Hade på mig push-up bh för första gången på länge häromdagen. Mötte min blick, och mina bröst, i hotellets hallspegel. Här är jag, tänkte jag.
Tänk att jag alltid glömmer, men påminns direkt när jag ser vad jag skulle kunna vara. Påminns om vad det kostar att inte välja den representation jag själv vill.
Att välja den enkla vägen.
På konferensen där jag var efter att jag sett mig själv såsom jag vill se mig rörde jag mig hela tiden mellan mig själv, mellan ett kollektiv av känslor och mellan den som ser mig i ett så kallat objektivt, akademiskt ljus.
Det är skillnad att veta att detta också kan vara, eller komma att bli, ens egen erfarenhet. När en sitter i en fullsatt aula och hör om hur personer med normbrytande funktionalitet blir fattigare och fattigare, lever osäkrare och osäkrare liv, bestämmer allt mindre över sina egna levnadsförhållanden. Jag tittade mot en annan tjej i permobil under presentationen om vår sociala och ekonomiska ställning i dagens Europa. Vi nickade modfällt mot varandra. Vi vet båda att vi av någon anledning också klarat oss från vissa delar av det som nu berättas från podiet. Med hjälp av en eller annan strategi, slump, funktionsförmåga är vi här – på konferens.
Och inte någon annanstans.
Jag vill tvätta mig efteråt, men inte med vatten.
Jag vill tvätta mig med stål.
Med begär vill jag tvätta mig.
Eftersom jag rest mycket de senaste dagarna är min rullator inte lika hårt hopskruvad som den borde vara. Tåg och bussar och flyg har skakat den. Löst upp den i kanterna. När jag rör mig låter det mer än vanligt. När jag flyttar tyngden för att kunna ta ett steg svarar metallen sviktande och knarrande under mina händer. Jag tänker på vad hon sade en gång att det handlade om mekanik, det här hur jag tog mig fram.
I samma stund blir jag rädd. Vad händer om rullatorn inte kan hålla ihop? Den här modellen finns ju inte längre. Det finns inte heller någon klisterlapp med ett registreringsnummer till någon hjälpmedelscentral. Den rev pappa och jag bort när vi bytte färg på rullatorn genom att lämna in den till den lokala blästraren och billackeraren i somras. Vad ska en göra när den har utgått ur sortimentet?
Men samtidigt som jag blir rädd tänker jag på det ökade ljudet som något eggande.
Tänk så bra du kan höra mig nu.
Jag vill tvätta mig, men inte med vatten.
Med begär vill jag tvätta mig.
Det är mörkt runt omkring oss. Jag är utom synhåll för dig, för att jag har sagt att det ska vara så. Men du hör mig. I släpande steg, i rullatorns metall som spelar när jag flyttar tyngden för att ta ett steg. Nu kommer jag, eller nu går jag ifrån dig.
Stål och blod, kött och muskler, spänningen mellan muttrar och skruvar såsom mellan ligament och senor.
Det smäller, ibland ekar det mellan väggarna, när jag sätter ner hjulen och ändrar riktning. Jag fnissar åt att jag ibland använt det som effekt. När jag varit utom synhåll.
Du kommer att koppla ihop mig med det.
Ljudet.
Vem vill du vara för den andre? frågar hon.
Jag vill vara en planet, säger jag. Omloppsbana. Jag vill vara ljudet av stål utom synhåll, jag vill vara muskler spända som fiolsträngar på baksidan av mina knän. I din nacke.
Jag vill vara släpande fötter och hjul som slår mot golvet när jag ändrar riktning.
Jag vill att du ska minnas det ljudet som mitt.
När du hör det på andra plaster vill jag att det ska vara hemma och långt borta, samtidigt.
Jag vill att du ska lyssna med ryggens muskler mot mig, med hudens alla porer.
Lyssna efter mitt stål.
Jag vill vara stål och mjuka händer.
Ljudet som är hemma och långt borta. Som är nu, äntligen, kommer hon och kommer hon redan.
Jag vill tvätta mig, men inte med vatten.
Jag vill tvätta mig med stål.
Dina läppar mot det.
Utforska det som en plats.
Benämna det – hemtrakt.
Till slut vill jag att stålet ska vara inom dig. När du kysst det tillräckligt många gånger vill jag att det rör sig genom dina muskler. Som om det ropade genom dig till mig när jag rör mig bakom dig.
Jag vill tvätta dig, men inte med vatten
Jag vill vara stål för dig.
Stål i ditt blod.
Stål genom dig.
Skavet 