgen hänger ner framför benen. Om jag snubblar, vinglar till och svettas.

Mina stoltaste ögonblick i barndomen handlar om att jag avslöjat vuxna när de ljugit och förställt sig. Och mina skamsnaste om när jag svarat precis det de ville. Fast jag tänker att jag borde vara stolt över det också, för att det visat att jag genomskådat dem.

Stoltaste ögonblicket är detta. Jag vet inte hur gammal jag är, kanske fem sex år. Vi är på julavslutning på habiliteringen. Sitter i en stor ring på golvet, det gröna lite knottriga golvet med vita linjer i tejp, där en ramlade och skrapade upp knäna och skrek i panik och sen tog skumgummi mattan emot en. Min gamla sjukgymnast, som jag gillade eftersom jag var för lite för att förstå maktrelationen mellan oss, är utklädd till tomte. När han går fram till mig och böjer sig fram för att ge mig en godispåse och en kram grabbar små stela händer tag i det vita skägget och drar ner det så att ansiktet blottas. Sedan skriker en lite flickröst full av fröjd: Hahah, det är Anders!
Mamma har berättat att de andra barnen grät.

Skammens ögonblick. Jag och min bror är sex år och blir intervjuade i lokaltidningen, i egenskap av barn med funktionsnedsättningar, inget annat. Vi berättar om vad vi gillar att göra på dagarna, vilka våra kompisar är och hur det är att gå på lekis. På en av bilderna av mig vilar vänsterhanden hårt knuten i knät. Precis som det var.
I slutet av artikeln ställer reportern frågan, vad drömmer du om?
Jag hade kunnat svara, jag ska bli tandläkare och konstnär och jag drömmer om ett stort hus där jag ska skrida genom rummen med frasande klänningar, och så vill jag ha en kompis som är som Nasse i Nalle Puh. Alla mina bästa drömmar när jag var sex år.
Men jag minns att jag tänkte, vad vill du att jag ska svara dig? Vad tror du om mig?
Och så svarade jag, jag drömmer om att kunna gå, med bara en krycka. Kanske förstod jag att detta med att gå utan stöd var allt för orealistiskt, nästan som ett slott med stora rum och frasande klänningar.

Nu ska vi leka affär. Arbetsterapeuten och jag och jag tänker att hon måste förstå att det inte på några sätt blir ett bevis för mitt dagliga liv. När jag handlar i vardagen behöver jag inte bevisa mitt behov av hjälp. I vardagen följer ingen med mig med anteckningsblock. I vardagen tänker jag inte alltid, vad ska köpa? Når jag det själv? Hur långt ner i frysdisken ligger en pirog? Men nu tänker jag så.
Jag vet att hon vill se mig när jag lyfter en liter mjölk, när kroppen spänner som om den stod vid ett stup. Jag vet att hon vill se mig när jag svettas, vinglar till, skräcken, grågröna golv med tejp och skumgummimattor.

Jag pratar med mamma om vad det är som gör att en spänner ögon i förtrycket fast en är rädd. Fast allt är på spel planerar jag ändå framåt som om det inte var det. Jag måste det. Måste leva.

Berättar för mamma att hon på jobbet sagt, om de säger sedan, efter din masteruppsats, du kan få doktorera i Uppsala, eller Linköping, skulle du ta chansen även om du ingenting visste om hur livet skulle komma att se ut? Ja, svarade jag. Utan att blinka. Utan att tänka. Får en chansen måste en ta den, det får lösa sig. Gör det inte det får det bli ännu ett exempel. Då ska jag skriva om det så att du gråter och knyter handen.

Mamma, vad handlar det om, värdighet?
Stolthet, svarar hon innan jag ens hunnit avsluta frågan. Stolthet.
Mamma sa alltid det, säger hon. Ingen ska kunna ta ifrån en den, ingen ska komma och säga att en inte kan hävda sig, kräva sin rätt. Ingen ska tro att en inte är något…
Mamma, säger jag, det är därför, därför det så viktigt att klä sig som en vill, äta vad en vill, röra sig som en vill…
Ja, säger hon, att inte göra sig mindre än vad en är. Ingen är mindre eller större. Alla är lika stora. Räta på ryggen, gå med högburet huvud, så sa alltid mamma.

Så pratar vi om mormor. Som jag aldrig träffat men som är närmre mig än många andra släktingar. Genom ett ständigt traderande, upprepande, berättande.
Mormor. Som bara hade ett ”snyggt” ombyte men visste att bära upp det. Som aldrig ljög om sin bakgrund, som visste något om en stolthet som inte världen kan ge, som sa till sina döttrar, räta på ryggen, ingen är större än någon annan.

Mormor som jag tänker visste att en brist inte är något att gömma utan något att bära fram. Mormor som visste något om frid och fröjd och att skjuta ifrån från något större än sig själv.

Det är värdigheten som gör det. Att jag förhandlar istället för att bara acceptera, att jag duckar istället för att huka mig, att jag slår tillbaka på de sätt jag kan. Att jag tänker på tomma kartonger fyllda med ris och plastpengar. Att jag vet vad jag kan svara och inte.
Men det är också värdigheten som gör att det gör som mest ont, det är den som gör att jag verkligen förstår det bittra och unkna i detta. Att jag måste genomlida något som inte andra behöver, att jag måste förhandla och vara medveten, röra mig in och ut ur kroppen. Att jag inte är vuxen, inte barn, inte människa. Bara ett exempel. Att allt är på riktigt och på låtsas samtidigt, tunga förpackningar och plastpengar.

Efteråt ska jag vila ut hos berättelsernas mormor. Så som hon vilade mot sin frälsares bröst. Kanske hittade hon hos honom det som hon själv redan visste, ingen är större än någon annan, varje människa är värdig. Värdigheten är inte din att få, den är din att ta. Inifrån dig själv.

Räta på ryggen.
Nu ska vi leka affär, känn mjölkliterns tyngd, fantasins slantar klirrande i handen.

Standard

Skavet nr. 40

Du måste komma ihåg att skriva medan du är mitt i det, säger han.
Texten biter bäst om den biter med blodiga tänder, tänker jag.
Om den biter med desperationen mellan käkarna.

Men vad ska jag skriva?
Vad vill någon läsa om denna process som tar nya tag och tumlar om sig själv i sin orimlighet. Jag trodde jag var säker nu. Att ingen skulle tvingas se på mig när jag tvingades duscha i bikini. Att ingen skulle mäta vardagen med stoppur.

Två instanser hade sagt nej, sagt att utredningen inte behövdes, att de inte var villiga att göra den. Nu, nu skulle de äntligen kunna fatta ett beslut. Vilket som helst. Ja eller nej.
Grät av lättnad efter detta besked. Grät för att jag för en gångs skull inte uppfattades som lögnare eller parasit. Utan som människa med integritet.

Grät igen när beskedet kom att kommunen ämnade övertala instanserna att ändå utföra utredningen. Tydligare än någonsin blir det nu att de är bekväma med att använda all sin makt och tillsynes vilka medel som helst för att jag inte ska kunna belasta den kommunala ekonomin med mitt krav på medborgerlig rätt och människovärde.

Lever i panik från en fredag till en annan. När det är helg fattas inga beslut, så varje fredag andas jag ut. Inte den här veckan heller. Varje söndag fyller jag lungorna. Håller jag andan i kramp. Vilken dag som helst nu. Kan jag tvingas att mätas och synas. Och måtten kommer att bevisa kroppens rörlighet och balans, men inte dess trötthet, dess värk, dess ilningar.

I dagar med isblå himmel och takdropp faller jag, resignerar. Jag orkar inte. Ni ska veta, att jag orkar inte detta. Inte i år. Inte nästa år igen, och igen och igen och igen…
Vissa saker talar en tyst om. Vissa saker talar en inte om alls. Vissa saker gömmer en under revbenshuden flikar i all evighet.

Vänslas med tanken att skicka brev till mina föräldrar med inledningar som Vid fronten inget nytt…

Kära mamma och pappa. Vissa saker talar en tyst om. Vissa saker talar en inte om alls. Vissa saker gömmer en under revbenshuden flikar i all evighet. Som bilden av mitt psyke som en lång sträng som tänjs och dras. Som en vidja som tvinnas. Som fnasar sig i kanterna och spricker.

Mamma, vissa saker talar en tyst om. Mamma vissa saker skulle jag kunna tala med dig om om vi var tillsammans nu. Mamma jag vill hem till dig. Till berg vars namn jag vet på det språk som döpt dem. Mamma till din heliga vrede vill jag. När allt står som stá inombords och tårarna väller fram. Mamma vad det än blir kan inget vara värre än detta.

En osäkerhet som äter själen och spottar ut den. Mamma jag vill hem.
Om många saker som jag är övertygad om talar jag sällan.

Vid fronten något nytt…

Vid fronten överhetens seger.
Kommunen har lyckats med sin övertalningskampanj. Den instans som till mig som privatperson sa att intyg inte kunde ges har till kommunens handläggare sagt att det visst kan det.
Vad är detta?
Detta är rättslöshetens vita smak av skräck i munnen.
Vad har kommunen sagt? Vad har de framfört som en rimlig orsak?
Vad är skillnaden på när jag, den det gäller, och hon, kommunens handläggare hör av sig och ber om ett intyg.

Valet.
Kan jag välja att vägra detta?
Rent retoriskt, ja.
Men aldrig i praktiken. Vad finns det att välja mellan?
Att genomgå en rättsosäker kränkning eller att inte ha möjligheten att leva sitt liv.

Vad motiverar denna idoga mätning och kontrollering av mig och mitt behov?
Ekonomi. I den kommunala budget trängs jag med andra som mig. Med tjänstemännens leasing-bilar. Men den vräkiga arenan utan parkeringsplatser och inga rullstolsplatser i sitt publikhav. Jag är dyr. Jag är oprioriterad. I den tidsanda som ser tillväxten som sitt allt lockas inga investerare av en kommun som ser till sina innevånares medborgerliga rättigheter.

Tänker på att hon en gång sa. Samhället har råd, samhället planterar fortfarande blommor i små rader i rabatter och rondeller. Samhället har råd.

Vad spelar det för roll att jag i hela mitt vuxna liv återkrävt och av-medikaliserat min kropp. Om rätten till mina medborgerliga rättigheter gå via den mediciniska apparaten. Dess vinkelhakar i plast mot mina knän.

Grader. Böjlighet. Medgörlighet.

Jag fylls av vrede. Något är annorlunda nu än förut. Något bär jag med mig från pappans handskrivna utkast till min överklagan om assistans som sextonåring. Jag är inte längre det barn jag en gång var. Jag är inte lägre benägen att förödmjuka mig. Detta är inte en freakshow. Jag går mot det oundvikliga med något grundmurat.

Aldrig, aldrig att jag samtyckt till detta.
Måste jag ändå göra det?
Ja.

Mamma och jag pratar som alltid.
Hon säger att alla ber. Att jag så länge som jag orkar måste kräva min rätt. Det är inget annat än rätt.
Hon säger att samhället smyger efter väggarna med sin fascism. Att vara född i vecka 27. Att inte kunna andas med sina egna lungor. Att inte ha gångar i sina öron. Att ändå leva. Räddas. Lika delar slump och välutvecklad svensk neontalvård. God statisk på överlevnadsfrekvensen bland barn, och mödrar. Välfärdssamhälle.

Inte en enda gång, säger mamma. Inte en enda gång har en blivit bemött med respekt. Inte en enda gång har någon sagt, ja vi ska göra vårt bästa för att du ska få leva de liv du vill. Nej, hellre har de gått ut från början med att en ingenting ska få. Ingenting förvänta sig.

Samhället smyger runt väggarna med sin fascism. En kan inte låta barn och mammor dö. Men en kan stuka vuxna individer. Kränka och förvägra. Det allra närmaste. Vem som tar i din kropp och när. Med vad du ska få hjälp. Hur. En kan förvägra rätten till arbete, till rörelsefrihet, till jämlika relationer. Men ändå, god statiskt över välutvecklad neonatal vård. Stackars barn i kuvöser som griper sondmatningslangen med sina pincette-reflexer.

Stackars barnet har genomskådat er nu. Stackars barnet vet vad det gäller. Stackars barnet, tycker synd om sin kommunhandläggare. Stackars människa som för att överleva på sitt arbete måste intala sig att jag inte är som henne. Att jag inte är värd att bemötas med respekt och inte värd den integritet eller kontinuitet i livet som hon själv är värd. Stackars den som samhället stukar än värre känslomässigt. Den som samhället avkräver det allra lägsta. Att den inte ska uppfatta sina medmänniskor som människor.

Det är inte märkligt.
Inte märkligt alls, utan snarare inget annat att vänta, att jag under 2010-talets mitt ser med förtröstan på den som levde mer än 100 år före mig. Att jag vänder blickarna med kamplust och igenkänning mot fiktionens statare, stabbläggare, pigor och hamnarbetare. Att jag under huden söker Henning, Lotten, Edvin Eriksson från Svartvik. Fiktionens syskon och verklighetens. Herr Boström och Herr Nilsson.

I välfärdens Sverige har vi kort minne. Vi har lämnat det bakom oss, kränkning och förnedring och rättsosäkerhet. Därför talar en om mig som ett enskilt fall. Inte som någon som lever i en förtryckande struktur. Därför talar vi aldrig om kommunhandläggaren som maktfullkomlig överhet. Aldrig om dens förakt för mig som möjliggör dessa kränkningar. Därför talar vi om lagen som något som ska skydda oss.
Ni stödjer er mot denna lag och er naivitet. Människan är fulare än ni tror. Människa är klämd mellan sina budgetposter. Lagen en chimär.

Mamma. Vissa saker talar en tyst om. Men för dig talar jag. Om minnet som en blågrön skog där kampen är sega kådsträngar från träd till träd. Där kroppen minns det som andra kroppar levat. Slit och hunsning och människovärde. Kroppen minns något orubbligt och fast. Förvissningen om att en är människa fast andra inte tror det. Fast andra tro att en är djur, arbetskraft, utgiftspost är en ändå alltid människa. Inte långt, långt inne utom synhåll. Utan främst. Framför en själv – människovärdet.

Det är detta det gäller. Det är för och från detta jag talar. Upprättelse ska rinna från min mun och mina händer. Den retar överheten, den som aldrig tappar detta – mänskligheten. I kådsega skogen reser de sig ur mossan. Hostar ur lungsjuka bröst och stryker sina namn med anmärkningen ”utom äktenskapet” i kyrkböckerna. De är på riktigt och på låtsas men alla har de levat.

För den som inte har en kådseg skog i bröstet. För den som inte formulerar sitt behov av hjälp som en rättighet. För den som inte ser fascismen utmed väggarna. För den som inte för sitt inre ser sin pappas handstil med överstrykningar och tilläggningar diskuterandes sin dotters medborgerliga rätt till utbildning. För den måste jag minnas att allt handlar om att inte glömma detta. Människovärdet.
För den måste jag tala ännu högre!

För den ska jag andas ut skräcken mellan tänderna. För den ska ställa motfrågor. För den ska jag ställa den enda frågan värd att ställa:
Vilket samhälle vill vi ha?

För dens skull ska röster ur kådsega skogen lugna mig. Valkiga händer fatta mina. Genom revbenshudens flikar ska upprättelsens vägar gå. För den som bestulits sitt människovärde, för den som lurats att den inget har, att den inte kan kräva sin rätt. För dens skull ska jag tala om medborgarskap, överhet, rättsosäkerhet. För den ska jag bjuda motstånd.

Överheten. Den som inte ser mig som jämlik. Den som outtalat måste förakta mig för att orka kränka mig. Den som förvägrar och skakar mig. Den har bjudit upp till dans. Den visar sina tänder. All sin ovilja och maktfullkomlighet. Och Herr Nilsson, som aldrig varit religiös. Han som lärt mig vad motståndet kräver, han ska träda fram ur skogen och bjuda upp. För människovärdets skull!

Standard

Skavet nr. 39

Det duger inte att en är snygg när förtrycket kletar sig fast som ett blött lakan på ryggen.

En av mammas bästa och värsta våghalshistorier från barndomen.
Mormor hade sytt ihop två lakan som ett slags täcke som de brukade ha på strandkanten vid den iskalla ån. Efter ett tag gick sömmen upp i ett av hörnen.
Jag kröp in där så att de blev som ett tält, sen backade jag bakåt mot ån, sa hon. De skulle säga till när jag var nära vattnet men ingen sa något. Jag föll i och tyget sögs om kroppen. Jag höll inte på att hitta ut.

Den samhälleliga positionen sugs om kroppen och jag hittar inte ut.
En har inte korta heta romanser med den som inte vet om den får fortsätta leva sitt liv.
Fast det låter som om en borde ha det.
Kort ska det vara. Och hett. Ödesmättat och tidsbestämt.
Men den som är fullmängd av panik kysser ingen.

Jag vill inte bli tyckt synd om.
Jag vill inte att du ska vara rädd för mig, för det osäkra och diffusa i mitt liv.
För att jag själv har små möjligheter att förändra det som tvingar mig.

Är rädd långt, långt inne för detta.
Att det är för mörkt. Att jag ska bli som ett fenomen – för svår och krånglig i sociala situationer.
Som den en vet är sjuk. Som den en vet är oåterkalleligt sjukt.
Som den som smittar. Socialt.

Att jag är den som en inte längre kan kallprata med.
Att jag är den som en inte längre kan hetprata med.
Att jag är den som en vet bär på något svart och kletigt som hotar att läcka ut i alla rum och blanda sig med svalt tal om arbete och bostadsrenoveringar. Förfula allt en säger och avkräva svar som en inte vill ge. Varför jag och inte du?

Det räcker inte att en är snygg.
Det räcker inte ens att jag tror det själv.
Trots alla tankar om kroppen som ett ingenting som en kan flytta och böja som en vill också en övertygelse att kroppen är mer. Även rent visuellt. Om en ska vara krass.

I den innersta rädslan korn av frustration.
Tiden brusar förbi.
Jag är den som bär något som hotar att läcka ut och kleta sig fast.
Jag är den som hotar, som avkräver svar du inte vill ge.

Allmänt är retoriken kring detta med förtrycket som slemkallt lakan bakpå ryggen och att det skrämmer bort den som vill komma nära denna:
Du är för smart för dem.
Smart och smart?
Hur som helst – vanvettigt frustrerande att förpassas till att bara vara detta. Hjärna. Intellekt.
Hallå kroppen? På spaning efter en den kropp som flytt!
Folk (läs alla, läs i synnerhet queera feminister fast en inte tror det) blir perplexa inför åsynen av en normbrytande kropp, de vet inte vad de ska göra. Vet inte hur de ska närma sig. Vad de ska säga. Är rädda för att göra fel.
Rädd. Vem är inte rädd?

Kanske ska jag inte publicera den här texten?
Tanken om halvfiktionen som skydd är verkningslös. Inte en enda har gång jag ljugit.
Kanske lägger jag själv onda ögat vid min uppenbarelse genom att blotta min känsla av brist.
Nej, vet ni, så är det faktiskt inte. Om det vore så får det faktiskt vara.

Vem har inte mindervärdeskomplex?
Frågar hon retoriskt.
Jag, tänker jag efteråt. Jag har faktiskt inte det.

Men om det är detta som krävs – att jag aldrig mer ska tala om förtrycket, för det fyller rummen med kletiga tankar. Att jag aldrig mer ska tala om rädsla och känslor av brist. Att jag ska anpassa mig och tiga. Om en bara kan ta i den som går med ett steg per trappsteg och ler med jämn tandrad. Då får det vara.

Om du inte kan ta det. Om du blir så perplex av kroppen och sinnet att du inte vad du ska säga.
Om du är rädd för att det aldrig kommer gå att kallprata med mig.
Om du tänker att en sådan som jag inte är en sådan som skrattar så att kroppen till slut blir mjuk och flyter ut i kanterna.
Om du är rädd för att jag kommer att avkräva bittra svar av dig. Varför jag och inte du?
Gå. Walk on by.

Det här huset slår armarna om mig.
Blåsvart utanför. Stjärnhimmel som den aldrig blir i en stad.
Generationers brist och trängtan som stiger ur ord och blickar. Nickar och suckar.
Tröst i skräckens öga.

Vet du. En kanske luras att tro att kroppen betyder allt.
Jag kanske ger intrycket av att kroppen inte betyder någonting.
Ljug. Ljug. Det är ljug.

Kroppens frälsning, söt och tung.
Händernas hårdhet. Lårens spänningar.
Lårens spänningar som möjliggör för lustens fullbordan utan att jag ens behöver lägga handen på min kropp.
Sekundär vinst?

Vad löser en från intellektet och förtryckets slemkalla rygglakan?
Kroppen. Kroppens rörelse in och mot sig själv.
Kroppens frälsning.
Tung och hetsig andning.
Snabb och ryckig, högt upp i bröstet.
Att falla in mot sig själv och någon annan.
Att det sprakar och susar. Svartnar uppåt.

Om du inte vet hur du ska hantera detta.
Om du blir perplex av lårens möjlighet till handlöst avslut.
Om du skräms av förvissning, frälsning, intellekt och händernas hårdhet.
Gå. Walk on by.

Standard